Har Reinfeldt gjort en Bengt Westerbergare?

Strax efter valet frågade en god vän varför Fredrik Reinfeldt så plötsligt avgick på valnatten. Jag sa att det var obegripligt. Och påpekade att starka ledare brukar kunna använda också sin avgång för att påverka vad som händer sedan.
När Thorbjörn Fälldin avgick i december 1985 skedde det också med stor dramatik, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att välja någon annan än den han ville se som sin efterträdare, Karin Söder. Hans indignation och avgång med omedelbar verkan svärtade ner Olof Johanssons anhängare som agerat för partiledarbyte, precis det ledaren tänkt. Dramatiken var avsiktlig och slug. Även när Fälldin förlorat såg han till att det blev som han ville.
I Reinfelds fall betydde den plötsliga avgången att han tappade allt inflytande över vad som händer nu. Avgången framstår som överilad och känslostyrd.
Men det strider mot min bild av Reinfeldt som en genomtänkt, strategisk och uthållig person. Den tydligaste beskrivningen av honom tycker jag en lumparkompis vid Lapplands jägarregemente gav när Reinfeldt blev partiledare: ju hårdare fjällturerna blev desto bättre trivdes Fredrik.
Därför tror jag inte Reinfeldts agerande i valrörelsen och på valnatten var oöverlagt, eller huvudlöst som Hans Bergström, förre chefredaktören för Dagens Nyheter, uttrycker det i senaste numret av magasinet Neo.
Bergström presenterar ett intressant kontrafaktiskt scenario:
I sitt sommartal varnar Reinfeldt för vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, som var medlem i Kommunistisk ungdom även efter Berlinmurens fall, och för miljöpartiet som är något annat än under Maria Wetterstrand. I sitt nästa valtal lanserar han sin avsikt ”att låta kommunerna själva bestämma via sina ordningsstadgor huruvida tiggeri på offentlig plats skulle vara tillåtet eller inte”, detta som signalpolitik till M-väljare som lutar åt SD. Därefter knappar Alliansen in på de rödgröna inför valdagen.
Men även om de rödgröna skulle blivit större, menar Bergström att Reinfeldt skulle suttit kvar och förhandlat med Stefan Löfven, och avgått först sedan Löfven gått med på att bilda en ren socialdemokratisk regering som har för avsikt att göra upp med Allianspartierna över blockgränsen.
Problemet med detta scenario är att det inte tar i beaktande Fredrik Reinfeldts personliga inställning. När jag läser Bergström börjar jag undra om det inte är så att Fredrik Reinfeldt ideologiskt under regeringsställning anammat snällismen och gått igenom en värderingsförskjutning på samma sätt som Bengt Westerberg gjorde som socialminister 1991-94. Westerbergeffekten 1985 präglades av folklig argumentation för högerliberal ekonomisk politik. Men i regeringsställning flyttades hans perspektiv i rask takt vänsterut, och i valrörelsen 1994 talade om att sätta sig i en S-regering.
En förklaring till att Reinfeldt inte agerat enligt Bergströms scenario kan vara att han i tysthet gjort liknande resa. Valnattens agerande byggde inte på tillfällig ingivelse. Han var inte beredd att angripa problem med tiggeri på det sätt Bergström beskriver, och han var inte beredd att diskutera skärpta krav kring invandring, det som Storbritanniens premiärminister David Cameron nu gör. Han bara konstaterade att om han inte fick förnyat förtroende, genom att Alliansen blev större än de rödgröna, skulle han avgå. Någon skillnad mellan blocken i valets mest avgörande fråga var han inte beredd att skapa. Han gjorde valet till en ren förtroendefråga.
Om man börjat ompröva sina värderingsgrunder i regeringsställning får man naturligtvis alla möjliga problem. Och inte blir de lättare, om det parlamentariska läget blir rörigt. Då är det enklare att bara lämna in — utan att påverka vad som händer därefter. Om hans värderingar varit intakta borde hans psyke istället vara inriktat på revansch, att likt Winston Churchill komma tillbaka som regeringschef vid 78 års ålder om så krävs.
Det blir spänning att se hur Fredrik Reinfeldt kommer att profilera sig som äldre statsman. Så småningom kommer det att klarna varför han agerade som han gjorde.
Jag tycker att det är synd att hans sista timmar som statsminister, själva avgångschocken på valnatten, kommit att överskugga åtta år av framgångsrikt borgerligt regerande. Mycket av hans ledarskap borde andra lära av, medan annat — som hans agerande i årets valrörelse — snarare är exempel på hur man inte ska göra.

Oroväckande nöjd eftervalsanalys i M

Moderaternas eftervalsanalys presenterades i går. Och visserligen är det sant att Moderaterna gjorde sitt fjärde bästa riksdagsval någonsin, trots att man tappade 6,7 procentenheter och fick 23,3 procent av rösterna.
Men jag tycker man missar det som var den huvudsakliga förändringen i riksdagsvalet 2014. Det var en förändring som gjorde att Fredrik Reinfeldts maktpolitiska strategi från hans tillträde som partiledare 2003 inte fungerade fullt ut 2014. Denna strategi har fram till i september varit synnerligen framgångsrik och givit Moderaterna och de borgerliga partierna regeringsmakten i åtta år .
Betänk att Reinfeldts strategi faktiskt också var lyckosam 2014 när det gäller den gamle ärkefienden: Socialdemokratin. De samlade rödgröna partierna ökade med obetydliga 0,1 procentenheter. Det visar att Reinfeldts strategiska plan fortfarande var potent 2014 mot vänsterpartierna. Däremot saknade Reinfeldts strategi förmåga att hantera det nya partiet Sverigedemokraterna. Och den missen förklarar så gott som hela väljarförlusten 2014.
Denna absolut centrala scenförändring är kraftigt nedtonad i eftervalsanalysen. Det är som att Sverigedemokraternas framgångar vore som vilket annat partis framgång i ett val. Det är en märklig hållning med tanke på det starka avståndstagande M-partiledningen gjort mot detta parti. Man tog hårdare och mer känslofyllt avstånd från SD än från V, det gamla kommunistpartiet.
För mig ger det intryck av logisk kullerbytta.
Det konstateras i appendix att SD nu är större än M i 62 av landets 290 kommuner. Tappet åt ett enda håll borde väl innebära att eftervalsanalysen i allra högsta grad fokuserar på vad detta tapp berodde på och vad man ska göra åt det?
Men inte så. Man talar om att man förlorade jobbfrågan. För mig är det obegripligt. Alliansen har vunnit den frågan så fullständigt att Socialdemokraterna behåller jobbskatteavdragen, den största skattesänkning som genomförts någonsin. Just därför att Alliansen krossat allt motstånd ligger alla partier numera så nära varandra att väljarna inte ser någon skillnad. I sak är det en historisk ideologisk seger.
Skälet till att det valtaktiskt inte ser ut som jobbfrågan var ett starkt kort beror på att M inte flyttat fram sina positioner när vänstersidan accepterat arbetslinjens grundpremisser. Jag skrev för åtta år sedan att arbetslinjen inte kommer att lyckas om man inte så småningom vågar liberalisera arbetsrätten. Just där är vi nu. M måste våga gå vidare och inte vila på gamla segrar. Men man tycks sakna självförtroende att ta nästa steg.
Eftersom analysgruppen inte lyfter fram det som borde få högt betyg, gör man inte heller någon stor sak av det som borde få underkänt betyg: integration, asyl och invandring.
Visserligen konstaterar man att något inte står rätt till när man tappar hundratusentals väljare till ett nytt uppstickarparti:

Viktigaste av allt är dock att Moderaterna inte uppfattas blunda för de problem som finns, utan närmar sig migrations- och integrationsfrågan på ett sätt som besvarar de frågor och utmaningar som människor upplever och ser. Moderaterna ska på ett ansvarsfullt sätt arbeta för att ta fram förslag som syftar till att lösa de samhällsutmaningar som frågorna i dag medför. Moderaterna ska också fortsätta att vara tydliga med att arbetslinjen gäller för alla i arbetsför ålder i Sverige.

Men i samma dokument bagatelliserar man problemen och föreslår inget annat än att fortsätta precis som partiet gjort hittills:

[P]artiet har vid flera tillfällen under regeringstiden försökt lyfta integrationspolitiska förslag, men debattläget, särskilt i media, har gjort det mycket svårt. Diskussionen kom i stället att handla om hur dessa förslag förhöll sig till Sverigedemokraternas politik …
Lösningen har i dessa fall inte varit att minska migrationen utan att hitta lösningar för att öka integrationen, det vill säga jobb och språkinlärning …
Partiet måste under kommande mandatperiod … fortsätta … Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna våra hjärtan”.

Nej, M har inte fått någon media på att säga att nyanlända måste komma i arbete. Det har alla politiker gjort sedan 1980-talet. Men ändå hamnar invandrare i värre utanförskap i Sverige än i de flesta andra länder. Och läget har förvärrats under Allianstiden: fler förorter är getton där normen är att få vuxna arbetar, och istället går på bidrag år ut och år in.
Det räcker inte att snacka om vad som ”måste” ske — man behöver ge klara besked om hur det ska ske! Och återigen har motstånd mot liberaliserad arbetsrätt utgjort ett avgörande hinder för M att kunna presentera någon som helst integrationspolitik med trovärdighet.
Sedan har analysen en märklig syn på vad det är som utgör problemet. Läs denna mening:

Situationen är här tveeggad, dels finns en opinion för minskad invandring, dels en opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet.

Fullständig kortslutning. Krav på minskad invandring, eller skärpta krav på dem som kommer, beror i huvudsak på att politikerna inte anpassat samhället till de krav som invandring förutsätter. Storbritanniens premiärminister höll igår ett linjetal om migration där han avser att skärpa en rad regler, bland annat ska inte invandrare komma i åtnjutande av bidragssystemen förrän efter fyra års arbete i landet (BBC, Sky News, Daily Telegraph). Det är en åtgärd som syftar till att minska kritiken mot invandringen och därmed — samtidigt — minska oron för främlingsfientlighet. De båda uttrycken hänger ihop och kan lösas med samma sorts åtgärder.
Moderaternas eftervalsanalys kan så här långt sammanfattas i ett ord: liknöjdhet. Man tror att partiet kan fortsätta som inget hänt, med små justeringar lite här och lite där. Det tror inte jag kommer att fungera.

S arrogans får konsekvenser

Det är djupt allvarligt att Socialdemokratin nu driver Sverige in i kaos genom att agera som om man var ett stort och dominerande parti när man inte är det. Man lever i det förgångna och låter nostalgi styra tanken. Det gör att S agerar arrogant och tror att man kan köra över Allianspartierna och tvinga dem att dansa efter deras pipa.
En anledning till det arroganta uppträdandet är att det inte finns några svenska medier som kritiskt granskar den sittande regeringen. Medierna är istället megafoner för S, som Svenska Dagbladet som ger det socialdemokratiska perspektivet på krisen för pensionsgruppen.
Det är absurt att vi inte har några medier som står fria från socialdemokratiskt inflytande.
Självklart var det rätt av Allianspartierna att igår lämna mötet med den 20 år gamla pensionsgruppen eftersom S tagit med sig en oinbjuden gäst vars närvaro man inte förankrat hos de övriga fyra partierna. Så beter man sig inte i ett samarbete över blockgränsen som bygger på ömsesidig respekt och förtroende.
Lyssna på de orden, S-ministrar: ömsesidig respekt!
Hade S-ledningen varit smarta istället för dumdryga, hade de inte haft med sig MP i släptåg till det första mötet efter valet. Istället hade man på dagordningen haft en punkt om att bjuda in ett sjätte parti till samarbetet. Då hade man med respekt för övriga kunnat diskutera frågan. Men nej, S agerar som att man har 51 procent av folket bakom sig när man bara har 30.
Ska S kunna åstadkomma någonting alls, måste man mentalt ta in att man är ett parti som alla andra. Man kan inte avgöra någonting på egen hand i riksdagen. Man måste ha inte ett, inte två utan minst tre andra partiers stöd för att nå majoritet. Eller som i pensionsgruppen, göra upp med de fyra Allianspartierna.
Hur länge ska det dröja innan detta sjunker in hos S-företrädarna?

Sverige vinner om SD röstar på Alliansen

I SVT får Socialdemokrater propagera hårt för att alla ska underkasta sig S-MP-styret. Finansutskottet sammanträder nu för att lägga fast de slutliga förslag till statsbudget som riksdagen ska rösta om på onsdag den 3 december.
För mig framstår det som att Sverige skulle vinna om Sverigedemokraterna röstar på Alliansens budgetförslag, när deras eget fallit. Staten får en mer ansvarsfull ekonomisk politik om Alliansens budget vinner.
Men vad händer med regeringen? Löfven måste avgå eller hänga sig kvar till 29 december för att utlysa nyval. Mest troligt är att han avgår.
Talmannen får då försöka finna en ny regeringsbildare. Ett alternativ är det SvD:s ledarredaktion framfört: att Löfven får uppdrag att bilda en enpartiregering och hålla MP utanför. Det skulle vara ett framsteg också för S, med tanke på allt strul med att regeringen bränner hundratals miljoner på att låta MP ”samtala” om Förbifart Stockholm vars byggande stoppats.
Ett annat alternativ är det som nämnts här i bloggen, att Alliansen får uppdraget av talmannen att bilda regering. Om inte Fredrik Reinfeldt, som ännu är partiledare för M, vill återkomma, blir det Annie Lööfs ansvar som partiledare för näst största Alliansparti att bilda regering. Detta är logiskt med tanke på att Alliansens budget då redan är antagen av riksdagen.
Jag får dock känslan av att Alliansfolket inte vill komma tillbaka till regeringsmakten med det skakiga underlag man har i riksdagen. Det är bättre att låta Stefan Löfven regera sig sönder och samman. Då kan Alliansen vinna nästa val med starkare parlamentariskt stöd.
Själv håller jag fast vid det jag skrivit sedan i somras, att det bästa vore nyval. Just därför att vi behöver en regering med ett tydligt mandat. I ett sådant nyval vet väljarna, till skillnad från vad man visste vid ordinarie valet i september, vilken soppa det är att välja rödgrön röra.
Men som sagt, fram till onsdag är huvudfrågan vilken ekonomisk politik landet ska föra. Alliansens eller rödgrön röra. Det valet är inte så svårt att göra.

Svart våld utmärker USA

Upploppen i Ferguson ger medierna chans att spä på fördomarna om rasism i USA. Alla medier gör stor sak av att ”vit” polisman skjutit ”svart” ung man. Men det är som New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani sa i NBC:s Meet the Press, 93 procent av svarta män som dödas blir dödade av andra svarta män. Om man slutade skjuta varandra skulle man inte behöva patrullerande vita poliser som försöker upprätthålla lag och ordning, tillade han.
Och av FBI:s statistik framgår att när dödligt våld över rasgränser inträffar blir betydligt fler vita dödade av svarta gärningsmän, än tvärtom. 2011 blev 448 vita dödade av svart gärningsman, medan 193 svarta blev dödade av vit gärningsman. Samtidigt är andelen svarta i befolkningen 12-13 procent. Med hänsyn till detta är det mer än 18 gånger vanligare med svart mord på vit än tvärt om.
Detta ursäktar naturligtvis inget våld, av någon. Men det ger en korrekt beskrivning av verkligheten och tillbakavisar med kraft insinuationerna om att den vita, europainvandrade, befolkningen skulle stå för våldet. I själva verket ger statistiken en förklaring till varför just polisen hamnar i konfrontation med oproportionerlig andel svarta män.
Låt oss ha denna statistik i minnet för att skapa någorlunda rättvisande perspektiv.
– – – – – – –
Läs mer om fördomar som krossas med fakta: Amerika har färre brottsoffer än Sverige och Amerika har mindre fattigdom än Sverige (under Persson).

Damberg (S) hotar SD

Nervositeten i regeringen är skyhög inför riksdagens beslut om statsbudget den 3 december. Men det är knappast statsmannamässigt att, som näringsminister Mikael Damberg gå ut och hota och spela Allan mot Sverigedemokraterna. Aftonbladet rapporterar:

När Mikael Damberg för en stund sedan var gäst hos riksdagsjournalisterna fick han en rad frågor om det parlamentariska läget … Damberg sätter hårt mot hårt i tonen mot SD och menar att partiet tar en ”mycket stor risk” om de fäller regeringens budget.
– De riskerar att göra det svenska parlamentet till en lekstuga som spelar politik, inte gör politik

Om någon gör riksdagen till lekstuga är det ju regeringen, genom att inte förhandla med alla partier trots att man är den svagaste regeringen i modern tid. Det är inte heller fråga om ”stor risk”, annat än för ministrar som vill klamra sig fast vid makten även om man saknar folkets mandat.
Varje folkvald parlamentariker har rätt att rösta på det förslag man anser minst skadligt för landet.
Och om Alliansens budget vinner är det knappast lekstuga, utan ett annat och klokare budgetförslag som antas. Om SD röstar på Alliansens förslag blir det snarare slut på den lekstuga S-MP-regeringen är. Den tvingas avgå och något bättre kan skapas. Ja, allt är bättre än nuvarande regering. Allt från en ren S-regering till nyval.
Så jag hoppas SD struntar i Damberg och röstar på Alliansens förslag 3 december.

‘Skynda på! Soldater dör.’

Jag kan inte släppa Robert Gates bok ”Duty”. Hans rakhet i beskrivningen av maktspelet i Washington är mer spännande än någon deckarroman. Gates var försvarsminister och chef för tre miljoner anställda under fem år och tillträdde 2006 mitt under krigen i Afghanistan och Irak. Hans professionalism blir ännu tydligare denna dag då Chuck Hagel, Obamas tredje försvarsminister, tvingas avgå.
I boken är ledarskap ett centralt tema, och en av rubrikerna i boken är faktiskt ”Att föra krig mot Pentagon”. Robert Gates hade gjort karriär som säkerhetspolitisk expert och varit högste chef för CIA. Men ändå chockas han över hur försvarsdepartementet Pentagon fungerade. Det är en gigantisk byråkrati som minst av allt fokuserar på soldaterna på fältet. Revirstrider överskuggar allt annat. Ingen vill avstå resurser för att tillgodose de akuta behov som trupperna på marken skriker efter.
Gates förklarar den verklighetsfrånvända attityden med två fundamentala felslut inom försvarsbyråkratin:
1) man ansåg den sorts krig som utspelas i Afghanistan och Irak, ”counterinsurgency warfare”, krig mot statslösa extremister snarare än uniformerade soldater, vara ett undantag som inte kommer att upprepas. Kommande konflikter kommer att se ut precis som man länge planterat för: mellan nationella arméer. Därför behöver man inte ägna pågående krig någon större möda på ett strategiskt plan.
2) man utgick från att krigen i Afghanistan och Irak skulle bli korta och att de snart skulle avslutas. Att köpa in specifik utrustning för dessa förhållanden nu innebär bara att man snart måste magasinera den. Det är slöseri med pengar och motiverar inte omprioriteringar inom försvarsbudgeten.
Gates blir fly förbannad över detta sätt att inte sätta soldaterna på marken i fokus och ge dem vad de behöver. Vid fler än ett tillfälle får försvarsministern för världens största försvarsmakt information om akuta taktiska och strukturella problem på marken via medierna. Gates ger konkreta exempel.
Det visar sig att det vanligaste fordonet som soldater färdas i, Humvee, blivit en dödsfälla och att man efterfrågar bättre bepansrade fordon. När försvarsministern på stabsmöten tar upp medieuppgifter om detta vill inte någon försvarsgren släppa resurser för att beställa de tyngre fordon som befälhavare på plats begärt redan 2005, mer än ett år före Gates tillträdde. Gates går då till kongressen och får där loss 200 miljarder kronor (fyra svenska försvarsbudgetar) för att beställa MRAP-fordon (mine-resistant, ambush-protected). Med sin satiriska träffsäkerhet skriver Gates: ”Kongressens vanliga brist på budgetdisciplin var i detta fall en välsignelse.”
Två år efter det att trupperna efterfrågat dem, börjar tusentals av de säkrare fordonen att levereras till Irak och Afghanistan. Gates skriver:

Lördagen den 19 maj 2007 såg jag på testanläggningen i Maryland dessa stora, nya fordon. Olika tillverkares prototyper testades genom att utsättas för minor och sprängladdningar nedgrävda i marken. Soldater i dessa fordon hade överlevt. Experter identifierade svagheter och styrkor i de olika modellerna inför beslut om beställningar. Jag hade inget att bidra med annat än, ”Skynda på! Soldater dör.”

Men även när det gällde resurser som Pentagon redan hade, fanns ingen vilja att prioritera pågående krig. Gates talar om en ”fredstidsmentalitet” trots krigen i Afghanistan och Irak. Ett exempel var drönarna för underrättelseinhämtning. Bara hälften av de tillgängliga radiostyrda flygmaskinerna fanns i Irak och Afghanistan, trots att befälhavarna på slagfältet behövde mer aktuell information. Gates skickade ut egen personal till flygvapnets anläggningar för att inspektera hur drönarna användes. Det var inte populärt. Försvarsministern anklagades för mikromanagement. Men hans folk fann drönare som inte användes och personal som bara ”flög” drönare 60 timmar i månaden. Så Gates tog lätt på kritiken: ”Det viktiga var att vi fann mer kapacitet att sätta in.”
Gates är inte heller nådig mot hur Flygvapnet, som krävde ensamrätt på att få flyga drönare, organiserade arbetet. De krävde att enbart piloter licensierade för att flyga riktigt stridsflyg fick jobba som operatörer över de radiostyrda drönarna. Men samtidigt gjorde Flygvapnet ingen hemlighet av att man såg ner på att sitta med en joystick och flyga drönare från marken. De som gjorde detta kunde inte räkna med att göra karriär. Hur tänkte man sig på sikt att rekrytera operatörer med detta upplägg?
Visst är det häpnadsväckande att i tider av krig och väpnad konflikt, tvingas försvarsministern för världens största militärmakt skicka ut folk för att inspektera de egna hangarerna för att finna outnyttjad kapacitet att sätta in till stöd för de stridande soldaterna?
Gång på gång visar Gates att den byråkratiska planekonomi som råder inom försvarsmakten är allt annat än effektiv. Han konstaterar att endast en person, den som sitter på allra högsta posten inom organisationen, försvarsministern, har möjlighet att motverka utvecklingen mot revirtänkande.
Se tidigare inlägg om boken: ’Jag gjorde nog Putin nervös’.

Lämnar Frankrike EU före England?

Folkens vilja att bygga en europeisk gemenskap har kidnappats av destruktiva krafter, dolda bakom europapositiv retorik. Ett aktuellt exempel är miljöpartisten och förre tyske utrikesministern Joschka Fischer. Hans engagemang för att skapa en centralstyrd europeisk federation låter vackert och klokt, men är när man tittar på vad han föreslår i praktiken förödande för Europa.
Han varnar i en skrift för att Frankrike kan komma att lämna EU före Storbritannien, om inte Tyskland går in och betalar Frankrikes skulder  (en skrift kommenterad idag av Rolf Gustavsson i SvD). Fischer menar att det är tysk egoism och nationalism att inte rädda fransmännens slösaktiga och socialistiska ekonomi.
För mig framstår Fischer som anhörig till alkoholist. Han gör allt för att dölja och bortförklara sjukdomen istället för att konfrontera den sjuke och tvinga denne att ta itu med sitt liv. I DN har vi kunnat läsa hur Fischer vill belöna det sjuka Frankrike och straffa det arbetande Tyskland:

Trycket från finansmarknaderna har nu nått Frankrike och utgör en fara som långtifrån är över. Om Frankrike bringas på knä och Tyskland inte orubbligt står vid sin partners sida med allt som det har att erbjuda, är katastrofen total. Och det behöver inte dröja länge

Och värst av allt är att Fischer kallar motstånd mot att belöna slapphet för skadlig nationalism. Därmed underblåser han motsättningar mellan medlemsländerna, exakt motsatsen till det han säger sig vilja åstadkomma. Detta sätt att stigmatisera ekonomiskt ansvarstagande leder till värre kris och kaos än det Fischer varnar för. Istället för att ta itu med problem ger Fischers bortförklaringar skäl för fransmän att likt grekiska demonstranter, måla Hitlermustasch på Angela Merkel.
Fischer är i sig själv en symbol för Europas problem. Hans resonemang är en moralisk härdsmälta. Man utveckar inte samarbete genom att tvinga några att betala andras ansvarslöshet. Tvärtom! Samarbete kan BARA fungera om ALLA parter visar respekt för varandra och lever upp till samma regelverk. Fransmän och greker kan inte gå i pension vid 50 år fyllda för att sedan kräva att tyskar och svenskar ska jobba till 75 års ålder för att betala deras försörjning.
Det är just dessa krav på andra som undergräver hela fundamentet för europeiskt samarbete. Om Fischer vill se en mer integrerad europeisk union borde han plädera för disciplin, mer arbete, sänkta förmåner — mer åtstramning, inte mindre — i de länder som krisar. Då kan unionen ha en framtid. Men det kommer en vänsteragitator som Fischer aldrig att göra. Därför är EU på fallrepet. Därför kan Frankrikes nästa president mycket väl heta Marine Le Penn och ett av de två stora partierna i Storbritannien kan snart vara UK Independence Party.
Läs mer: Reuters i Germany’s Fischer warns of looming political crisis in Europe, DN i Halvvägs över stupet, bloggen i Nigel Lawsons analys av Europas situation

‘Jag gjorde nog Putin nervös’

Det finns en bild där Vladimir Putin nervöst tittar snett på Robert Gates. Svenska medier noterade knappt denne amerikanske försvarsminister, som tjänstgjorde både under George W Bush och Barack Obama 2006-2011. Men Putin bevakade säkert varje steg Gates tog, fokuserad på hård makt som han är, snarare än på mediala såpbubblor.
Robert Gates anses även av vänsterkommentatorer vara den mest effektive försvarsministern i modern tid. Han har nu publicerat sina memoarer från denna tid, ”Duty”. Många överraskas positivt av den öppenhet och klarspråk boken präglas av. Och av humorn. Jag tycker Gates stil påminner om Tage Erlander: utåt alltid respektfull statsman, men i skrift glöder känslorna: otåligheten över inkompetens och avsky inför maktspel där prestige går före fakta. Boken ger verkligen inblick i hur makten utövas i Washington.
Gates, född 1943, växte upp i Kansas där hans far ägde en bilverkstad. Som först i släkten tog han universitetsexamen. Efter militärtjänst blev han CIA-agent och gick den långa vägen ända upp till att bli CIA-chef 1991-93. Mitt under Irakkriget 2006 tog president Bush kontakt och utsåg honom till försvarsminister. Gates förmåga gjorde att han fick fortsatta på sin post när Barack Obama tillträdde som president.
Titeln på boken, Duty (Plikt), knyter an till vad han lärde sig av sina föräldrar:

Min far lärde mig tidigt att se människor en i taget, baserat på deras individuella kvaliteter och aldrig som medlem av en grupp. Sådant leder till hat och partiskhet, just sådant som nazisterna stod för. Han hade inget överenseende för lögner, hyckleri och folk som gjorde sig märkvärdiga … Denna disciplin lärde mig att handlingar har konsekvenser och att det är bäst att ta ansvar för mina handlingar.

Under hela hans tid som försvarsminister ville han egentligen göra något annat. Redan under senatsförhören tänkte han ”Vad i helvete gör jag här? Jag har gått rakt in i en orkan av skit” (I have walked right into the middle of a category-five shitstorm). Så varför ställde han upp? Plikten. När Amerikas president anser att man är den bäste att lösa de kriser och krig som USA befinner sig i har man skyldighet att ställa upp, skriver han.
Sådant tal brukar ofta vara koketteri, men Gates gör hållningen trovärdig. Han beskriver hur han stormtrivdes i sin roll som universitetrektor i Texas och inte hade några ambitioner att återvända till Washington. En recensent menar att hans öppenhjärtighet i boken kan bero på att han inte vill att någon mer president ska höra av sig…
Det blir delvis till en managementbok då Gates avslöjar hur han tänkte och agerade som chef över försvarsdepartementet med tre miljoner anställda (tre miljoner!):

Jag beslöt att som ny chef gå in i Pentagon ensam, utan att ta med mig en enda assistent eller sekreterare. Jag har sett den starkt negativa effekt det innebär för en organisation och dess moral när en ny chef dyker upp med sina egna gunstlingar. Det ger intryck av ett fientligt övertagande och skapar förbittring … Jag behöll alla på deras poster. Om någon inte fungerade eller kemin blev dålig, fick jag göra förändringar senare. Jag räknade med att alla skulle agera professionellt. Jag blev inte besviken.

En vakans fanns dock som biträdande försvarsminister för underrättelsearbete och då vände sig Gates till en person som tvingat bort av förre försvarsministern Rumsfeld. Denne person var tveksam, men gick med på att komma tillbaka om Gates ringde hans fru och övertalade henne. ”Det var första gången för mig, men jag gjorde det”, skriver Gates. Frun sa inte nej när försvarsministern ringde. Gates berättar många små anekdoter av detta slag, och jag gillar dem eftersom de ger en fylligare bild av livet på en världsledande position.
Gates var, före sitt tillträde, med på ett möte i Pentagon då presidenten mötte militärledningen:

13 december 2006 kom president Bush till Pentagon för att möta försvarsgrenscheferna. Vicepresidenten, avgående försvarsministern och jag var med. Jag sa inte mycket eftersom Rumsfeld fortfarande var försvarsminister och företrädde försvarsdepartementet. Men mötet gav mig en god inblick i personkemin i rummet mellan huvudrollsinnehavarna, och hur presidenten ledde möten. Sessionen gav mig också en chans att observera hur generalerna samarbetade med Bush och Cheney. Bush framförde idéen om att sända fler trupper till Irak. Alla generaler argumenterade emot. De ifrågasatte inte bara värdet av fler soldater utan framförde oro om effekterna för försvaramakten om de ombads sända ytterligare tusentals trupper. De oroade sig för moralen om man sände soldater flera vändor till Irak och effekten på militärfamiljerna. De menade att tjänstgöringen i Irak för soldaterna skulle förlängas för att kunna utöka närvaron.
Jag slogs av generalernas mentala frånvaro från kriget vi befann oss i och deras fokus på framtida problem med rekrytering. Ingen framförde en enda mening om nödvändigheten av att vinna i Irak. Det var min första inblick i det som blev min största utmaning som försvarsminister: få skrivbordsgeneralerna att prioritera slagfältet.
Bush lyssnade respektfullt men avslutade mötet med att säga, ”säkraste sättet att bryta ner moralen hos soldaterna är att förlora i Irak”. Jag höll helt med presidenten.

Det Gates sedan gjorde var att utöka trupperna för att minska våldet, överlåta ansvaret på irakiska trupper och sedan ta hem de egna trupperna.
Redan i början av boken ger Gates sin förklaring till varför det blev så tufft att befria Irak från den blodiga diktaturen Saddam Hussein styrt i årtionden:

Jag återvände från Irak med uppfattningen att den övergripande missbedömning, vid sidan av underrättelserna som låg till grund för invasionen, var att vi helt enkelt inte hade en aning om hur förstört Irak var innan kriget — ekonomiskt, socialt, kulturellt, politiskt, i sin infrastruktur, utbildningssystem, ja allt. Årtionden med Saddam, åtta års krig med Iran, Kuwaitkriget, 12 år av FN-sanktioner — allt detta innebar at det inte fanns någon grund att bygga på i försöken att få igång ekonomi och demokrati.

Detta är, vill jag påstå, fortfarande en viktig förklaring till varför denna del av världen är i blodigt kaos. Diktaturer har förstört allt vad civilisation innebär. Även om vi från väst tar bort de mest synliga problemen — som då Saddam eller nu IS — så finns ingenting av civilisation därunder. Mellanöstern är ett svart hål. Ingen tillit, ingen sammanhållning, ingen rättsordning, ingen respekt för någon utanför den egna klanen. Och därför ingen respekt för mänskliga rättigheter.
Gates har en nykter och realistisk utblick på världen utan att tappa tron på att den går att förändra. Det är något jag önskar det fanns mer av i den internationella debatten om världens oroshärdar.
Se fler recensioner: Slate i The brilliant, bridge-burning memoir of the most effective cabinet secretary of our time, Washington Post i Serving eight presidents, Daily Telegraph i Gates grants an insight into Power, Financial Times i Robert Gates is one of the few to command deep respect across the board. Utdrag ur boken i Wall Street Journal: The Quiet Fury of Robert Gates.

Riksdagen stoppar nedläggning av Bromma flygplats

En majoritet i Riksdagens trafikutskott har i dag kört över regeringens beslut och stoppar förhalningen av Förbifart Stockholm och nedläggningen av Bromma Flygplats. Utskottet har i ett tillkännagivande till regeringen uppmanat den att återuppta byggandet av Förbifart Stockholm den 1 januari och inte utse en förhandlingsperson för nedläggningen av Bromma Flygplats.
— Dagens besked är en viktig seger för alla oss som värnar företagen och jobben i hela landet. Alliansen tar nu det ansvar som regeringen hela tiden duckat, kring både Bromma och Förbifart Stockholm, säger Anders Åkesson (C), riksdagsman och ledamot i trafikutskottet, i ett pressmeddelande.
Tur att det finns lite sunt förnuft i svensk politik, trots allt. Nu gäller det att riksdagen också röstar bort det rödgröna budgetförslaget den 3 december för att Sverige ska räddas från att bli ett nytt Grekland där politiker slösar bort miljarder på att prata, förhala och drömma sig tillbaka till förgången tid.