Brakförlust för S i Finland?

I morgon går finländarna till riksdagsval. Opinionsmätningarna indikerar att Centerpartiet kommer att bli största parti och får uppdraget att bilda regering.
Samtidigt ser Socialdemokraterna ut att bli valets stora förlorare. I vissa mätningar halkar man ner till att bli bara fjärde största parti, efter Samlingspartiet och Sannfinländarna.
Under sista partiledardebatten i Yle igår förbättrade inte S sina kort. Försvarsministern Carl Haglund (Svenska Folkpartiet) lurade S-ledaren och finansministern Antti Rinne i en fälla, vilket blev den stora snackisen i Finland efter debatten.
Hufvudstadsbladet rapporterar i Haglunds kupp i valdebatten att försvarsministern var trött på kritik mot den artikel i förra veckan om försvarssamarbete som han skrivit med sina nordiska kollegor:

I tv-sändningen läste Haglund upp [några meningar från ett papper] och frågade kritikerna om de kände igen texten. Rinne (S) sade att det var frågan om debattartikeln varpå Haglund triumferande deklarerade att Rinne hade fel och att det nu var bevisat att Rinne varken kände till innehållet i [regeringen utrikesdeklaration] som han själv hade varit med och godkänt, eller hade läst den omtalade artikeln.

Denna fadäs stärker förmodligen inte Socialdemokratins ställning inför valdagen i morgon.

Putin driver Finland och Sverige till Nato

Artikeln som de nordiska försvarsministrarna skrev i norska Aftenposten, Nordic states extend their military cooperation, har inte gått obemärkt förbi i den internationella försvars- och säkerhetspolitiken.
I nättidningen Huffington Post skriver säkerhetspolitiska experten Michael Haltzel Putin’s Nordic Miscalculation:

Den kanske viktigaste geostrategiska resultatet av striderna i Ukraina sker 50-60 mil norrut, i Skandiavien. [Finlands och Sveriges närmare samarbetet med Nato] kritiseras av Kreml som korrekt förstår den djupare sanningen i att utvecklingen skiftar till ett eventuellt medlemskap i Nato . . . Med hänvisning till den ryska aggressionen i Ukraina, den ryska upprustningen och nya kränkningar av gränserna till de baltiska staterna säger de nordiska länderna att de möter de nya utmaningarna genom ökat samarbete militärt, industriellt och kring underrättelsearbete och IT. . .
Att överge alliansfriheten blir inte enkelt. Finland och Sverige övergav politisk neutralitet när de gick med i EU 1995, men alliansfri säkerhetsstatus forsätter ha känslomässig lockelse, så stark att den är en komponent i den nationella identiteten hos stora grupper av ländernas befolkningar. . . Närmandet till Nato-medlemskap ser ut att ske enligt mönstret två steg framåt, ett steg tillbaka.
Den person som kan vända utvecklingen till Nato-medlemskap är naturligtvis Vladimir Putin, inte genom fler grova hot utan genom att Ryssland återgår till den demokratiska vägen. Men det senare verkar högst otroligt.

Haltzel pekar på att opinionen i Sverige börjar väga över till fördel för Nato, medan det politiska etablissemanget i nuvarande svenska regering är tveksamma. I Finland är det tvärt om. Flera tongivande personer är för Nato, medan den folkliga opinionen fortsatt är tveksam.
Kanske är det så att Putin är den som avgöra Finlands och Sveriges vägval i försvarsstrategi. Om han fortsätter den brutala linjen, vilket allt tyder på, kommer allt fler att inse nödvändigheten av att ingå i ett större militärt samarbete som skydd emot en oberäknelig och nyckfull granne.

Satir: Obamas kubanska cigarr

President Obama stryker terrorstämpeln för Kuba. Många menar att han skänker bort alla förhandlingskort utan att få något tillbaka — exempelvis löften om frihet och demokrati för kubanerna. Satirtecknaren Michael Ramirez fångar läget för Obama:

Naket om Putins avsikter

Ryske presidenten Vladimir Putin har höjt konfliktnivån genom krig i Ukraina, aggressiva flyg- och ubåtsövningar i Nordeuropa och nu också öppet hotat våra baltiska grannländer med kärnvapen. Vad är denne irrationelle diktator ute efter?
Ett intressant svar ges i nättidningen Interpreter, utgiven av Institute of Modern Russia. Amerikanske säkerhetsanalytikern Paul Goble skriver i Putin Mistakenly Believes His Nuclear Threats Will Keep NATO from Defending Baltics:

Putin tror att han kan dominera de baltiska länderna och förgöra Nato, inte genom direkt invasion som Nato är beredd att bemöta men snarare med kärnvapenhot, något som ska leda till att väst inte kommer till deras stöd, säger ryske analytikern Andrey Piontkovsky [som var chef för Strategic Studies Center i Moskva innan det stängdes ner].
Men väst har inte fallit offer för denna utpressning eftersom de baltiska länderna är Nato-medlemmar och om de inte förses med assistans skulle det betyda ett nederlag inte bara för Nato utan för västvärlden som helhet.

Putin har inget intresse av territorierna i de baltiska staterna, lika lite som han har intresse av markområden i Ukraina, menar Piontkovsky. Det han gör i fallet Ukraina är att plantera en farlig cancertumör i Ukraina och det han vill när det gäller kärnvapenhot mot Baltikum är att förgöra Nato.
Putin utgår ifrån att kärnvapenhot ska vara tillräckligt för att Nato inte längre ska stå för den ömsesidiga garantierna. Han avser att vinna genom hot, därför att västvärlden sätter mycket större värde på människors liv än vad man gör i Ryssland. På det sättet ska han få väst att inte komma till Baltikums räddning.
Eftersom hoten hittills inte fått avsedd effekt kan Kreml komma att trappa upp spänningen, säger Pointkovsky, men en sådan kan också leda till Putins fall.

Är alternativet till DÖ verkligen bättre?

Det förs hos Svenska Dagbladet en intressant diskussion om hur de borgerliga borde agera för att stoppa den kraftiga vänstersväng som S-MP-regeringen försöker genomdriva.
Tove Lifvendahl kritiserar Decemberöverenskommelsen, DÖ, för att den ger fritt utlopp för vänsterexcesser i riksdagen, utan att det finns majoritet för det varken i folket eller riksdagen. Hon vill att Alliansen genom misstroendevotum ska fälla regeringen:

I det fall en Löfven II, utan MP och V, släpps fram, kan Alliansen både visa att de tar ansvar för att Sverige inte vrids mer vänster än nödvändigt, och samtidigt bevisa i alternativa förslag och skuggbudgetar varför det vore bättre med en borgerlig regering.

Detta som ett svar på brev från konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén (M) som försvarar DÖ:

[Lifvendahls ståndpunkt] innebär att Alliansen ska göra upp om hela statsbudgeten med regeringen. Budgeten är ett paket … Det är uppenbart att en sådan ”stor koalition” angående den ekonomiska politiken skulle ha betydande nackdelar, särskilt på längre sikt …
Sverige [skulle] sakna en seriös opposition vad gäller den ekonomiska politiken. Eftersom den ekonomiska politiken är solen kring vilken all annan politik kretsar skulle effekten bli att Sverige helt skulle sakna ett seriöst regeringsalternativ. Ytterkantspartierna skulle bli den enda oppositionen.

Gästbloggaren Janerik Larsson skriver om meningsutbytet:

Norlén räds uppgörelser med en ren socialdemokratisk minoritetsregering eftersom man den vägen skulle underminera den moderata triangulering som gör att m-partiet nu är ”det nya arbetarpartiet”. Därför ska socialdemokratin drivas åt vänster och till varje pris under denna mandatperiod förhindras från att ingå politiskt rimliga kompromisser med hela Alliansen eller delar av Alliansen …
När Stefan Löfven efterträdde Håkan Juholt var det många som tolkade det som ett tecken på politisk tillnyktring i det socialdemokratiska partiet efter en mycket sällsam, retorisk sväng långt åt vänster.

Visst är det lätt att instämma i kritiken mot Alliansens svaga oppositionspolitik. Men jag delar inte uppfattningen att det har med DÖ att göra. Allianspartierna är inne i en period av inre utvärdering, omprövning och förberedelse för nystart. Och det är helt rätt tid att göra det nu, när tongivande företrädare lämnat politiken och nya ledare ska ta vid.
Att nu fälla regeringen i misstroendevotum skulle innebära att det inre arbetet bryter samman för att istället fokusera på maktspelet, närmare bestämt hur man kan domdera och piska en ren S-regering till att hålla sig i mitten.
Enligt Lifvendahl och Larsson skulle det vara bra för Sverige. Ja, på kort sikt. Men vem kommer att vinna valet 2018 om de borgerliga får hjälpa S bli regeringsdugligt? Jag är ganska säker på att S kommer att vinna på det. Är det bra för Sverige?
Samtidigt är det svårt att försvara Norlén, av det enkla skälet att vi inte vet vad det interna arbetet kommer att resultera i. Blir det kattskit (dvs en fortsättning på Fredrik Reinfeldts strategi att räkna bort SD-väljarna och SD-mandaten) har man låtit S drivas vänsterut helt i onödan. Då vinner man ändå inte valet 2018. Då är det bättre att följa Lifvendahl/Larsson.
Men jag kämpar för att vara optimist. Jag hoppas att de borgerliga lär sig förstå den tid vi lever i och vågar utmana på ett nytt fräscht vis inför 2018. Då kommer nuvarande regerings bakåtsträvande politik snabbt rättas till och Sverige få en liberalare ekonomi och tryggare socialpolitik.
En lite lustig iakttagelse är att de som kritiserar DÖ är väldigt pragmatiska och vill påverka S på kort sikt. Ändå är kritikerna de som annars ofta vill lyfta blicken in i framtiden och utgå från värderingarna. Vill man det senare, är DÖ just nu den bästa chansningen. Slopas den är risken stor att det enda som återstår är harvande om procentsatser och detaljer med en S-regering – i evighet.

Nya Moderaterna – och sen då?

Nu har jag sett SVT:s ”dokumentär” i två delar om Nya Moderaterna (förändring, förvaltning). Som vanligt ska allt skildras med socialdemokratiska glasögon, med ständiga S-kommenterer och där S-perspektiv är utgångspunkten, även i programmet som ska avhandla annan politisk aktör. S ska alltid ha mest tid i SVT och svenska medier. Det är så förbannat antiintellektuellt och propagandistiskt. Så vänster.
Men under nästan 120 minuter fanns några repliker som är värda att lyfta fram. Inte därför att de ger några svar, men sätter fingret på det som Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna inte tog tag i, och som orsakade valförlusten:

”Under ytan finns det väldigt starka känslor just nu i Sverige Det är mycket som bultar. Om politiken då möts i mitten, vill ha samförstånd och filar ner alla konflikter… Alltså, så här: man kan inte möta samhällets ökande polarisering med att partilivet får minskad polarisering. Då går det åt helvete.” — Daniel Suhonen (S)
”Det är ett nytt politiskt landskap i Sverige. En av de stora frågan är: vad ska vi göra med Sverigedemokraterna? Sanningen är att Sverige har borgerlig majoritet idag. Även om vi plötsligt fick en vänsterkoalition vid makten … Man kan faktiskt säga att det här valet inte var en sving åt vänster utan tvärtom en sväng åt höger. Och det är naturligtvis en mycket svår fråga hur man ska utnyttja detta. Vad man ska göra.” — Anders Björk (M)

Polariseringen och hatet ökar, framför allt på vänstersidan skulle jag vilja säga. På allt fler områden går det inte längre att föra en saklig diskussion utan att de på motståndarsidan häver ur sig personangrepp, tillmälen eller även vägrar fortsätta samtal i ämnet.
Jag skulle gärna se att Moderaterna och Alliansen kunde bli dem som vägrar delta i denna polarisering, vägrar hata väljare man på lösa grunder tillskriver värderingar som inte uttalats. En politisk aktör som tar människor på allvar, inte tar ifrån dem sin mänskliga värdighet om de anses ha ”fel” åsikter.
Det är ett annan sorts ledarskap som behövs nu på 10-talet, men som inte alls behövdes i början på 00-talet då Reinfeldt med flera utformade Nya Moderaterna. Frågan är om den uppgiften är för stor för nuvarande M-ledning. Men tar man inte itu med detta, kommer man att få svårt att bli lika tongivande i landets politik som Reinfeldt varit.

Maher till Zakari: hundratals miljoner stöder IS

Jag saknar en seriös diskussion om hur stark extremistisk islamism kan komma att bli, om hur många människor som stöder den islamistiska terrorn och vad man kan göra åt det. En programledare i media som inte låter sig tystas är nyliberalen Bill Maher.
I HBO leder han programmet Real Time där han hade författaren och debattören Fareed Zakaria som gäst i fredags (se videoklipp här). När man diskuterar domen mot Boston Marathon-bombaren, ryckte de ihop om hur många som stöder islamistisk terrorism.

Zakaria: Problemet med ditt synsätt — att islam är källan till vansinniga idéer (’Islam is the motherlode of bad ideas’) — är att det inte kommer att resultera i reformer inom en religion med 1,6 miljarder människor, varav de flesta är fromma som inspireras av sin religion i sin vardag. . . Jag är inte religiös, men jag känner till den världen och om du säger till alla att ’er religion är skit, rensa ut’, då kommer de att uppleva att de pressas upp mot väggen.
Maher: Så låt oss säga att det inte är en religion vi har att göra med. Låt oss säga att det är en klubb, ett sällskap, som anser att kvinnor är andra klassens medborgare, att homosexuella ska dödas . . .
Zakaria: Men det gäller inte alla 1,6 miljarder . . .
Maher: Inte alla?
Zakaria: Men då skulle vi ha många fler än ett fåtal terrorattacker.
Maher: Du vet bättre, kom igen Zakaria!
Zakaria: Jag har sett undersökningarna från Pew som du ständigt citerar och jag ifrågasätter dem inte.
Maher: Du ifrågasätter dem inte. Då säger du inte emot att det finns en utspridd uppfattning i muslimska världen att det anses rätt att döda den som lämnar islam?
Zakaria: Jag vet inte eftersom jag inte utförde undersökningen.
Maher: Verkligen?
Zakaria: Du övertalar inte folk med dina anklagelser. Du får däremot applåder i väst.
Maher: Vet du vad, det där är förolämpande, att jag säger det för att få applåder.
[…]
Maher: Låt oss inte låtsas som att det IS tror på inte är det många miljoner, hundratals miljoner av muslimer tror på runt om i världen.
Zakaria: Men om hundratals miljoner tror på det IS gör skulle du se betydligt större problem än de terrorattacker som sker.
Maher: Jag menar inte att de tror på att bränna människor levande, men jag menar att de tror på att dödsstraff ska utgå om du skämtar om profeten.
Zakaria: Nej, jag växte upp i den världen. Det människor känner är att deras religion är förolämpad och om du i en opinionsmätning frågar dem. . . Poängen är: ägnar de sig åt att bränna människor? Ägnar man sig åt att stena människor till döds i Indonesien, i Indien? Det är områden där hundratals miljoner muslimer lever. Allt jag säger är att du inte ser sådant där.
Maher: Men de som gör sådant, de vet att det finns hundratals miljoner som ger sitt stöd i tanken: ’Nej, själv kommer jag inte att döda Salman Rushdie, men det vore fantastiskt om någon annan gör det’. Du kan inte förneka dessa medlöpare.

Den viktiga poängen i samtalet om hur stort hot islamismen är ligger just här: extermisternas medlöpare. Hur många är av den uppfattning Bill Maher här så tydligt beskriver? Det diskuteras aldrig. Debatten i medierna handlar alltid om den retorik Zakaria här så avslöjande företräder: man blundar för medlöparna. Och gör det genom att angripa motdebattören för att anklaga alla muslimer för att vara mordbenägna.
Zakaria förnekar och förtiger frågan om medlöperi. Men denna aspekt är helt central. Det är medlöperiet som ger extremisterna möjlighetet att verka. Så är det i alla konflikter där terrorism är en metod som används. Terroristerna har bara möjlighet att verka så länge de civila — som aldrig själva skulle ta till våld — mentalt sympatiserar med våldsverkarna.
Detta medlöperi måste bekämpas. Men ofta har regeringar och myndigheter stärkt medlöperiet genom att stödja de organiserade islamistiska röster man stött på och utnämnt dem till talespersoner för alla muslimer.
Här finns viktiga strategiska och operativa aspekter att avhandla, men istället råder största möjliga tystnad — av rädsla att bli anklagad för islamofobi. Därmed underblåser man medlöperiet. Och gör problemet större. Att stoppa huvudet i sanden löser sällan problem. Allra minst de här berörda.

Hillary Clinton tappar i opinionen

I helgen väntas den tidigare presidenthustrun, senatorn och utrikesministern Hillary Clinton tillkännage att hon kandiderar för att bli demokratiska partiets presidentkandidat i valet 2016. Inom partiet har hon – ännu – ingen utmanare som kan kullkasta hennes planer så som Barack Obama gjorde 2008.
Men i väljarkåren tappar hon mark. ”Clintons ledning tynar bort mot republikanska kandidater i tre viktiga och jämna delstater, Colorado, Iowa and Virginia”, rapporterar Quinnipiac University Swing State Poll.
I Colorado, som Barack Obama vann både 2008 och 2012, leder nu flera republikanska kandidater:
Rand Paul – Hillary Clinton: 44-41 procent
Scott Walker – Hillary Clinton: 42-41 procent
Marco Rubio – Hillary Clinton: 41-40 procent
Mike Huckabee – Hillary Clinton: 41 – 41 procent
Ted Cruz – Hillary Clinton: 41-42 procent
Jeb Bush – Hillary Clinton: 38-41 procent
— Det illavarslande för Hillary Clinton är bredden på opinionsförändringarna jämfört med hennes stöd i mätningen i februari. Det är inte någon enstaka republikansk kandidat som utmanar henne, utan nästan hela det republikanska fältet som får bättre stöd än henne, säger Peter Brown vid universitetet.
Den ende som Clinton får ett litet övertag med 3 procentenheter emot är den andre etablissemangskandidaten, Jeb Bush. Kanske detta är ett tecken på att amerikanska folket inte vill se två kungafamiljer, Clinton och Bush, med monopol på makten. Ett trevligt besked, i så fall.

Janne Guillou ’som ett hotellfyllo’

Det mesta denne övervintrade 68-aktivist säger är strunt. Och äntligen börjar mainstreammedia inse det. I DN går ledarredaktionen till välbefogat angrepp på Guillous hyllning av Sovjetkommunismen som andra världskrigets största hjältar. Detta obegåvade snack är lätt att avfärda (se blogginlägg nedan) och Erik Helmersson gör det i DN idag, Guillou svamlar om Sovjet:

Aftonbladets ­kulturchef [fick kritik] för sin maning till ­tacksamhet mot Röda armén som ”räddade världen”. Hur kan någon kalla den av Sovjet­unionen ockuperade världen för ­”befriad”, undrade kritikerna. Baltikum var inte fritt, inte heller Polen, Ungern, Jugoslavien eller halva Tyskland. Vad som vidtog för befolkningen där och i hela ”öst” efter kriget var decennier av diktatur, hunger, våld, angiveri, propaganda, fångläger och grymhet.
De som [framfört kritiken] kallas nu av Jan Guillou för ”skönandar och kulturpolitruker”; alternativa titlar skulle kunna vara författare, historiker och ättlingar till Stalins offer.
Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt.

Varför vill vänstern fortfarande hylla ett politiskt system som förtryckte och dödade så många och drev länder till ekonomisk misär? Obegripligt. Men det är nödvändigt att säga ifrån när de sprider sina villfarelser.
Se mer i bloggen: Stalin fortfarande kulturvänsterns hjälte och Vad hade hänt utan Churchill?

Misstroendevotum mot regeringen närmar sig

Alliansens fyra partisekreterare skriver i DN att man inte kommer att acceptera vilka dumheter som helst från den historiskt svaga S-MP-regeringen. Decemberöverenskommelsen tillkom för att undvika ständiga budget- och regeringskriser. Men sedan tillägger man:

Vi kommer ta ansvar för att landet kan skötas, men inte misskötas . . . vi beredda att väcka misstroendevotum i de fall det är påkallat.

Det är bra att Alliansen tydliggör att överenskommelsen inte betyder att vänsterblocket får fritt fram för vad som helst. Aldrig har en regering haft så svagt politiskt stöd som den nuvarande. Till och med Ola Ullstens FP-regering 1978-79 hade bättre parlamentariskt läge (med C och M hade man majoritet).
Med den rabiata ton som finansminister Magdalena Andersson intagit, och med den inkompetens som utrikesminister Margot Wallström visat, är det som att regeringen ber om att oppositionen ska utmana den.
Om regeringen inte lugnar ner sig och visar riksdagsmajoriteten respekt är det enkelt för oppositionen att fälla statsministern och tvinga fram regeringsskifte. Oppositionen kan göra det vilken dag som helst. Stefan Löfven måste inse att han sitter på nåder. Annars åker han snart ut.