Det är ett nöje att läsa Olle Svennings ”Hövdingen”, en biografi över Socialdemokratins första förgrundsgestalt Hjalmar Branting.
Svenning beskriver skeenden där fler aspekter än huvudpersonens egna finns med och därmed ger han en fylligare bild av den tid som var Brantings (1860-1925).
Och det var just förmågan att hantera motståndare både till höger (den gamla kungamakten) och vänster (revolutionärerna i det egna partiet) som gjorde Hjalmar Branting till en viktig historisk person, inte bara för det egna partiet utan för Sverige som land.
Branting var oöverträffad i förmåga att väcka sympati och därmed skapa förutsättningar för samförstånd mellan de mest hårdföra motståndare. Han hade uthållighet och tålamod som verkar övermänskligt. Det dröjde 30 år innan han bestämde sig för att kasta ut kommunisterna som svärmade för Lenin och Stalin ur partiet, 1917.
Branting använde istället ryska februarirevolutionen för att nå en uppgörelse med tobakshandlaren och statsministern Carl Swartz om att införa parlamentarism och därmed öppna vägen för allmän rösträtt och demokrati.
Just detta, att beskriva Branting utifrån den tid han verkade i, gör denna biografi bättre än andra som jag läst om honom. Ta exempelvis detta avsnitt som förklarar det unika samförstånd som en gång fanns mellan S och näringslivet:
De mest ideologiska högerkretsarna utvecklade under [första världskriget] en uttalad antikapitalism: sentimental och med blicken riktad mot förindustriella perioder. Ledande högerpolitiker varnade för ’plutokrati’, för hejdlös materialism och upplösning av staten och folkgemenskapen. Mot anglosaxisk industrialism och krämarmoral ställde högern den tyska ideologin: kulturkonservatism, folkgemenskap, romantik, förtröstan och hopp om att den goda samhällshierarkin skulle kunna återupprätts.
Deras flykt till det förflutna kolliderade med storföretagsamhetens intresse men också med dess tro på förnyelse, rationalism och teknik. Gamla politiska maktrelationer ställdes på huvudet: Hammarskjöld, den konservativa statsbevarande adelns ledare, utmanades av [häradshövdingen Marcus] Wallenberg, de ledande finansfamiljernas främste företrädare. Hammarskjöld ville sätta upp statsrättsliga hinder för handeln medan finanshuset vid Kungsträdgården önskade riva gränserna.
Hjalmar Branting var beredd att dra politiska fördelar av konflikten mellan statskonservatism och privat näringsliv. Han hade länge varit västorienterad och några år in på kriget delade de flesta företagare hans sympatier. Företagarvärlden var dessutom i likhet med arbetarrörelsen anhängare av frihandel.
Till skillnad från andra i arbetarrörelsen förstod Branting att utnyttja det faktum att också motståndarsidan förändrades. Han såg att näringslivet skulle ge det välstånd som krävs för att skapa välfärd. Något för dagens socialdemokrater att reflektera över i deras iver att höja skatter, reglera arbetsmarknaden och se vinst som något fult.
Att August Strindberg och Branting hade en komplicerad vänskap har många skrivit om, men Svenning lyckas summera vad det handlade om:
Strindbergs tre främsta hatobjekt var Karl Marx, Charles Darwin och August Bebel. Samtliga stod den unge Branting nära.
Den rationalism och framtidstro som Branting omfattade är något helt annat än den politik byggd på konspirationer (vinstintresse som lurendrejeri) och rädsla för förnyelse som dominerar dagens S-företrädare. Den antiintellektualism som präglar Socialdemokratin idag skulle nog Branting känna sig främmande inför. Svenning skriver:
Branting var besvärad av kritiken från vänster. De unga utmanarnas svärmiska civilisationskritik och övermänniskoidéer stod i opposition till hans vetenskapstro, utvecklingsoptimism, rationalism och positivism.
Kan dagens socialdemokrati återknyta till Branting? Nej, inte är det utvecklingsoptimism när S-MP-regeringen lägger stora infrastrukturfrågor på is till priset av hundratals miljoner (Förbifart Stockholm) eller rent av vill lägga ner kommunikationer, typ flygplatser.
Min kritik mot biografin är att socialdemokraten Svenning, av naturliga skäl, inte berör skillnaden på hur socialister och liberaler ser på demokrati. Även för reforminriktade socialister är demokrati blott ett verktyg att nå makt. Branting måste ha räknat med att det skulle bli så att när allmän rösträtt införts skulle Socialdemokratin få egen majoritet för all framtid. Det var därför man kämpade för demokrati. För borgerliga har däremot demokrati ett egenvärde, demokrati är ett mål i sig själv, en livsstil där pluralism och rättsstat är andra bärande delar. Därför är det skillnad på när socialister talar om demokrati och när liberaler/borgerliga gör det.
Se fler recensioner: ”Respektfull men inte devot” i Göteborgs-Posten, ”Så urvattnades socialdemokratin” i Aftonbladet, ”Författaren förstår politikens väsen” i Helsingborgs Dagblad, ”Scener ur socialdemokratins barndom” i Expressen, ”Branting hade metoder för att vinna” i Sydsvenskan.