Month: February 2012

Under slutet av 1800- och början av 1900-talen var utvandringen från Sverige stor. Men nu visar statistiken att 2010-talet når samma höga nivåer. Nerikes Allehanda skriver i ledaren Ny våg av utvandrare:

Befolkningsstatistiken för 2011 innehåller nyheter, kanske ett trendbrott. Fler människor emigrerade från Sverige än under det tidigare rekordåret 1887 …
Arbetsmarknaden blir allt mer gränslös för det skikt som har rätt kvalifikationer. På sätt skiljer sig 2011 från 1887. Då var det fattiga men företagsamma svenskar som gav sig av för att söka jobb i den nyfödda amerikanska industrin eller för att bli bönder.

Till DN säger SCB-statistiker:

Vad beror ökningen på?
– Det jag kan tänka mig är att svenska företag har flyttats utomlands, och till viss del följer väl en del svenskar med. Jag tänker på sådana här callcenters, de kanske flyttar till andra länder och då måste man ha med folk som kan svenska.
En stor skillnad i utvandringen nu jämfört med på 1800-talet är att man då stannade i landet man flyttat till. Nu kommer en stor del av människorna tillbaka.

Totalt utvandrade 51.179 personer från landet under 2011, av vilka drygt 22.000 var svenskfödda. Det är fler i antal än toppåret 1887, men som andel av befolkningen var dock utvandringen 1887 dubbelt så stor som 2011.
Detta är en konkret följd av globaliseringen. Människor blir mer rörliga. Det ställer helt andra krav på hur välfärden utformas. Vi måste knyta socialförsäkringarna mer till vilka premier vi betalar in. Då kan vi både ta med oss sjukförsäkringen utomlands, och tjäna in pensionspoäng i Sverige medan vi jobbar utrikes. Här är välfärdsstaterna långt efter. Inlåsningsmekanismer försvårar möjligheterna att bygga trygghet och överblicken går förlorad.
Återigen visar det sig att trygghet stavas privatisering, inte statligt likriktade system bara anpassade för svenska villkor.

(Andra bloggar om politik, frihet, egenmakt, privatisering, välfärd, utvandring, pension, i)

Återigen har konstnären Lars Vilks attackerats. Denna gång när han föreläste på Karlstad universitet. Ett tiotal män ställde sig upp och började kasta ägg. Vilks livvakter ingrep och konstnären träffades inte. Expressen frågar polisen vad påföljden blir, men ordningsmakten tycks mest rycka på axlarna:

– Vi har identifierat alla personerna, men ännu inte tagit ställning till om händelsen kommer att rendera i någon anmälan. Frågan är om det varit någon form av hot eller om det rör sig om störande av ordning, säger Värmlandspolisens pressinformatör.

Vaddå “inte tagit ställning”? Om man avbryter en föreläsning, skricker och kastar föremål för att sabotera det fria ordet är det brott mot svensk grundlag. Men det tycks inte ordningsmakten begripa. Detta loja, slöa, tröga uttalande är djupt oroväckande. Om polisen inte anser det viktigt att skydda ens en person som utsatts för så mycket våld och hot som Vilks, vad är det vi ska behöva utstå?
Än en gång ser vi att våldsmonopolet inte upprätthålls av polismyndigheten. Det skapar en ökad otrygghet och sår frön till att vi måste organisera alternativ.
Om rättsväsendet vill undvika ytterligare tapp i förtroende borde de som tillgrep våld i Karlstad ikväll åtalas och döms till hårda straff.
Att attackera yttrandefriheten måste kosta!

Se mer: Urholkad yttrandefrihet öppnar för totalitära krafter. (Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, tolerans, liberalism, frihet, islamism, fundamentalism, terrorism, överfall, hot, kultur, konst, polis, Lars Vilks)

Sveriges meste EU-reporter, numera krönikör, Rolf Gustavsson, har läst ny bok författad av ledande EU-byråkrat under flera årtionden, Förtvivlan och ilska syns i backspegeln. Om den nu pensionerade fransmannen Jean-Claude Piris skriver Gustavsson:

Bakom den vänliga, tillmötesgående fasaden kunde man ana ett drag av arrogans, uppbyggt på en fransk elitkarriär och en överlägsen teknisk detaljkunskap om EU-systemets alla labyrinter. Han kunde hitta utvägar ur de hopplösa återvändsgränder som politikerna manövrerat sig in i – åtminstone verkade det så, även om lösningarna ibland bara gick ut på att skjuta problemen framför sig.
I EU-systemet har dessutom de höga juristerna en ovanligt stark ställning. Det beror bland annat på att när politikerna är oeniga och gör svaga, otydliga kompromisser så delegerar de i praktiken en hel del makt till de jurister som skall tolka besluten. Det förstärks ytterligare av att det ofta är några höga jurister som formulerar texterna. Skrivaren blir därigenom ibland mäktigare än härskaren.

Detta är ett av två huvudskäl till att unionen måste göras om från grunden. EU-fördragen är rena skatboet, helt ogenomträngliga och därför omöjliga som underlag för en demokratisk organisation. Jag har beställt boken hos Adlibris för att se om han har några kloka förslag.
Det andra huvudskälet till att EU måste göras om är att väljarna inte kan tillsätta och avsätta de styrande. Vi måste få en konstitution för unionen där folken kan sparka ut makthavarna, och utse andra i deras ställe.
Vi behöver en diskussion om hur dessa två grundproblem ska lösas. Särskilt de som är europaentusiaster måste ta dessa aspekter på allvar, om de verkligen menar att de bryr sig om Europa och vill se en fungerande gemenskap. Om man gör så och finner en lösning är jag övertygad om att uppslutningen kring Europaprojektet skulle öka markant i folkopinionen.
(Andra bloggar om politik, EU, Europa, frihet, demokrati, i)

Socialdemokraterna går fram till 29,2 procent. Detta är forfarande en historiskt låg nivå för partiet. Och än har Stefan Löfven inte sagt särskilt mycket, vilket tyder på att det fortfarande handlar om en Juholt-effekt.
Mest intressant är att de partier som tappar mest när S ökar visar sig vara SD och V. När S går fram med 4,6 procent tappar SD en tredjedel av alla sina väljare (-2,2 procent) och V en fjärdedel av alla väljare (-2,1 procent).
Dessa båda partier blir starkare när S inte går i takt med sin väljarkår och försvagas. Det är ett intressant mönster som sällan diskuteras. Istället vill man peka ut SD som höger. Men om väljarna som röstar på SD har S som alternativ, är den analysen inte mycket värd. Hur mycket den än upprepas i medierna.
Alliansen leder med 48,3 mot 46,4 procent. Det är nog dags också för regeringspartierna att utforma politik inför kommande val. Man kan inte längre räkna med att oppositionen är utslagen.
Mer i SvD, GP, GP2, DN, (Andra bloggar om politik, sifo, opinionsmätningar, socialdemokraterna, i)

Samtidigt som britter och andra européer pratar om Iran, förbereder USA för vad som kan bli nödvändigt. Det rapporterar Guardian i US officials believe Iran sanctions will fail, making military action likely:

Centralt placerade källor i Obamaadministrationen är alltmer övertygade om att sanktioner inte kommer att avskräcka Teheran från att fullfölja sitt neukleära program, och anser att USA inte kommer att ha någon annan möjlighet än att gå till attack mot Iran eller låta Israel göra det.
[Såväl] Pentagon som utrikesdepartementet anser att sanktionerna är dömda att missslyckas, och deras huvuduppgift nu är att fördröja israeliska militära aktioner liksom att försäkra Europa om att en attack genomförs bara sedan andra metoder har testats.
“Vita huset önskar att sanktionerna fungerar. Detta är inte Bush. Vi behöver inte ännu en konflikt”, säger en rådgivare i Mellanösterpolicy. “Problemet är att gubbarna i Teheran uppför sig som att sanktioner ingenting betyder, som om ekonomin inte kollapsar, som om Israel inte kommer att göra någonting.”
“Sanktioner är allt vi har att ta till. Om de misslyckas blir det svårt att se hur vi inte skulle ta till ‘extrema’ alternativ.”

Larvigt av Obamarådgivare att först säga att “vi är inte Bush” för att sedan säga att president Obama kan hamna i situation där han agerar som George W Bush. Detta sagt, så är det rätt att stå upp för våra värderingar och stoppa dem som representerar förtryck, förföljelse och död.
Regimen i Iran är outhärdlig och en fara för hela världen. Den bör störtas, precis om Saddam Hussein.
Men visst. Tror Obama att han kan lura med sig fega européer på militära insatser mot Iran bara han först pratar sig varm om sanktioner och sedan gråter en skvätt över hur tråkigt han tycker det är att hamna i en situation där våld måste tillgripas, så är det säkert värt en chans. Fientligheten mot Bush var korkad, och kan man undvika den sortens primitiva känslor är det naturligtvis bra.
Väst måste ta ställning till om man vill försvara friheten i världen eller underkasta sig de krafter som vill strypa den. Försvara mänskliga rättigheter eller ge efter för de som inget annat gör än bryter mot dem. Försvara dem med alla medel, med militärt våld om så krävs.
(Andra intressanta bloggar om politik, Iran, Ahmadinejad, fundamentalism, islamism, terrorism, kärnvapenspridning, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten)

I en uppmärksammad intervju i Daily Telegraph säger Storbritanniens utrikesminister William Hague att Irans strävan efter kärnvapen leder världen till branten av nytt krig, Iran risks nuclear Cold War:

Hanterandet av det iranska nukleära programmet är en “kris i vardande” som kan leda till militär konflikt i Mellanöstern, varnar utrikesministern. Iran riskerar att starta en kärnvapenkapprustning i regionen som kan bli farligare än det kalla kriget mellan öst och väst eftersom den konfliktens säkerhetsmekanismer saknas.

Så sant. Men han stannar vid prat. Några signaler om att militärt stoppa Iran ger han inte. Tvärtom har Hague uppmanat Israel att inte slå till: “Vi är tydliga med att vi inte förespråkar militär operation.”
Vi ser samma dynamik som under 1930-talet då “Peace in our time” var det allt annat övergripande mantrat, under vilket den nya regimen i Tyskland kunde rusta upp för världskrig. Prat räcker inte långt när dessa hjul fått snurra tillräckligt länge.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,Iran, Mellanöstern, utrikespolitik)

Krisen inom Socialdemokratin handlar om vilken politik partiet ska stå för. Ska man förnya sig och låta människor bestämma mer själva, eller ska man kräva makten tillbaka till politikens pampar?
Nu verkar det som att de som vill ha det som förr går segrande ur striden. Partisekreterare Carin Jämtin och ett antal kommunalpolitiker presenterade idag ett antal förslag som innebär att politiken ska återta makten över välfärdstjänsterna. Aftonbladet rapporterar:

Socialdemokraterna vill att flera lagar nu skrivs om, både lagen om offentlig upphandling (LOU) och lagen om valfrihetssystem (LOV). Målet är att öka möjligheterna för kommuner att ställa krav på att icke-vinstdrivande företag eller stiftelser ska kunna gynnas vid upphandlingar av välfärdstjänster.

Lägg märke till att det är kommunernas politiker som ska få makten, inte medborgarna.
Vi får väl se om det här verkligen är den nya linjen för S. I så fall kan man tala om nysocialism. En vilja att strypa medborgarnas möjlighet att själva välja utförare av välfärdstjänster. Det blir en återgång till ett centraliserat samhälle där en politisk överhet fattar besluten som vanligt folk bara har att rätta sig efter.
Jag undrar om svenska folket verkligen kommer att gilla denna nysocialistiska förmyndarpolitik. Det ligger så att säga inte i tiden….

(Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, frihet, egenmakt, privatisering, välfärd, Carema, Socialdemokraterna, i)

Idag framförde utrikesminister Carl Bildt regeringens årliga utrikesdeklaration i riksdagen. Inga överraskningar i det korta perspektivet. Men om man ser över åren (jag har sammanställt alla utrikesförklaringar sedan 1976) är det en mer aktiv politik idag än förr. Tvärtemot vad många menar.
Nu lägger sig Sverige i vilka som styr i olika länder. Vi accepterar inte längre diktaturer som bedriver krig mot sin egen befolkning. Före Bush-doktrinen undvek Sverige att framföra sådana ideologiska synpunkter. Vi sökte stabilitet och neutralitet.
Även om Olof Palme kritiserade “diktaturens kreatur” i form av tjeckoslovakiska regimen krävde han inte att kommunisterna skulle avgå. Idag krävde Carl Bildt att Syriens president ska avgå.
Här är några intressanta meningar i dagens deklaration:

Vi har ett uppenbart intresse av att eurozonen står stark och stabil, och att de länder som drabbats av betydande ekonomiska problem också med gemensam hjälp kan lösa dessa. Ytterst handlar det om att hålla samman Europa och att undvika allvarliga sociala motsättningar. (…)
Vår förmåga att effektivt bidra till krishantering, efter beslut i FN:s säkerhetsråd, visade vi genom att sända svenska Gripen-plan till Natos insats i Libyen förra året. (…)
Nu är utvecklingen i Syrien i fokus. Vår inställning är klar: våldet måste stoppas, president Assad måste stiga åt sidan, och en demokratisk övergångsprocess, representativ för hela det syriska samhället, måste omedelbart inledas. (…)
Samarbetet i WTO har stor del i att protektionism har kunnat motverkas. Ett slutförande av Doharundan skulle ge en välbehövlig stimulans åt världsekonomin.

Formalistiskt men klar viljeinriktning. Det jag inte delar är optimismen om Europasamarbetet. Det är påväg att spricka. I Grekland visar man nu tyske kanslern Angela Merkel i naziuniform. Motsättningarna mellan EU-länderna ökar när skuldkrisens påfrestningar hårdnar. Och jag ser inget historiskt ledarskap med statsmän som säger som det är: de ansvarslösa måste nu ta sitt ansvar. Istället försöker man smyga igenom allt större risktagande för de som sköter sig. Om Grekland faller, riskerar unionen att rasa som ett korthus.  
Jag tycker inte Bildt tar Europas skuldkris på fullt allvar. Vilket iochför sig är representativt för den politiska världen.
Se mer: SvD, DN. (Andra bloggar om politik, EU, Europa, utrikespolitik, Carl Bildt, i)

I dagens SvD-kolumn gör Roland Poirier Martinsson viktiga distinktioner i en aktuell debatt, Kulturvänsterns oändliga seghet. Sedan Bengt Ohlsson i DN-kultur (4/1) vågade viska att vänstern dominerar kultursektorn har debattvågorna gått höga. Martinsson konstaterar att man måste skilja på själva kulturen och kulturpolitiken:

Att den svenska kulturpolitiken är vänster, och dessutom i hög grad symbiotisk med sina bidragstagare, tror jag är en viktig orsak till det svenska kulturlivets kvava stiltje. I USA, världens mest öppna och dynamiska kulturland, skulle Ohlsson kunna andas. Res till Texas om du inte tror mig.
Måste kulturlivet vara vänster? Ja, mer än en smula, men det är ett deskriptivt omdöme, inte normativt. Måste kulturpolitiken vara höger? Absolut! Annars tvingas konsten till själsdödande konformism, anpassning och gängbildning.
Men nu är kulturpolitiken vänster. Den förskräckliga följden är att de anpassliga medelmåttorna regerar, medan die Menschen mals ner.

Kan bara instämma.
En annan vinkling som jag inte alls delar, bidrog Lena Andersson med i helgens kolumn i DN (11/2). Där menar hon att motståndet mot kulturvänstern beror på att den har indignationsprivilegiet, dvs framför ett budskap som enligt samvetet är “rättfärdigt”. Direktörer som indignerat kritiserar högt skattetryck saknar koppling till samvetet och biter därför inte. “Riktig” indignation, alltså från vänster, framkallar hat och hån från borgerligt håll.
Samvetet skulle alltså vara på vänsterns sida. Det är en minst sagt skruvad syn på verkligheten. För egen del är uppfattningen den motsatta. Samvetet handlar om vad man själv som individ frivilligt gör för sin omgivning. Att med tvång betala skatt är att vara laglydig. Att bidra frivilligt är något större.
Och därmed kan man ju vända Lena Anderssons resonemang mot kulturvänstern: deras hat och hån mot borgerlig kritik beror på att de borgerliga budskapen trampar på mycket ömma tår hos vänstern – de gapar och skriker för att stilla samvetet, men i praktiken innebär deras samhällssyn en ekonomisk kollaps a la Grekland – som naturligtvis drabbar de mindre bemedlade hårdast. Fria marknader, tillväxt och meritokrati gynnar oss som kommer ur arbetarklass bäst. Bara där blir vi jämlika med de intellektuella i rödvinsvänstern.
Men det mest grundläggande skälet till att kulturvänstern kritiseras är att de har makten över ordet i svenskt samhällsklimat, just så som Bengt Ohlsson beskrivit. Den som har makten utsätts för kritik. Och det är en demokratisk självklarhet. Att vifta bort denna kritik som “hat” och “hån” är inget annat än att vilja tysta samtalet. Jag trodde Lena Andersson kunde bättre. Hon tillgriper just de undanflykter och dåliga försvar hon anklagar andra för.
(Andra intressanta bloggar om kulturvänstern, kultur, politik)

Biståndsminister Gunilla Carlsson var ovanligt rak och klar om biståndspolitiken i Ekots lördagsintervju (här och här) denna vecka.

– Vi har under femtio års tid i Sverige låtit biståndet fått svälla över alla dess bredder. Vi har inte haft vana att följa upp, att kräva resultat, att se till att resurserna går till det vi vill. Biståndet har fått ge utrymme åt allt och alla överallt.
– Vi måste komma till rätta med det felslut som finns inom biståndspolitiken. Jag har blivit häcklad och ifrågasatt när jag vill kräva bättre resultat. Vi måste börja komma bort från allt prat, all välvilja och alla dialoger och istället tala om vad som sker ute i biståndsländerna. Hur bidrar vi på bästa sätt på marken? Och det har nu äntligen börjat sätta sig.

Carlsson menar att allt fokus legat på hur mycket vi i Sverige avsätter till bistånd, inte vilket resultat satsningarna ger.
I det har hon absolut rätt.
Det är befriande att höra en biståndsminister som ifrågasätter miljardrullningen på över 30 miljarder kronor per år. Någon sådan har vi aldrig haft förut, och just därför har korruptionen i biståndet kunnat grassera. I likhet med FN-folk lever biståndsindustrin på lyxhotell, flyger affärsklass och åker limousine.
Men naturligtvis får Carlsson kritik för att kräva resultat i biståndet.
“I intervjun hånade hon på ett bisarrt vis allt vad samtal, konferenser och seminarier heter. Handling, kontroll och effektivitet var hennes kodord”, skriver Helsingborgs Dagblads kulturredaktion under rubriken Biståndsministerns cynismer.
– Det här är en del av den lite nedlåtande synen på vad biståndsarbete är och vad som kommer ut av biståndsarbetet som vi ofta får höra av Gunilla Carlsson, säger S-talesmannen Kenneth G Forslund.
Fantastiskt! Att kräva besked om vad 30 miljarder kr om året hamnar är att vara “nedlåtande” och “cynisk”.
Enligt dessa röster ska svenska skattebetalare lämna ifrån sig sina surt förvärvade inkomster och aldrig fråga till vad de används.
Förstår de inte att de undergräver skattemoralen genom att se så vårdslöst på skattemedlen?!
Jag hoppas Gunilla Carlsson fortsätter att ställa krav och utvärderar de enorma belopp som pumpas in i biståndsindustrin.
(Andra intressanta bloggar om politik, skattepengar, bistånd, biståndspolitik, korruption, Sida)