Month: February 2015

För att vara en sååå lååång artikel om vad som hände när Sverige skulle få nyval men fick en decemberöverenskommelse (DÖ) är Fokus analys ganska tunn, En osvensk politisk historia.
Jag retar mig på att journalister alltid, också här, utgår ifrån den socialdemokratiska positionen och utifrån denna bedömer andra aktörer. Det betyder att de inte ger en korrekt övergripande beskrivning, även om alla pusselbitar nämns.
Den stora nyheten är ju, som denna blogg och utländsk media konstaterat, att Socialdemokratin lagt sig platt för Alliansens perspektiv om hur maktutövning ska ske:
1) Socialdemokratin erkänner blockpolitiken (de försökte under förhandlingarna stryka ordet “partikonstellationer”, syftande på Alliansen och de rödgröna, men fick ge sig).
2) Socialdemokraterna byter strategi i riksdagens val av statsminister. Man byter till den borgerliga traditionen att lägga ner sina röster om talmannens förslag följer valresultatet, istället för att rösta nej till alla regeringar där man inte själv ingår.
3) Socialdemokratin tvingas ångra sitt brott mot riksdagens budgetregler om att utskott kan bryta ut enskilda delar av budgeten och där fälla regeringens förslag. Så sent som inför 2014 års statsbudget samverkade S med SD för att hindra en skattesänkning. Detta ska framöver inte ske.
4) Socialdemokratin godtar i princip den debattartikel de borgerliga publicerade 9 december som decemberöverenskommelse den 27 december. Talande är citatet av Mikael Damberg (S) under förhandlingarna: “Det behövs ju bara en hyfsat smart journalist som lägger det vi har nu bredvid debattartikeln för att inse att ni vunnit så mycket mer än vi.” Hyfsade bloggar och utlandsjournalister, ja. Svenska journalister, nej.
5) Fokus skriver att S “kanske hade misstolkat debattartikeln”. Nej. Man hade förlorat maktspelet: man lyckades inte spräcka Allianssamarbetet. När S insåg att om de inte gick med på Alliansens förslag skulle det bli nyval, valde man att lägga sig platt.
6) Ändå försöker Fokus få det till att de borgerliga är mer rädda för nyval än S. Det skulle vara hotet om nyval som fick de borgerliga till förhandlingar, är undertonen. Men det är den som ger efter mest som är mest desperat. Och i decemberöverenskommelsen gav S efter om allt de borgerliga ville ha. Vem är då mest rädda för nyval?
Jag retar mig också på rubriken “osvensk”. Vad är mer svenskt än att pragmatiskt göra upp även om läget är svårt? Det oklara parlamentariska läget ledde inte till kaos, bråk och evigt dödläge. Det är svenskt så det ryker om det!
Men även om Fokus missar den mest avgörande slutsatsen, att socialdemokratin la sig platt för att få fortsätta regera, är artikeln intressant om vissa enskilda detaljer. Om man gjort 54 intervjuer med de inblandade vore det märkligt om man inte fann några spännande korn.
De viktigaste är:
1) Det var Fredrik Reinfeldt som styrde förhandlingarna bakom kulisserna: “Reinfeldts idé vann i alla fall till slut, blockpolitiken bestod.” M ville inte ha makten, “inte när SD villkorat den”.
2) Centerpartiet ville ha extraval och stretade länge emot att göra upp.
3) “Doldisar”, dvs politiker som medierna inte känner, spelade en viktig roll: Tomas Tobé (M), Anders W Jonsson (C), Jakob Forssmed (KD), Tomas Eneroth (S). Även om Fokus gör en poäng av detta, har man inte kollat upp deras bakgrund särskilt väl. Fokus menar att barnläkaren Anders W Jonsson från Gävle skulle gjort en “kvick karriär” och försöker vinkla honom som novis. Fakta är att Jonsson tillhört den centerpartistiska 60-talistgenerationens främsta sedan mitten av 1980-talet. (Jag hade interna duster med honom på den tiden.)
4) Sverigedemokraternas roll klargörs: tjänstgörande partiledaren Mattias Karlsson “hade varit missnöjd med vågmästarrollen, satsat den och blivit av med den. I alla fall när det kom till budgeten … Etablissemanget slöt sig. Det var därför han riktade misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. För att visa var skiljelinjerna låg.”
Man kan sammanfatta det som att hösten efter valet varit ett triangeldrama mellan Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Mattias Karlsson, där alla ville neutralisera de båda andra. Reinfeldt lyckades neutralisera SD och tvinga S att erkänna blockpolitiken. Löfven fick sitta kvar i Rosenbad. Karlsson blev av med vågmästarrollen, men kan vinna ändå, om folk ser SD som den enda oppositionen.
Vem som vann spelet kring decemberöverenskommelsen kommer vi att veta först efter nästa val. Avgörandet ligger, vill jag påstå, hos Alliansen. Om de spelar sakpolitiken lika dåligt som de var skickliga i maktspelet kring decemberöverenskommelsen, så har SD alla möjligheter att växa till att bli ett “tredje block”. Om de däremot bedriver en smart, hård och systematisk oppositionspolitik med rätt profil kan de framstå som det bästa regeringsalternativet.

I Axess recenserar Göran Hägg ny bok om författaren och litteraturkritikern Sven Stolpe, mer känd som mannen som gick mot strömmen under Sveriges vänsterpolitiska orkan under 1960- och 70-talen: Rödskäggens vedersakare.
Sven Stolpe tillhörde de få som vågade utmana den vänster som då fick makten också över medierna och universiteten. Det gjorde han inte ostraffat. Hägg skriver:

Sven Stolpe fick flytta och bli lektor i Mjölby. Genom sin otrendiga katolicism och moralism kom han här att bli inbegripen av politisk reaktion genom motstånd mot kunskapsfientliga skolreformer och sitt hat mot ”rödskäggen” – trendiga kommunister som bredde ut sig i medierna under beskydd av det gamla hatobjektet Lagercrantz.
Men Stolpe var egentligen ingen politisk högerman. Han hade inget emot sociala reformer. Han beundrade storebror som var pamp inom kooperationen. Hans antikommunism var religiös. Han fruktade ateismen vilket ledde honom till utmanande ställningstaganden på tvärs mot det tidsmode som nästan alla andra kulturarbetare bekände eller låtsades bekänna sig till. I frågor där han stred har tiden givit honom rätt, främst skolan.

Ja, den otrendige mannen hade rätt. Stolpe satte fakta och kunskap högst, skolpolitiskt flum var han emot. Om politikerna lyssnat på honom hade resultaten i Pisa varit annorlunda idag. Sverige hade inte behövt sjunka ner mot illiterat u-landsnivå. Skolpolitiken sedan 1960-talet är det största sveket mot unga generationer som makthavarna gjort sig skyldiga till. Och det verkar väldigt svårt att få tillbaka disciplin, ordning och reda i skolan.
Det är Svante Nordin som skrivit Sven Stolpe – blåsten av ett temperament (Atlantis). Efter denna recension finns inget annat att göra än köpa och läsa.
Mer i bloggen: Stolpe – folkkär provokatör, Stolpe istället för Skavlan

Den norske skidstjärnan Petter Northug brukar oftast vara spydig mot sina svenska motståndare, men en skidåkare får högsta betyg: Johan Olsson. När Olsson idag vann 15 km i VM i Falun överlägset säger Northug till Verdens Gang:

– Han är världens bäste 15-kilometerslöpare just nu, och han vinner välförtjänt. Det är imponerande. Han är i väldigt god form, och jag är rädd för vad han kan hitta på i stafetten.

Man kan inte annat än hålla med. Jag gillar idrottare som levererar när det gäller. Olsson överlägsna seger i 5-milen i VM för två år sedan i Val di Fiemme är det bästa någon svensk idrottsman presterat på länge. Han är den ende nu aktive som kan nämnas med våra största, historiska idrottshjältar. Alla andra tycks nöjda med att inte vinna.
Johan Olsson har hoppat över världskuppen för att bli frisk och ladda för VM. Jag önskar att fler idrottare gjorde detsamma, dvs strunta i mindre viktiga tävlingar för att satsa på världsmästerskap och OS. Det är då det gäller. Det är då agnarna skiljs från vetet. Olssons envisa och totala fokus på sin egen prestation är beundransvärd, inte minst i jämförelse med andra idrottare som flamsar och tramsar i medierna.
Det är sådana som Olsson som gör sport till ett sant nöje, även för oss som inte är idrottsnördar. Om fler agerade som Olsson skulle många fler följa sporterna.

Euron är inte ett valutaprojekt, inte ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt projekt. Det var därför man släppte in Grekland i Eurozonen även om alla visste att grekerna ljög grovt om sina statsfinanser. Det var ett politiskt mål att euron skulle införas i så många länder som möjligt. Då fick ekonomisk realism kliva åt sidan.
Vi vet att detta politiska blundande för ekonomiska realiteter resulterat i finansiell kris och ökande motsättningar mellan länderna i Europa, inte den ökande gemenskap man eftersträvat.
Ändå ser Eurozonen ut att göra om samma misstag en gång till. Man uttalar sig idag positivt om den nya vänsterextrema regeringens nya reformplan som presenterades i morse.
Men Internationella Valutafonden är inte lika lättlurad. Reuters rapporterar i IMF’s Lagarde expresses reservations about Greek reform plan:

Greklands reformplan är tillräcklig för att fortsätta ge landet hjälp men den saknar nödvändiga detaljer, sa Valutafondens chef Christine Lagarde tidigare idag.
I ett brev till Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem skriver Lagarde att den grekiska listan på åtgärder är imponerande men inte särskilt detaljerad. “På vissa områden, som att bekämpa skattefusk och korruption, är jag förväntansfull om vad som tycks vara en starkare beslutsamhet hos den nya regeringen i Aten”, skriver hon. “På många områden, inklusive de viktigaste, förmedlar dock inte Grekland tydliga försäkringar om att regeringen avser att genomföra förutsedda reformer.”

I klartext: grekerna lovar sådant de inte tänker hålla. Igen.
Ändå godkänner Eurogruppen (Eurozonens finansministrar) den grekiska regeringens nya program. CNN rapporterar, Greece’s reform plan backed by creditors:

Europeiska talespersoner säger att det preliminära programmet från Grekland är omfattande nog för att godkänna att stödpaketet får fortsätta efter 28 februari. Uppgörelsen skall hålla Grekland flytande och säkra deras euromedlemskap för tillfället, medan man arbetar med en mer detaljerad, långsiktig plan för ekonomisk återhämtning.

Alltså, mer pengar till Grekland mot vaga löften om att de ska skärpa sig, snart.
Europa håller på att bli rena dårhuset. Den som ljuger mest, vinner. Den som sköter sig, får betala andras slöseri.
Det här är inget “samarbete” jag vill tillhöra. EU måste ändra riktning. Arbete måste löna sig, inte lögner och tomma löften om att vi ska bättra oss snart.

I det kanadensiska veckomagasinet Maclean’s skriver utrikeskorrespondenten Michael Petrou, tidigare vid BBC, ett intressant porträtt av Tysklands förbundskansler Angela Merkel: The real leader of the free World.
President Barack Obama är en så svag politiker att han inte, likt tidigare amerikanska presidenter, kan sägas vara världens mäktigaste ledare, ja, inte ens västvärldens främste.
— Hennes allt tyngre ställning i världen är en direkt följd av Amerikas fallande status som ledare, säger politiska journalisten Mariam Lau vid Die Zeit i porträttet.
Det är främst två frågor som lyft Merkel till den fria världens ledare, finanskrisen och krisen i Ukraina. I båda har hon bättre förstått dynamiken i händelseutvecklingen än någon annan ledare i väst menar Michael Petrou, som skriver:

Uppgiften att leda Europa genom finanskrisen har hamnat hos henne som ett resultat av hennes senioritet efter nästan ett årtionde vid makten, och på grund av Tysklands ekonomiska styrka. Hon är motsatsen till maktfixerad, säger en medarbetare, eftersom hon förstår att övriga Europa accepterar hennes beslut bara om hon fortlöpande involverar hennes partners. Tysklands historia kastar en lång skugga och förhindrar att en tysk förbundskansler i dag uppfattas som det minsta auktoritär.
Det är också Merkel som styr förhandlingarna mellan Ukraina och av Ryssland uppbackade rebeller. “Hon är den enda person som Vladimir Putin tar på största allvar. Det är inte president Obama. Det är inte någon annan i Europa. Det är Merkel som räknas i Putins ögon”, säger Stefan Meister, expert på östra Europa vid Tysklands utrikespolitiska institut.
Vid Nato-toppmöte 2008 var det Merkel som blockerade en Amerikansk plan att erbjuda Georgien och Ukraina möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar av alliansen, något som Putin starkt motsatte sig. Den ryske ledaren har sagt till Merkel att han aldrig kommer att glömma hennes insats.

Angela Merkels ställning som den fria världens nya ledare beror också på hennes ställning på hemmaplan:

Inrikespolitiskt är Merkel oantastlig. Opinionsmätningar visar att omkring 70 procent av tyskarna har förtroende för henne. Hon leder en stor koalition med kristdemokrater och socialdemokrater som tillsammans innehar mer än 500 av riksdagens 631 mandat.
Annalena Baerbock, a riksdagsledamot för De Gröna, erkänner att de inte har något att sätta emot henne och att de därför väntar till hon avgår. Det finns dock ingen uppenbar utmanare till Merkel inom hennes parti, och det finns ingen tidsgräns för hur länge en tysk förbundskansler kan sitta på sin post.

Hennes starka ställning beror alltså på det paradoxala förhållandet att hon inte markerar att det är hon som bestämmer. Hennes personliga temperament passar utmärkt med denna roll:

Hon gillar inte att leda och hon är inte pompös. Hon utstrålar inte maktbegär. Hon markerar att hon inte gillar sådant. Och ändå, hon måste visa ledarskap. Det finns ingen annan som kan göra jobbet.

Men man är inte förbundskansler år efter år utan att vilja vara i denna position. Och man är inte ledare på denna högsta nivå utan att ha hårda nypor när det gäller:

När Helmut Kohl hamnade i en skandal om partidonationer visade Merkel strategisk skoningslöst, även om Kohl varit hennes mentor och han kallat henne “min flicka”. Hon gick offentligt ut och kritiserade Kohl och förespråkade en nystart för partiet. Hon valdes till partiledare år 2000 och blev förbundskansler 2005.

Sedan dess har hon vunnit tre riksdagsval i rad. Så nog har hon ambition att vara ledare. Men hon drar inte några stora växlar på sin höga ställning:

Merkel har aldrig visat intresse för maktens attribut: rikedom, prestige och särställning. Hon behöver inte andras dyrkan. Hon lever ett modest liv och ser inte ner på mindre kollegor i Europa, och inte på sina egna medborgare. Och ändå — delvis på grund av dessa kvaliteter — framstår hon som en person unikt lämplig att ta hand om de största kriserna som västvärlden har att hantera idag.
Angela Merkel och hennes andre man lever i en vad som ser ut att vara enkel lägenhet i Berlin nära floden Spree. “Prof. Dr. Sauer” är namnet på porttelefonen. Det finns ett café på gatuplan som stänger tidigt. En polisbil står ofta parkerad i närheten. Där finns inga staket eller avspärrningar. Om polismännen talar med någon, så är det för att ge vägbeskrivningar till näraliggande museum. Utlänningar vet inte att Merkel bor här. Tyskar bryr sig inte.

Merkels småskolelärare berättar om sin tidigare elev:

Angela var en tillbakadragen flicka. Hon var inte särskilt populär men heller inte mobbad. Hennes skolkamrater respekterade hennes begåvning, berättar läraren.

Ja, visst är Angela Merkel en märklig politisk ledare. Ju mindre hon visar och markerar att det är hon som bestämmer, desto mer makt får hon.
Det är hennes linje som gäller i Ukrainakrisen. För henne är det viktigaste att inte oroligheterna sprider sig från Ukraina till egentliga Europa, till Nato- och EU-medlemmar som Estland, Lettland och Litauen. Frågan är om hennes eftergiftspolitik kommer att fungera, eller om Putin efter Ukraina avser att göra likadant med Baltikum.
När Nationernas Förbund bedrev motsvarande eftergiftspolitik resulterade det i ett andra världskrig. Men förmodligen har Merkel dragit slutsatsen att Putin inte har samma ideologiskt drivna expansionsagenda som Mussolini och Hitler. Putin kan neutraliseras genom att ge honom de historiskt ryska områden han gör anspråk på utanför Nato och EU, tycks vara Merkels kalkyl.
Om Merkel ska förbli den fria världens ledare måste hon få rätt i det avgörande strategiska ställningstagandet.

Grekland blev medlem av eurozonen efter omfattande bedrägeri med bokföringen av statens finanser. Nu kör man åter med bedrägligt beteende i beskrivningen av förhandlingarna om fortsatta lån.
Enligt SR har premiärministern i den vänsterextrema regeringen, Tsipras, i tal sagt att “regeringen vunnit en strid men inte kriget”.
Det är ju rent lögnaktigt. Den mest korrekta beskrivningen av fredagens uppgörelse finns hos BBC, som rapporterar Greece saved from disaster – for two Days:

Faktum är att det man överenskom i fredags garanterade att det inte blir en ny kris, ingen risk för Grekisk urträde ur eurozonen, för två hela dagar.
På måndag kväll måste nämligen den grekiska regeringen lämna in en lista på förslag till ekonomiska reformer, vilka ska ligga till grund för förhandlingar inför en ny uppgörelse för landet. Om Eurozonen avvisar den listan, kommer man att vara tillbaka i frågan om Grekland är på väg ut ur euron.

Och listan ska bygga på samma villkor för reformer och besparingar som tidigare grekiska regeringar utlovat för att erhålla nya lån.
Tyskklands finansminister Wolfgang Schäuble säger att “så länge programmet inte framgångsrikt genomförs kommer inga utbetalningar att ske”.
Det är alltså något helt annat än vad extremvänstern lovade inför valet i Grekland i januari. Detta försöker man nu dölja. Varför kan man undra, på måndag kommer det ju att avslöjas att Grekland måste fortsätta spara för att få nya lån.
Grekland verkar inte kunna släppa den hästhandlarmentalitet som präglat landets politik sedan eurointrädet.

Medierna har dåligt bevakat hur väl de två regeringspartierna S och MP samarbetar. Istället är man något av en hejarklack, inte minst till utrikesminister Margot Wallström (S).
Men Wallström har kritiker inom tvåpartiregeringens krets. I nya numret av magasinet Neo intervjuas Miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson, Annika Nordgren Christensen (MP): Sverige blir en parodi.
Och hon riktar svidande kritik mot Wallström som utrikesminister. Särskilt när det gäller Wallströms uttalanden om Ryssland och Putin. Wallström sa i höstas att “svenskar på allvar är rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till” och hon anser att Putin “är förutsägbar och oberäknelig”.
Annika Nordgren Christensen skrev efter det uttalandet att Wallström därmed underkänner Sveriges underrättelsetjänst och UD. Till Neo säger hon:

— Hon har lyssnat dåligt och inte följt med de senaste åren. Kremls agerande är både rationellt och fullt logiskt utifrån de intressen man anser sig ha.
— Med tanke på vilken otroligt bra kunskap Sverige har vad gäller Ryssland är det en mycket konstig signal från Wallströms sida. Det är helt kontraproduktivt att säga att svenskarna är räddare än någonsin för Ryssland. I Kreml kan man dunka sig själva i ryggen för vilken bra informationsoperation man har genomfört när Sveriges utrikesminister inte förstår vad de är ute efter. Jag skulle säga att det är förödande.

Det här är mycket hårda ord: utrikesministern är svårt okunnig och agerar kontraproduktivt, det vill säga går i Putins ledband. Wallström är helt enkelt inkompetent.
Och detta sagt av en rödgrön kollega i riksdagen.
Man kan undra när Wallström någonsin ska utsättas för samma gransking som tidigare utrikesministrar. Det säger något om medieklimatet när MP-politiker är mer kritiska mot regeringens statsråd än svenska journalister.

Den parlamentariskt mycket svaga S-MP-regeringen avslöjar med sitt prat om integration hur intellektuellt svaga man också är.
I Dagens Industri skriver PM Nilsson i ledarartikel:

Förvärvsfrekvensen för män som asylinvandrat är efter fyra år 42 procent, för kvinnor 24 procent, enligt regeringens budgetproposition från i höstas. Ylva Johansson vill att alla ska ha jobb efter två år. Det kommer inte att gå utan mycket mer drastiska åtgärder än de som regeringen skissar på …
Den svenska låglönesektorn är den minsta i OECD-området och det är ett mycket medvetet val. Svensk arbetsmarknadspolitik har gått ut på att slussa folk från mindre produktiva till mer produktiva sektorer och successivt höja kompetensen. Här finns en svår målkonflikt och den talar man för lite om eftersom den socialdemokratiska modellen är svårförenlig med invandring av lågutbildad arbetskraft. Därför väljer regeringen att nästan bara tala om syriska läkare, men de är inte så många.
Det minsta man kan begära av regeringen är att vårda de mekanismer som trots allt fungerar. RUT-sektorn är ett fungerande snabbspår, särskilt för invandrarkvinnor. Regeringen vill halvera RUT …
Arbetsmarknadspolitiken var det första av fyra områden där regeringen ska presentera en skärpt integrationspolitik. Det är bra att regeringen närmar sig frågan, men det behövs en större klarsyn och det behövs en mer öppen diskussion om volymer.

Almega summerar i debattartikel i DN att regeringen håller fast vid ”skattehöjningsförslag som kommer slå ut uppnådda integrationsframgångar.”
Annorlunda uttryckt: Regeringen motverkar aktivt integration.
Och så undrar man varför invandringsfrågan blivit så stor…

Dagen för Greklands ekonomiska kollaps närmar sig. Tidigare förhandlingar har brutit samman. Idag görs ett nytt försök att förhandla i Bryssel, rapporterar AFP:

Tyskland menar att Grekland har misslyckats med att lägga fram detaljerade alternativ till gällande sparplan och reformer av förra regeringen vilka hjälpte landet att balansera sin budget efter årtionden av omfattande ökning av statsskulden.

Det nämns inte ofta att den förra samlingsregeringen i Grekland faktiskt höll på att vända utvecklingen. Men så valde grekerna en vänsterextremistisk regering som avbrutit privatiseringarna, reformerna och sparplanen.
Grekland går helt enkelt i fel riktning. Motsatt riktning mot den som leder till att problemen minskar.
Valet av vänsterextrem regering har därmed påskyndat vägen för Grekland ut ur euron. Vad innebär det?
I NBC konstaterar man att om Grekland lämnar eurozonen är det en stor politisk händelse men inte särskilt stor ekonomiskt sett.
I CNN rapporterar man 7 reasons Grexit wouldn’t be a total disaster:
1. Starkare fordringsägare — officiella institutioner snarare än mindre aktörer äger numera grekiska lån.
2. Risken för spridning har minskat — privata banker riskerar inte att gå omkull eftersom de inte längre äger grekiska lån.
3. Ingen rädsla för dominoeffekt — övriga problemfyllda euroländer står nu på stabilare mark än för några år sedan.
4. Europeiska centralbankens stimulanser — kompenserar för eventuellt grekiskt fall.
5. Ekonomisk tillväxt — även om det sker långsamt så börjar tillväxt komma tillbaka i Europa.
6. Starkare eurostruktur — nu finns beredskap för kriser inom eurozonen.
7. Stigande aktiekurser — trots osäkerheten om Grekland har Europas aktiebörser stigit, vilket visar att Grekland mer är ett politiskt än ekonomiskt problem.
Ja, det är lika bra att få ett slut på osäkerheten. Ge Grekland ett sista bud: fullfölj era löften eller lämna euron.

Det blev ett kort möte i Bryssel igår, mellan Eurozonens finansministrar och Grekland, som vägrar att hålla de löften som landet givit för att få nya lån. AFP rapporterar, Greece handed ultimatum as eurozone bailout talks collapse:

Grekland fick ultimatum av Eurozonens ministrar om att fullfölja besparingsprogrammet efter det att mötet bröt samman, vilket fördjupar de bittra motsättningar som riskerar att Aten får lämna euron.
— Kraven på att den nya grekiska regeringen ska genomföra besparingarna är absurda och oacceptabla, säger en grekisk källa.
Den vänsterextrema regeringen försöker vinna en omfattande omprövning av villkoren för det 240 miljarder euro stora lånepaketet som man säger försvårar den ekonomiska situationen efter år av besparingar.
Men de övriga 18 medlemmarna i eurozonen ledda av tyske finansministern Wolfgang Schäuble insisterar på att varje förändring av besparingsprogrammet måste uppfylla villkoren i det nuvarande programmet.

Rätt så. Grekland får inte lura övriga Europa en gång till. Det måste bli ett slut på hästhandlarbeteendet. Nu får man ta ansvar för det elände man själva har skapat. Inga eftergifter! Inga nya ursäkter! Nu gäller bara en sak: ta ansvar för er egen skit!
Grekerna har till på fredag att komma med förslag inom gällande ramar.
Sammanbrottet i förhandlingarna igår är förmodligen första steget mot att Grekland får återgå till drachmer. Om landet inte tar sig samman till på fredag, tar man nästa steg.
Äntligen tycks Europa börja tillämpa reglerna man själva satt upp och inte längre låta halva unionen strunta i regelverken.