Month: November 2014

I Gaza jublar palestinier över massakern på fyra rabbiner i en synagoga i Jerusalem igår. Hamas, den organisation Stefan Löfven och Margot Wallström vill belöna med löfte om att erkänna en palestinsk stat, uttrycker lovord och stöd för mördarna, rapporterar Reuters:

Palestinsk radio beskrev gärningsmännen som “martyrer” och Hamas lovordar attacken. I moskéer i Gaza utropades i högtalare gratulationer och barn fick godis.

Det är denna fascism som S-MP-regeringen aktivt stöder genom sitt löfte att erkänna en palestinsk stat.
Om Löfven och Wallström hade någon skam i kroppen skulle de dra tillbaka löftet om erkännande till dess Hamas tar avstånd från terror och mord på rabbiner och alla andra civila.
Om regeringen går vidare med erkännande av en stat kommer den att gå till historien som den enda svenska regering som aktivt stöder våld, terror och extremism så länge det riktas mot judar.
UPPDATERING
Läsare påpekar i mejl: “Har inte Sverige (tyvärr) redan erkänt Palestina? Se här: Sverige erkänner Palestina.”
Mitt svar: “Jo, jag funderade på skrivning i bloggen, men hur i hela världen kan man erkänna något som inte finns? Måste det inte betraktas som löfte?”
Läsarsvar: “Point taken. Hur som så har vi lite väl gott om tokigt folk i den nya regeringen, var ska det sluta? Bara det där med ‘feministisk’ utrikespolitik? Är redigt trött på plakatpolitik och politiskt koketterande.”

President Barack Obama drabbas ständigt av nya motgångar. Nu avslöjas att arkitekten bakom hans sjukvårdsreform, Obamacare, anser reformen är ett bedrägeri som amerikanska folket gått på eftersom de är korkade.
Även Obamas mest intensiva supportrar i medierna häpnar. Veteranen Bob Schieffer i CBS är nästan chockad över cynismen hos Barack Obamas rådgivare och konsulter:

— Jag blev mållös när jag hörde kommentarerna från ekonomin Jonathan Gruber, som fakturerat närmare 400.000 dollar för att konstruera presidentens sjukvårdsreform. Först sa han att reformen antogs bara därför att ingen hade överblick samt, och detta är ett direkt citat, “därför att amerikanska folkets är korkat” …
Sedan sa han om föregångaren, sjukvårdsreformen i Massachusetts, att “den smutsiga sanningen är att … Ted Kennedy och smart folk i Massachusetts fann ett sätt att stjäla fyra hundra miljoner dollar om året från den federala regeringen.”

Se och lyssna på Bob Schieffers kommentar och se klipp med Grubers uttalande (Face the Nation/YouTube):
Han är långt ifrån ensam i sin förödande kritik mot presidenten. Washington Post hånar på ledarsidan Barack Obama när han försöker distansera sig från Gruber genom att säga att Gruber inte var anställd i Vita huset. Ännu mer lögnaktig är demokraternas ledare i kongressen, Nancy Pelosi, då hennes kommentar var, “Jag vet inte vem det är”, även om hon under debatten inför beslutet om att införa sjukvårdsreformen flera gånger, med namn, hänvisat till Gruber.Tidningen skriver:

Skälet till att demokraterna distanserar sig från Gruber är att han avslöjar vad vänstern egentligen tycker om amerikanska folket.

Charles Krauthammer skriver i sin kolumn:

Gruber erkänner att man för att få igenom sjukvårdsreformen gjorde den medvetet svåröverskådlig och bedräglig. Detta erkännande är det ultimata beviset för att Obamacare såldes in med en mängd lögner.

Hittills har sju ljudupptagningar hittats där Gruber skryter över hur Obama-administrationen kunnat lura de korkade väljarna.
Det är inte varje dag vänstern beskrivs för vad den är: politiska sol-och-vårare.

Det är ett nöje att läsa Olle Svennings “Hövdingen“, en biografi över Socialdemokratins första förgrundsgestalt Hjalmar Branting.
Svenning beskriver skeenden där fler aspekter än huvudpersonens egna finns med och därmed ger han en fylligare bild av den tid som var Brantings (1860-1925).
Och det var just förmågan att hantera motståndare både till höger (den gamla kungamakten) och vänster (revolutionärerna i det egna partiet) som gjorde Hjalmar Branting till en viktig historisk person, inte bara för det egna partiet utan för Sverige som land.
Branting var oöverträffad i förmåga att väcka sympati och därmed skapa förutsättningar för samförstånd mellan de mest hårdföra motståndare. Han hade uthållighet och tålamod som verkar övermänskligt. Det dröjde 30 år innan han bestämde sig för att kasta ut kommunisterna som svärmade för Lenin och Stalin ur partiet, 1917.
Branting använde istället ryska februarirevolutionen för att nå en uppgörelse med tobakshandlaren och statsministern Carl Swartz om att införa parlamentarism och därmed öppna vägen för allmän rösträtt och demokrati.
Just detta, att beskriva Branting utifrån den tid han verkade i, gör denna biografi bättre än andra som jag läst om honom. Ta exempelvis detta avsnitt som förklarar det unika samförstånd som en gång fanns mellan S och näringslivet:

De mest ideologiska högerkretsarna utvecklade under [första världskriget] en uttalad antikapitalism: sentimental och med blicken riktad mot förindustriella perioder. Ledande högerpolitiker varnade för ‘plutokrati’, för hejdlös materialism och upplösning av staten och folkgemenskapen. Mot anglosaxisk industrialism och krämarmoral ställde högern den tyska ideologin: kulturkonservatism, folkgemenskap, romantik, förtröstan och hopp om att den goda samhällshierarkin skulle kunna återupprätts.
Deras flykt till det förflutna kolliderade med storföretagsamhetens intresse men också med dess tro på förnyelse, rationalism och teknik. Gamla politiska maktrelationer ställdes på huvudet: Hammarskjöld, den konservativa statsbevarande adelns ledare, utmanades av [häradshövdingen Marcus] Wallenberg, de ledande finansfamiljernas främste företrädare. Hammarskjöld ville sätta upp statsrättsliga hinder för handeln medan finanshuset vid Kungsträdgården önskade riva gränserna.
Hjalmar Branting var beredd att dra politiska fördelar av konflikten mellan statskonservatism och privat näringsliv. Han hade länge varit västorienterad och några år in på kriget delade de flesta företagare hans sympatier. Företagarvärlden var dessutom i likhet med arbetarrörelsen anhängare av frihandel.

Till skillnad från andra i arbetarrörelsen förstod Branting att utnyttja det faktum att också motståndarsidan förändrades. Han såg att näringslivet skulle ge det välstånd som krävs för att skapa välfärd. Något för dagens socialdemokrater att reflektera över i deras iver att höja skatter, reglera arbetsmarknaden och se vinst som något fult.
Att August Strindberg och Branting hade en komplicerad vänskap har många skrivit om, men Svenning lyckas summera vad det handlade om:

Strindbergs tre främsta hatobjekt var Karl Marx, Charles Darwin och August Bebel. Samtliga stod den unge Branting nära.

Den rationalism och framtidstro som Branting omfattade är något helt annat än den politik byggd på konspirationer (vinstintresse som lurendrejeri) och rädsla för förnyelse som dominerar dagens S-företrädare.  Den antiintellektualism som präglar Socialdemokratin idag skulle nog Branting känna sig främmande inför. Svenning skriver:

Branting var besvärad av kritiken från vänster. De unga utmanarnas svärmiska civilisationskritik och övermänniskoidéer stod i opposition till hans vetenskapstro, utvecklingsoptimism, rationalism och positivism.

Kan dagens socialdemokrati återknyta till Branting? Nej, inte är det utvecklingsoptimism när S-MP-regeringen lägger stora infrastrukturfrågor på is till priset av hundratals miljoner (Förbifart Stockholm) eller rent av vill lägga ner kommunikationer, typ flygplatser.
Min kritik mot biografin är att socialdemokraten Svenning, av naturliga skäl, inte berör skillnaden på hur socialister och liberaler ser på demokrati. Även för reforminriktade socialister är demokrati blott ett verktyg att nå makt. Branting måste ha räknat med att det skulle bli så att när allmän rösträtt införts skulle Socialdemokratin få egen majoritet för all framtid. Det var därför man kämpade för demokrati. För borgerliga har däremot demokrati ett egenvärde, demokrati är ett mål i sig själv, en livsstil där pluralism och rättsstat är andra bärande delar. Därför är det skillnad på när socialister talar om demokrati och när liberaler/borgerliga gör det.
Se fler recensioner: “Respektfull men inte devot” i Göteborgs-Posten, “Så urvattnades socialdemokratin” i Aftonbladet, “Författaren förstår politikens väsen” i Helsingborgs Dagblad, “Scener ur socialdemokratins barndom” i Expressen, “Branting hade metoder för att vinna” i Sydsvenskan.

När P1:s Godmorgon Världen i “panelen” denna morgon vågar diskutera frågan om det behövs ett tak för antalet nyanlända och dessutom två av tre panelister svarar ja, då har något hänt i svensk samhällsdebatt.
Verkligheten börjar tränga sig på i den svårt infekterade och djupt dogmatiska frågan om hur många invandrare Sverige klarar av.
Det var förre migrationsminister Tobias Billström som, från etablerat politiskt håll, började diskutera frågan om volymen på invandringen. Han fick löpa gatlopp för att han nämnt något så fruktansvärt oförsvarligt som att mottagandet försvåras om antalet blir mycket stort.
I valrörelsen skrev Sara Skyttedal från Kristdemokratiska ungdomsförbundet debattartikel med budskapet, Vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar. Hon fördömdes även av sitt eget parti. Så får man inte tänka.
Moderata företrädare i Stockholmsregionen har efter valet erkänt att något är fel och förespråkar liberalare arbetsrätt:

Vi måste förena en öppenhet mot omvärlden med tydliga krav på den som söker sig till och vill stanna i Sverige. Krav på att aktivt delta i samhällsliv och arbetsliv, att försörja sig och att bidra. Det i sin tur kräver att vi öppnar för en bredare arbetsmarknad, inte minst inom tjänstesektorn.

Och i förra veckan började även liberaler medge att debatten behöver breddas. På Expressens ledarsida skrev Anna Dahlberg, Nivån kan inte vara tabu i flyktingdebatten:

Sverige tar numera emot fler asylsökande än stora länder som Frankrike och Storbritannien. Och sett till befolkningsmängd finns det inget annat land som är i närheten av våra nivåer. Antingen måste Sverige skaffa sig en uthållig samhällsberedskap för detta eller så måste vi se över vårt åtagande. Sannolikt behöver vi göra bådadera.

I P1 denna söndagsmorgon stod Dahlberg på sig och fick medhåll av liberale krönikören Carl Rudbeck. Sverige kan inte ta emot hur många som helst.
Jag vill påstå att detta är ett genombrott i svensk samhällsdebatt. Dahlberg stack inte ut huvudet för att vid minsta kritik backa från sitt budskap. Hon fortsatte hävda uppfattningen att volymen av nyanlända måste diskuteras.
Tänk om detta skett under början av 00-talet då Lars Leijonborg fick stark kritik för kravet på språktest som del i processen för svenskt medborgarskap. Då hade Sverigedemokraterna aldrig vuxit från den nivå på 2-3 procent man hade vid denna tid.
Samtidigt kan jag inte annat än känna respekt för demokratins livskraft och inneboende dynamik när den tvingat fram öppenhet. Eftersom de etablerade partierna och medierna tystade ner en viktig samhällsfråga, växte Sverigedemokraterna snabbt och tog plats i riksdagen 2010. När ingenting hände ordnade vårt demokratiska system det så att Sverigedemokraterna 2014 fick en mäktig position som vågmästare i riksdagen och många kommuner.
När ett lands ledarskikt missköter sin uppgift och försöker förtiga problem ser demokratin till att frågorna kommer upp på dagordningen underifrån.
Nu när Sverigedemokraterna har en central roll kan frågeställningarna inte längre förtigas. Etablissemangen tvingas ut på banan och inser att de måste börja tala klarspråk och göra de svåra avvägningar mellan olika principer som man så länge försökt undanhålla en öppen debatt.
I P1 utspelade sig således följande dialog:

Programledare: Tar Sverige emot för många asylsökande?
Anna Dahlberg, Expressen: Ja.
Carl Rudbeck, Sydsvenskan: Ja.
Per Wirtén, Dagens Arena: Nej.
Dahlberg: I relation till vår kapacitet och i relation till hur många andra EU-länder tar emot så tycker jag att vi måste väcka den här frågan. Flyktingmottagningen håller på att haverera. Tiotusentals människor med uppehållstillstånd  kommer att sitta fast på asylboenden. Arbetsförmedlingen larmar. Kommuner har inga bostäder. Man måste ta in detta. Vill vi ha ett ordnat mottagande? Vi klarar inte av den här nivån.
Rudbeck: Vi har inte de fysiska möjligheterna att ordna ett bra mottagande. Så länge vi inte har det måste vi sätta ett visst tak.  Frågan kan också förstöra det Europa vi känner. England kan mycket väl gå ur EU på grund av asylfrågan. Marine Le Pen kan bli Frankrikes president på grund av asylfrågan. Vi måste se konsekvenserna av en asylpolitik med de här dimensionerna.
Wirtén: Läget är allvarligt. Vi måste faktiskt prata om det här. Jag har inget emot diskussionen, inte heller att man diskuterar i kvantitetstermer som läget är just nu.

Till och med vänsterdebattörer säger nu att de vill diskutera volymer för invandring. Ja, men varför gjorde man inte det för åtta-tio-tolv år sedan? Fram till Sverigedemokraternas valseger har alla som yppat minsta antydan om att volymen i invandringen har betydelse omedelbart stämplats som rasister, främlingsfientliga och extremister.
Man kan säga att demokratin underifrån straffat denna etablissemangens taktik mycket hårt genom att ge SD deras starka vågmästarposition.
Ta nu ansvar och släpp maktarrogansen, på det sätt som panelisterna i “Godmorgon Världen” gjort idag. Diskutera sakfrågan utan att brännmärka meningsmotståndare.

I Expressen skriver KG Bergström, M är på väg att göra ett misstag:

För mig är det en gåta att inte Moderaterna ens på allvar övervägt att försöka övertala Ulf Kristersson att ta över stafettpinnen från sin gamle överman Fredrik Reinfeldt. Kristersson är debattskicklig och ovanligt påläst till och med i detaljfrågor. Jag är övertygad om att han skulle ha blivit ett större hot mot Stefan Löfven än Kinberg Batra ser ut att bli.

För två månader sedan skrevs i denna blogg, Rätta virket för ny M-ledare:

För mig finns ingen som skulle vara bättre M-ledare och framför allt Alliansens nästa statsministerkandidat än Ulf Kristersson.

Jag missunnar inte någon att bli partiledare. Och jag vill gärna bli positivt överraskad. Men svensk politik är inget dagis där alla kan turas om att leka partiledare. Det är i själva verket elakt och grymt att välja personer vars chanser att lyckas är små eller obefintliga.
Det verkar som att partier som har slutna och sekteristiska partiledarval, som S och M, först måste välja en ledare som misslyckas innan man kan välja en som håller måttet. Gösta Bohman föregicks av Yngve Holmberg, Fredrik Reinfeldt föregicks av Bo Lundgren och Stefan Löfven föregicks av Håkan Juholt. Nu ser det ut som att ritualen sätter igång igen…

Inte på 85 år har republikanerna haft en så stor majoritet i kongressen som efter förra veckans val. Inte på 65 år har en sittande president förlorat två mellanårsval så stort som Barack Obama.
Det har skapat ett bra landskap för presidentvalet om två år.
Får man tro massmedierna är det i praktiken avgjort att Hillary Clinton blir demokratiska partiets presidentkandidat 2016. Det är mot henne varje annan demokratisk utmanare kommer att mätas. Och även om hon uppfattas som stel, elitistisk och därmed som en svag kampanjpolitiker (till skillnad från sin man) har hon blivit en institution inom partiet.
Därför är den intressanta frågan vem hon kommer att få möta i valet av nästa amerikanska president, den 45:e i ordningen.
Startfältet kommer förmodligen att bli större än någonsin. Det finns ingen som har etablerad ställning, senioritet, på nationella arenan inom republikanerna. Det är en fördel. Tidigare kandidater “på turordningslistan” som också blev nominerade, John McCain och Mitt Romney, förlorade mot en oerfaren och junior demokratisk motkandidat.
Efter åtta år med en president brukar amerikanska folket vilja ha en ny ledare som står i kontrast till den förre. Luftiga och innehållslösa tal a la Obama kommer inte att räcka långt 2016. Ingen vill höra floskulösa plattityder en gång till från presidentpretendenter. Förmodligen har korthuggna, rakt-på-sak kandidater en bättre chans än någonsin.
Så här ser “innelistan” ut just nu, så som jag uttolkar läget:
1. Guvernör Chris Christie, 52
(New Jersey 2010–)
Han är jur.dr och var delägare i advokatbyrå innan han till allas förvåning valdes till guvernör i den starkt demokratiska delstaten New Jersey. Han har råkat ut för mediedrev på grund av sitt heta temperament (för inte så länge sedan sa han, från talarstolen till en mötesdeltagare: “håll käft och sitt ner!”)
I mellanårsvalet har han stärkt sina kort, han har kampanjat hårt för sina kollegor i andra delstater och, till skillnad från de Hillary Clinton kampanjade för, vann de guvernörer Chris Christie gav sitt stöd. Hans no-nonsens attityd är raka motsatsen till Obamas långrandiga plattityder. Jag gillar att han inte “ser ut som” en president, utan är överviktig och talar från hjärtat. Men är han för mycket?
2. Kongressledamot Paul Ryan, 44
(Wisconsin 1999–)
Civilekonom som jobbade som servitör för att finansiera studierna, blev talskrivare i inflytelserik tankesmedja innan han som 28-åring valdes till kongressen. Han var republikanernas vicepresidentkandidat i förra valet. Hans högerliberala ekonomiska politik vägde upp Romneys mittenprofil. Ryan har inte bestämt sig för om han ska ställa upp. Han är en av partiets ledande företrädare i kongressen, där partiet nu har majoritet i båda kamrarna.
3. Guvernör Scott Walker, 47
(Wisconsin 2011–)
Ingen har kampanjat så mycket som Walker – och vunnit så många gånger de senaste fyra åren. Han vann guvernörsvalet för fyra år sedan, men då han för att balansera delstatsbudgeten drog in en rad fackliga förmåner lyckades vänstern tvinga fram nyval (recall) för två år sedan. För första gången i historien vann sittande guvernör ett sådant nyval. Och i veckan vann han en ny fyraårsperiod. Walker har visat sig vara en formidabel kampanjpolitiker. Samtidigt har han varit handlingskraftig och genomfört en tydligt liberal ekonomisk politik med avreglering och minskad offentlig sektor.
Efter studierna jobbade han med insamlingsarbete (fundraising) för Röda Korset. Sedan har han börjat som lokalpolitiker och valts till allt tyngre poster. Han har visat den handlingskraft som Obama så uppenbart saknat. Det ger honom en god position inför nästa presidentval.
Därutöver finns ett tiotal namn som nämns:
Guvernör Jeb Bush, 61
(Florida 1999-2006)
Styrelseproffs och medlem i Bushfamiljen, den mest framgångsrika politiska dynastin i USA. Betydligt mer framgångsrik än både Kennedy och Clinton sett till antalet tunga poster och år vid makten. Både far och storebror har varit presidenter. Jeb Bush anses mer mittenorienterad än brodern. Men vill USA åter välja en Bush eller en Clinton?
Guvernör John Kasich, 62
(Ohio 2011–)
Han vann omval förra veckan med rekordsiffrorna 64-33 procent, därtill i en delstat som brukar luta mot demokraterna. Kasich är en erfaren politiker som var kongressman 1983-2001. Gjorde sedan framgångsrik karriär som författare och programledare i TV innan han blev guvernör.
Senator Rand Paul, 51
(Kentucky 2011–)
Han är legitimerad läkare och ögonspecialist. En utpräglad libertariansk politiker men inte lika egensinnig som fadern Ron Paul, kongressman från Texas. Dock inte heller lika folklig. För mig framstår han som en torr och sval politiker mer av svenskt mått. Republikanerna vill väga in det konservativa med den liberala ekonomiska politiken och där är inte riktigt Rand Paul.
Senator Marco Rubio, 43
(Florida 2011–)
Ett ungt stjärnskott ur den växande latinamerikanska gruppen. Har är jur.dr och gjort en framgångsrik karriär i delstaten. Han har dragit långt åt höger och även om han kan locka minoritetsgrupper är han inte den brobryggare som republikanerna kan behöva. Han har heller ingen egen exekutiv erfarenhet.
Senator Ted Cruz, 44
(Texas 2013–)
Ännu längre högerut drar denne invandrarson och juristprofessor. Cruz har utmanat sin partiledning i senaten och har tappat momentum sedan han ses som ansvarig för den budgetkris som inträffade i Washington förra hösten.
Guvernör Rick Perry, 64
(Texas 2000–)
En framgångsrik, folklig guvernör i Texas som snubblade betänkligt i förra primärvalet på nationell nivå. Kanske för mycket Texas för övriga USA? Bakgrund som försäljare och delstatspolitiker.
Guvernör Tim Pawlenty, 54
(Minnesota 2003-2010)
Denne advokat och delstatspolitiker vann val i en tid när republikanerna förlorade mark. Lyckades inte väl i förra primärvalet på nationell nivå. Kanske därför att han är alltför slätstruken.
Guvernör Mike Huckabee, 59
(Arkansas 1996-2006)
Någon som kan hålla låda och fängsla en stor publik är denne tidigare pastor och numera programledare i tv. Kanske den bäste talaren i fältet. Han vann framgång i kampen mot Mitt Romney i förra primärvalet. Men står han för förnyelse?
Guvernör Haley Barbour, 67
(Mississippi 2004-2011)
En handlingskraftig guvernör som såg till att orkanen Katrina inte ledde till katastrof i hans delstat även om skadorna var större än i New Orleans och Louisiana. Är jur.dr men det kan ligga honom i fatet att han tidigare varit en lobbyist och Washington-insider.
Senator Rob Portman, 59
(Ohio 2011–)
En erfaren politiker som var kongressman 1993-2005 och sedan Vita husets budgetchef och WTO-förhandlare. Har alltså erfarenhet av både ekonomisk politik och utrikespolitik.
Guvernör Mike Pence, 55
(Indiana 2013–)
Efter segervalet har denne kongressman 2001-2012 och jur.dr nämnts i flera sammanhang som en tänkbar presidentkandidat.
Och kanske dyker några av de framgångsrika kandidaterna i förra veckans val upp:
Senator Joni Ernst, 44
(Iowa 2015–)
Överstelöjtnant som efter remarkabel valkampanj vann senatorsvalet och blir Iowas första kvinnliga senator någonsin.
Senator Tim Scott, 49
(South Carolina 2014–)
Företagare som blivit den förste svarte sydstatssenatorn sedan inbördeskriget.
Republikanerna skulle behöva någon som är bevisat handlingskraftig och samtidigt kan skapa verklig optimism, till skillnad från de falska och tomma hopp som Obama spridit omkring sig. Och till skillnad från de ibland arga och sura republikanska oppositionsföreträdarna.

Idag lämnade Alliansen och Sverigedemokraterna in var sin budgetmotion i riksdagen. Många trodde av någon anledning att någonting skulle klarna om hur det kommer att gå för regeringens budgetförslag. Men inget talade för det. Nu finns tre budgetalternativ som riksdagen kommer att rösta om.
Först inför voteringen den 3 december är svar att vänta på hur vågmästarpartiet kommer att ställa sig när deras egna förslag slagits ut.
Att Allianspartierna just nu säger att de inte kommer att bryta ut budgetposter betyder inte heller någonting. Fram till den 3:e december gäller det självklart att arbeta för sitt eget förslag. Om SD skulle lägga ner sina röster, kommer saken i ett nytt läge.
Budgetrysaren fortsätter. Precis som förväntat. Det är den 3:e som gäller.

Idag är det 25 år sedan DDR:s kommunistiska parti fumlade på en presskonferens och oavsiktligt meddelade att det från och med nu var fritt fram att lämna kommunistdiktaturen och bege sig över till det fria och kapitalistiska Västtyskland. Hundratusentals människor gav sig omedelbart iväg och möttes av applåder av sina tyska landsmän i väst.
Så är då kommunismen död? Ordet är det få som vill använda, men samma marxistiska tankegångar om kollektivets rätt att förtrycka individen frodas i allra högsta grad nu på 2010-talet. När inte planekonomi duger som argument används istället feminism, klimathot och “antirasism” som alibi för att kämpa för det totalitära och uppifrån styrda samhället.
Magasinet Axess har “Kommunismen 25 år efteråt” som tema i senaste numret och i det skriver författaren Torbjörn Elensky avslöjande om “antirasismen” och dess verkliga ideologiska samhällsanalys, Problemet är alla offren:

För att förstå hur kommunismens tankefigurer lever kvar efter murens fall måste vi bekanta oss lite mer med kommunismens idéer. En av de grundläggande, sällan förstådd av icke-kommunister, är tanken om hur våldet genomsyrar vårt samhälle. Övergången från äldre samhällen till det kapitalistiska samhället bygger, enligt Marx, på strukturellt våld. Lag och ordning, domstolar och polisväsende – det statliga våldsmonopolet – är i strikt mening makthavarnas våldsmonopol, och det riktas, under den kapitalistiska fasen av historien, egentligen mot folket, och särskilt arbetarna, proletärerna, vars öde det är att i framtiden störta det kapitalistiska systemet och införa kommunism /…/
Kapitalismen är roten till patriarkatet, den strukturella rasismen och fascismen, i alla dess former. När de vänsterextrema och så kallat autonoma idag säger att ”antifascism är självförsvar” menar de inte enbart det vi tycker skulle vara uppenbart, att hotet från fascistiska och rasistiska partier måste stoppas, utan de baserar sig på en i princip marxistisk och kommunistisk samhällsanalys. Om hela samhället baseras på våld blir motståndarnas våld ett slags antivåld, den som är antikapitalist och våldsam utövar inte våld, den utövar motstånd, den som är antirasist likaså, och det våld som utövas av antifascister är snarast ett slags antivåld.

Kommunistiskt tänkande frodas idag, även om man inte kallar det kommunism. Man vill störta det borgerliga samhället och skapa ett marxistiskt lyckorike.
Problemet är ju att alla försök har slutat i folkmord. Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot hade varit stolta över sommarprataren Athena Farrokhzad och alla andra “poeter” som spyr hatfyllda fördömanden över det svenska samhället utifrån ett “antirasistiskt” perspektiv.
Vi som gillar den fredliga, pluralistiska demokratin Sverige är fascistiska svin som ska undanröjas med våld. Så lät det från KPML(r) och övrig bokstavsvänster på 1970-talet och nu snurrar samma gamla skiva men istället för kommunister kallar man sig antirasister, eller feminister, eller klimataktivister.
Så vi kan glädjas åt att kommunismen förlorade sin förtryckande makt över människorna i östra Europa när muren föll, men det avskyvärda ideologiska arvet lever vidare i nya skepnader. Det gäller att vara vaken, så vi inte hamnar bakom en ny slags mur i framtiden.

De valkampanjer Barack Obama genomfört byggde på hopp och förnyelse. När denna naivitet mött verkligheten har löftena visat sig vara tomma förhoppningar utan förankring i den bistra verkligheten. Nu krossas ytterligare ett vallöften som gav honom segern, det om att Amerika ska lämna Irak.
I natt rapporterade CNN att presidenten beordrat 1500 soldater till Irak, Obama sends 1,500 troops to Iraq:

Obama tog beslutet att fördubbla antalet rådgivare efter en begäran från Iraks regering och nye premiärministern Haidar al-Abadi. Uppdraget är nödvändigt därför att Iraks trupper hittills misslyckats i mötet med terrorgruppen IS men nu har hårdnat i viljan att återta initiativet.
— Vi åker dit på begäran av Iraks regering. Vi är önskade där, säger admiral John Kirby till CNN.

Det är det senaste exemplet på att Obama fullföljer George W Bushs politik. Obama lovade att stänga Guantanamo, men väl vid makten upptäckte han att det finns terrorister som varken kan åtalas eller återsändas till sina hemländer. Och flera av dem som släppts fria har återvänt till aktiv tjänst i terrorismens namn. Obama vet det. Han har från ett annat fångläger, Camp Bucca, släppt fri ledaren för IS i Syrien. Tampa Bay Times rapporterar, Obama set ISIS leader free in 2009:

— Ledaren för detta band av vildar är en viss Abu Bakr al Baghdadi, den nye Osama Bin Laden, säger Jeanine Pirro. “En man som Obama släppte fri 2009 och som sedan startade IS. Och när Baghdadi lämnade Camp Bucca, där de värsta terroristerna i Irak fängslats, sa han till sina amerikanska fångvaktare, ‘Vi ses i New York’.”

Man kan önska att vi slapp islamistisk terror, men man kan inte låtsas som om den inte finns. Verkligheten går inte att drömma sig bort ifrån. Obama har den hårda vägen fått lära sig det som president.

Satirtecknaren Steve Kelley visar president Obamas syn på demokratiska val:

När väljarna går Obamas väg: “Val har konsekvenser”
Och när de inte går hans väg: “Jag har en penna och telefon” (syftande på att presidenten kan utfärda dekret istället för att gå till väljarnas representanter i Kongressen och lägga lagförslag)