Nationell brittisk valrörelse

Ikväll hålls den enda direktsända TV-debatten mellan partiledarna i Storbritannien inför valet i maj. Hela sju partier deltar, vilket är helt unikt för brittiska förhållanden där de två stora partierna brukar dominera.
Debatten speglar det komplicerade läget som uppstått då nationalistiska partier i de olika delarna av Storbritannien vuxit sig starka i sina provinser.

Parti Mandat nu Partiledare (aktuellt opinionsstöd)
Konservativa 302 David Cameron (36%)
Labour 256 Ed Miliband (35%)
Liberaldemokraterna 56 Nick Clegg (8%)
Engelska nationalister, UKIP 2 Nigel Farage (13%)
Skottska nationalister, SNP 6 Nicola Sturgeon (45% i Skottland)
Walesiska nationalister, Plaid Cymru 3 Leanne Wood (12% i Wales)
De Gröna 1 Natalie Bennett (5%)
.

I Skottland och Wales väntas nationalistpartierna ta väljare från Labour, medan det engelska nationalistpartiet UKIP förmodligen kommer att ta mer från Konservativa.
Det blir en tuff prövning av valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. I det systemet vinner det parti som får flest väljare i varje valkrets. Tanken är att det parti som går fram ska vinna så många mandat att man får ett stabilt regeringsunderlag. Men när landet nu verkar delas upp i fyra ”nationer” får lokala partier möjlighet att konkurrera med de stora i sin del av landet. Så har det länge varit i Nordirland, men fenomenet sprider sig nu till övriga delar.
Om valresultatet visar sig bli den framgång för nationalistiska partier som många är rädd för, behöver vi fundera på vad det är ett uttryck för. I vänstermedia sätts ju likhetstecken mellan nationalist och rasist. Både Skottland och Wales visar att det är fel. En opinion för att värna lokal tradition och kultur behöver inte vara emot någon annan.
Jag skulle vilja se ett läge där vi får diskutera värdet av det specifikt svenska utan att sätta det emot något annat. Vi har samma rätt att diskutera detta som alla andra små folk i världen — som skottar och walesare. Med det sagt, tror jag inte svaret måste betyda att särskilda partier behövs. Snarare tvärtom. Jag tror att nationalistiska partier är ett symptom på att medierna och politiska etablissemang länge stämplat denna diskussion om kultur och identitet som rasistisk och främlingsfientlig. Det har resulterat i en onödig polarisering som starkt missgynnar de etablerade partierna. Men de har som sagt sig själva att skylla.