Uppgradera utrikespolitiken

Av förra inlägget framgår att den socialdemokratiske partiledaren i Finland inte behärskar det egna landets utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Men det är inte unikt.
Vi hade en liknande händelse i Sverige 1994 då Ingvar Carlsson (S) anklagade statsminister Carl Bildt (M) för ”övertramp” när han inte hållit fast vid formuleringen ”neutralitet i krig”, detta trots att riksdagen två år tidigare — i stor enighet, och med stöd av S — ändrat Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och tonat ner neutraliteten, för att senare stryka ordet helt. (Läs mer i bloggen: Så förändrades svensk säkerhetspolitik.)
Denna ovilja att vara insatt i och nära följa de egna ländernas utrikes- och säkerhetspolitik är för mig obegriplig. Små länders statsledningar borde alltid prioritera nationens relationer till omvärlden. De är för viktiga för att överlåtas till amatörer som inte kan hålla reda på vilka det egna landets strategi och ställningstaganden är, eller agerar så oöverlagt att andra statsledningar blir upprörda utan att det varit avsikten.
Fram till 1980-talet deltog partiledarna i den svenska riksdagens årliga utrikespolitiska debatt. I dag deltar bara anonyma utskottsledamöter utan tyngd. Carl Bildt verkar därför vara den siste bland nordiska politiker, efter Hjalmar Branting och Urho Kekkonen, som till fulländning kunnat spela det internationella diplomatiska spelet.
Det är paradoxalt att ju mer globalt samhället blir, desto mer provinsiella tycks politikerna bli. Eller inte ens det, eftersom den inte heller visar någon angelägenhet i att försvara nationella intressen. På något sätt får man intryck av att våra länder leds av kommunpolitiker vars intellektuella kapacitet mer är anpassad för beslut om var cykelställ ska placeras än att bedöma säkerhetspolitiska avvägningar om norra Europa.