Fredrik Reinfeldt bakom DÖ

För att vara en sååå lååång artikel om vad som hände när Sverige skulle få nyval men fick en decemberöverenskommelse (DÖ) är Fokus analys ganska tunn, En osvensk politisk historia.
Jag retar mig på att journalister alltid, också här, utgår ifrån den socialdemokratiska positionen och utifrån denna bedömer andra aktörer. Det betyder att de inte ger en korrekt övergripande beskrivning, även om alla pusselbitar nämns.
Den stora nyheten är ju, som denna blogg och utländsk media konstaterat, att Socialdemokratin lagt sig platt för Alliansens perspektiv om hur maktutövning ska ske:
1) Socialdemokratin erkänner blockpolitiken (de försökte under förhandlingarna stryka ordet ”partikonstellationer”, syftande på Alliansen och de rödgröna, men fick ge sig).
2) Socialdemokraterna byter strategi i riksdagens val av statsminister. Man byter till den borgerliga traditionen att lägga ner sina röster om talmannens förslag följer valresultatet, istället för att rösta nej till alla regeringar där man inte själv ingår.
3) Socialdemokratin tvingas ångra sitt brott mot riksdagens budgetregler om att utskott kan bryta ut enskilda delar av budgeten och där fälla regeringens förslag. Så sent som inför 2014 års statsbudget samverkade S med SD för att hindra en skattesänkning. Detta ska framöver inte ske.
4) Socialdemokratin godtar i princip den debattartikel de borgerliga publicerade 9 december som decemberöverenskommelse den 27 december. Talande är citatet av Mikael Damberg (S) under förhandlingarna: ”Det behövs ju bara en hyfsat smart journalist som lägger det vi har nu bredvid debattartikeln för att inse att ni vunnit så mycket mer än vi.” Hyfsade bloggar och utlandsjournalister, ja. Svenska journalister, nej.
5) Fokus skriver att S ”kanske hade misstolkat debattartikeln”. Nej. Man hade förlorat maktspelet: man lyckades inte spräcka Allianssamarbetet. När S insåg att om de inte gick med på Alliansens förslag skulle det bli nyval, valde man att lägga sig platt.
6) Ändå försöker Fokus få det till att de borgerliga är mer rädda för nyval än S. Det skulle vara hotet om nyval som fick de borgerliga till förhandlingar, är undertonen. Men det är den som ger efter mest som är mest desperat. Och i decemberöverenskommelsen gav S efter om allt de borgerliga ville ha. Vem är då mest rädda för nyval?
Jag retar mig också på rubriken ”osvensk”. Vad är mer svenskt än att pragmatiskt göra upp även om läget är svårt? Det oklara parlamentariska läget ledde inte till kaos, bråk och evigt dödläge. Det är svenskt så det ryker om det!
Men även om Fokus missar den mest avgörande slutsatsen, att socialdemokratin la sig platt för att få fortsätta regera, är artikeln intressant om vissa enskilda detaljer. Om man gjort 54 intervjuer med de inblandade vore det märkligt om man inte fann några spännande korn.
De viktigaste är:
1) Det var Fredrik Reinfeldt som styrde förhandlingarna bakom kulisserna: ”Reinfeldts idé vann i alla fall till slut, blockpolitiken bestod.” M ville inte ha makten, ”inte när SD villkorat den”.
2) Centerpartiet ville ha extraval och stretade länge emot att göra upp.
3) ”Doldisar”, dvs politiker som medierna inte känner, spelade en viktig roll: Tomas Tobé (M), Anders W Jonsson (C), Jakob Forssmed (KD), Tomas Eneroth (S). Även om Fokus gör en poäng av detta, har man inte kollat upp deras bakgrund särskilt väl. Fokus menar att barnläkaren Anders W Jonsson från Gävle skulle gjort en ”kvick karriär” och försöker vinkla honom som novis. Fakta är att Jonsson tillhört den centerpartistiska 60-talistgenerationens främsta sedan mitten av 1980-talet. (Jag hade interna duster med honom på den tiden.)
4) Sverigedemokraternas roll klargörs: tjänstgörande partiledaren Mattias Karlsson ”hade varit missnöjd med vågmästarrollen, satsat den och blivit av med den. I alla fall när det kom till budgeten … Etablissemanget slöt sig. Det var därför han riktade misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. För att visa var skiljelinjerna låg.”
Man kan sammanfatta det som att hösten efter valet varit ett triangeldrama mellan Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Mattias Karlsson, där alla ville neutralisera de båda andra. Reinfeldt lyckades neutralisera SD och tvinga S att erkänna blockpolitiken. Löfven fick sitta kvar i Rosenbad. Karlsson blev av med vågmästarrollen, men kan vinna ändå, om folk ser SD som den enda oppositionen.
Vem som vann spelet kring decemberöverenskommelsen kommer vi att veta först efter nästa val. Avgörandet ligger, vill jag påstå, hos Alliansen. Om de spelar sakpolitiken lika dåligt som de var skickliga i maktspelet kring decemberöverenskommelsen, så har SD alla möjligheter att växa till att bli ett ”tredje block”. Om de däremot bedriver en smart, hård och systematisk oppositionspolitik med rätt profil kan de framstå som det bästa regeringsalternativet.