Berlinmuren föll men kommunistiskt tänkande frodas i väst

Idag är det 25 år sedan DDR:s kommunistiska parti fumlade på en presskonferens och oavsiktligt meddelade att det från och med nu var fritt fram att lämna kommunistdiktaturen och bege sig över till det fria och kapitalistiska Västtyskland. Hundratusentals människor gav sig omedelbart iväg och möttes av applåder av sina tyska landsmän i väst.
Så är då kommunismen död? Ordet är det få som vill använda, men samma marxistiska tankegångar om kollektivets rätt att förtrycka individen frodas i allra högsta grad nu på 2010-talet. När inte planekonomi duger som argument används istället feminism, klimathot och ”antirasism” som alibi för att kämpa för det totalitära och uppifrån styrda samhället.
Magasinet Axess har ”Kommunismen 25 år efteråt” som tema i senaste numret och i det skriver författaren Torbjörn Elensky avslöjande om ”antirasismen” och dess verkliga ideologiska samhällsanalys, Problemet är alla offren:

För att förstå hur kommunismens tankefigurer lever kvar efter murens fall måste vi bekanta oss lite mer med kommunismens idéer. En av de grundläggande, sällan förstådd av icke-kommunister, är tanken om hur våldet genomsyrar vårt samhälle. Övergången från äldre samhällen till det kapitalistiska samhället bygger, enligt Marx, på strukturellt våld. Lag och ordning, domstolar och polisväsende – det statliga våldsmonopolet – är i strikt mening makthavarnas våldsmonopol, och det riktas, under den kapitalistiska fasen av historien, egentligen mot folket, och särskilt arbetarna, proletärerna, vars öde det är att i framtiden störta det kapitalistiska systemet och införa kommunism /…/
Kapitalismen är roten till patriarkatet, den strukturella rasismen och fascismen, i alla dess former. När de vänsterextrema och så kallat autonoma idag säger att ”antifascism är självförsvar” menar de inte enbart det vi tycker skulle vara uppenbart, att hotet från fascistiska och rasistiska partier måste stoppas, utan de baserar sig på en i princip marxistisk och kommunistisk samhällsanalys. Om hela samhället baseras på våld blir motståndarnas våld ett slags antivåld, den som är antikapitalist och våldsam utövar inte våld, den utövar motstånd, den som är antirasist likaså, och det våld som utövas av antifascister är snarast ett slags antivåld.

Kommunistiskt tänkande frodas idag, även om man inte kallar det kommunism. Man vill störta det borgerliga samhället och skapa ett marxistiskt lyckorike.
Problemet är ju att alla försök har slutat i folkmord. Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot hade varit stolta över sommarprataren Athena Farrokhzad och alla andra ”poeter” som spyr hatfyllda fördömanden över det svenska samhället utifrån ett ”antirasistiskt” perspektiv.
Vi som gillar den fredliga, pluralistiska demokratin Sverige är fascistiska svin som ska undanröjas med våld. Så lät det från KPML(r) och övrig bokstavsvänster på 1970-talet och nu snurrar samma gamla skiva men istället för kommunister kallar man sig antirasister, eller feminister, eller klimataktivister.
Så vi kan glädjas åt att kommunismen förlorade sin förtryckande makt över människorna i östra Europa när muren föll, men det avskyvärda ideologiska arvet lever vidare i nya skepnader. Det gäller att vara vaken, så vi inte hamnar bakom en ny slags mur i framtiden.