Month: February 2012

Om det uppmärksammade fenomenet att åka på safari i olika stadsdelar i Storstockholm har tecknaren Kalle Strokirk reflekterat:

Mer: DN, Andra bloggar om politik, safari, klass, kultur, Stockholm, i)

Nio länders statsministrar har mötts i Stockholm för Northern future forum, i syfte att diskutera gemensamma samhällsutmaningar. De nordiska och baltiska länderna samt Storbritannien samlades första gången i London i januari 2011. Nu, med Sverige som värd, avhandlades förutsättningar för att nå långsiktigt hållbar tillväxt.
Det är utmärkt att statsministrarna Helle Thorning-Schmidt (Danmark), Andrus Ansip (Estland), Jyrki Katainen (Finland), Jóhanna Sigurðardóttir (Island), Valdis Dombrovskis (Lettland), Andrius Kubilius (Litauen), Jens Stoltenberg (Norge), Fredrik Reinfeldt (Sverige) och David Cameron (Storbritannien) möts för gemensamma diskusioner.
De borde bli en motvikt mot Sydeuropas hittillsvarande dominans inom EU. Norge och Island är ju inte med i EU, men om några fler länder anslöt, som Holland och Polen, skulle detta forum kunna bli en maktfaktor i europeisk politik. Vi behöver en starkare röst för “nordlig mentalitet”, dvs ordning och reda, i unionen.
Jag vet inte varför EU kantrat så starkt i sydlig riktning och varför nordliga länder varit så passiva, så tysta och så maktlösa i det europeiska arbetet. Men nu är det hög tid att ändra på det. EU är på randen till kollaps och kan i värsta fall skapa ökade motsättningar istället för den fred man så länge motiverat europasamarbetet med.
De nordliga länderna har större framgångar än de sydliga, även om alla länder är dåliga på att skapa den kreativa frihet som entreprenörskap och framtida tillväxt kräver. Därför borde EU mer präglas av norr än av syd.
Men denna sorts maktanspråk vågar nog inte arrangörerna av forumet ta i sin mun. Det är synd. 
Se mer: SvD1, SvD2, AB, Corren, DN. (Andra bloggar om politik, EU, Europa, frihet, välfärd, tillväxt, Alliansen, Fredrik Reinfeldt, Norden, i)

Jag har vant mig vid en statsminister som duckar inför alla kontroversiella uttalanden. Därför överraskar det att Fredrik Reinfeldt nu gjort uttalande om att vi måste vänja oss vid tanken att inte gå i pension vid 60-63 års ålder, utan vid 75 år.
Många blir naturligtvis vansinniga över idén att behöva arbeta mer. Det är modigt av en politiker att säga sanningen som den är: ska vi bevara välståndet måste vi arbeta mer och längre. Ett skäl är att livslängden kraftigt har stigit och att allt fler kommer att bli uppemot 100 år gamla.
Det är en av de största förändringarna i modern tid: vi kommer att leva en tredjedel av våra liv efter det att vi fyllt 60 år. 
Därför är det rätt av Fredrik Reinfeldt att ta upp diskussionen om att vi behöver arbeta längre upp i åldern. För den behövs. Det finns en stark åldersdiskriminering i Sverige. Äldre ratas, äldre anses ointressanta hos oss, medan de i till exempel USA beundras för sina stora erfarenheter och stora kontaktnät. 
Personer som är över 80 år innehar många av de tyngsta och mest prestigefulla offentliga jobben i USA: senatorer och domare i Högsta domstolen. Även bland företagare och entreprenörer finns de mest respekterade i hög ålder, som Warren Buffett, 82. När han går in förhindras börskrascher, eftersom han ses som en garant för kloka och sunda affärer.
Dit är det långt i Sverige, där vi ser 65-årsdagen som dagen då man ska ses som totalt förbrukad och bör isoleras i ålderdomshem.
Pressreaktionerna visar att det finns starkt motstånd mot att ändra den uppfattningen. Men Reinfeldt har rätt. Det finns ingen annan väg än att vi arbetar mer i lika hög grad som vi blir äldre.
Några pressröster:
DN skriver i ledaren Ekvationen går inte ihop:

I nuläget är det svårt att se det realistiska i Reinfeldts idé om större rörlighet på arbetsmarknaden. Både Las, avtalspensioner, skatter och fördomar ligger i vägen. En 60-åring med lust att växla ned och byta bransch har sannolikt större chanser att vinna på lotto än att hitta ett nytt jobb.

Göteborgs-Posten skriver i Pension med problem:

Den formella pensionsåldern behöver kanske inte höjas.

Svenska Dagbladet i Glöm det där med pension vid 65:

Med tanke på hur olika våra yrkesliv ser ut är det orimligt att alla går i pension vid exakt samma ålder.

Helsingborgs Dagblad i Pensionsprovokation:

Många blev väldigt provocerade. Att få pensionera sig senast vid 65 är efterlängtat.

Så är det, men vi behöver mer av denna sorts sanningar i politiken.

(Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, pension, Fredrik Reinfeldt, arbete, välfärd, i)

Förenta Nationernas maktlöshet demonstreras tydligt nu när Ryssland och Kina lägger in veto mot varje åtgärd mot diktaturen i Syrien som bedriver krig mot sin egen befolkning.
Göteborgs-Posten:

I går morse kvitterades FN:s handlingsförlamning med ett nytt blodbad i staden Homs. Fem på morgonen svensk tid återupptog den syriska regeringsarmén bombardemanget.

Aftonbladet:

Vi är skyldiga att skydda liv i Syrien.

Men vad händer? Så länge FN är uttolkare av internationell rätt betyder det att vi har att underordna oss Rysslands och Kinas syn på mänskliga rättigheter.
Det var detta som George W Bush inte accepterade 2003 när han beordrade invasion av Irak och störtande av diktatorn där. Då skrek alla svenska medier och politiker att “Bush bröt mot folkrätten”. Nu argumenterar alla medier och politiker i enlighet med Bush-doktrinen. Men det stannar vid prat. Man agerar inte. Man ser på medan folk slaktas.
Vi behöver helt enkelt ett nytt världssamfund som utgörs av de nationer som respekterar mänskliga fri- och rättigheter. FN går diktaturernas ärenden. Är det inte dags för mainstream att vakna och inse realiteter?
(Andra intressanta bloggar om politik, Syrien, FN, demokrati, MR, frihet, Ryssland, Kina)

Nu har jag sett filmen “Järnladyn” med Meryl Streep som Margaret Thatcher. Jag håller inte med dem på vänsterkanten som tycker den är ytlig och inte berör politiken. Inte heller med de konservativa som tycker hennes gärning förminskas eftersom den tolkas genom en åldrad, skör och ibland förvirrad äldre kvinna.
Denna konstnärliga uttolkning av Thatcher som person fångar kärnan i det hon stod för. Inte minst genom de närmast bevingade ord hon berikade politiken med. Som: “We will stand on principle, or we will not stand at all.”
Också centrala resonemang i hennes hållning blir tydliga. Som i denna replik:

– Människor tänker inte längre. De känner. “Hur känns det?” Ett av vår tids stora problem är att politiken leds av människor som bryr sig mer om känslor än om resonemang och idéer. Resonemang och idéer. De intresserar mig!

Så underbart rakt, och typiskt Thatcher.
På Expressens kultursida, Järnpreparat, gör Johan Norberg en intressant poäng beträffande filmen och om varför Thatcher fortsätter att vara brännhet 20 år efter sin avgång:

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att året är 2012 – och vi är i Aten. En ekonomi i kaos, vilda strejker, växande skuldberg och nödlån från utlandet. Storbritannien var Grekland. Det är ett skäl till att Thatcher upplever en renässans.

Filmen visar också vilket motstånd Margaret Thatcher mötte, på alla fronter. Det är talande när Thatcher i filmen kommenterar kuppen inom hennes eget parti emot henne: “Folket har valt mig, de borde ha något att säga till om.” Det ger ljus åt det historiska faktum att hon aldrig förlorade ett val som premiärminister.
Nej, kritiken mot den här filmen är orättvis. Visst kan manusets upplägg uppfattas som konventionellt, där en åldrad makthavare blickar tillbaka. Men jag tycker man sytt ihop det snyggt med maken Denis Thatcher som bärande element. Han blir den katalysator som åskådliggör Margarets mänskliga drag.
När en film ska bedömas brukar jag lägga stor vikt på hur den avslutas. Och sista scenen i “Järnladyn” är både lågmäld och tänkvärd.
Andra bloggar om politik, Margaret Thatcher, Storbritannien, film, ekonomi, europa, i)

Kort efter det att jag skrev förra inlägget om äldredebatten i riksdagen höll centerledaren och näringsministern Annie Lööf inledningstal på Centerpartiets kommunaldagar i Västerås.
Hon framför just det budskap jag tycker är det väsentliga i debatten om vinst. Hon ger exempel på entreprenörer som utvecklat välfärdstjänster och sa:

[H]undratals entreprenörer i välfärden är beviset på att det inte är valfriheten eller vinsten som är välfärdens problem. Verklig valfrihet ändrar maktförhållanden inom välfärden totalt. Makten flyttas från administratörer och planerare till äldre, anhöriga och familjer …
Låt oss också vara självkritiska. På många håll har kommuner och landsting inte varit tillräckligt goda beställare. Man har jagat kostnader genom upphandling via LOU istället för att införa verkliga valfrihetssystem. Man har brustit i uppföljning av kvaliteten. Detta måste vi se och målmedvetet förändra. Men när andra ropar högt om att förbjuda välfärdsföretag och valfrihet, så ska vårt svar vara mer valfrihet – inte mindre. Mer självbestämmande – inte
mindre …
Låt oss börja jaga våra politiska motståndares ihåliga argument om vem som äger huset som omsorgen drivs i, med svar om självbestämmande och kvalitet. Våra äldre förtjänar ett parti som entydigt står på äldres sida gentemot de som vill vrida klockan tillbaka och öka förmynderiet …
Det finns tre stora utmaningar i välfärden. Plånboken, Personalen, Pluralismen. Det vill säga; Framtida finansiering, rekrytering av personal och sist, men inte minst, mångfalden och kvaliteten.

Och Lööf syftar inte bara på stora kommuner, utan också på små kommuner där det ofta heter att man inte har underlag för valfrihet:

Du kanske tänker: men i vår lilla kommun har vi bara underlag för en vårdcentral, ett äldreboende och en skola. Vad är det för mening med valfriheten då? Stor mening. Verklig valfrihet innebär att den som behöver tjänsten – den äldre, eleven eller patienten – är den som i grunden är uppdragsgivare. Så även i en liten kommun är valfrihet grunden för att själv få bestämma över sitt eget liv.

Det här klargörandet är mycket viktigt, för det visar att Annie Lööf inte bara är en instrumentell politiker – en sådan som vill ordna saker och ting praktiskt (som Fredrik Reinfeldt kan misstänkas för) – utan en värdebaserad politiker som ser till djupare aspekter än de uppenbara.
Makt hos människorna kan innebära att människorna gör “fel” val ur en politikers perspektiv. Därför har vi väldigt få politiker i Sverige som vill låta människorna bestämma. Man anser etablissemangen är bättre på att fatta beslut.
Mest aktuella exempel på det är jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) som häromdagen förklarade att föräldrar inte är pedagoger och därför ska familjerna lämna ifrån sig makten över barnen till statens experter.
Här står Annie Lööf på medborgarnas sida, medan Sabuni står på förmyndarnas sida.
Jag tror denna motsättning kommer att växa i Sverige framöver. Det handlar inte bara om hur mycket pengar som avsätts för en viss välfärdsservice. Det handlar lika mycket om vem som har makten att kontrollera och utforma dessa tjänster.
Det är en mycket intressantare diskussion än den om vinst ska tillåtas eller inte. För självklart måste vinst existera också i vård och omsorg. Det är vinsten som ger möjlighet till utveckling. Dock gäller det att utforma system som gör att marknadsekonomins kvalitetskontroll fungerar, vilket stora kommunala upphandlingar (som Carema) inte lever upp till.
(Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, frihet, egenmakt, privatisering, välfärd, Carema, Annie Lööf, Centerpartiet, i)

Det är ovärdigt att höra vänsteroppositionens skrämselpropaganda om äldreomsorgen, exempelvis i dagens riksdagsdebatt. Finansminister Anders Borg konstaterade i sitt avslutande inlägg att S och V skriker högt om “katastrof!!!”, men när det kommer till politiska förslag har de inga alternativ. Allt är bara prat.
De äldre och deras omsorg används helt enkelt som kanonmat i en ideologisk kamp som vänstermedier och vänsterpartier i symbios blåst upp.
Någon värdighet finns det inte i kritikernas beteende. Man skrämmer upp människor utan att ha några alternativ att komma med. Under årens lopp har det avslöjats hur personal på kommunala äldreboenden stulit från de äldre, och än värre misshandlat dem eller låst in dem. Missförhållanden finns också på privat drivna boenden. Det handlar om brister i lokal ledning och lokala betalningsmodeller.
Och här finns det, måste jag erkänna, brister i hur Stockholms kommuns borgerliga ledning ordnat betalningssystem som dåligt garanterar kvalitet i äldreomsorgen. Politikerna tror att de kan toppstyra också de privata aktörerna. Man använder upphandling på ett rent ut sagt korkat sätt.
DN låter personal på Carema beskriva vad följderna blir med centraliserade upphandlingar:

Upphandlingarna i Stockholm sker efter fast pris, vilket innebär att kommunen erbjuder ett pris och det företag som kan presentera mest och bäst äldreomsorg för pengarna under punkt tre vinner.
När Carema presenterar sin omsorg för kommunen använder de sig av sitt koncept ”Den goda dagen”. Den goda dagen är en diger lunta skrivningar om allt från mötet med ”kunden” till företagets organisation …
Men enligt anställda från fyra äldreboenden i Stockholms län som DN har talat med stämmer nästan inget som står i det digra underlaget. Brist på personal gör att bara det mest basala vårdbehovet kan tillgodoses.

Hur kan politikerna låta dem som är bäst på skönskrivningar vinna anbud? Det är ren idioti. De låga anslag som politikerna tilldelar verksamheten blir ju inte mer värda därför att man höjer ambitionerna på pappret.
Nej, borgerliga kommunpolitiker borde istället lära av Nacka. När Carema kom på tapeten frågade jag kommunalråd i Nacka om de hade samma problem. “Inte alls”, blev svaret. Och jag är inte ett dugg förvånad. I Nacka är det nämligen de äldre och deras anhöriga som har makten över “upphandlingen”. Om de inte är nöjda med servicen från en privat utförare är det bara att anlita en annan. Kommunens pengar följer med brukaren. Det företag som inte sköter sig förlorar sina kunder och därmed också sina intäkter.
På detta sätt tillämpas marknadsekonomins allra största styrka: utvärderingen av kvalitet sker varje dag av dem som servicen är till för.
Att Stockholms kommun inte begriper att det är så här man måste ordna den nya mångfaldsbetonade äldreomsorgen är en gåta.
Caremaaffären är ett exempel på toppstyrning långt ovanför kundernas huvuden. Och då spelar det ingen roll om det är kommunal eller privat drift. Ekonomin är planekonomisk. Och planekonomi går alltid åt skogen eftersom makten inte finns hos kunden.
Stockholm kan inte fortsätta med upphandling till fastpris. Man måste likt Nacka införa äldremakt över äldreomsorgen.
(Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, privatisering, välfärd, Carema, i)

Några av de tyngsta namnen inom den publicistiska branschen i Sverige – som chefredaktörerna Jan Helin (Aftonbladet), Thomas Mattsson (Expressen), vd:arna Mats Svegfors (SR), Casten Almqvist (TV4), programdirektör Annie Wegelius (SVT) och politiske redaktören Peter Wolodarski (DN) – drabbade samman på Engelsbergs bruk i Bergsslagen igår. Därtill fanns i den frågvisa publiken välkända medieprofiler som Jan Mosander, Erik Fichtelius, Lars Weiss och Per Svensson.
Jag var där och kunde inmundiga en akutell lägesrapport om mediernas kamp i den digitaliseringens revolution som pågår för fullt. Det blev, som historieprofessorn Svante Nordin konstaterade, en fråga mer om teknik, ekonomi och kanaler att nå ökad räckvidd till konsumenterna, än om det publicistiska innehållet.
Alla gav intrycket att utmaningarna är enorma, osäkerheten stor om vad som i längden kommer att fungera och vad som kommer att floppa. Men alla känner tillförsikt om att de kommer att överleva och fortsätta spela en ledande roll i opinionsbildningen. Hittills har digitaliseringen kompletterat och breddat samhällsbevakningen.
Men på ett område är osäkerheten som störst: det blir allt svårare att ta betalt för nya tjänster och kanaler.
Att den digitala “gratiskulturen” är problematisk instämmer jag i. Det är cyniskt att tro att just nyhets- och samhällsbevakning skulle kunna fungera utan att de som utför arbetet får betalt. Vill vi ha hög kvalitet måste det finna sätt för oss mediekonsumenter att betala, men det måste ske enkelt och relevant. Att betala prenumerationer är inte optimalt, när man på nätet vill läsa enstaka artiklar i en stor mängd tidningar och tidskrifter runt om i världen.
Tidigare har jag fört fram idén om ett “pressofy“, en motsvarighet till Spotify. Några sådana lösningar kom inte på tal den här dagen.
Det kan också vara intressant att fundera på vad som inte togs upp under de många föredragen. Roland Poirier Martinsson noterade att ingen tagit upp den trend som är tydlig i USA, nämligen en allt större fragmentisering av samhällsdebatten. Människor konsumerar alltmer medier som bekräftar den egna uppfattningen eller egna kulturella tillhörigheten, medan man struntar i samhällsgemenskapen i stort. Möten mellan människor med olika bakgrund blir allt mer ovanlig. Vi lever alltmer isolerade från varandra.
Detta är ett hot mot demokratin, eftersom den bygger på tanken att vi alla är delaktiga och lojala mot gemensamt fattade beslut. Isolerar vi oss i kulturella eller andra kotterier upplöses det samhällskitt som håller demokratin igång. Istället för samtal om olika åsikter, riskerar vi att få krig mellan olika grupperingar som kräver sina rättigheter utan att respektera eller bry sig om helheten.
Här finns stora och grundläggande frågor att ventilera, kanske mer för oss opinionsbildare och politiskt intresserade än journalister i skrået.
Arrangör: Ax:son Johnsons stiftelse.
(Andra intressanta bloggar om journalistik, mediekritik, medier, politik, Aftonbladet, Expressen, DN, SR, SVT)

På senare år har Nobels fredspris allt oftare gått till högst tvivelaktiga mottagare. Man har kunnat tala om fåntrattarnas triumf. 2005 skrev jag :

Förra året gick Nobels fredspris till en kvinna som planterat några träd i Afrika och som beskyllde väst för att ha skapat aids. Årets fredspris går till en diktaturens tjänare, egyptiern Mohamed el Baradei och det internationella atomenergiorgan, IAEA, som totalt misslyckas med sin uppgift att hindra spridning av atomteknologin till förbrytarregimer.

Därefter har Barack Obama, några dagar efter han vann presidentvalet, tilldelats priset utan att ha gjort några som helst uppoffringar för fred. 
Nobelstiftelsen och dess kommitté för att utse fredspriset lyder under stiftelselagen. Länsstyrelsen i Stockholm har att tillse att stadgarna i stiftelser efterlevs. Nu ifrågasätter länsstyrelsen om Nobelkommittén för fredspriset följer Alfred Nobels intentioner.
Tillsynsmyndigheten har ställt frågor till Nobelstiftelsen, rapporterar Dagens Nyheter.
Det är på tiden.
Länsstyrelsen borde blockera den norska Nobelkommitténs rätt att utse fredspristagare. Under Thorbjørn Jaglands ledning har man grovt misskött sin uppgift.
Nobelstiftelsen och dess norska kommitté måste återgå till Alfred Nobels testamente och utse fredspristagare enligt hans kriterier.
Se mer: DN. (Andra bloggar om politik, Nobel, fredspriset, Nobelstiftelsen, i)