I Axess recenserar Göran Hägg ny bok om författaren och litteraturkritikern Sven Stolpe, mer känd som mannen som gick mot strömmen under Sveriges vänsterpolitiska orkan under 1960- och 70-talen: Rödskäggens vedersakare.
Sven Stolpe tillhörde de få som vågade utmana den vänster som då fick makten också över medierna och universiteten. Det gjorde han inte ostraffat. Hägg skriver:
Sven Stolpe fick flytta och bli lektor i Mjölby. Genom sin otrendiga katolicism och moralism kom han här att bli inbegripen av politisk reaktion genom motstånd mot kunskapsfientliga skolreformer och sitt hat mot ”rödskäggen” – trendiga kommunister som bredde ut sig i medierna under beskydd av det gamla hatobjektet Lagercrantz.
Men Stolpe var egentligen ingen politisk högerman. Han hade inget emot sociala reformer. Han beundrade storebror som var pamp inom kooperationen. Hans antikommunism var religiös. Han fruktade ateismen vilket ledde honom till utmanande ställningstaganden på tvärs mot det tidsmode som nästan alla andra kulturarbetare bekände eller låtsades bekänna sig till. I frågor där han stred har tiden givit honom rätt, främst skolan.
Ja, den otrendige mannen hade rätt. Stolpe satte fakta och kunskap högst, skolpolitiskt flum var han emot. Om politikerna lyssnat på honom hade resultaten i Pisa varit annorlunda idag. Sverige hade inte behövt sjunka ner mot illiterat u-landsnivå. Skolpolitiken sedan 1960-talet är det största sveket mot unga generationer som makthavarna gjort sig skyldiga till. Och det verkar väldigt svårt att få tillbaka disciplin, ordning och reda i skolan.
Det är Svante Nordin som skrivit Sven Stolpe – blåsten av ett temperament (Atlantis). Efter denna recension finns inget annat att göra än köpa och läsa.
Mer i bloggen: Stolpe – folkkär provokatör, Stolpe istället för Skavlan