De borgerliga partierna förlorade regeringsmakten därför att de fjärmade sig från verkligheten i migrations- och integrationsfrågorna. Statsminister Fredrik Reinfeldts utrop ”Öppna era hjärtan!” kommer att bli historiskt, inte därför att det var snällt och gott utan därför att det i sin groteska naivitet urholkade Alliansens trovärdighet som seriös politisk aktör. Sällan har ett budskap varit så verklighetsfrånvänt i relation till väljarkåren som detta.
Men de borgerliga har större förluster att vänta om man fortsätter agera som en rädd, nervös och handlingsförlamad gisslan för vänsterpolitik som saknar respekt för alla borgerliga värderingar. Sverigedemokraterna kommer att ta över rollen som oppositionsledare och regeringsalternativ till vänsterpartierna fram till 2018, om Allianspartierna fortsätter huka i bänkarna.
Allanspartierna behöver göra en grundlig reality check (en fras som enligt engelsk ordbok används för att föra en person tillbaka till verkligheten som gäller för alla andra, ibland för att spräcka orealistiska drömmar).
För detta kan man börja med att läsa författaren och kritikern Torbjörn Elensky i senaste numret av Axess. Rubriken på hans artikel är det första budskap Alliansföreträdarna måste få in i sina hjärnor: Vi kan inte rädda alla.
Han påpekar att till och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter graderar och sätter gränser för vad som är flyktingskäl. Oavvislig rätt till asyl har bara den som flyr personlig förföljelse. De som blir flyktingar på grund av krig har inte samma rätt. Deras flyktingkatastrof är kollektiv till sin natur. Den avhjälps inte genom att vissa individer tas emot på annat håll i världen.
Den som bekämpar demokrati och värderingar enligt FN-stadgan har heller inte rätt till asyl. De jihadister som ingår i IS har till exempel ingen rätt att begära asyl den dag de tvingas på flykt, skriver Elensky.
Väl i mottagarlandet är det flyktingens skyldighet att ”anstränga sig för att lära sig det landets språk, politiska system och engagera sig”. Men om mängden flyktingar från ett område blir stort? Elensky frågar:
När går flyktingars strävan efter att komma till exempelvis Sverige över till att bli en strävan snarare efter att komma till någon viss enklav i Sverige? Och hur påverkar det sammanhållningen om dessa grupper växer för snabbt och skiljer sig för mycket från det övriga samhället? Detta är frågor som går bortom det principiella.
Här tycker jag Elensky sätter fingret på en av många mycket ömma punkt som förtigs i svensk samhällsdebatt. Vi är ju redan där. Polisen vågar inte patrullera vissa delar av Sverige. Genom stenkastning, våld och vandalism vågar inte brandkår, ambulans och kommunal busstrafik att köra in i vissa områden i Sverige.
Vad säger politikerna? Vad säger Alliansen? Inte ett knyst. Inte ett pip. Total resignation bakom fjantiga slogans som ”öppna era hjärtan” är sämsta möjliga politiska strategi. Ändå är det den de borgerliga partierna krampaktigt håller sig till. Inte undra på att Sverigedemokraterna sakta men säkert tar över dessa partiers väljarunderlag. Hur ska man kunna rösta på partier som vägrar se problemen och utmålar dem som påpekar dem som rasister?
Frågan om ansvar kan också ställas på ett annat sätt än den hårt styrda i svensk debatt:
Har den som är fattig rätt att ta sig hit och göra sitt liv bättre? Visst, tycker idag rätt många. Vare sig det handlar om att romer skall ha rätten att få tigga på våra gator, byggjobbares rätt att få bjuda under de svenska kollektivavtalen eller de så kallade papperslösa rätt att slippa bli exploaterade på den svarta marknaden. Mot vilka har vi ansvar? Är vårt ansvar mot ”dem” per automatik alltid större än vårt ansvar för ”oss”?
Denna ömma punkt förklarar, enligt min mening, en stor del av främlingsfientligheten och varför den växer. Politiker visar större engagemang och ansvar för nya flyktingar än för den gamla befolkningen. Det är ingen bra valstrategi. Och det har aldrig varit demokratins syfte att förtroendevalda ska bry sig mer om andra än dem man faktiskt representerar. Sådant kan med visst fog kallas svek.
Elensky tar upp det vanligt förekommande argumentet att Sverige behöver ung utländsk arbetskraft av demografiska skäl och kallar det ”på gränsen till cyniskt”, eftersom vi därmed dränerar dessa människors hemländer från dem dessa behöver. Före Bengt Westerberg började använda denna retorik talades det om ”brain drain” av fattiga länder, alltså att de unga lämnade sina fattiga länder i sticket.
Att ”öppna sina hjärtan” kanske betyder just att inte beröva fattiga länder deras framtida begåvningsreserv. Tänk på den Reinfeldt, Batra, Lööf och Björklund!
Torbjörn Elensky efterlyser en migrationsdebatt på saklig grund. Idag saknar vi ett konstruktivt samtal. Istället haglar glåporden.
Det är temat för DN-kolumn av Jasenko Selimovic, Dags tala allvar om migrationspolitiken:
Knappt hade tre borgerliga partier hunnit presentera förslag i integrationspolitiken innan förolämpningarna började hagla. Riksdagsledamoten Veronica Palm (S) kallade förslagen ”mörkbrun hundvisselpolitik”, inrikesminister Anders Ygeman försökte smeta Förintelsen på KDU. För politiker som anser sig stå för godheten är motståndaren inte politisk opposition utan ondskan … Motståndaren ska helst förnedras, hånas för något litet fel som plötsligt görs till huvudsak…
Han uppmanar debatten att bli mindre hysterisk och mer välvillig mot argument från motståndare. Jag håller med.
Men det krävs mer för att debatten ska bli givande: argumenten och perspektiven måste breddas.
De förslag som Göran Hägglund och Jan Björklund lagt fram de senaste veckorna är bara bagateller. Det är myrsteg. Vi behöver vidga debatten mycket mer. Allianspartierna borde, för att återvinna mitt förtroende i dessa frågor, diskutera stopp för flyktingar och anhöriginvandring till dess mottagandet blir ordnat och nya principer för nyanlända etablerats i regelverk. Bara kvotflyktingar bör tas emot de två närmsta åren. Förläggningarna är överfyllda. De som har fått uppehållstillstånd kan inte lämna förläggningarna eftersom de inte har någonstans att flytta. Förorterna är ghettoiserade med stor andel vuxna som aldrig arbetat utan lever på bidrag år ut och år in. Religiös extremism frodas och blir ett allt större säkerhetshot för hela befolkningen.
I vilken annan fråga som helst, hade man strypt tillförseln av nya ärenden om man misslyckas med att hantera pågående ärenden. Varför ska migrationen vara annorlunda? Vi kan inte rädda alla. Vi ska däremot göra vad vi kan i ordnade former och enligt metoder som fungerar, vilket vi för närvarande inte har.
I en ny migrationspolitik borde assimilering bli det övergripande målet. Assimilering är vad som gäller i världens mest framgångrika invandrarland, USA. Det sker inte genom kommunala flyktingförläggningar, utan genom arbete — utan arbetsrätt, LAS och med lägre ingångslöner.
Assimilering betyder också krav på att lära sig språket, kulturen och historien. För svenskt medborgarskap borde inte bara språktest ske, utan som i USA, godkänt prov i svensk historia och kultur.
Men innebär inte detta att motsättningarna ökar? Är det inte ondska att ställa krav på de stackars människor som söker sig till Sverige? Nej, det är precis tvärtom. Jag anser att devisen ”Att ställa krav är att bry sig om” inte bara gäller i vardagliga sociala relationer, utan i all politik som gäller människor och deras relationer med varandra.
Om människor vet att assimilering är vägen uppstår inga otydligheter, varken för de nyanlända eller etniska svenskar. Det är först då, med dessa krav, som påståendet att nya människor berika landet kan få något med sanningen att göra. Då kan man vända den destruktiva utvecklingen där konfrontationerna och polariseringen blir allt hårdare, till en utveckling där vi på tydliga, gemensamma nämnare kan respektera varandras olikhet.
Kan Allianspartierna fås att tänka i dessa banor? Om de fortsätter att hela tiden sneglar på vad vänstermedier, kulturvänster och politisk vänster tycker, nej. Då fortsätter man vara deras gisslan. Men om man tittar till de egna grundläggande värderingarna och struntar i de etablissemang som kontrollerar samhällsdebatten är svaret tveklöst, ja.
Det handlar bara om en sak: har man mod och integritet nog att stå på egna ben?