Efter demokraternas framgångar i valet 2008 då Barack Obama blev president var det många som ansåg att amerikansk politik genomgått ett politiskt skifte åt vänster och begravt Ronald Reagans liberalkonservativa värderingar.
Tyngsta förklaringen var att minoriteter, främst spansktalande och afroamerikaner, utgör en allt större del av väljarkåren. De röstar vänster och vill ha en större stat, sa man. Republikanerna är ute, med sin dominans bland vita väljare, hette det.
Men i höstens mellanårsval vann republikanerna ett historiskt övertag som inte skådats sedan 1920-talet i delstatsförsamlingar och kongressens båda kamrar.
Vad hände med vänsterns koalition mellan minoriteter, vit arbetarklass och unga väljare? Svaret är att arbetarklassen blivit allt mer skeptisk till att staten och politikerna kan lösa deras problem. Republikanernas pånyttfödelse beror på att vit arbetarklass, men också unga och etniska minoriteter som nått medelklass, blivit desillusionerade och överger demokraterna, rapporterar National Journal i The Emerging Republican Advantage:
Enligt en mätning utförd av Democracy Corps instämmer vit arbetarklass överväldigande — 12 procentenheter fler än genomsnittsväljaren — med påståendet: ”När något sköts av staten blir det normalt ineffektivt och slösaktigt”.
President Obamas ekonomiska räddningspaket, som främst gått till stora banker, har spätt på denna stämning bland lägre utbildade vita amerikaner. Politiska etablissemanget smörjer den ekonomiska eliten.
En annan minst lika intressanta aspekt är att samma tendens kan noteras bland minoriteter som börjar tjäna mer och nu tillhör medelklassen:
Enligt en studie från Pew blev Obamas stöd i valet 2012 bland spansktalande 13 procentenheter lägre bland dem med gymnasieutbildning än bland dem utan examen, och det blev 23 procentenheter lägre bland spansktalande med årsinkomst över 450.000 kronor än bland dem som tjänade mindre än så.
I takt med att minoriteter tjänar mer förlorar demokratiska partiets sin ”äganderätt” till deras röster.
Ett konkret exempel på de djupgående förändringarna i väljarkåren är guvernörsvalet 2014 i Maryland, en delstat där Obama vann både 2008 och 2012 med över 62 procents väljarstöd. Alla räknade med att demokraternas guvernörskandidat enkelt skulle ta hem segern. Vissa opinionsinstitut hade till och med slutat mäta, så självklart ansågs utfallet bli. Men republikanen och affärsmannen Larry Hogan vann klart med 52 procent mot 47. Hogan vann i valdistrikt med arbetarklass i Baltimore med 59 procent mot 39. En gigantisk kantring högerut. Också i medelklassförorter skiftade majoriteten till republikanerna.
Viktigast valfrågan bland väljarna var skatterna och Hogan attackerade demokraterna för deras ständiga skattehöjningar. Men demokraterna försökte svartmåla Hogan som abortmotståndare i händerna på vapenlobbyister. Hogan avförde dock frågorna genom att lova att inte ändra abort- och vapenlagar. Det räckte, eftersom ekonomin var det väljarna prioriterade och där stod de närmare Hogan än demokraterna.
[Demokraterna] förlorade valet i nyckelvalkretsar med arbetarklass och medelklass, där partiet tidigare vunnit eller varit jämnstora med republikanerna.
Är därmed valet 2014 början på en republikansk våg, frågar tidningen. På gräsrotsnivå och i delstatsval ser det ut som att republikanerna kan komma att dominera. I presidentvalet är det dock mer osäkert, men den demografiska dominans som många förutspått till demokraternas fördel är borta.
Utvecklingen är ett exempel på varför jag så starkt gillar Amerika. Varken arbetarklass och minoriteter som jobbar sig uppåt låter sig luras av politiker som lovar bidrag och levererar politiskt förmynderi. Tyvärr tycks väljare i Europa och Sverige enklare att vilseleda.