Satir: Putin och Ukraina

Franske presidenten François Hollande och Tysklands kansler Angela Merkel har gjort ett sista diplomatiskt försök att få ryske presidenten Vladimir Putin att dra tillbaka ryska trupper (som döljer sin identitet) från östra Ukraina. Schweiziske satirtecknaren Patrick Chappatte fångar läget utmärkt i sitt senaste alster:

— Okej Vladimir, vi vet att det är du.

TV4: inte radikaliserad, hatar bara judar

Svenska mediers rapportering om extremistisk islamism avslöjar en sorts sympati för dem snarare än avståndstagande. I TV4 heter det nu på morgonen att terroristen bakom helgens attentat i Köpenhamn ”framstår mer som vilsen än radikaliserad … det finns inga tecken på att han skulle tillhöra någon extrem religiös grupp eller att han skulle ha radikaliserats på något sätt. Klasskamrater har i och för sig sagt att han hatar judar men det finns än så länge inga direkt kopplingar till radikal islamistisk miljö.”
För TV4 tycks det vara normalt att hata judar. Dessutom rapporterar danska Ekstra Bladet att gärningsmannen radikaliserades i fängelset, något som tycks vara ett känt problem i Danmark.
Mona Sahlin talar i TV4-studion länge och väl om att ”rehabilitera” terrorister som om de vore harmlösa alkoholister som man ska tycka synd om.
Och i SVT förmedlar man terrorgruppen IS propaganda genom att göra de associationer som terroristerna vill. SVT lyfter fram att IS använder samma orangefärgade dräkter som USA för fångar. SVT använder tid i rapporter om bestialiska halshuggningar i Libyen för att dra paralleller till USA. Det är som på beställning av IS.
Det är helt uppenbart att den psykologiska krigföring som islamistiska extremister riktar mot väst fungerar mycket väl mot Sverige och svenska medier. De sväljer allt. Man väljer terroristernas perspektiv i rapporteringen.
Sverige har uppenbarligen ingen som helst beredskap att hantera dessa extremister utan faller i fällan att ge deras perspektiv snarare än att stå upp mot galenskapen.

Yttrandefriheten är under attack

I går såg vi i Köpenhamn en repris av attentaten i Paris förra månaden. Satirtecknare angrips därför att de driver med profeten Muhammed och judiska civila angrips därför att de är judar. I Paris dödades 17, i Köpenhamn 5 sårade och 2 döda — Dan Uzan, 37, som hjälpte till att organisera en konfirmationsfest i Synagogans församlingshem, och Finn Nørgaard, 55, besökare i kulturhuset som undervisade om dokumentärfilmande.
Polisen tror sig ha skjutit gärningsmannen till döds i natt. Det återstår att se vem det var. (UPPDATERING: se nedan) Men det är ingen djärv gissning att det rör sig om en muslimsk extremist som haft samma avsikt som terroristerna i Paris: att angripa västerlandets frihet och döda judar.
Berlingske Tidende skriver i ledarartikel, Yttrandefriheten är under attack:

Oavsett vem som stod bakom angreppet mot ett seminarium med den svenske konstnären Lars Vilks i København är det svårt att se det som något annat än ännu en attack mot yttrandefriheten och de västliga fri- och rättigheterna, nu för första gången utfört på dansk jord.

Den danske, socialdemokratiske statsministern däremot, verkar mer engagerad i att försvara muslimer än den danska rättsordningen. Och hon har naturligtvis rätt i att de som utför terrordåd som det igår inte representerar alla muslimer i Danmark. Självklart inte. Men det har visat sig att jihadister som dödar västerlänningar har ett utbrett och omfattande stöd av hundratals miljoner muslimer i Mellanöstern och övriga världen. I vår globaliserade värld är stöd från breda grupper i exempelvis Pakistan lika påtagligt moraliskt stärkande som om man haft stöd från människor i kvarteret där man bor i Köpenhamn eller Paris.
Frågan är om vi inte måste börja se islam som ett hot på samma sätt som politiska ideologier som bekämpar frihet och pluralism? Med hjälp av islam uppviglas virrpannor att begå besinningslöst våld mot civila i väst. Och islams egna auktoriteter är antingen för svaga för att stå upp mot fundamentalismen eller så är man ovillig att motverka den.
Europol har efter Paris erkänt att antalet våldsbenägna jihadister nu räknas i så många tusental att man inte kan bevaka dem alla.
Den extrema islamismen är alltså otyglad, både polisiärt och moraliskt. Och man är mordiskt målinriktad med siktet inställt på att krossa yttrandefriheten i väst, exakt så som varje förtryckare alltid stryper fria medier först.
Vad ska vi göra åt det? Att ursäkta alla muslimer som inte deltog i dödandet verkar inte vara tillräckligt.
Visst tycks det vara som att det första slaget mellan den kristna och den islamska civilisationen kommer att stå kring yttrandefriheten. Efter Paris, och möjligen Köpenhamn, kan det inte vara en särskilt förvånande analys. Om det är så, är tiden för fördömanden av enskilda attentat över. Då krävs något mer. Då krävs strategier för att vinna kriget.
UPPDATERING, kl 20.54:
Dansk Radio rapporterar att den misstänkte terroristen som sköts till döds i en eldstrid med polis i morse är Omar Abdel Hamid El-Hussein, en 22-åring som nyligen blev fri efter fängelsestraff för misshandel. Jyllands-Posten rapporterar att polisen gjort tillslag på flera platser och anhållit minst en person i samband med terrorattentatet.

Vi kan inte rädda alla

De borgerliga partierna förlorade regeringsmakten därför att de fjärmade sig från verkligheten i migrations- och integrationsfrågorna. Statsminister Fredrik Reinfeldts utrop ”Öppna era hjärtan!” kommer att bli historiskt, inte därför att det var snällt och gott utan därför att det i sin groteska naivitet urholkade Alliansens trovärdighet som seriös politisk aktör. Sällan har ett budskap varit så verklighetsfrånvänt i relation till väljarkåren som detta.
Men de borgerliga har större förluster att vänta om man fortsätter agera som en rädd, nervös och handlingsförlamad gisslan för vänsterpolitik som saknar respekt för alla borgerliga värderingar. Sverigedemokraterna kommer att ta över rollen som oppositionsledare och regeringsalternativ till vänsterpartierna fram till 2018, om Allianspartierna fortsätter huka i bänkarna.
Allanspartierna behöver göra en grundlig reality check (en fras som enligt engelsk ordbok används för att föra en person tillbaka till verkligheten som gäller för alla andra, ibland för att spräcka orealistiska drömmar).
För detta kan man börja med att läsa författaren och kritikern Torbjörn Elensky i senaste numret av Axess. Rubriken på hans artikel är det första budskap Alliansföreträdarna måste få in i sina hjärnor: Vi kan inte rädda alla.
Han påpekar att till och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter graderar och sätter gränser för vad som är flyktingskäl. Oavvislig rätt till asyl har bara den som flyr personlig förföljelse. De som blir flyktingar på grund av krig har inte samma rätt. Deras flyktingkatastrof är kollektiv till sin natur. Den avhjälps inte genom att vissa individer tas emot på annat håll i världen.
Den som bekämpar demokrati och värderingar enligt FN-stadgan har heller inte rätt till asyl. De jihadister som ingår i IS har till exempel ingen rätt att begära asyl den dag de tvingas på flykt, skriver Elensky.
Väl i mottagarlandet är det flyktingens skyldighet att ”anstränga sig för att lära sig det landets språk, politiska system och engagera sig”. Men om mängden flyktingar från ett område blir stort? Elensky frågar:

När går flyktingars strävan efter att komma till exempelvis Sverige över till att bli en strävan snarare efter att komma till någon viss enklav i Sverige? Och hur påverkar det sammanhållningen om dessa grupper växer för snabbt och skiljer sig för mycket från det övriga samhället? Detta är frågor som går bortom det principiella.

Här tycker jag Elensky sätter fingret på en av många mycket ömma punkt som förtigs i svensk samhällsdebatt. Vi är ju redan där. Polisen vågar inte patrullera vissa delar av Sverige. Genom stenkastning, våld och vandalism vågar inte brandkår, ambulans och kommunal busstrafik att köra in i vissa områden i Sverige.
Vad säger politikerna? Vad säger Alliansen? Inte ett knyst. Inte ett pip. Total resignation bakom fjantiga slogans som ”öppna era hjärtan” är sämsta möjliga politiska strategi. Ändå är det den de borgerliga partierna krampaktigt håller sig till. Inte undra på att Sverigedemokraterna sakta men säkert tar över dessa partiers väljarunderlag. Hur ska man kunna rösta på partier som vägrar se problemen och utmålar dem som påpekar dem som rasister?
Frågan om ansvar kan också ställas på ett annat sätt än den hårt styrda i svensk debatt:

Har den som är fattig rätt att ta sig hit och göra sitt liv bättre? Visst, tycker idag rätt många. Vare sig det handlar om att romer skall ha rätten att få tigga på våra gator, byggjobbares rätt att få bjuda under de svenska kollektivavtalen eller de så kallade papperslösa rätt att slippa bli exploaterade på den svarta marknaden. Mot vilka har vi ansvar? Är vårt ansvar mot ”dem” per automatik alltid större än vårt ansvar för ”oss”?

Denna ömma punkt förklarar, enligt min mening, en stor del av främlingsfientligheten och varför den växer. Politiker visar större engagemang och ansvar för nya flyktingar än för den gamla befolkningen. Det är ingen bra valstrategi. Och det har aldrig varit demokratins syfte att förtroendevalda ska bry sig mer om andra än dem man faktiskt representerar. Sådant kan med visst fog kallas svek.
Elensky tar upp det vanligt förekommande argumentet att Sverige behöver ung utländsk arbetskraft av demografiska skäl och kallar det ”på gränsen till cyniskt”, eftersom vi därmed dränerar dessa människors hemländer från dem dessa behöver. Före Bengt Westerberg började använda denna retorik talades det om ”brain drain” av fattiga länder, alltså att de unga lämnade sina fattiga länder i sticket.
Att ”öppna sina hjärtan” kanske betyder just att inte beröva fattiga länder deras framtida begåvningsreserv. Tänk på den Reinfeldt, Batra, Lööf och Björklund!
Torbjörn Elensky efterlyser en migrationsdebatt på saklig grund. Idag saknar vi ett konstruktivt samtal. Istället haglar glåporden.
Det är temat för DN-kolumn av Jasenko Selimovic, Dags tala allvar om migrationspolitiken:

Knappt hade tre borgerliga partier hunnit presentera förslag i integrationspolitiken innan förolämpningarna började hagla. Riksdagsledamoten Veronica Palm (S) kallade förslagen ”mörkbrun hundvisselpolitik”, inrikesminister Anders Ygeman försökte smeta Förintelsen på KDU. För politiker som anser sig stå för godheten är motståndaren inte politisk opposition utan ondskan … Motståndaren ska helst förnedras, hånas för något litet fel som plötsligt görs till huvudsak…

Han uppmanar debatten att bli mindre hysterisk och mer välvillig mot argument från motståndare. Jag håller med.
Men det krävs mer för att debatten ska bli givande: argumenten och perspektiven måste breddas.
De förslag som Göran Hägglund och Jan Björklund lagt fram de senaste veckorna är bara bagateller. Det är myrsteg. Vi behöver vidga debatten mycket mer. Allianspartierna borde, för att återvinna mitt förtroende i dessa frågor, diskutera stopp för flyktingar och anhöriginvandring till dess mottagandet blir ordnat och nya principer för nyanlända etablerats i regelverk. Bara kvotflyktingar bör tas emot de två närmsta åren. Förläggningarna är överfyllda. De som har fått uppehållstillstånd kan inte lämna förläggningarna eftersom de inte har någonstans att flytta. Förorterna är ghettoiserade med stor andel vuxna som aldrig arbetat utan lever på bidrag år ut och år in. Religiös extremism frodas och blir ett allt större säkerhetshot för hela befolkningen.
I vilken annan fråga som helst, hade man strypt tillförseln av nya ärenden om man misslyckas med att hantera pågående ärenden. Varför ska migrationen vara annorlunda? Vi kan inte rädda alla. Vi ska däremot göra vad vi kan i ordnade former och enligt metoder som fungerar, vilket vi för närvarande inte har.
I en ny migrationspolitik borde assimilering bli det övergripande målet. Assimilering är vad som gäller i världens mest framgångrika invandrarland, USA. Det sker inte genom kommunala flyktingförläggningar, utan genom arbete — utan arbetsrätt, LAS och med lägre ingångslöner.
Assimilering betyder också krav på att lära sig språket, kulturen och historien. För svenskt medborgarskap borde inte bara språktest ske, utan som i USA, godkänt prov i svensk historia och kultur.
Men innebär inte detta att motsättningarna ökar? Är det inte ondska att ställa krav på de stackars människor som söker sig till Sverige? Nej, det är precis tvärtom. Jag anser att devisen ”Att ställa krav är att bry sig om” inte bara gäller i vardagliga sociala relationer, utan i all politik som gäller människor och deras relationer med varandra.
Om människor vet att assimilering är vägen uppstår inga otydligheter, varken för de nyanlända eller etniska svenskar. Det är först då, med dessa krav, som påståendet att nya människor berika landet kan få något med sanningen att göra. Då kan man vända den destruktiva utvecklingen där konfrontationerna och polariseringen blir allt hårdare, till en utveckling där vi på tydliga, gemensamma nämnare kan respektera varandras olikhet.
Kan Allianspartierna fås att tänka i dessa banor? Om de fortsätter att hela tiden sneglar på vad vänstermedier, kulturvänster och politisk vänster tycker, nej. Då fortsätter man vara deras gisslan. Men om man tittar till de egna grundläggande värderingarna och struntar i de etablissemang som kontrollerar samhällsdebatten är svaret tveklöst, ja.
Det handlar bara om en sak: har man mod och integritet nog att stå på egna ben?

Svensk politik vid vägskäl

I Metro publiceras YouGov-mätning där Sverigedemokraterna får 19 procent. I förvirrade kommentarer försöker man förklara denna ökning med utspel från KD och FP. Att de talar om integration och migration skulle automatiskt gynna SD. Sådant snack är vansinnigt obegåvat.
Ökningen har rimligen mer att göra med det besinningslösa våld som muslimska extremister utövade i Paris för en månad sedan. Och det faktum att Europol erkänt att de extremister som efter träning återvänder från Syrien och övriga Mellanöstern nu är så många att polisen omöjligen kan övervaka dem alla. De etablerade partierna blundar och stoppar huvudet i sanden. Bara Sverigedemokraterna talar om problemet och vill göra något åt det.
Man kan ha hur många invändningar mot SD:s politik man vill, men man kan inte förneka att de ser problemen. De etablerade partierna gör det inte. De har inga svar, inga funderingar, inga tankar. Bara torra, stela, föråldrade plattityder utan innehåll och mening.
Om det fortsätter så här kommer SD att växa sig än starkare.
Jag undrar hur långt de etablerade partierna tänker låta ämnet glida dem ur händerna innan man vaknar och gör något som är mer än pliktskyldigt mummel.
Det är pinsamt att se den monstruösa passivitet som kännetecknar så många partier. Om de inte tar itu med den kommer den att sprida sig och prägla partiernas image som helhet. Ingenting är viktigare än att fler finns med på banan än Sverigedemokraterna. Våga debattera! Våga tänka nytt! Våga erkänna problemen! Våga göra något åt dem!

Grekiska regeringens inkompetens glädjande

Det är obegripligt att svenska medier visar så lite intresse för Greklands ekonomi. Dramatiken är stor. Enormt mycket står på spel. Berättelsen utvecklar ständigt nya kapitel, nya drag, nya trick från spelarna. Problemet är väl att ämnet är ekonomi, och svenska vänsterjournalister tycker ekonomisk politik är tråkigt.
I vänstertidningen Guardian skriver däremot den ryskfödde, i England verksamme ekonomen och kolumnisten Anatole Kaletsky, Greece is playing to lose the debt crisis poker game:

Grekiske finansministern Yanis Varoufakis är professor i matematisk ekonomi och som specialiserat sig på spelteori. Men hans förhandlingstaktik – oförutsägbar pendling mellan aggressivitet och svaghet – är motsatsen till vad spelteori rekommenderar. Varoufakis borde tillämpa en strategi där han håller en pistol mot sitt eget huvud och sedan kräver lösensumma för att inte trycka av.
Tyskland och EU-myndigheterna har synat bluffen i hans växlande retorik. Resultatet är att de två sidorna har fastnat i ett passiv-aggressivt dödläge som gjort seriösa förhandlingar omöjliga.

Istället borde den vänsterextremistiska regeringen, om den varit kompetent, gjort följande:

Greklands finansminister borde hållit fast vid krav på skuldavskrivning till allra sista ögonblicket, för att sedan ge med sig i utbyte mot rätten att ompröva sparpaketens reformer. Eller kunde han intagit en mindre aggressiv strategi: från början accepterat Tysklands princip om inga skuldavskrivningar för att sedan visa hur lättnader i åtstramningspaketen inte kommer att betyda att Grekland smiter från sitt ansvar för skulderna. Men istället för att välja någon av dessa strategier velade Varoufakis mellan trotsighet och medgörlighet och förlorade därmed trovärdighet åt båda hållen.

Artikelförfattaren präglas också av en giftigt cynisk träffsäkerhet om EU:

Greklands idealistiska nya ledare tycks tro att de kan övermanna byråkratiskt motstånd utan det vanliga kompromissandet och trixandet, helt enkelt genom att hänvisa till deras demokratiska mandat. Men byråkratins övertag framför demokrati är själva kärnan i EU-institutionerna.

Men den grekiska krisen handlar i grunden varken om spelteori eller EU-byråkratins makt, utan om moral. Ska den som sätter sig i skuld betala tillbaka? Grekland vill att svaret ska vara: nej. Och den som inte betalar tillbaka ska inte bestraffas, utan få sina skulder avskrivna. Simsalabim!
Tänk en sekund vad det innebär. Vem vill låna ut pengar om ingen behöver betala tillbaka och ingen utmätning får ske?
Tänk också vad skuldavskrivning innebär för Grekland. De kommer ju att omedelbart börja bygga upp en ny statsskuld på 175 procent av BNP. En ny fest! Andra betalar!
Skuldavskrivning vore det sämsta tänkbara. Det vore att belöna den politik som satt Grekland där man sitter. Och varför då ändra attityd?
Nej, grekerna får inte komma undan. Om de gör det kommer större delen av Europa att börja göra likadant.
Därför är den inkometens som Guardian avslöjar glädjande. Det betyder att grekerna inte är särskilt framgångsrika. Istället får man hoppas att Tysklands ansvarstagande sätta agendan. Visst, den är tråkig och präktig. Men det ger Europa chans till återhämtning och fortsatt välståndsbyggande. Istället för att förvandlas till ett grekiskt konkursbo.

Grekland: betala våra lån, annars sänker vi euron

Ju närmare vi kommer dagen då Grekland behöver nya mångmiljardlån, desto mer tydligt blir det att Grekland har en vänsterextremistisk regering som hotar sina grannar.
I går sa grekiske finansministern Yanis Varoufakis att hela eurozonen kommer at kollapsa om inte Grekland, utan att behöva leva upp till det man lovat, får sina nya lån.
Reuters rapporterar, Greek finance minister says euro will collapse if Greece exits:

— Euron är skör. Den är som ett korthus, och om du tar bort det grekiska kortet kollapsar det, sa finansministern till italienska RAI.

Samtidigt riktar premiärministern Alexis Tsipras hånfulla krav på att Angela Merkel ska betala skadestånd för nazisternas framfart under andra världskriget, rapporterar Svenska Dagbladet i Greklands premiärminister till attack:

I sitt första tal i Greklands parlament efter regeringsskiftet sade Tsipras att landet har ”ett moraliskt krav” att begära skadestånd från Tyskland för de skador som nazisterna orsakade landet under andra världskriget, enligt AFP.

Detta är ett nytt lågvattenmärke i relationerna mellan EU-länderna. Ska man börja gräva fram gamla motsättningar från en fruktansvärd tid, för att försöka få loss pengar?
Allt mer uppenbart framstår euron som ett fiasko. Valutan splittrar de länder som avsåg att samverka i allt närmare gemenskap. Att gräva upp det nazistiska liket är en så illaluktande politisk taktik att man mår illa.

När tar arabvärlden itu med IS?

Jag är så trött på att det alltid självklart förväntas att västvärlden ska reda ut muslimska kriser. Även om det så gott som alltid är muslimer som dödar och förtryck andra muslimer, är det den kristna västvärlden som görs ansvarig för att få stopp på blodbad och galenskap.
Och samma röster som ställer dessa krav anklagar samtidigt västvärlden för att bära skuld till att muslimer dödar muslimer.
Alltså: när väst agerar, som när George W Bush avsatte talibanerna och störtade Saddam Hussein, var det fel. När väst inte agerar, som under Obama, då är det också moraliskt fel.
Detta ologiska och obefogade självkritiska synsättet måste få ett slut.
Som tur är finns somliga kloka röster. I Wall Street Journal lyfter kolumnisten Peggy Noonan fram två tunga namn inom utrikes- och säkerhetspolitiken och deras analyser som går ut på att det är muslimernas tur att ställa upp och sätta stopp för IS och Mellanösterns väg mot sammanbrott:

[Förre utrikesministern] James Baker sa häromdagen att trupper på marken är nödvändiga, men de måste komma från arabiska och muslimska länder, inklusive Saudiarabien. ”Mitt förslag är att gå till turkarna, sedan 60 år allierade till USA och medlemmar i Nato. De har en bra armé… Varför arbetar vi inte tillsammans, vi från luften och med underrättelse och ni med soldater på marken för att få jobbet gjort?”
Jag talade med Baker före hans framträdande och han anser det är hög tid att agera. Men är en muslimsk koalition rätt väg?
Helt klart, säger [säkerhetsanalytikern] Richard Haass. Det måste handla om en arabisk koalition och den måste vara sunnimuslimsk eftersom det handlar om att bekämpa eld med eld. Det är viktigt att sunniarabiska ledare visar att det är legitimt att stå upp mot IS.
Alltså – agera för att eliminera Islamiska statens mystik. Ge dem en fight, visa att de är den svagare parten och gör allt för att samla den sunniarabiska världen till handling.
Är det möjligt? Haass säger att sannolikheten är liten men att det inte är omöjlig. Dessutom: det är om detta diskussionen borde handla. Vi borde prioritera att få svar på den frågan.

Exakt så här borde man gå tillväga.
Hittills är det enbart kurdiska miliser som strider på marken och USA som bombar från luften. Ställ krav på Saudiarabien, Turkiet, Egypten med flera att få ordning på sina religiösa meningsfränder! Upprördheten efter det att IS brände den jordanske piloten till döds borde användas för att tvinga fram ett militärt agerande från dessa länder mot IS.

Nordlander diktar giftigt om talibaner

Ibland kan man undra hur dokumentärfilmaren Tom Alandh väljer sina objekt. Men senaste filmen som sänds i SVT om textförfattaren Lars Nordlaner är något av det bästa svenskproducerade jag sett på länge. Jag hade aldrig hört talas om Nordlander, men alla som är något i svenskt musikliv tycks känna honom. Han har skrivit texter till Monica Zetterlund, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Lill-Babs, Björn Skifs, Lasse Berghagen med flera.
Dokumentären Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv (SVTplay) förmedlar svensk musikhistoria som i alla fall inte jag kände till och blir samtidigt ett djupsinnigt porträtt av en annorlunda person med bohemiskt liv och leverne.
Nordlanders begåvning framgår tydligt i den här synnerligen aktuella — och politiska — text som han skrev inför sin 70-årsdag (till visan Med en enkel tulipan):

Från en enkel taliban
nånstans i Afghanistan
kom en begäran
som gav mig äran att bombardera.
Med sitt sprängande begär
är han till allahs besvär
men har begåvat och heligt lovat:
det kommer mera.
Med tungan välsmord står han och ältar
ett laddat budskap som blivit skevt,
han tror att självmord kan skapa hjältar,
men det beror väl på hur vi levt?
Han har rätt så kort stubin,
det blir lätt en ruin,
för vad han sprider
får folk som lider betala priset.
Hur ska den mannen få själens frälsning
då han vill vrida vår tid ur led,
han borde lyssna då världens hälsning
är att han lämnar sitt krig i fred.

Den här texten är ju bättre än många satirteckningar….
Om sin ålder säger han: ”Vi bör dö unga, men så sent som möjligt”. Smarta, originella och enkla ordvändningar formligen väller fram ur Nordlander.
Man frågar sig, precis som Tom Alandh, varför kände jag inte till honom förut?

Obama mest polariserande presidenten

När Barack Obama höll det tal på Demokratiska konventet 2004 som blev hans genombrott, talade han om att det inte fanns ett republikanskt Amerika och ett demokratiskt Amerika, utan att ”vi har ETT Amerika”. Framgången med talet var just budskapet om harmoni och samhörighet över partigränserna. Detta tal låg sedan till grund för hela hans presidentvalskampanj fyra år senare.
Därmed kan ingen president sägas ha misslyckats så fullständigt som Barack Obama. En ny mätning från Gallup visar att han är en mer splittrande och polariserande president än Richard Nixon och alla andra tidigare presidenter.
En förklaring är att amerikanska folket tycks bli allt mer polariserat. Man har allt lägre förtroende för presidenten från motståndarpartiet.
Men det är anmärkningsvärt att Barack Obama, som lovade motsatsen, har agerat på ett sätt som gör honom mer polariserande än George W Bush. Faktum är att Obama uttalat sig och uppträtt mer fientligt mot republikaner än vad Bush gjorde mot demokrater. Bush tog hänsyn till att han som president är statsöverhuvud och därmed har uppdrag att samla nationen, något som Obama inte respekterar på samma sätt. Senaste talet om tillståndet i nationen innehöll budskap som avsiktligt retade upp hans politiska motståndare.
Jag hoppas de som blir kandidater inför valet 2016 ska vara uppgiften mer vuxen än vad nuvarande president är.
Så här ser listan ut över de mest polariserande presidenterna enligt Gallups mätningar från 1953:

Första kolumnen innehåller snittet för presidentens förtroende bland republikanska väljare. Av dessa väljare har 13 procent haft förtroende för Obama under hans år i Vita huset. Andra kolumnen är snittet för presidentens förtroende bland demokratiska väljare. Av dessa har 83 procent haft förtroende för Obama. Tredje kolumnen visar gapet i förtroende mellan republikanska och demokratiska väljare. Obama har störst gap med 70 procents skillnad mellan vad republikanska och demokratiska väljare tycker.