Hjalmar Hammarskjöld – mer än far till Dag

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (III): Han tackade först nej, när kung Gustav V ville se honom som statsminister sedan liberalen Karl Staaff störtats genom kungens borggårdstal under bondetåget i februari 1914. Hjalmar Hammarskjöld hade blivit professor vid 28 års ålder och var nu av världens främsta jurister, expert på folkrätten. Han hade heller ingen positiv erfarenhet av sitt inhopp som justitieminister 1901-02.
Han övertalades av moderata högermän att ta över tillfälligt inför kommande riksdagsval. När han tillträtt sköts skotten i Sarajevo som inledde första världskriget, och alla ansåg att Hammarskjöld var rätt man på rätt plats, med sina breda internationella erfarenheter.
I den korta och intressanta biografin om Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i Sveriges statsministrar under 100 år skriver Mats Svegfors om hur dåtidens maktkamp handlade om mer än demokrati.
Även om Hammarskjöld var en moderat konservativ såg han sig som försvarare av konstitutionens maktdelning. Alltså att den verkställande makten (kungen och dennes regering) skulle stå oberoende av den lagstiftande makten (riksdagen). Det är en aspekt som kommit bort i den gängse beskrivningen av denna tid, som oftast beskrivs som en kamp mellan dem som var för och emot demokrati. Det handlade också om den maktdelning som fanns i 1809 års regeringsform verkligen skulle upphöra, vilket skulle bli följden om parlamentarism infördes.
Under första världskriget upprätthöll Hammarskjöld en strikt neutralitet, som med tiden kom att betraktas som tyskvänlig. Detta paradoxalt nog som en följd av att ententen (främst Storbritannien och Frankrike) allt tydligare framstod som troliga vinnare av kriget. Att då motsätta sig ententens krav, vilket innebar blockad av svensk import av livsviktiga varor, ansågs vara resultat av tyskvänlighet även om det objektivt sett inte var det. Varubristen innebar att statsministern kom att kallas ”Hungerskjöld”.
Slitningarna i regeringen ökade, eftersom utrikesminister KA Wallenberg ville gå ententens krav tillmötes. Formellt lämnade Hammarskjöld in sin avskedsansökan när riksdagen prutat på regeringens försvarsbudget, men mycket talar för att allt fler krafter ville se en mot segermakterna mer tillmötesgående politik. Att Hammarskjöld efterträddes av en annan högerregering är en indikation på detta.
Men Hammarskjöld hade, trots smeknamnet vänstern givit honom, stort folkligt stöd när han avgick. Mer än 600.000 människor undertecknade en hyllningsadress som uppmanade honom att sitta kvar.
Hammarskjöld föddes utanför Vimmerby i Småland, son i godsägarfamilj. Hjalmar och Agnes Hammarskjöld fick fem barn, den yngste döptes till Dag. Han skulle några årtionden senare bli Förenta Nationernas mest färgstarka generalsekreterare.
Man kan inte låta bli att förundra sig över hur annorlunda politiken var för 100 år sedan. En man men den bakgrunden skulle idag aldrig någonsin bli kallad till statsminister. På ett sätt är det synd. Hammarskjöld valde på grund av sin kompetens och breda erfarenhet, utöver att han tillhörde den maktbärande klassen. Det förstnämnda gillar jag lika starkt som jag ogillar det senare.
Men måste en klasslös politik göra avkall på kompetens och erfarenhet? Jag tycker inte det.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Euron delas i två?

Daily Telegraph citerar en europeisk regeringstjänsteman om EU-diskussioner att Tyskland, Frankrike och andra nordliga euroländer skapar en ny eurovaluta. Den gamla euron skulle bli kvar i Grekland, Spanien, Portugal och andra skuldtyngda länder, och denna valuta skulle devalveras dramatiskt mot den nya.
Tidningen skriver i Germany and France examine ’two-tier’ euro:

Franske presidenten Nicolas Sarkozy var tydligen initialt negativ till idén, men han har blivit så frustrerad över Grekland och nu Spanien att han givit klartecken till att undersöka möjligheterna.
”Han skulle föredra att behålla euron som den är, men om Spanien, Italien och Grekland drar ner honom accepterar han att man kanske måste gå skilda vägar (cut them loose)”, säger källan. ”Man försöker begränsa effekterna, men har ingen lösning än.”

Eurozonen kommer att testas på allvar i september då Spanien måste sätta om utländska lån på nära 1.000 miljarder kronor, konstaterar Daily Telegraph.
Som sagt. Vi gjorde rätt i Sverige som inte gav oss in i ett valutasamarbete där ansvarslösheten härjade fritt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Låt utrikespolitiken ta plats i valrörelsen

Svenska Dagbladet konstaterar om Lundin Oil och förre styrelseledamoten utrikesminister Carl Bildt, Skamlös skurk eller förtjänstfull fredsmäklare?

De rödgröna … kommer att försöka pressa ut så mycket inrikespolitik som möjligt ur Bildts förflutna i Lundins styrelse. Det får dock inte lägga locket på diskussionen om den framtida vänstersväng som väntar utrikespolitiken om De rödgröna skulle ta över.

Tvärtom! De borgerliga borde välkomna att utrikespolitiken får en central position i höstens valrörelse. Då kan vi för första gången ställa Socialdemokratin och Vänsterpartiet till svars för alla de mördarregimer de hämningslöst hyllat genom åren. Pol Pot, Robert Mugabe, Mao och alla de andra bland världshistoriens värsta massmördare som Socialdemokratin talat väl om — står man för dessa hyllningar idag?
Västvärldens vänsterpartier tillhör dem som i modern tid (1900-talet) skapat störst elände på denna jord genom sitt naiva, dåraktiga ideologiska stöd till psykopater och makthungriga galningar i Afrika, Asien och Latinamerika.
Låt oss gärna ta en debatt om det!

Modernismens fnysning åt folket

Axess magasin är ofta utmärkt läsning, kanske speciellt nu på sommaren då man har lite mer tid. I senaste numrets ledare skriver Johan Lundberg om modernismens reaktion mot att kulturen blivit tillgänglig för kleti och pleti, En vital kulturs destruktiva arv:

Till viss del handlade det om en vilja att skydda den seriösa och allvarligt menade kulturen från den utslätning som man uppfattade som ett hot, när kultur plötsligt blev en angelägenhet för alla och envar. Genom den tekniska utvecklingen kunde efterhand gemene man konsumera musik och dikt via grammofonindustri och radio. Många fick plötsligt tillgång till bildkonst via allt billigare reproduktioner, och allt fler kunde ta del av berättande via tidningar, billiga böcker och spelfilm.
De konstnärer, författare och kulturskapare som uppfattade sig själva som seriösa reagerade på denna utveckling genom att inte sällan poängtera att det estetiska värdet låg i själva avvikelsen från det populära. När bunden vers blev var mans egendom via schlagerindustrin, reagerade de nya, modernistiska poeterna med att skriva poesi som var så lite sångbar och så svår att tonsätta som möjligt: poesi utan fast meter och utan rim.
När bildkonst kunde spridas till en större allmänhet via tidningar, tidskrifter och billiga oljetryck, reagerar bildkonsten med att bli icke-figurativ och röra sig bort från själva det mimetiska avbildandet och illusionsskapandet för att istället betona det för måleriet specifi ka och särskiljande: penseldrag, färglager, formelement. När ett traditionellt berättande kunde få riktigt stor spridning via tidningsföljetonger, kolportageromaner och spelfilmer, reagerade romanförfattarna med att frångå de traditionella berättarstrukturerna. Och när musiken enkelt kunde reproduceras i radio och via grammofonskivor, reagerade kompositörerna med att bryta sönder harmonisystemen och frångå den traditionella tonaliteten.

En analys som för mig ger ytterligare en komponent i förklaringen till varför jag inte gillar modernisen. Harmsenheten över att inte få vara elit och framstå som ”bättre” än andra.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Vänsterns förlegade statustänkande

Den akademiska banan passar inte alla, ända har svensk skolpolitik ensidigt satsat på teoretiska kunskaper. Det har resulterat i utslagning och betydligt högre ungdomsarbetslöshet i Sverige än i Tyskland och Danmark, skriver PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Återupptäck respekten för yrkeskunnandet:

En viktig förklaring är att övergången från skola till arbetsliv fungerar så mycket bättre där. Yrkesutbildningen sker ofta främst i arbetsgivarnas regi. Yrkesskicklighet möter stor respekt.
I Sverige finns tvärtom ”en uppfattning om yrkesutbildning som ett slags sekunda utbildning”. Det påpekar docent Jonas Olofsson och LO:s Irene Wennemo i en viktig, kritisk artikel i nr 3/2010 av Tiden (S). Men att nästan alla unga ska till högskolan är inget rimligt mål …
Vänstern måste göra upp med sitt förlegade statustänkande, menar Olofsson/Wennemo. Måtte de vinna gehör.

Man kan inte annat hålla med. Det är obegripligt att exempelvis Lars Ohly, så sent som for någon vecka sedan kritiserade Alliansen för att satsa mer på yrkesutbildning. Alla vill inte gå på universitet, och de ska kunna satsa sin kreativitet på annat, som är lika mycket vart för samhället.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Inget fel på försvaret rekryteringskampanjer

Göteborgs-Posten irriterar sig över Försvarsmaktens rekryteringskampanjer nu när den allmänna värnplikten upphör, Oseriös försvarskampanj:

Och din chef blir – major Bruce Willis!? Eller hur skall man tolka försvarsmaktens actionfilmer…?
Rekryteringen handlar ju om att locka folk till ett jobb som blivit allt farligare i takt med att vårt engagemang i fredsframtvingande insatser ökat. Det handlar om att få människor att frivilligt riskera sina liv i främmande land. Försvaret borde således lägga sig vinn om en betydligt mer seriös image om man verkligen vill locka rätt personer

Jag delar inte kritiken. Det är inte småfeta, medelålders och intellektuella redaktörer pa tidningar som ska lockas. Försvaret behöver en god tillströmning av sökande till sina insatser. För att det slutliga urvalet ska bli så bra som möjligt krävs störtsta möjliga urval. Allt hänger sedan på gallringen, som naturligtvis ska vara noggrann. Gallringen kan inte ske genom annonsernas utformning, deras uppgift är att väcka uppmärksamhet.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , )

Fortsatt politisk osäkerhet i Thailand

Sedan den av militären tillsatte premiärministern Abhisit Vejjajiva slog ner rödskjortornas protester har han sagt sig vilja skapa nationellt samförstånd genom att tillsatta kommissioner med respekterade ledamoter från alla delar av samhället. Det går dock trogt att fylla kommissionerna med aktade ledamoter, rapporterar Bangkok Post i Tedium may kill reform:

Målet om nationell samling ar värdigt men bara en retorisk kliche utan forutsebart resultat. Abhisit har valt en framstående utredare att leda grundlig genomgång av händelserna 19 maj (i samband med den blodiga upplosningen av rodskjortornas ockupation av centrala Bangkok), ett par forutsägbara ordforanden for reformkommissionerna och en akademiker att leda en studie om mediareformer. Individuellt är dessa framstående och respekterade personligheter som representerar det bästa landet har. …
Men grundfrågan återstår: Vilken form av reform kommer de att soka uppnå? … Hittills har premiarministerns plan framstått som enfaldig och forutsägbar

I samma tidning skriver chefredaktoren om mannen allt fortfarande cirkulerar kring, trots att han lever i landsflykt efter militärkuppen, The enigma of Thaksin just won’t go away.
Dar framgår varför störtade premiärminister Thaksin Shinawatra ar popular bland fattigare thailandare, och varför eliterna har svart att tala att en enkel polisman som blev framgångsrik affärsman (möjligtvis med vissa tveksamma metoder, även om man kan ifrågasätta allvaret i hans övertramp jämfört med de gamla eliternas). Thaksin har förändrade villkoren far thailandsk politik – i demokratisk riktning. Eftersom han visat de fattiga att deras röst också räknas.
(Andra intressanta bloggar om , ,, ,, )

Arvid Lindman – räddade Sverige från revolution

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (II): Han var högerledaren som införde allmän rösträtt, räddade Sverige från socialistisk revolution 1917 och nazistisk revolution på 1930-talet.
Arvid Lindman (1862-1936) beskrivs av statsvetarprofessorn Leif Lewin i en utsökt, kort biografi i boxen Sveriges Statsministrar under 100 år, så här:

Lindman var en äkta oscariansk samarbetsdemokrat. Partierna borde samverka till Fäderneslandets bästa. […] Samarbetskulturen fördes över från oscarianismen till den unga demokratin med den laglige konungen som förmedlande länk.

Detta kan nog sammanfatta det Lindman såg som sin politiska uppgift. Född i en bruksdisponentfamilj i norra Uppland blev han en företrädare för en ny sorts höger, de förändringsbenägna industrimännen. De insåg att de gamla etablissemangens makt oundvikligen skulle rinna dem ur händerna. Därför var han inte inställd på konflikt och konfrontation, utan funderade på hur det gamla samhällets mest bärande värderingar kunde överföras till det nya samhälle som växte fram.
Som först sjöofficer (där han blev amiral i reserven och därför kallades ”amiralen Lindman”) och sedan disponent vid Iggesunds pappersbruk och Strömbacka järnbruk i sammanlagt 30 år var han handlingskraftig industriledare. Han ogillade långrandigheten som präglade de äldre adliga herrarna han umgicks med när han kom till riksdagens första kammare 1905. Lewin skriver om Lindman:

De allra flesta föll för hans vänlighet, lättsamhet och befriande humor. Men det fanns också de som tyckte att han var alltför lättviktig. Den ena gruppen utgjordes av de principfasta intellektuella, som Lindman å sin sida ofta fann omotiverat högdragna och ordberusade. Med sin nyktra blick genomskådade han deras ”formuleringsskicklighet” och upptäckte lätt banaliteten bakom deras anspråksfulla idéer.

Som statsminister 1906-11 och 1928-30 ville han göra övergången från kungamakt till folkmakt så odramatisk som möjligt. Under den första statsministerperioden lyckades han spela skjortan av vänsterpartierna, genom att driva igenom en rösträttsreform som innebar att man övergick till proportionellt valsystem. På detta sätt skulle högerns plats i den nya demokratin garanteras. Lewin skriver:

Både [liberale ledaren] Karl Staaff och [socialdemokratiske ledaren] Hjalmar Branting röstade nej när allmän rösträtt för män infördes i Sverige.

Men Lindman förlorade mycket av sin starka ställning när han inte ställde upp på kungens allt hårdare konflikt med statsminister Staaff, som slutade med borggårdstalet 1914. Lindman hade in i det sista försökt få Gustav V att tona ner de hårda orden.
Men när det blev revolution i Ryssland 1917 och risken för spridning var stor, såg Lindman, nu som utrikesminister i Carl Swartz regering, till att kungen inte längre motarbetade parlamentarismen och tog därmed udden av möjliga revolutionsidéer på vänsterkanten. Lewin skriver:

Genom att Gustav V 1917 accepterade parlamentarismen, räddades monarkin.

När en ny massrörelse växte fram i Tyskland, där kejsaren abdikerat, var Lindman snabb med att kraftfullt ta avstånd. Han kallade Stalins kommunister och Hitlers nazister för ”slödder” och ”pack”, trots att han annars var ytterst försiktig med kraftuttryck. Lindman såg, liksom Churchill, att nazisterna ingalunda var några högermän utan omstörtande revolutionärer.
Lewin menar att Lindman genom att rädda monarkin på 1910-talet, tillsammans med de hårda orden om utvecklingen i Tyskland, förhindrade att de efter demokratins införande missnöjda delarna av samhället skulle söka sig till nazismen som ett antidemokratiskt alternativ. Den tredje förklaringen som Lewin ger för nazismens svaga ställning i Sverige är kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare, eftersom den gav en stabil regeringsmakt på 1930-talet.
Arvid Lindman hade en omöjlig uppgift. Det privilegiesamhälle dåtidens höger representerade var dömt att gå under. Men genom skickligt handlande såg Lindman till att landet undvek de fasor som drabbade många andra länder. Mot den bakgrunden framstår Lindman som en betydande statsman.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Turkiet har börjat vända bort blicken från väst

I sin ledare försvarar Dagens Nyheter Turkiet, som knyter allt starkare band till islamistiska stater som Iran, Turkiet: Tryggare land blir en starkare brygga:

Där spirar ett ökat självförtroende och större internationella ambitioner än kalla kriget tillät. […] Europas politiker måste släppa sin ängslan och föra förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap i en mer seriös riktning. Ett starkt Turkiet är ingen nackdel för Europa, tvärtom. Samtidigt bör Turkiet använda sin ökade tyngd till att främja demokrati i regionen, snarare än att höja terroristerna i Hamas till skyarna.

Men när nu Turkiet hyllar Hamas och allt fler islaimstiska krafter, ägnar sig DN:s ledarskribenter mer åt önsketänkande än åt realistisk analys.
Det finns visst all anledning att låta varningsklockorna klämta om Turkiet och dess omläggning av utrikespolitiken. Än har man inte gått över gränsen och anslutit sig till de islamister som sätter religionen före demokratin. Men jag skulle inte bli förvånad om man gör det inom några år.
Europa bör vara medveten om denna möjliga fortsättning på kursändringen.

(Andra intressanta bloggar om , , ,, , , , , , , ,
)

Konstitutionell kontinuitet

Många som är oroliga för bröllopsparet tycker jag hakar upp sig på fel saker, exempelvis Dagens Nyheteter i ledaren, Frihet för brudparet:

Det rojalistiska systemet medför en press på monarkins människor som är hård och stundtals skoningslös. De kung­liga lever i en gyllene bur som är omgärdad av staket och restriktioner – i Victorias och Daniels fall ett Haga slott med små tillhörande ytor och konstant bevakning.

Victoria behöver inte leva i en gyllene bur, hon kan abdiktera. Det avgörande kravet för dem som är emot monarkin är att de kan presentera ett system som innehaller det krav på konstitutionell kontinuitet. Vid sidan om valen behöver vi, för att trygga vara medborgerliga röttigheter, en pelare i grundlagen som inte kan kullvältas i val och därmed upphäva våra rättigheter.
Monarkin är uppfyller en sådan garanti. Till dess vi hittat något annat finns ingen anledning att klaga.