Har Reinfeldt gjort en Bengt Westerbergare?

Strax efter valet frågade en god vän varför Fredrik Reinfeldt så plötsligt avgick på valnatten. Jag sa att det var obegripligt. Och påpekade att starka ledare brukar kunna använda också sin avgång för att påverka vad som händer sedan.
När Thorbjörn Fälldin avgick i december 1985 skedde det också med stor dramatik, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att välja någon annan än den han ville se som sin efterträdare, Karin Söder. Hans indignation och avgång med omedelbar verkan svärtade ner Olof Johanssons anhängare som agerat för partiledarbyte, precis det ledaren tänkt. Dramatiken var avsiktlig och slug. Även när Fälldin förlorat såg han till att det blev som han ville.
I Reinfelds fall betydde den plötsliga avgången att han tappade allt inflytande över vad som händer nu. Avgången framstår som överilad och känslostyrd.
Men det strider mot min bild av Reinfeldt som en genomtänkt, strategisk och uthållig person. Den tydligaste beskrivningen av honom tycker jag en lumparkompis vid Lapplands jägarregemente gav när Reinfeldt blev partiledare: ju hårdare fjällturerna blev desto bättre trivdes Fredrik.
Därför tror jag inte Reinfeldts agerande i valrörelsen och på valnatten var oöverlagt, eller huvudlöst som Hans Bergström, förre chefredaktören för Dagens Nyheter, uttrycker det i senaste numret av magasinet Neo.
Bergström presenterar ett intressant kontrafaktiskt scenario:
I sitt sommartal varnar Reinfeldt för vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, som var medlem i Kommunistisk ungdom även efter Berlinmurens fall, och för miljöpartiet som är något annat än under Maria Wetterstrand. I sitt nästa valtal lanserar han sin avsikt ”att låta kommunerna själva bestämma via sina ordningsstadgor huruvida tiggeri på offentlig plats skulle vara tillåtet eller inte”, detta som signalpolitik till M-väljare som lutar åt SD. Därefter knappar Alliansen in på de rödgröna inför valdagen.
Men även om de rödgröna skulle blivit större, menar Bergström att Reinfeldt skulle suttit kvar och förhandlat med Stefan Löfven, och avgått först sedan Löfven gått med på att bilda en ren socialdemokratisk regering som har för avsikt att göra upp med Allianspartierna över blockgränsen.
Problemet med detta scenario är att det inte tar i beaktande Fredrik Reinfeldts personliga inställning. När jag läser Bergström börjar jag undra om det inte är så att Fredrik Reinfeldt ideologiskt under regeringsställning anammat snällismen och gått igenom en värderingsförskjutning på samma sätt som Bengt Westerberg gjorde som socialminister 1991-94. Westerbergeffekten 1985 präglades av folklig argumentation för högerliberal ekonomisk politik. Men i regeringsställning flyttades hans perspektiv i rask takt vänsterut, och i valrörelsen 1994 talade om att sätta sig i en S-regering.
En förklaring till att Reinfeldt inte agerat enligt Bergströms scenario kan vara att han i tysthet gjort liknande resa. Valnattens agerande byggde inte på tillfällig ingivelse. Han var inte beredd att angripa problem med tiggeri på det sätt Bergström beskriver, och han var inte beredd att diskutera skärpta krav kring invandring, det som Storbritanniens premiärminister David Cameron nu gör. Han bara konstaterade att om han inte fick förnyat förtroende, genom att Alliansen blev större än de rödgröna, skulle han avgå. Någon skillnad mellan blocken i valets mest avgörande fråga var han inte beredd att skapa. Han gjorde valet till en ren förtroendefråga.
Om man börjat ompröva sina värderingsgrunder i regeringsställning får man naturligtvis alla möjliga problem. Och inte blir de lättare, om det parlamentariska läget blir rörigt. Då är det enklare att bara lämna in — utan att påverka vad som händer därefter. Om hans värderingar varit intakta borde hans psyke istället vara inriktat på revansch, att likt Winston Churchill komma tillbaka som regeringschef vid 78 års ålder om så krävs.
Det blir spänning att se hur Fredrik Reinfeldt kommer att profilera sig som äldre statsman. Så småningom kommer det att klarna varför han agerade som han gjorde.
Jag tycker att det är synd att hans sista timmar som statsminister, själva avgångschocken på valnatten, kommit att överskugga åtta år av framgångsrikt borgerligt regerande. Mycket av hans ledarskap borde andra lära av, medan annat — som hans agerande i årets valrörelse — snarare är exempel på hur man inte ska göra.

Rulla till toppen