Louis De Geer dy – när ingen annan ville regera

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (VII): Den svagaste statsministern i svensk historia är Louis De Geer d.y. En bidragande orsak är tragiskt nog, att hans far Louis De Geer är den bäste landet någonsin haft. Fadern står förebild för själva ämbetet och var dess första innehavare.
DN-medarbetaren Johannes Åman har gjort en intressant kortbiografi om Louis De Geer (1854-1935) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Att växa upp i skuggan av en gigant till far kan inte varit enkelt, även om man får silversked i mun. Tidigt får han uppleva att fadern finns i politikens hetluft: nio år gammal skickas han och syskonen till rummen mot gården i bostaden på Nybrogatan 9 i Stockholm city. Utanför statsministerns bostad förekommer arga demonstrationer 1864 mot att De Geer d.ä. förhindrat kungen från att gå i krig för Danmark mot Pruessen. Stenar kastas mot fönstren och en tegelsten hamnar i salongen. 
Den unge De Geer går i faderns fotspår och studerar juridik i Uppsala. Men ganska snart flyttar han och frun till Hanaskog i Skåne och ägnar sig åt jordbruk. Han väljs in i riksdagens första kammare och blir landshövding i Kristianstad.
Tre gånger ber kungen honom bilda regering. Första gången 1911, då kungen vill slippa Karl Staaff. Så som moderat liberal och försvarsvän anser kungen att De Geer borde duga. Försöket misslyckas. Det gör också andra gången De Geer får kungens uppdrag att bilda regering, efter borggårdskrisen 1914. Då anses hans agerande illojalt av liberala samlingspartiet och han utesluts. Han lämnar också riksdagen. Tredje gången gillt, 1920 lyckas han samla en regering. Eller rättare sagt, blir puttad fram till taburetterna.
Åman ger en inträngande bild av hur det politiska intrigspelet gick till förr. De Geer hade två ”barnmorskor” — högertalmannen Hamilton och S-statsrådet Palmstierna. Varken sittande S-regering, högern eller liberalerna ville regera hösten 1920. Val väntades nästa höst, liksom lågkonjunktur. Perfekt med en svag statsminister som kan styras utifrån, och tvingas ta skulden för problemen i tiden. Att han tackar ja kan bero på att han vill försöka att leva upp till faderns gärningar.
Det går åt skogen. Och övriga statsråd, som är respekterade ämbetsmän på sina områden, kräver att få en mer handlingskraftig chef. Annars avgår de alla. Rena myteriet. Kungen tvingas be De Geer avgå efter bara 120 dagar.
Till De Geers försvar kan man, som Åman, summera: ”Han framstår mindre som konspiratör än som redskap för konspiratörer.”
Köp boxen: Bokia.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Kvotering och könsroller

Det är bra att allt fler ifrågasätter kvotering som metod att nå jämställdhet. På DN-Debatt har polisen och författaren Fredrik Kärrholm tagit upp märkligheter vid polisrekryteringen, ”Sluta kvotera till Polishögskolan”

Till utbildningsstarten i januari och augusti 2009 var könsfördelning likartad bland de sökande, och andelen antagna kvinnor var också då 50 procent. Skillnaden mellan andelen sökande och antagna kvinnor är klart signifikant.
Det är inte rimligt att förutsätta att denna skillnad helt kan förklaras med att gruppen kvinnliga sökande har en större andel bättre lämpade individer. Således kan det misstänkas att det förekommer könskvotering eller positiv särbehandling. Om så sker är det djupt oärligt gentemot de sökande, både män och kvinnor, som inte informeras om detta.

I Expressen skriver Sakine Madon också kritiskt om kvotering i ett annat sammanhang, Släpp fixeringen vid börsstyrelser:

Vem ger sig förresten på fackförbunden? Gissa hur många kvinnor som sitter i exempelvis Byggnadsarbetareförbundets styrelse? Av fotot på deras hemsida att tyda: noll. […] Men i stället för att ropa på kvotering – som i värsta fall stärker bilden av kvinnor som hjälplösa stackare – undrar man var ifrågasättandet av könsrollerna tagit vägen?

I och för sig är jag allergisk mot ordet ”könsroller”. Det används alltid i nedsättande termer om andra, men aldrig för att beskriva hur man själv är. Ofta är den som använder ordet könsroller otroligt fördomsfull mot de kvinnor sköter barn, utför omsorg om äldre och andra sociala tjänster. Som jag ser det finns det knappast viktigare uppgifter att utföra. Här är det snarare värderingar för dessa tjänster som bör förändras, än könsroller.
Snarare än att kvinnor söker sig till manliga sysselsättningar, borde kvinnoyrken få manlig status. Det är uppgifterna som ska värderas, inte vilket kön majoriteten av utövarna har. Kvinnor som vill ägna sig åt omsorgsyrken ska respekteras och beundras, inte hånas för att de sitter fast i ”gamla könsroller”.
(Andra bloggar om , , , , , , , , , i)

Krugmans drick-dig-nykter-råd

Liberala amerikanska magasinet Reason hånar Paul Krugman för hans budskap om att regeringar borde fortsätta att öka statsutgifterna trots att skulderna växer, Paul Krugman Now Laughingstock On Two Continents:

Det är alltid rätt att ignorerar Paul Krugman, New York Times-kolumnisten och Nobelpristagaren vars drick-dig-nykter-råd som lösning på skuldkrisen är så totalt i konflikt med verkligheten.
Senast föreslog Krugman sin Irish coffee för européer som motsätter sig Obama-administrationens plan att fortsätta spendera hundratals miljarder på finansiella stimulanser. […]
Européerna har förlorat sin aptit för att gräva djupare skuldhål av samma skäl som amerikaner är det: eftersom de inte har något val. Som Margaret Thatcher förutspådde, vi har alla spenderat slut på andra människors pengar. […]
Misslyckandet är uppenbart för alla som jobbar. Det är uppenbart för alla arbetslösa. Det är uppenbart för dagisbarn, för hundar och katter. Bara Paul Krugman envisas med att tro att goda saker kommer att hända, bara vi kastar mer pengar i barbequegrillen.

Ja, ekonomi är i grunden mycket enkelt. Man ska inte låna för att konsumera. Det har politiker sedan 1970-talet försökt bortse ifrån. Tid att ta ansvar är nu. Tur för Sverige att vi har en regering som inte lyssnar på Krugman.
Se förra inlägget om Krugman i bloggen i måndags: Ekonomisk stimulans genom mer makt till medborgarna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,
, )

Fotboll och fotboll

I Folkbladet tycker Widar Andersson att oppositionsrådet i Norrköping, Karin Jonsson (C), ”har en skön distans till dagens dominerande sporthändelser” i sin blogg, där hon skriver:

Att döma av sportsidorna så pågår det visst någon typ av fotbollsturnering i Sydafrika. Jag har besökt Bulleby cup i Vimmerby några gånger, det verkar vara något i den stilen även i Sydafrika.

På ett plan har hon ju rätt, men under VM ser jag faktiskt en och annan match mer än jag annars brukar. Det är en speciell fest när det bästa laget vinner, oavsett förhandstips och historiska meriter. 
(Andra intressanta bloggar om , )

Har Mona ingen Ebbe i garderoben?

I Svenska Dagbladet ifrågasätter Per Gudmundson att en ny Ebbe Carlsson-affär skulle kunna uppstå, Kan man tänka sig en Ebbe Carlsson idag?

Något har nämligen hänt sedan 1970-talet. Enpartistaten har vittrat bort, och om Alliansen får ytterligare fyra år i regeringsställning kommer bilden av en maktfullkomlig socialdemokrati kännas helt osannolik. Vingåkers Machiavelli kunde man förvisso säga ännu om Persson, men det är svårt att se Mona Sahlin, eller Fredrik Reinfeldt, i rollen som Fursten.

Men, som sagt, förutsättningen är att Alliansen vinner i höst. Jag är inte alls så säker på att maktfullkomligheten annars inte hittar tillbaka. Socialismen är en maktideologi, det är makten som räknas mer än något annat. Att tvätta bort det draget är nog svårare än man kan tro.
(Andra intressanta bloggar om )

2013, 2015, 2020, 2050

Expressen har skrivit klokt om politikens dåliga vana att hemfalla åt årtalsexercis, Årtal av ondo

Det är begripligt att Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron säger att han hoppas att trupperna kan vara hemma när det är dags för val i Storbritannien igen 2015. Det är ett sätt muntra upp antikrigsoppositionen. Men att ge sig in på årtalslöften är att bädda för besvikelse.
Vid G20-mötet som följde på G8-mötet var också ett årtal på tapeten – 2013. Kanadas premiärminister, konservative Stephen Harper, har med uppbackning av EU velat slå fast att stater med stora budgetunderskott ska halvera dem fram till dess.

Men också svensk inrikespolitik divideras med ständiga årtal för allehanda ambitioner. Miljöministern meddelade nyligen:

Den tidigare regeringens klimatmål på minus fyra procent minskade utsläpp till år 2012 har höjts till 40 procent till år 2020.

Kyotoprotokollet angav ”en minskning av de globala utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent år 2050 jämfört med 1990 års nivå.”
Och som de flesta vet, innebar den svenska folkomröstningen om kärnkraft att alla reaktorer skulle stängas av senast 2010. I år, alltså.
Det ligger något planekonomiskt över dessa ”preciseringar” i årtal. Det är som att ta Stalins femårsplaner till heders. Bara planerna ser imponerande ut är allt okej. Att verkligheten är en HELT annan, spelar ingen roll. Detta gör politiken förljugen och urholkar dess trovärdighet.
Man borde sluta med årtalsangivelser, och istället besluta om åtgärder. Då tvingas man väga de olika hänsyn emot varandra, så som sig bör.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Ekonomisk stimulans genom mer makt till medborgarna

I dagens New York Times varnar Paul Krugman för de krav på budgetdisciplin som Europa rest som en följd av Greklands kris, The Third Depression:

Varför denna felaktiga inriktning? De hårdföra pekar på problemen som Grekland och andra europeiska länder för att rättfärdiga sina åtgärder. Och det är sant att lånegivarna har vänt sig mot regeringar med ökande underskott. Men det finns inga bevis på att kort siktig fiskal budgetpolitik mitt i en depression återskapar förtroendet hos långivarna. Tvärtom: Grekland har gått med på hård budgetgranskning, bara för att få se sin kreditvärdighet fortsätta sjunka; Irland har infört stora besparingar i offentliga utgifter, bara för att av marknaderna bli behandlad som ett värre fall än Spanien, som varit betydligt försiktigare i att följa de hårdföras medicin.
Det är nästan som att finansmarknaden förstår det politiker inte tycks fatta; medan långsiktigt budgetansvar är viktigt, är kraftiga nedskärningar i en depression, vilka därmed förvärrar den, självdestruktivt.
Så jag tror inte detta handlar om Grekland, eller om någon realistisk kalkyl om underskott och jobb. Det är en seger för en ortodoxi som har lite att göra med rationell analys utan vars logik är att det handlar om politiker som anser att uppoffringar och tuffa tag är det sätt på vilket man demonstrerar ledarskap i svåra tider.

Hans ord är naturligtvis som ljuv musik i Lars Ohlys och Thomas Östros öron: Öka skulderna! Höj bidragen! Strunta i följderna!
Men ingenting av Krugmans kritik gäller för Sverige. Den som velat visa ”dådkraft” är ju vänsteroppositionen som riktat mängder med argsinta krav på ”stimulanspaket” mot regeringen.
Regeringen Reinfeldt har däremot varit ansvarsfull från början — genom att inte satsa på ogenomtänkta ”stimulanspaket” i syfte att visa politisk potens (så som Mona Sahlin) — och därför inte behövt vidta några drastiska nedskärningar.
Hade Grekland och de andra haft en lika ansvarsfull syn på statsfinanserna hade de inte hamnat där de nu är.
Alliansen har ju faktiskt stimulerat ekonomin så som Krugman efterlyser, fast inte på det sätt han vill se: genom ökad politikermakt. Istället har Alliansen genom jobbskatteavdrag givit medborgarna ökad makt över sin ekonomi. Den privata konsumtionen har ju varit en viktig anledning till att svensk ekonomi inte sackat efter så mycket som prognoserna förutspådde.
Det kallar jag stimulans! Ge medborgarna tillbaka deras egen lön!
Men för en vänsterekonom som Krugman är det inte lika lockande som att öka statsutgifterna och därmed byråkraternas makt över pengarna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,
, )

Vem bryr sig om havererad brottsbekämpning?

Riksrevisionen har påtalat en rad brister inom svenskt rättsväsende. I Dagens Nyheter summerar Peter Wolodarski, Polis, polis, polisproblem:

Alla är med andra ord överens om att den grundläggande brottsbekämpningen inte fungerar. […] Till och med brott med unga gärningsmän mellan 15 och 17 år – som pekats ut som särskilt prioriterade av regeringen – drabbas av ständiga förseningar. På senare år har även själva lagföringen minskat, det vill säga andelen åtal som väcks är mindre. Regeringens tal om tidiga och tydliga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten saknar helt förankring i verkligheten.

Jo, men alla riksdagspartier saknar förankring i verkligheten när det gäller synen på kriminalitet, som de bagatelliserar, negligerar och helt enkelt inte förstår eftersom de tillhör en politikerklass som lever på helt andra nivåer än vanligt folk.
Eftersom journalister lever i symbios med politikerna, har medierna också väldigt svårt att begripa vilket oerhört allvarligt hot mot människors trygghet den havererade kriminalpolitiken innebär.
Det räcker inte att tala om organisationsproblem inom polisen, så som Wolodarski gör.
Inom svenskt rättsväsende är det hänsyn till brottslingen som står i fokus — därför är en långsam handläggning bara ett sätt att uppfylla den inre logiken att skydda brottslingar mot elaka brottsoffer som kräver upprättelse.
Domstolarna följer ju inte heller de lagar som politikerna trots allt stiftat. Påföljderna är alltid så nära miniminivå som möjligt. Sällan utdöms straff i mitten på den skala lagen anger. När det gäller självförsvar bryter domstolarna konsekvent mot den nödvärnsrätt som den lagstiftande församlingen, riksdagen, angivit. Den som försvarar sig får använda mer våld än nöden kräver, men den som gör det döms till hårda straff av domstolar som väljer att tolka lagen efter eget godtycke.
Moralen i domstolar, åklagarkammare och polis är bankrutt. Man har ingen ambition att bekämpa brott, bara få brottslingarna fria så fort som möjligt. Och enklast är ju att aldrig åtala dem.
Så var ju fallet med de som slog ihjäl en tonåring i ett uppmärksammat fall på Kungsholmen i oktober 2007. De hade tidigare anmälts för hot och misshandel, men polisbefälet ringde upp brottsoffren och bad dem dra tillbaka sina anmälningar så att polisen kunde riva anmälningarna och på det sättet ”minska brottsligheten” (Det kvinnliga polisbefälet blev sedan prickat av JO för det, men då hade de som sagt redan hunnit slå ihjäl en jämnårig).
Domstolar, åklagare och polis tycker bara det är jobbigt att jaga kriminella som ofta är uppfinningsrika, utstuderade och svåra att besegra. Det är enklare att låta dem gå fria och ta en kopp kaffe på betald arbetstid istället. En effektiv domare och åklagare skulle säkert bli utmobbad, genom att visa hur lite alla andra gör, men skulle kunna göra.
Haveriet i svensk kriminalpolitik — Sverige har fler misshandelsfall, rån, stölder, våldtäkter än New York per invånare — är uppenbart, men ingen i etablissemangen har lust att ta tag i det. Det är inte ”fint” i politiska och mediala kretsar att vilja ”sätta dit” kriminella. Den rätta socialradikala ståndpunkten är att problematisera brottslingen och rikta sitt agg emot dem som vill ha lag och ordning.
Se mer: Amerika har färre brottsoffer än Sverige.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Al Gore anmäld för våldtäkt på massös

I Politics Daily skriver etablerade vänsterkolumnisten Eleanor Clift om förre vicepresidenten Al Gores senaste skandal: våldtäktsanklagelse från hotellmassös av vilken Gore beställt magmassage. Clift skriver i Al Gore – A Joke on Late-Night Talk Shows Once Again:

Jag tvivlar på att Gores påstådda sexuella aggression kommer att avslöja en historia som den om Tiger Woods, men Enquirer nämner att det finns flera [fall].
Oavsett vilket: den respekt som Al Gore så länge längtade efter men aldrig fick i sitt politiska liv, men som han till slut uppnådde med sitt korståg mot klimatförändringar — eroderar nu, och ersätts med satiriska skämt om magmassage i de sena TV-showerna.

Jag har aldrig haft respekt för Al Gore, men att han skulle försökt tvinga sig på en massös, som anmäler händelsen först långt senare och bara ger intervjuer mot betalning, tror jag inte på.
Medierna måste lära sig att hantera dem som försöker utnyttja medierna för att tjäna pengar på lögner.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Riv Slussen!

Nära en miljon människor passerar Slussen i Stockholm varje dag. Trafikplatsen håller på att rasa samman. Ändå ägnar sig en rad ”kulturradikaler” åt att bekämpa förnyelse.
Bland lokalpolitiker förespråkar enbart Centerpartiets stadshusledare Per Ankersjö (C) öppet förnyelse och högre hus, konstaterar Expressens Sakine Madon i Stockholm är inte Bullerbyn:

Budskapet ”Rädda Slussen” kan läsas här och var på Södermalm i Stockholm. Not in my backyard-rörelsen är på krigsstigen. ”Överklassradikaler” kämpar mot hus, vägar och förnyelse. […]
Den som av princip hatar vägar, hus, affärer och caféer – eller tillhör gnällspikarna som årligen klagar på att det hörs ljud från Gröna lund såhär års – bör överväga att flytta från innerstaden.
Varför bo i en stad om man drömmer om motsatsen?

Ja, denna överklassvänster förnekar sig aldrig. De vill behålla staden som sitt privilegium och utestänga andra som söker sig dit.
>Se mer i bloggen. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )