Fria världens ledare? Inte Obama utan. . .

I det kanadensiska veckomagasinet Maclean’s skriver utrikeskorrespondenten Michael Petrou, tidigare vid BBC, ett intressant porträtt av Tysklands förbundskansler Angela Merkel: The real leader of the free World.
President Barack Obama är en så svag politiker att han inte, likt tidigare amerikanska presidenter, kan sägas vara världens mäktigaste ledare, ja, inte ens västvärldens främste.
— Hennes allt tyngre ställning i världen är en direkt följd av Amerikas fallande status som ledare, säger politiska journalisten Mariam Lau vid Die Zeit i porträttet.
Det är främst två frågor som lyft Merkel till den fria världens ledare, finanskrisen och krisen i Ukraina. I båda har hon bättre förstått dynamiken i händelseutvecklingen än någon annan ledare i väst menar Michael Petrou, som skriver:

Uppgiften att leda Europa genom finanskrisen har hamnat hos henne som ett resultat av hennes senioritet efter nästan ett årtionde vid makten, och på grund av Tysklands ekonomiska styrka. Hon är motsatsen till maktfixerad, säger en medarbetare, eftersom hon förstår att övriga Europa accepterar hennes beslut bara om hon fortlöpande involverar hennes partners. Tysklands historia kastar en lång skugga och förhindrar att en tysk förbundskansler i dag uppfattas som det minsta auktoritär.
Det är också Merkel som styr förhandlingarna mellan Ukraina och av Ryssland uppbackade rebeller. ”Hon är den enda person som Vladimir Putin tar på största allvar. Det är inte president Obama. Det är inte någon annan i Europa. Det är Merkel som räknas i Putins ögon”, säger Stefan Meister, expert på östra Europa vid Tysklands utrikespolitiska institut.
Vid Nato-toppmöte 2008 var det Merkel som blockerade en Amerikansk plan att erbjuda Georgien och Ukraina möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar av alliansen, något som Putin starkt motsatte sig. Den ryske ledaren har sagt till Merkel att han aldrig kommer att glömma hennes insats.

Angela Merkels ställning som den fria världens nya ledare beror också på hennes ställning på hemmaplan:

Inrikespolitiskt är Merkel oantastlig. Opinionsmätningar visar att omkring 70 procent av tyskarna har förtroende för henne. Hon leder en stor koalition med kristdemokrater och socialdemokrater som tillsammans innehar mer än 500 av riksdagens 631 mandat.
Annalena Baerbock, a riksdagsledamot för De Gröna, erkänner att de inte har något att sätta emot henne och att de därför väntar till hon avgår. Det finns dock ingen uppenbar utmanare till Merkel inom hennes parti, och det finns ingen tidsgräns för hur länge en tysk förbundskansler kan sitta på sin post.

Hennes starka ställning beror alltså på det paradoxala förhållandet att hon inte markerar att det är hon som bestämmer. Hennes personliga temperament passar utmärkt med denna roll:

Hon gillar inte att leda och hon är inte pompös. Hon utstrålar inte maktbegär. Hon markerar att hon inte gillar sådant. Och ändå, hon måste visa ledarskap. Det finns ingen annan som kan göra jobbet.

Men man är inte förbundskansler år efter år utan att vilja vara i denna position. Och man är inte ledare på denna högsta nivå utan att ha hårda nypor när det gäller:

När Helmut Kohl hamnade i en skandal om partidonationer visade Merkel strategisk skoningslöst, även om Kohl varit hennes mentor och han kallat henne ”min flicka”. Hon gick offentligt ut och kritiserade Kohl och förespråkade en nystart för partiet. Hon valdes till partiledare år 2000 och blev förbundskansler 2005.

Sedan dess har hon vunnit tre riksdagsval i rad. Så nog har hon ambition att vara ledare. Men hon drar inte några stora växlar på sin höga ställning:

Merkel har aldrig visat intresse för maktens attribut: rikedom, prestige och särställning. Hon behöver inte andras dyrkan. Hon lever ett modest liv och ser inte ner på mindre kollegor i Europa, och inte på sina egna medborgare. Och ändå — delvis på grund av dessa kvaliteter — framstår hon som en person unikt lämplig att ta hand om de största kriserna som västvärlden har att hantera idag.
Angela Merkel och hennes andre man lever i en vad som ser ut att vara enkel lägenhet i Berlin nära floden Spree. “Prof. Dr. Sauer” är namnet på porttelefonen. Det finns ett café på gatuplan som stänger tidigt. En polisbil står ofta parkerad i närheten. Där finns inga staket eller avspärrningar. Om polismännen talar med någon, så är det för att ge vägbeskrivningar till näraliggande museum. Utlänningar vet inte att Merkel bor här. Tyskar bryr sig inte.

Merkels småskolelärare berättar om sin tidigare elev:

Angela var en tillbakadragen flicka. Hon var inte särskilt populär men heller inte mobbad. Hennes skolkamrater respekterade hennes begåvning, berättar läraren.

Ja, visst är Angela Merkel en märklig politisk ledare. Ju mindre hon visar och markerar att det är hon som bestämmer, desto mer makt får hon.
Det är hennes linje som gäller i Ukrainakrisen. För henne är det viktigaste att inte oroligheterna sprider sig från Ukraina till egentliga Europa, till Nato- och EU-medlemmar som Estland, Lettland och Litauen. Frågan är om hennes eftergiftspolitik kommer att fungera, eller om Putin efter Ukraina avser att göra likadant med Baltikum.
När Nationernas Förbund bedrev motsvarande eftergiftspolitik resulterade det i ett andra världskrig. Men förmodligen har Merkel dragit slutsatsen att Putin inte har samma ideologiskt drivna expansionsagenda som Mussolini och Hitler. Putin kan neutraliseras genom att ge honom de historiskt ryska områden han gör anspråk på utanför Nato och EU, tycks vara Merkels kalkyl.
Om Merkel ska förbli den fria världens ledare måste hon få rätt i det avgörande strategiska ställningstagandet.