Month: April 2015

I Sverige hyllas alltid Förenta Nationerna som det godaste av det goda på det globala planet. FN är svaret på allt. FN är solidaritet och fred, till skillnad från det elaka, hårda, militära Nato-samarbetet.
I verkligheten är FN en genomkorrupt organisation vilket blir tydligt i dessa dagar då en svensk FN-diplomat stängs av. Då måste han ju ha gjort något skumt. Ja, enligt FN har han det: Larmade om sexuella övergrepp – stängs av.
En intern FN-rapport, “Sexuella övergrepp mot barn av internationella beväpnande trupper”, hemligstämplades och begravdes istället för att överlämnas till åklagare. Då såg den svenske FN-medarbetaren Anders Kompass till att skicka över rapportent till åklagare i FN-truppens hemland. För detta riskerar han nu att avskedas.
Brittiska Guardian rapporterar, UN aid worker suspended for leaking report on child abuse by French troops:

Anders Kompass har överlämnat ett hemligt dokument till franska myndigheter eftersom FN inte stoppat utnyttjande av barn i Centralafrikanska republiken.

Detta är verklighetens FN. Kanske dags att revidera den glorifierande bilden som finns i Sverige?

Det är som om Svenska Dagbladet försöker använda hjärtvätt mot sina läsare. Man publicerar flera helsidor i två veckor om en bok av en sociolog som levt med unga svarta i Philadelphia. “Skakande läsning om svarta i USA” (29/4) och “Svarta liv som inte räknas” (12/4) lyder rubrikerna. Texterna är fyllda med indignation. Avsaknaden av analys är lika total som det oreflekterade känslosvallet. Ensidigheten i beskrivningarna är grotesk. Det är fruktansvärt synd om de svarta. De är offer för en fascistisk polis som ständigt jagar dessa oskyldiga, goda, snälla, vänliga och underbara änglar till människor.
I dagens SvD heter det “När det är begravning på 6th Street i Philadelphia har polisen satt upp kamerastativ för att filma de sörjande som kommer till kyrkan. Sociologen Alice Goffman frågar varför och får av en representant på häktningsenheten veta att begravningar är utmärkta ställen för att hitta folk att gripa.”
Indignation! Polisen griper svarta! Rasisim! Polisstat!
Svenska Dagbladet problematiserar inte för en sekund att i en rättsstat ska polisen gripa de som misstänks för brott, särskilt grova brott som mord, misshandel och våldtäkt. Men nej, det är inte intressant för Svenska Dagbladet. Intressant är bara att svarta jagas av polisen.
Denna politiska propaganda är lika utstuderat ensidig och därmed lögnaktig som i sovjetkommunismens Pravda.
Jag är förundrad över mediernas agerande. Svenska Dagbladet springer ju bara efter flocken, alla journalister skriver så här. Vad är syftet? Att bryta sönder vår rättsordning? Varför skulle polisen sluta spana efter misstänkta mördare och våldsverkare? Ska de med en viss hudfärg slippa följa lagarna?
“Ja, men du. Rasismen! Den är sååå utbredd”, invänder säkert journalistkåren med en röst. Och visst finns rasism och främlingsfientlighet. Men den finns definitivt inte bara bland vita. Att tro det, ja, det är rasism. Fientligheten mot andra grupper finns i lika hög grad, om inte högre, bland svarta. Se bara på Sydafrika. Där hackar ANC-anhängare ihjäl utlänningar bara därför att de är utlänningar. Aldrig har sverigedemokrater i grupp gått på invandrare med machete och hackat ihjäl dem därför att de har utländsk brytning. Men det är vad återkommande kravaller i Sydafrika handlar om. Snacka om främlingsfientlighet.
I USA är det 16-18 gånger vanligare att en svart man dödar en vit än tvärtom. Ändå är det undantagen i motsatt riktning som slås upp i medierna. Gång på gång.
Allt våld, särskilt dödligt våld, är naturligtvis fruktansvärt. Men varför uppmärksammar då inte medierna att 93 procent av svarta män som dödas i USA blir dödade av andra svarta män, något som New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani påpekat i NBC:s Meet the Press (en ovanlig röst i mediebruset och han fick naturligvis inte intervjuas ensam utan tillsammans med en aktivist som höjde rösten och gick till attack på Giuliani personligen).
Om vi ska komma tillrätta med våldet kan man inte först förfalska verkligheten. Det leder ju bara till att motsättningarna mellan olika grupper ökar. Det är just det Svenska Dagbladet och alla andra medier åstadkommer genom sin groteskt vinklade rapportering.
Medierna uppviglar till mer våld och kravaller. De svarta känner sig mer som offer än de är, och andra känner sig orättvist beskyllda. Om polisen anklagas för rasism så fort de ingriper vid brott, ja, konsekvensen blir då lätt att man slutar ingripa mot brott. Är det något bra för svarta? Naturligtvis inte. De som befinner sig lägst på den socioekonomiska stegen är mest utsatt för kriminalitet. De är i behov av en ordningsmakt som stävjar brott. Men medierna gör nu allt för att hindra polisen att utföra det jobbet.
Åter blir min fråga: vad är mediernas redaktioner ute efter? Mer kravaller så man får något att skriva om?
Det är inte konstigt att mediebranschen är i kris. Man håller i snabb takt på att tömma sina institutioner på all trovärdighet och förtroende hos den breda allmänheten. När ska medierna inse att man inte kan agera som man vore ett vänsterextremt parti, utan att rollen är att förmedla nyheter så sakligt, balanserat och opartiskt som möjligt? Bara om läsare och tittare kan lita på att detta är strävan, och inte att hjärntvätta publiken, kan de börja återta förlorad mark.
Se mer: Svart våld utmärker USA,

Parlamentsvalet den 7 maj blir historiskt hur det än går. Om något av de två partier som fullständigt dominerat brittisk politik i hundra år lyckas vinna valet är det en sensation. Mer troligt är att ingen får majoritet, trots att valsystemet syftar till att ge ett tydligt regeringsunderlag.
Om de konservativa blir störst är det mest troliga att nuvarande tvåpartiregering med David Cameron sitter kvar. Det betyder också att Storbritannien kommer att hålla folkomröstning om EU-medlemskapet 2017. Många i medierna hoppas att Liberaldemokraterna ska byta sida och samverka med Labour. Men det skulle göra att de, utöver att vara minsta part också kommer att framstå som de “elaka” som inte vill öka bidragen lika mycket som Labour. I samarbetet med Tory spelar LibDem motsatt roll, de är de “goda” som bromsar besparingar och reformer.
Om Labour och skottska nationalister i SNP får majoritet kan en omaka konstellation till vänsterregering uppstå. Då kommer ännu en folkomröstning om Skottlands självständighet att hållas.
Båda folkomröstningarna handlar om britternas självbild. Är de en union, om än med imperiet bara som ett historiskt minne? Eller är de engelsmän, skottar och walesare utan starkare band sinsemellan än med andra nationaliteter?
På ett betydligt fredligare och civiliserat sätt är det samma sorts frågor som man tycks ställa sig i Mellanöstern, även om man där skär halsen av varandra istället för att diskutera med argument.
Globaliseringen tycks lösa upp våra identiteter kopplade till de stater som skapats och varit självklara i minst 70 år. Men det tycks inte alls vara detsamma som en upplösning av nationella identiteter. Snarare tvärtom, om man ser till det brittiska exempelet. Skottarna ser sig som en nation, vid sidan av den engelska. Och inte alls en del av den brittiska unionen.
Att diskutera nation är ju explosivt. I medierna omtolkas sådant omedelbart till vulgärt utslag av rasism och främlingsfientlighet. Men det skottska exemplet visar att nationell identitet inte alls handlar om att ta avstånd från andra, utan om en vilja att bevara det egna och unika särdragen. Utan att se ner på eller svartmåla någon annans.
Engelsmän ställer den högst rimliga frågan varför skottar ska ha makt i parlamentet i London, om engelsmän inte får vara med och bestämma över Skottland.
Här uppstår en mängd nya frågeställningar som inte passar in i de konfliktlinjer som förut varit dominerande.
Vi har samma sorts identitetskris i Sverige, inte om att Norrland och Skåne skulle vilja bryta sig ur, men snarare en osäkerhet om vad det svenska är. Ja, många menar ju att vi inte finns eftersom de anser att det inte finns något specifikt svenskt. Att tala om det svenska är att vara rasist och per automatik vilja svärta ner allt som inte är svenskt. Men så är det naturligtvis inte. Rädslan, ja skräcken, att nudda vid tanken att något svenskt finns, behöver bearbetas.
Kanske kan den skottska diskussionen vara till hjälp för att sätta frågorna i ett annat sammanhang än där extremvänstern vill placera dem (i rasistburen). Om skottar kan diskutera sin särart utan att för den skull hänge sig åt utfall mot andra, borde väl vi kunna i vårt land.
Jag tror nämligen det ligger ett viktigt värde i nationalkänslan. Nämligen: samhörighet, gemenskap.
Nationell identitet ger det sammanhang som gör att vi anser oss vara del av ett större samhälle, och inte isolerade individer på var sin öde ö. När klasstillhörighet, yrkesstolthet, föreningslivsnätverk och andra gemenskaper har lösts upp får, tror jag, den nationella samhörigheten större tyngd.
Den kan naturligtvis utvecklas i en destruktiv riktning, som på 1900-talet, men behöver absolut inte göra det.
Tänk om vi kunde tala om detta i avspända samtal.

Magasinet Axess innehåller mycket läsvärt, och jag vill gärna peka på de många bokrecensionerna. Här får man vidgad allmänbildning, snabbt och utan att (varje gång) behöva läsa boken ifråga.
I senaste numret fastnar jag särskilt för Carl Rudbecks recension av den från Harvard University Press utgivna Islam and Nazi Germany’s War av David Motadel. Den avhandlar nazisternas relation till den muslimska världen. En väldigt intressant relation.
Eftersom Tysklands europeiska grannar härskade i stora delar av kolonialvärlden där muslimsk befolkning började tröttna på det imperialistiska oket, intog Tyskland redan på 1800-talet en strategi som gick ut på att vara vän med världens muslimer. Redan under första världskriget allierade sig Osmanska riket (Turkiet) med Tyskland. Rudbeck skriver:

Hitlers Tyskland fortsatte på den inslagna vägen. Att skaffa sig sympati och stöd bland muslimer kom att bli ett betydande inslag i tysk propaganda … Berlin sände program på arabiska och på flera andra språk för att försäkra muslimer runt om i världen att nazisterna var deras naturliga vänner …
Nazisterna inskränkte sig emellertid inte till endast propaganda, utan enrollerade muslimska soldater främst på Balkan där de kämpade på nazisternas sida. Både Wehrmacht och SS under Himmler var aktiva i dessa aktioner … Störst framgång hade nazisterna på östfronten där man lovade att muslimerna skulle återfå den religiösa frihet som Stalins Sovjetunion hade berövat dem … Man byggde nya moskéer eller restaurerade gamla, distribuerade Kranen och ville på alla sätt visa att man var vänskapligt inställd till islam …
Nazisterna var måna om att inte kränka muslimska känslor. Tyska soldater fick instruktioner om hur man korrekt skulle bemöta muslimer. Inga skämt, respekt för kvinnor, försiktigt med alkoholen … Nazisterna accepterade och uppmuntrade islamismen …

Rudbeck påpekar att långt fler muslimer stred i de allierade styrkorna, så sambandet mellan nazism och islam är inte så enkelt. Nazisterna tillät inte heller att islamismen slog över i muslimsk nationalism, eftersom den framtida nazistiska superstaten var allt annat överordnat. Men boken tar upp en intressant historisk relation som sträcker sig mycket längre än till att stormuftin i Jerusalem förmedlade nazisternas utfall mot judar och de allierade.
Vi skulle behöva flera böcker av detta slag, som blottlägger andra aktörers inbördes relationer på världsscenen. I väst är vi så upptagna med västvärldens synder och brister att vi blundar för alla andra relationer som existerar eller byggs mellan oftast odemokratiska och förtryckande krafter. Hur ser Rysslands relation ut med Iran? Hur agerar Kina i Afrika och vad vill man uppnå?
Vi måste lära oss att väst inte länge till är det dominerande kraftfältet på detta jordklot. Snart kan taktpinnen tas över av krafter som ger blanka faan i mänskliga rättigheter och fred. Jag börjar misstänka att vi mentalt behöver förbereda oss för en ny världsomspännande konflikt mellan frihet och tyranni. Är vi beredda att ta den striden igen? Idag tycks inte många se längre än till nästa löneutbetalning.
Se fler recensioner: New York Times i The Ancestors of ISIS , Financial Times i Hitler saw Nazism and Islam as natural allies

Idag väljs Ebba Busch Thor till ny partiledaren i Kristdemokraterna. Hon är ingen slätstruken person som agerar megafon för den samlade kollektiva uppfattningen i sitt parti, utan en kvinna som tänker själv och inte har något emot att säga  vad hon tycker.
Eftersom hon är rak blir hon naturligtvis utsatt för kritik. Hon framställs som kontroversiell – och hon har gått i Livets Ords grundskola. Fy så hemskt!!!!
Men är det något svensk politik behöver så är det ökad bredd, mer kurage och självständighet i samhällsdebatten.
För min del skulle jag vilja se en linje som förenar en klassiskt liberal ekonomisk politik med socialt engagemang som kommer till uttryck genom civilsamhället. Kristdemokraterna har, liksom FP, ofta kidnappats av de som inte begriper att socialt ansvar är något annat än ökad politisk makt genom staten. Jag brukar kalla dem “snällister”. De vill ställa alla problem tillrätta genom att låta politiker bli folkets förmyndare och lägga all makt hos staten. Ebba Busch Thor tillhör inte dem. I en intervju i DN igår talar hon om att ”rulla tillbaka” staten.
Hennes företrädare Göran Hägglund höll flera lysande tal om medborgarnas makt och ansvar i frivillighet, men partiet verkade inte fånga upp tankarna och låta det bli partiets profil. Jag hoppas Busch Thor lyckas bättre att få Kristdemokraterna att vässa profilen och våga stå för socialt ansvar utan förmynderi. Utifrån den kristna grunden borde Kristdemokraterna ha goda chanser att presentera en sammahållen och trovärdig politik som står pall när den å det grövsta kommer att attackeras av medievänstern och kulturvänster (och den politiska vänstern, som dock inte alls är lika mäktig som de förstnämnda).
Ebba Busch Thor verkar ha engagemanget och viljan att utmana de rådande dogmerna. Det här kan bli bra.

Idag fyller förre statsministern Thorbjörn Fälldin 89 år. Det är väl värt att uppmärksammas.
I valet 1976 var centerledaren den store segraren. För första gången på över 40 år fick Sverige en borgerlig statsminister. Socialdemokraternas partisekreterare Margarita Ulvskog sa att det kändes som en “statskupp”. Flera generationer hade aldrig upplevt något annat än en socialdemokratiskt ledd regering.
På den tiden fanns inget organiserat samarbete mellan de borgerliga. Tvärtom försökte man ta väljare från varandra. Den ende som höjde sig över partikäbblet och av svenska folket fick förtroende att leda landet, framför sittande statsminister Olof Palme (S), var bonden från Ångermanland. Man kan säga att Fälldin då var en “enmans-Allians”.
Trots de inre slitningarna mellan regeringspartierna och den internationella lågkonjunkturen vann Thorbjörn Fälldin också i valet därpå, 1979, tungviktsmatchen mot utmanaren Olof Palme. Svenska folket hade förtroende för att Fälldin bättre än Palme kunde leda landet.
Genom dessa bedrifter är det inte svårt att utse Fälldin till 1900-talets främste borgerlige statsman.
Läs mer: Statsmannen Thorbjörn Fälldin: biografi och tal, I Axess om matchen mellan Palme och Fälldin, Sveriges statsministrar.

Nu börjar Socialdemokraternas skattehöjningar, ökande regelkrångel och satsning på bidrag istället för jobb att ge effekt i opinionen. Svenska folket flyr från partiet i senaste Novusmätningen som publiceras i TV4, Stort tapp för S.

.
Socialdemokraterna rasar med nära fyra procentenheter. Därmed är det jämt mellan blocken, 41 procent för rödgröna och 40 procent för Alliansen. Detta trots att Alliansens partier varit osynliga, särskilt den nya M-ledaren som också ska vara statsministerkandidat. Många har säkert börjat undra om Anna Kinberg Batra avgått och lämnat politiken. Hon har helt saknats i den mediala debatten.
Regeringen har alltså inte tappat stöd på grund av hårt motstånd från oppositionen. Raset beror helt på den egna politiken.
Det finns hopp om Sverige.

Det är höjden av hyckleri när FN kritiserar Europa för flyktingströmmarna över Medelhavet, istället för de krafter som får miljoner människor att lämna sina samhällen i Mellanöstern och Afrika.
Hufvudstadsbladet rapporterar:

EU borde införa ett mer sofistikerat, modigt och mindre kallsinnigt tillvägagångssätt för att lösa migrantkrisen på Medelhavet, säger FN:s människorättskommissionär Zeid Ra’ad al-Hussein.
– Europa vänder ryggen åt några av världens mest sårbara migranter och riskerar att förvandla Medelhavet till en stor kyrkogård, sade al-Hussein. Han tillade att EU:s politik är kortsiktig och utformad för att ta hänsyn till högerpopulistiska vindar som förgiftat folkopinionen i frågan.

Vem är hänsynslös, om inte islamisterna i IS och alla de andra islamistiska extremister som kidnappar, halshugger, mördar och bränner städer och byar överallt där de kommer åt? Hur kan man kalla européer för “kallsinniga” men inte rikta minsta kritik mot hur styrande krafter i Afrika och främre Asien utövar sin makt?
Värre dubbelmoral är svår att tänka sig. Och detta till vanvett förvrängda synsätt på vem som är bov i dramat kommer från FN och slukas okritiskt av västerländska medier.
Självklart ska människor räddas från att drunkna utanför det civiliserade Europa. Men sedan ska de resa tillbaka till den kontinent varifrån de kom. Europa kan inte ta ansvar för, och i praktiken underlätta för, ansvarslösa, förtryckande och korrupta regimer i andra delar av världen.
Skulden för flyktingkrisen vilar tungt på de muslimska samhällen i Mellanöstern och Afrika som släppt fram våldsverkare och galningar till makten över deras liv. Detta är en intern konflikt inom den muslimska världen, och det måsta vara upp till dem att lösa konflikterna. Europa kommer aldrig, hur solidariska vi än vill vara, att kunna skapa ordning och reda i dessa delar av världen. Det måste ske av dem själva.
Om inte förhoppningen om att fly till västvärlden fanns, skulle trycket på att skapa drägligare samhällen på hemmaplan öka. Ingenting kan vara viktigare än att ändra utvecklingen utanför Europa mot lugn, ordning och stabilitet i en rättsstat byggd på demokrati. Bara så kan största antal människor ges ett drägligare liv.
Europa är och bör vara beredd att hjälpa till i uppbyggnaden av sådana samhällen. Att däremot transportera många miljoner människor till Europa istället för att skapa stabilitet utanför Europa leder till nya problem och att de gamla inte löses.
Och en sak är helt klart: detta är inte Europas fel. Skulden ska läggas där den hör hemma.

I min gästkrönika i Världen Idag tar jag upp polariseringen och hatet som breder ut sig och hotar det samhällskitt som håller gemenskapen samman. Vissa aspekter av polariseringen tas sällan upp, den som extremistisk vänster står för. Eftersom denna extremism har bäst kontakt med samhällets etablissemang inom kultur och media är den lika farlig som islamistisk och nynazistisk.
Vänsterextremismen borde granskas och bekämpas i lika hög grad som annan extremism. Många av de som varnar för polarisering ägnar sig åt just detta. Samtalsklimatet borde vara ett annat för att uppnå sund utveckling.

Av förra inlägget framgår att den socialdemokratiske partiledaren i Finland inte behärskar det egna landets utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Men det är inte unikt.
Vi hade en liknande händelse i Sverige 1994 då Ingvar Carlsson (S) anklagade statsminister Carl Bildt (M) för “övertramp” när han inte hållit fast vid formuleringen “neutralitet i krig”, detta trots att riksdagen två år tidigare — i stor enighet, och med stöd av S — ändrat Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och tonat ner neutraliteten, för att senare stryka ordet helt. (Läs mer i bloggen: Så förändrades svensk säkerhetspolitik.)
Denna ovilja att vara insatt i och nära följa de egna ländernas utrikes- och säkerhetspolitik är för mig obegriplig. Små länders statsledningar borde alltid prioritera nationens relationer till omvärlden. De är för viktiga för att överlåtas till amatörer som inte kan hålla reda på vilka det egna landets strategi och ställningstaganden är, eller agerar så oöverlagt att andra statsledningar blir upprörda utan att det varit avsikten.
Fram till 1980-talet deltog partiledarna i den svenska riksdagens årliga utrikespolitiska debatt. I dag deltar bara anonyma utskottsledamöter utan tyngd. Carl Bildt verkar därför vara den siste bland nordiska politiker, efter Hjalmar Branting och Urho Kekkonen, som till fulländning kunnat spela det internationella diplomatiska spelet.
Det är paradoxalt att ju mer globalt samhället blir, desto mer provinsiella tycks politikerna bli. Eller inte ens det, eftersom den inte heller visar någon angelägenhet i att försvara nationella intressen. På något sätt får man intryck av att våra länder leds av kommunpolitiker vars intellektuella kapacitet mer är anpassad för beslut om var cykelställ ska placeras än att bedöma säkerhetspolitiska avvägningar om norra Europa.