‘Jag gjorde nog Putin nervös’

Det finns en bild där Vladimir Putin nervöst tittar snett på Robert Gates. Svenska medier noterade knappt denne amerikanske försvarsminister, som tjänstgjorde både under George W Bush och Barack Obama 2006-2011. Men Putin bevakade säkert varje steg Gates tog, fokuserad på hård makt som han är, snarare än på mediala såpbubblor.
Robert Gates anses även av vänsterkommentatorer vara den mest effektive försvarsministern i modern tid. Han har nu publicerat sina memoarer från denna tid, ”Duty”. Många överraskas positivt av den öppenhet och klarspråk boken präglas av. Och av humorn. Jag tycker Gates stil påminner om Tage Erlander: utåt alltid respektfull statsman, men i skrift glöder känslorna: otåligheten över inkompetens och avsky inför maktspel där prestige går före fakta. Boken ger verkligen inblick i hur makten utövas i Washington.
Gates, född 1943, växte upp i Kansas där hans far ägde en bilverkstad. Som först i släkten tog han universitetsexamen. Efter militärtjänst blev han CIA-agent och gick den långa vägen ända upp till att bli CIA-chef 1991-93. Mitt under Irakkriget 2006 tog president Bush kontakt och utsåg honom till försvarsminister. Gates förmåga gjorde att han fick fortsatta på sin post när Barack Obama tillträdde som president.
Titeln på boken, Duty (Plikt), knyter an till vad han lärde sig av sina föräldrar:

Min far lärde mig tidigt att se människor en i taget, baserat på deras individuella kvaliteter och aldrig som medlem av en grupp. Sådant leder till hat och partiskhet, just sådant som nazisterna stod för. Han hade inget överenseende för lögner, hyckleri och folk som gjorde sig märkvärdiga … Denna disciplin lärde mig att handlingar har konsekvenser och att det är bäst att ta ansvar för mina handlingar.

Under hela hans tid som försvarsminister ville han egentligen göra något annat. Redan under senatsförhören tänkte han ”Vad i helvete gör jag här? Jag har gått rakt in i en orkan av skit” (I have walked right into the middle of a category-five shitstorm). Så varför ställde han upp? Plikten. När Amerikas president anser att man är den bäste att lösa de kriser och krig som USA befinner sig i har man skyldighet att ställa upp, skriver han.
Sådant tal brukar ofta vara koketteri, men Gates gör hållningen trovärdig. Han beskriver hur han stormtrivdes i sin roll som universitetrektor i Texas och inte hade några ambitioner att återvända till Washington. En recensent menar att hans öppenhjärtighet i boken kan bero på att han inte vill att någon mer president ska höra av sig…
Det blir delvis till en managementbok då Gates avslöjar hur han tänkte och agerade som chef över försvarsdepartementet med tre miljoner anställda (tre miljoner!):

Jag beslöt att som ny chef gå in i Pentagon ensam, utan att ta med mig en enda assistent eller sekreterare. Jag har sett den starkt negativa effekt det innebär för en organisation och dess moral när en ny chef dyker upp med sina egna gunstlingar. Det ger intryck av ett fientligt övertagande och skapar förbittring … Jag behöll alla på deras poster. Om någon inte fungerade eller kemin blev dålig, fick jag göra förändringar senare. Jag räknade med att alla skulle agera professionellt. Jag blev inte besviken.

En vakans fanns dock som biträdande försvarsminister för underrättelsearbete och då vände sig Gates till en person som tvingat bort av förre försvarsministern Rumsfeld. Denne person var tveksam, men gick med på att komma tillbaka om Gates ringde hans fru och övertalade henne. ”Det var första gången för mig, men jag gjorde det”, skriver Gates. Frun sa inte nej när försvarsministern ringde. Gates berättar många små anekdoter av detta slag, och jag gillar dem eftersom de ger en fylligare bild av livet på en världsledande position.
Gates var, före sitt tillträde, med på ett möte i Pentagon då presidenten mötte militärledningen:

13 december 2006 kom president Bush till Pentagon för att möta försvarsgrenscheferna. Vicepresidenten, avgående försvarsministern och jag var med. Jag sa inte mycket eftersom Rumsfeld fortfarande var försvarsminister och företrädde försvarsdepartementet. Men mötet gav mig en god inblick i personkemin i rummet mellan huvudrollsinnehavarna, och hur presidenten ledde möten. Sessionen gav mig också en chans att observera hur generalerna samarbetade med Bush och Cheney. Bush framförde idéen om att sända fler trupper till Irak. Alla generaler argumenterade emot. De ifrågasatte inte bara värdet av fler soldater utan framförde oro om effekterna för försvaramakten om de ombads sända ytterligare tusentals trupper. De oroade sig för moralen om man sände soldater flera vändor till Irak och effekten på militärfamiljerna. De menade att tjänstgöringen i Irak för soldaterna skulle förlängas för att kunna utöka närvaron.
Jag slogs av generalernas mentala frånvaro från kriget vi befann oss i och deras fokus på framtida problem med rekrytering. Ingen framförde en enda mening om nödvändigheten av att vinna i Irak. Det var min första inblick i det som blev min största utmaning som försvarsminister: få skrivbordsgeneralerna att prioritera slagfältet.
Bush lyssnade respektfullt men avslutade mötet med att säga, ”säkraste sättet att bryta ner moralen hos soldaterna är att förlora i Irak”. Jag höll helt med presidenten.

Det Gates sedan gjorde var att utöka trupperna för att minska våldet, överlåta ansvaret på irakiska trupper och sedan ta hem de egna trupperna.
Redan i början av boken ger Gates sin förklaring till varför det blev så tufft att befria Irak från den blodiga diktaturen Saddam Hussein styrt i årtionden:

Jag återvände från Irak med uppfattningen att den övergripande missbedömning, vid sidan av underrättelserna som låg till grund för invasionen, var att vi helt enkelt inte hade en aning om hur förstört Irak var innan kriget — ekonomiskt, socialt, kulturellt, politiskt, i sin infrastruktur, utbildningssystem, ja allt. Årtionden med Saddam, åtta års krig med Iran, Kuwaitkriget, 12 år av FN-sanktioner — allt detta innebar at det inte fanns någon grund att bygga på i försöken att få igång ekonomi och demokrati.

Detta är, vill jag påstå, fortfarande en viktig förklaring till varför denna del av världen är i blodigt kaos. Diktaturer har förstört allt vad civilisation innebär. Även om vi från väst tar bort de mest synliga problemen — som då Saddam eller nu IS — så finns ingenting av civilisation därunder. Mellanöstern är ett svart hål. Ingen tillit, ingen sammanhållning, ingen rättsordning, ingen respekt för någon utanför den egna klanen. Och därför ingen respekt för mänskliga rättigheter.
Gates har en nykter och realistisk utblick på världen utan att tappa tron på att den går att förändra. Det är något jag önskar det fanns mer av i den internationella debatten om världens oroshärdar.
Se fler recensioner: Slate i The brilliant, bridge-burning memoir of the most effective cabinet secretary of our time, Washington Post i Serving eight presidents, Daily Telegraph i Gates grants an insight into Power, Financial Times i Robert Gates is one of the few to command deep respect across the board. Utdrag ur boken i Wall Street Journal: The Quiet Fury of Robert Gates.