Month: April 2015

Sverigedemokraterna har haft exempellösa framgångar i val till riksdagen, från 76.300 röster (1,4 procent) år 2002 till 801.178 röster (12,9 procent) tolv år senare. Utvecklingen har varit successiv men snabb. Helt annorlunda än Ny Demokrati och andra nya partier som dansat en valrörelse och sedan försvunnit.
Men nu har partiet drabbats av svår växtvärk. Interna falangstrider har blossat upp. Hur man hanterar dem kan avgöra partiets framtid.
Ungdomsförbundet har tagit över Stockholmsdistriktet och vill föra en mer utpräglat nationalistisk och militant politik än partiledningen. Om detta har tjänstgörande partiledaren Mattias Karlsson sagt sig vara emot. Han menar att ungdomsförbundet hotar partiets inriktning som “ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster”.
I medierna förekommer nu uppgifter om att ett tiotal personer, främst i ledningen för ungdomsförbundet, kommer att uteslutas ur SD.
Det är i så fall uppseendeväckande men inte unikt i Sverige. Det oroliga året 1917 uteslöt Socialdemokraterna hela ungdomsförbundet SDUF och startade ett nytt, SSU, med en mot partiledningen lojal ledning. Under det radikala 1970-talet var det dags igen. SSU beslöt då att utesluta alla trotskister ur förbundet eftersom de ville driva ungdomsförbundet i kommunistisk riktning. Under SSU-kongressen 1975 hade trotskister fått med sig en tredjedel av rösterna för kravet på att förstatliga de 200 största företagen, bankerna och finansinstituten.
Om Sverigedemokraterna nu tar till storsläggan och utesluter en hel grupp aktiva medlemmar i Stockholm gör man det för att rädda partiet från att bli som Ny Demokrati, ett parti som faller sönder av inre splittring. Det kan ses som ett styrkebevis om medlemmarna som är kvar accepterar beslutet. Då kan det vara det svåra beslut som krävdes för att partiet skulle kunna fortsätta vara ett stort parti.
Det intressanta är inte vad de uteslutna gör, utan hur partiets kvarvarande medlemmar reagerar på uteslutningarna. Jobbar de vidare enligt partiledningens önskemål, eller ger sig fler in i falangstriderna så att de förvärras?
Hur kvarvarande medlemmar och aktiva agerar kommer att avgöra om partiet inte bara överlever uteslutningarna utan fortsätter att upplevas som trovärdigt, eller om luften går ur partiet och väljarna överger det.

Alldeles nyss tillkännagav ögonläkaren och senatorn Rand Paul att han kandiderar för att bli näste president i Förenta Staterna. Han är känd som en nyliberal senator från Kentucky.
Om utrikespolitiken, där han som nyliberal ofta har haft en isolationistisk inställning, säger Paul idag:

— Vi måste inse att vi inte framstår som starka genom att låna pengar från Kina för att sända dem till Pakistan. Låt oss bygga vägar och broar här hemma istället för i andra länder. Det gör mig förbannad att se mobben bränna amerikanska flaggor och skrika död åt Amerika i länder som erhåller många miljarder i bistånd från oss. Det måste sluta. Jag hävdar: inte ett öre till i bistånd dem som hatar Amerika!
— Vi är fortfarande världens hopp. Vi kommer att nå framgång när vi tror på oss själva igen. Jag ser ett Amerika starkt nog att avskräcka utländska angrepp men samtidigt klok nog att undvika onödiga interventioner.

Det är en balanserad inställning som inte isolerar USA och när han drar tillbaka insatserna är det riktat mot dem som hatar USA. Pakistan skulle förmodligen kollapsa utan amerikanskt miljardbistånd, men vi ser hela Mellanöstern falla ner i ett svart hål. Varför ska USA ge miljarder i bistånd till Pakistan och andra som skyddar terrorister? Få kommentatorer tror att han ska lyckas med sin balansgång mellan neokonservativa och isolationister i republikanska partiet, men jag undrar om inte resonemanget kan hålla.
Till skillnad från president Obama, talar Rand Paul klartext om vilken fienden är: radikal islam. Paul är också hård om villkoren som Iran måste uppfylla för att sanktionerna ska lyftas.
Om statens övervakning av telefoner, internet och annan elektronik försöker han också finna en balanserad hållning:

— Presidenten har skapat övervakning genom dekret. Och som president kommer jag på dag ett omedelbart stoppa konstitutionsvidrig övervakning. Jag menar att vi kan ha frihet och säkerhet. Och jag kommer inte att kompromissa bort er frihet för en falsk känsla av säkerhet. Vi måste försvara oss, men vi får aldrig överge våra värderingar. Vi får aldrig förminska de mänskliga rättigheterna medan vi fullföljer denna långa kamp emot ondska. Vi måste tro på våra grundlagar. Vi måste försvara ekonomisk och personlig frihet igen.

Här är det svårare att se vad han menar. Kommentatorer påpekar att Rand Paul har intagit flera olika positioner under åren och att hans värsta motståndare är han själv. Helt klart är han sårbar för smutskastning, men frågan är om väljarkåren denna gång kommer att lyssna på politikernas tjatter och angrepp. Det kan vara en tid då man vill höra seriösa budskap.
Rand Paul har visat att han har brett stöd, från TeaParty-aktivister till nyliberala intellektuella. Också i social- och kriminalpolitiken försöker han föra dem samman i sitt budskap:

— Jag vill nå ett Amerika där rättvisa råder i kriminalpolitiken och där vi alla är jämlika inför lagen. Varje lag som disproportionellt drabbar minoriteter ska upphävas. Jag vill nå ett Amerika där ingen angrips för deras politiska och religiösa trossatser.

Jag blev överraskad över tydligheten och engagemanget i Rand Pauls tal. Har upplevt honom som stel, fyrkantig och utan karisma. Men under dagens tillkännagivande utstrålande han ambition, vilja och framförde intressanta budskap.
Jag ser gärna en seriös kamp mellan Rand Paul och guvernör Scott Walker som är en mer konservativ kandidat, om republikanska segern. Mycket hellre än en trött slutdebatt mellan gamla namn som Jeb Bush och Hillary Clinton.

Tills nyligen bodde 150.000 palestinier i Yarmuk utanför Damaskus i Syrien. Nu har islamisterna i IS tagit över och avrättar palestinier på löpande band. Man bränner palestinska flaggor eftersom de är en symbol för nationalism, en dödssynd enligt IS, rapporterar DN i Palestinier protesterar mot IS-avrättningar.
En ledande talesman för islamiströrelsen Hamas, Mohamed Faraj al-Ghul, höll en appell för demonstranter i Gaza city där han sa, “Vi kräver att angriparna omedelbart stoppar dödandet”, rapporterar AFP.
Det är märkligt att iaktta hur islamister i IS dödar islamister i Hamas. Kanske borde palestinierna sluta betrakta Israel som sin fiende. Om man erkänner Israel och lägger ner egna terrorattacker mot dem, kan man finna en väg till fred och utveckling. Något helt annat än vad islamistiska kamraterna i IS tycks erbjuder.

Publicisten och miljöpartisten Bertil Torekull framför i Expressen ett intressant budskap, Dags att tillfälligt stoppa invandringen:

Som supporter av fri rörelse över gränserna hyllade jag den politik som öppnade för generös immigration under förra regeringen. Men vår allmänna blågula medmänsklighet räcker inte för att assimilera flera hundra tusen nya invånare på rekordtid . . .
Svensken i gemen framstår gärna i enkäter som en barmhärtig samarit men ser nog problemen. Att ett tag stänga landet för villkorslös invandring skulle många uppfatta som ett klokt beslut för att goda krafter tillsammans först ska få en chans att kunna besvara frågorna om våra olika roller som individer och myndigheter. . . Flyktingarnas egen plikt att ta seden där de i nöd landat men med kanske uppskruvade förväntningar, måste också kunna diskuteras fritt.

Ja, så länge mottagningen inte kan ske i ordnade former måste vi ta in verkligheten och begränsa volymen för de inkommande. Allt annat är att medvetet skapa ökande motsättningar och polarisering i det svenska samhället. En utveckling som på inget sätt främjar känslor av gemenskap och respekt mellan olika grupper.

Medan Sverige präglas av decemberöverenskommelsen och nedlagd ideologisk debatt, är utvecklingen en annan i Finland inför riksdagsvalet den 19 april.
Magasinet Neo publicerar något så ovanligt som en initierad artikel om ett nordiskt grannland. Jag vet inte varför svenska medier normalt ignorerar länderna närmast oss, men det är galet. Vi behöver veta vad som händer i vår närhet, inte minst därför att de i så mycket liknar oss själva.
Helsingforstidningen Hufvudstadbladets medarbetare Sylvia Bjon ger en intressant analys:

Fyra år med en bred koalitionsregering i Finland har gjort plats för ideologiernas återkomst. När valprogrammen presenterades i vår är högern och vänstern tillbaka i den ekonomiska politiken. Skattesystemet, som länge andministrerats i samförstånd, är plötsligt föremål för intensiv och ideologisk debatt kring frågor som progressivitet och arvskatt. I centrum för den pågående vårdreformen, en av de stora valfrågorna, står offentligt mot privat service …
[H]ögern och vänstern gör [också] comeback i utrikespolitiken, på grund av Ryssland. Samlingspartiet och Svenska folkpartiet har gått hårt åt Ryssland och Vladimir Putin i synnerhet. De rider tydligt på den geopolitiska vågen som sprider sig kring Ukraina. De talar för Nato och säger i mer eller mindre tydliga ordalag att det inte går att lita på Putins Ryssland. Den socialdemokratiske utrikesministern representerar å sin sida en traditionell syn som rått på vänsterkanten, att man ska samtala med Ryssland … Liknande profilerar sig Centern, det tidigare Kekkonenpartiet som blivit stort igen med en mer företagardriven profilering och leder opinionsmätningarna.

Äntligen finns förutsättningar för väljarna att få se skillnader, summerar Bjon sin analys som också presenterar den mest sannolika statsministern i Finland efter valet: Juha Sipilä (C). Han är relativt ny i politiken, har bara suttit fyra år i riksdagen (dock en evighet jämfört med Stefan Löfven med noll år före valet). Dessförinnan var han som civilingenjör framgångsrik företagare och är känd som “IT-miljonär”.

Efter demokraternas framgångar i valet 2008 då Barack Obama blev president var det många som ansåg att amerikansk politik genomgått ett politiskt skifte åt vänster och begravt Ronald Reagans liberalkonservativa värderingar.
Tyngsta förklaringen var att minoriteter, främst spansktalande och afroamerikaner, utgör en allt större del av väljarkåren. De röstar vänster och vill ha en större stat, sa man. Republikanerna är ute, med sin dominans bland vita väljare, hette det.
Men i höstens mellanårsval vann republikanerna ett historiskt övertag som inte skådats sedan 1920-talet i delstatsförsamlingar och kongressens båda kamrar.
Vad hände med vänsterns koalition mellan minoriteter, vit arbetarklass och unga väljare? Svaret är att arbetarklassen blivit allt mer skeptisk till att staten och politikerna kan lösa deras problem. Republikanernas pånyttfödelse beror på att vit arbetarklass, men också unga och etniska minoriteter som nått medelklass, blivit desillusionerade och överger demokraterna, rapporterar National Journal i The Emerging Republican Advantage:

Enligt en mätning utförd av Democracy Corps instämmer vit arbetarklass överväldigande — 12 procentenheter fler än genomsnittsväljaren — med påståendet: “När något sköts av staten blir det normalt ineffektivt och slösaktigt”.

President Obamas ekonomiska räddningspaket, som främst gått till stora banker, har spätt på denna stämning bland lägre utbildade vita amerikaner. Politiska etablissemanget smörjer den ekonomiska eliten.
En annan minst lika intressanta aspekt är att samma tendens kan noteras bland minoriteter som börjar tjäna mer och nu tillhör medelklassen:

Enligt en studie från Pew blev Obamas stöd i valet 2012 bland spansktalande 13 procentenheter lägre bland dem med gymnasieutbildning än bland dem utan examen, och det blev 23 procentenheter lägre bland spansktalande med årsinkomst över 450.000 kronor än bland dem som tjänade mindre än så.

I takt med att minoriteter tjänar mer förlorar demokratiska partiets sin “äganderätt” till deras röster.
Ett konkret exempel på de djupgående förändringarna i väljarkåren är guvernörsvalet 2014 i Maryland, en delstat där Obama vann både 2008 och 2012 med över 62 procents väljarstöd. Alla räknade med att demokraternas guvernörskandidat enkelt skulle ta hem segern. Vissa opinionsinstitut hade till och med slutat mäta, så självklart ansågs utfallet bli. Men republikanen och affärsmannen Larry Hogan vann klart med 52 procent mot 47. Hogan vann i valdistrikt med arbetarklass i Baltimore med 59 procent mot 39. En gigantisk kantring högerut. Också i medelklassförorter skiftade majoriteten till republikanerna.
Viktigast valfrågan bland väljarna var skatterna och Hogan attackerade demokraterna för deras ständiga skattehöjningar. Men demokraterna försökte svartmåla Hogan som abortmotståndare i händerna på vapenlobbyister. Hogan avförde dock frågorna genom att lova att inte ändra abort- och vapenlagar. Det räckte, eftersom ekonomin var det väljarna prioriterade och där stod de närmare Hogan än demokraterna.

[Demokraterna] förlorade valet i nyckelvalkretsar med arbetarklass och medelklass, där partiet tidigare vunnit eller varit jämnstora med republikanerna.

Är därmed valet 2014 början på en republikansk våg, frågar tidningen. På gräsrotsnivå och i delstatsval ser det ut som att republikanerna kan komma att dominera. I presidentvalet är det dock mer osäkert, men den demografiska dominans som många förutspått till demokraternas fördel är borta.
Utvecklingen är ett exempel på varför jag så starkt gillar Amerika. Varken arbetarklass och minoriteter som jobbar sig uppåt låter sig luras av politiker som lovar bidrag och levererar politiskt förmynderi. Tyvärr tycks väljare i Europa och Sverige enklare att vilseleda.

Weekly Standard diskuterar om inte den vänsterextremism som länge härjat på amerikanska universitet börjar tappa kraft, The Campus Left Begins to Implode. Man lyfter fram en essä ur studenttidningen McGill Daily där en student kritiskt analyserar egna erfarenheter under universitetsåren, My journey into the centre of a dark political world, and how I escaped:

Det är något mörkt och vagt kultaktigt över denna sorts vänsteraktivism. Jag har kommit fram till att det handlar om fyra grundläggande karaktärsdrag som gör den så oroväckande: dogmatism, grupptänkande, korstågsmentalitet och antiintellektualism. . .
Ett sätt att definiera skillnaden mellan en uppfattning och dogmatiska uppfattningar är att folk som håller sig med dogmatiska uppfattningar anser att det är moraliskt förkastligt att ifrågasätta dem. Om några ändå gör det är de inte bara korkade eller moraliskt fördärvade, de begår våld på det rättfärdiga. Med dogmatiska uppfattningar har man inte meningsmotståndare utan fiender. . .
Detta tänkande leder till att man delar upp människor som antingen rättfärdiga eller sådana man hatar. Varje liten avvikelse kan betyda att man hamnar utanför gruppen. Därför blir människor ovilliga att säga att något är för radikalt av rädsla att be betraktad som svikare. Och tvärtom, att visa hängivelse för saken genererar ökad respekt. Grupptänkande är vänsteraktivismens modus operandi. . .
Aktivister i denna miljö utvecklar en korstågsmentalitet: ett extremt självrättfärdigande baserad på övertygelsen att man står för det enda rätta. Det handlar inte om ego. Aktivisterna jag kände och jag själv tenderade faktiskt att nedvärdera oss själva. Det var inte om oss, utan om desperat behov att agera och göra det rätta. Aktiviteter som annars skulle ses som extrema och galna blir naturliga och förväntade. . .
Den kanske djupast hållna trossats vänsteraktivister har är att varje person ur en förtryckt eller missgynnad grupp är ofelbar och aldrig vilseleder om de svårigheter de möter. . . Vår bedömning av påståenden om diskriminering måste baseras på mer än vad folk säger om sin egen upplevelse.

Det är talande, skriver Weekly Standard, att denna utmärkta essä publicerades under pseudonym.
Ja, vänstern är förtryckande i sin själ. Det kan inte bli annat än förtryck och tvång när vänstern får makt, eftersom alla måste följa deras dogmer. De som inte gör det är fiender som ska bekämpas med våld och utplånas, antingen fysiskt (som i Sovjet) eller genom att marginaliseras genom skatter på upp till 102 procent (som i svenskt 1970-tal).
Bara när vänstern pressats tillbaka har frihet kunnat garanteras. Tack vare den liberala vågen med Thatcher och Reagan på 1980-talet kunde utvecklingen brytas. Nu står det åter och väger. Ska västvärlden följa den muslimska in i våld, förtryck och dogmatism eller åter lyfta fram de frihetliga och pluralistiska värden som givit västvärlden sitt exempellösa välstånd?
Valet borde vara enkelt.

Ikväll hålls den enda direktsända TV-debatten mellan partiledarna i Storbritannien inför valet i maj. Hela sju partier deltar, vilket är helt unikt för brittiska förhållanden där de två stora partierna brukar dominera.
Debatten speglar det komplicerade läget som uppstått då nationalistiska partier i de olika delarna av Storbritannien vuxit sig starka i sina provinser.

Parti	Mandat nu	Partiledare (aktuellt opinionsstöd)
Konservativa	302	David Cameron (36%)
Labour	256	Ed Miliband (35%)
Liberaldemokraterna	56	Nick Clegg (8%)
Engelska nationalister, UKIP	2	Nigel Farage (13%)
Skottska nationalister, SNP	6	Nicola Sturgeon (45% i Skottland)
Walesiska nationalister, Plaid Cymru	3	Leanne Wood (12% i Wales)
De Gröna	1	Natalie Bennett (5%)
.

I Skottland och Wales väntas nationalistpartierna ta väljare från Labour, medan det engelska nationalistpartiet UKIP förmodligen kommer att ta mer från Konservativa.
Det blir en tuff prövning av valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. I det systemet vinner det parti som får flest väljare i varje valkrets. Tanken är att det parti som går fram ska vinna så många mandat att man får ett stabilt regeringsunderlag. Men när landet nu verkar delas upp i fyra “nationer” får lokala partier möjlighet att konkurrera med de stora i sin del av landet. Så har det länge varit i Nordirland, men fenomenet sprider sig nu till övriga delar.
Om valresultatet visar sig bli den framgång för nationalistiska partier som många är rädd för, behöver vi fundera på vad det är ett uttryck för. I vänstermedia sätts ju likhetstecken mellan nationalist och rasist. Både Skottland och Wales visar att det är fel. En opinion för att värna lokal tradition och kultur behöver inte vara emot någon annan.
Jag skulle vilja se ett läge där vi får diskutera värdet av det specifikt svenska utan att sätta det emot något annat. Vi har samma rätt att diskutera detta som alla andra små folk i världen — som skottar och walesare. Med det sagt, tror jag inte svaret måste betyda att särskilda partier behövs. Snarare tvärtom. Jag tror att nationalistiska partier är ett symptom på att medierna och politiska etablissemang länge stämplat denna diskussion om kultur och identitet som rasistisk och främlingsfientlig. Det har resulterat i en onödig polarisering som starkt missgynnar de etablerade partierna. Men de har som sagt sig själva att skylla.