Jag mötte IS-krigare i SVT-Debatt

GT/Expressen avslöjar att den svenske jihadisten som spelat in rekryteringsfilm åt IS från Syrien varit med i SVT:s Debatt, där också jag medverkade. Tidningen ringde mig igår och frågade hur det känns att veta att man stått öga mot öga med en blivande IS-krigare. Mitt svaret finns i artikeln IS–krigaren Michael var med i SVT:s Debatt:

Här diskuterar IS–krigaren och göteborgaren Michael Skråmo, 29, ämnet ”Hetsjakt på muslimer” i SVT:s ”Debatt”.
– Den här skräcken bildar på okunskap i islam, säger han.
I dag lever Skråmo med fru och fyra små barn i krigets Syrien, där han tjänar den islamistiska terrorrörelsen IS. /…/
Även den borgerlige debattören Dick Erixon deltog i ”Debatt” tillsammans med Michael Skråmo.
– Det visar hur nära det här besinningslösa våldet har kommit oss. Om han har deltagit i strider och de här fruktansvärda övergreppen man har gjort mot civila och muslimer i Syrien, att jag har haft närkontakt med en sådan person känns som om våldet har kommit väldigt nära. Även om man inte sett det utövas själv, säger Dick Erixon

Hans ord kommer nu i ny dager. Han klagade på att vår ”skräck” för islam bygger på ”okunskap”, sedan åker han till Syrien och deltar i blodbad mot civila, halshugger otrogna, förslavar kvinnor och barn.
Vår ”okunskap” visar sig vara väldigt rätt och riktig kunskap, medan hans anklagelser om islamofobi framstår som något oberättigade.

Grekland trixar för att slippa ta ansvar

Reuters rapporterar ikväll, Greece seeks ECB funds, Germany rejects austerity roll-back:

Greklands nya regering uppmanade Europeiska centralbanken att fortsätta hålla grekiska banker flytande medan man förhandlar om skuldavskrivning med parterna i eurozonen, men Tyskland avvisar varje avvikelse från ingångna avtal om åtstramningspolitik.

Grekiska regeringen gör allt för att slippa undan sitt ekonomiska ansvar. Attityden är värre än den som familjer visar i TV-programmet Lyxfällan. Familjerna i programmet visar insikt om att den livsstil som resulterat i stora skulder måste ändras i grunden. Den insikten har inte vänsterextremisterna i Aten.
Men ett grekiskt utträde ur eurozonen är nog lika bra. Det är som Lars Calmfors skriver i DN:

Ett grekiskt utträde skulle förmodligen resultera i en kaosartad situation i landet med bankrusningar, en ny valuta som faller kraftigt i värde och hög inflation. Kanske behövs en sådan demonstration för att vaccinera väljarna i andra euroländer med stora problem mot populistiska vänstersprång i den ekonomiska politiken.

Ja, efter det grekiska dramat borde både folk och politiker i Europa förstå att det inte finns något som är gratis. Allt måste betalas. Ingen kan smita från notan.

Agerar i presidentvalets linda

Alla räknar med att rekordmånga politiker vill bli presidentkandidater i amerikanska valet 2016. Ett sätt att skilja ut sig från mängden är att vara först. Förra helgen höll Wisconsin-guvernören Scott Walker ett bejublat tal till gräsrötterna i Iowa, den första delstaten som röstar i primärvalet om ganska exakt ett år. Nu toppar han också listan över tänkbara republikanska kandidater i ny opinionsmätning, före betydligt mer kända namn.
I helgen var Scott Walker i huvudstaden för att både söka stöd och värva kampanjmedarbetare, rapporterar AP i Walker Previews Likely White House Theme:

— Många beundrar Walker, men det finns skeptiker som undrar om han har karisma som exalterar folk, säger Fred Malek, insamlingschef för de republikanska guvernörna, som var värd för Walker. ”Han visade helt klart att han har det i Iowa förra veckan.”

Walker kritiserade politiken som bedrivs i huvudstaden och sa att ”Washington är en sorts kupol. Jag brukar säga att det är 177 kvadratkilometer omgiven av verkligheten”.
”I Washington finns en uppifrån-och-ner attityd att staten vet bäst”, sa han och lovade att hans ledarskap handlar om ”att ta makten från den stora staten och dess egenintressen.”
Scott Walker menar att väljarna vill att nästa president måste vara någon som inte tjänstgjort i Washington, ett fräscht ansikte med bevisad förmåga att få saker att hända.
Som guvernör uppe i norr har Walker just dessa kvalifikationer, medan de stämmer sämre på Hillary Clinton eller Jebb Bush.
Walker går hem både bland partielit och gräsrötter, både bland konservativa och libertarianer. Han har pragmatisk och seriös framtoning samtidigt som han visat sin handlingskraft som guvernör. I allt detta liknar han Ronald Reagan — med ett viktigt undantag: Walker saknar Reagans karisma. Men efter en president som bara är karisma och inget mer, kanske just motsatsen är mer lockande än vanligt.
Scott Walker gav innan återvalet som guvernör ut en bok, Unintimidated (ung. Föga avskräckt), där han ger sin syn på nationell amerikansk politik:

Varför vinner så många republikanska guvernörer och delstatsförsamlingar val i en tid då republikanerna på nationell nivå gör så svagt ifrån sig?
Svaret är att Washington sitter fast i ändlösa strider som amerikaner inte uppfattar berör dem i deras dagliga liv, medan republikanska ledare på delstatsnivå erbjuder stora, djärva och positiva reformer som är relevanta för våra medborgare.
I Washington bråkar politiker om ”fiskala stup”, stoppdatum för låne- och skuldtak. I delstaterna är vi fokuserade på att förbättra skolan, ordna omsorg för de fattiga, reformera offentliga sektorn, sänka skatter, minska bidragsberoende och skapa jobb och möjligheter för de arbetslösa.
Titta på vad våra republikanska guvernörer genom reformer åstadkommit i sina delstater: i Indiana ärvde guvernör Mitch Daniels ett budgetunderskott på 800 miljoner dollar men när han lämnade posten hade Indiana ett årligt överskott på 500 miljoner dollar, utan att höja skatterna.

Scott Walker verkar vilja länka samman grundläggande värderingar med konkreta politiska förslag. Det brukar vara riskfyllt, eftersom motståndaren besinningslöst kan angripa detaljer i förslagen och samtidigt avstå från att lägga egna förslag som kan kritiseras på samma sätt. Att kritisera avsaknaden av förslag brukar inte bli lika slagkraftiga som att angripa detaljer i lagda förslag. Men Walker har i Wisconsin visat att han både kan försvara sin politik och vinna val.
Kanske tiden är rätt för konkret politik snarare än innehållslösa visioner som ”Yes we can”.

Reinfeldt: hur vi ser på varandra

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt framträder ikväll i en sällsynt intervju i SVT:s Agenda. Frågorna handlar uteslutande om problemen med integration. Att han ser de ökande motsättningarna i samhället som ett tidens fenomen snarare än något regeringen varit ansvarig för, är kanske inte så märkligt. Men hans problembeskrivning blir märkligt världsfrånvänd. Så här lät det:

Under din tid växte Sverigedemokraterna sig stora. Varför skedde det?
— Det sker i ett Europa där vi har en utveckling mot mer av polarisering och extrema uttryck. Jag tror det är en följd av den oro, kris och omställning som inte gör alla till vinnare. Och inte minst att vi har krig i vår närhet, människor som flyr och det driver fram motpolerna.
Finns det någonting ni gjorde, eller inte gjorde, som bidrog till det här?
— Det är att förenkla lite för mycket. Det är förankrat i en europeisk utveckling. Vi kan inte låta oss styras av att människor med extrema uppfattningar som vill driva upp hat och misstänksamhet. Det kan inte bli vårt rättesnöre. Vi ska snarare samla dem som tror på öppenhet.
Du talade i valrörelsen om att vi skulle öppna våra hjärtan, men varför gick många väljare till Sverigedemokraterna?
— Min poäng med det talet var att påpeka att utvecklingen kommer att innebära spänningar och problem i det svenska samhället.
Tog du inte människors oro på allvar?
— Eller så var det precis det jag försökte göra. Med detta följer spänningar. För att vi har svårt för förändring. Vi har svårt att hantera att mycket händer på kort tid. Men det är en återspegling av en trasig värld.
Vad ska få dem att ändra sig, dom som tycker att flyktingmottagandet är för stort?
— I grunden så brukar de här uppfattningarna lugna sig när samhällsutvecklingen allmänt blir bättre. När det är mindre av krig, mindre av förtyck, när människor mår bättre. Då finns möjlighet att söka försoning.
Både Kristdemokraterna och Folkpartiet talar nu om en skärpt integrationspolitik. Vad tycker du om det?
— Nu har jag valt att lämna svensk inrikespolitik… För mig så ligger roten i synen på religion, ideologi och hur vi människor ser på varandra. Det är där svaren måste sökas.

Vadå ”försoning”? Mellan vilka? Och om vad? Försoning är när olika grupperingar begått brott mot varandra, eller som definitionen i Nationalencyklopedin lyder: ”återställande av fred och god gemenskap mellan två söndrade parter”. Helt obegripligt ordval i en diskussion om integration.
Och även om man vill kalla motsättningarna i Sverige för något slags krig, blir den avgörande frågan: försoning på vilka villkor? Att vi alla underkastar oss kalifatet?
Reinfeldt talar ju dessutom att samla till strid, snarare än försoning, mellan dem som är för öppenhet och de som driver misstänksamhet.
Han går inte in på vad det som orsakar oro, annat än att säga att förändringar sker snabbt. Det är en extremt defaitistisk, eller rent av en marxistisk materialistisk historiesyn: vi kan inget göra åt utvecklingen eftersom den är förutbestämd. Kan vi inte påverka hur många Sverige tar emot? Kan vi inte bestämma och tydligt deklarera att i Sverige gäller svenska lagar och regler? Kan vi inte motverka att många i årtionden går på bidrag? Att förorter förvandlas till getton?
Det är ju misslyckandet att integrera nyanlända som driver oron. Då finns ju åtminstone två tydliga val: se till att integrationen fungerar eller minska antalet som kommer till en nivå som innebär att de integreras. Detta har inte ett dugg med ”hur vi ser på varandra” att göra utan om hur vi vill organisera samhället.
För att ta ett exempel: Är det inte mer respektfullt att ta emot hälften så många om de kommer i arbete dubbelt så fort? Är inte det att mer ansvarsfullt se på varandra än att låta många hundra tusen komma till Sverige för att hamna i en förläggning med evigt bidragsberoende som följd?
På Reinfeldt låter det som att vi inte har något val. Antingen tar vi emot alla som vill komma, eller så är vi extremister. Jag förstår inte hur han kan komma till en så polariserad samhällssyn i just denna frågan, när han inte gör det i någon annan.
Han är ju faktiskt med och driver den polarisering han säger är orsaken till de ökande motsättningarna.
Fredrik Reinfeldt fortsätter vara en gåta när det gäller invandring och integration.

Grekerna har startat chickenrace mot Tyskland

Den nya vänsterextrema regeringen i Grekland har stoppat reformarbetet för att få landets statsfinanser i bättre ordning. Man bryter mot ingångna avtal med ”trojkan” (EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) och vägrar att samarbeta inför de nya stora låneutbetalningar Grekland behöver i februari för att inte gå bankrutt, rapporterar Reuter i Greece says will not cooperate with ”troika” or seek aid extension:

Greklands nya regering vägrar blankt att förlänga reformprogrammet som avtalats som motprestation för nya statslån. Man vägrar också att samarbeta med de internationella inspektörerna som granskar att Grekland följer reglerna.
Yanis Varoufakis, Greklands nye finansminister, har inga avsikter att samarbeta med företrädare för ”trojkan” som planerar att besöka Aten. Han säger att Grekland inte kommer att ansöka om förlängning av programmet när tiden för att nå uppgörelse inför nya utbetalningar går ut 28 februari.

Istället avser man att uppvakta vänsterregeringarna i Frankrike och Italien för att söka stöd i kampen mot Tyskland, som är det land som förväntas låna ut ytterligare mångmiljardbelopp som vänsterextremisterna vill använda för att höja bidrag, utlova gratis el och stoppa privatiseringar av statliga företag.
Tyskland är, tack och lov, inte med på noterna:

Finansminister Wolfgang Schäuble sa att Berlin är öppen för samtal med den nya regeringen om skulderna, men gjorde också klart att Aten måste fullfölja sitt ansvar. ”Vi behöver solidaritet i Europa, men vi svarar inte väl på utpressning”, sa Schäuble.

En ekonomisk talesperson för förbundskansler Angela Merkel säger till Das Handelsblatt:

— Om Aten vägrar samarbete med trojkan får det allvarliga konsekvenser. Det finns tydliga regler om under vilka villkor vi kan ge europeiska kreditstöd. Om Grekland inte accepterar dessa krav får de hitta nödvändiga lån på kapitalmarknaderna.

Angela Merkel har själv påpekat att privata aktörer redan givit Greklands skuldavskrivning på upp emot 100 miljarder euro, rapporterar Daily Telegraph i Angela Merkel rejects debt relief for Greece.
Det vi ser denna helg är starten på ett chickenrace i Europa där grekerna försöker hota Tyskland med europeiskt kaos om de inte får som de vill, det vill säga fortsätta sitt exempellösa slöseri och att deras historiska ansvarslöshet ska betalas av övriga européer.
Självklart ska Tyskland inte vika en tum. Om grekerna vill köra i diket och göra statsbankrutt är det upp till dem. Övriga länder i eurozonen har förbättrat sin ekonomi sedan krisens början och är inte längre lika utsatta om Grekland går i konkurs. Därför kan och bör Europa stå fast vid ingångna avtal och om Grekland bryter dem, låta dem ta konsekvenserna. Grekerna kommer så småningom att upptäcka vilka idioter de varit som inte följt avtalen.