Month: June 2010

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (VI): På samma sätt som liberalen Karl Staaff gjorde Hjalmar Branting (1860-1925) sina historiska insatser innan han blev statsminister, i tre korta omgångar 1920, 1921-23 och 1924-25. Branting var avgörande för att den unga Socialdemokratin skulle välja demokratins och pragmatismens väg, istället för revolutionens.
Han blev hårt kritiserad när han ställde upp på “den borgerliga demokratin” och bildade regering, den första socialdemokratiska i Europa. Vänsterpartiet bildades 1917 som protest mot Brantings “ministersocialism”. Först nu, inför årets val, har Vänsterpartiet accepterat regeringsmakten som medel för politiken, genom samarbetet med de rödgröna. Därmed har skälet till uppdelningen S och V egentligen försvunnit.

I en intressant kortbiografi i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers) har historikern Lars Ilshammar försökt se bakom myten Branting, “hövdingen” kallad.
Att Hjalmar Branting, professorsson med adliga rötter och gott om pengar, kunde bli en så oomstridd och självklar ledare för arbetarrörelsen förklarar Ilshammar med att Branting helt enkelt var först. Redan under studenttiden i Uppsala (Branting lämnade universitetet efter åtta år utan exemen) prenumererade han den tyska socialdemokratins tidning “Neue Zeit”, långt innan någon i Sverige kallade sig socialdemokrat.
En 22-årig Branting sökte 1882 upp den tyska socialdemokratins ledande ideolog Eduard Bernstein i Zürich, som imponerades av den unge svensken. Bernstein uppmanade Branting att akta sig för de anarkistiska och våldsamma tendenser som fanns kring de socialistiska idéerna. Branting träffade många av den tidens främsta socialistiska tänkare, och Ilshammar menar att han kände störst närhet till den franske socialistledaren Jean Jaurés.
När arbetarrörelsen växte fram i Sverige och partiet bildades 1889, fanns ingen som hade bättre insikter och kontakter än Hjalmar Branting. Men han utmanades för sin pragmatism. Först av August Palm. Innan partiet blev mittpunkten utgjorde tidningar och tidskrifter den centrala arenan. Den som var redaktör för den ledande vänstertidningen var också i praktiken partiledare. Branting startade 1885 tidskriften “Tiden”.
Men August Palm avvisade “taktiskt samarbete med progressiva borgerliga krafter” och startade “Social-Demokraten”. Konkurrensen var hård och Ilshammar talar om “öppet krig” mellan socialdemokratiska fraktioner. Men snart började “sansade hjärnor i båda lägren” förstå att man måste hålla ihop. Tiden lades ned, och Branting blev redaktör på Social-Demokraten. Även om August Palms tidning blev den mest framgångsrika, blev han marginaliserad efter samgåendet. Agitation snarare än ledarskap var hans styrka. En ledargestalt var däremot Branting.
I svenska skolan brukar ju barnen undervisas om att Socialdemokratin införde demokrati i Sverige, vilket är en lögn. Demokrati var en kontroversiell idé inom Socialdemokratin under lång tid.
Brantings kamp mot att i socialismens namn använda våld och revolution fortsatte långt in på 1900-talet, ja, ända fram till 1917 då parlamentarismen segrat genom att liberalen Nils Edén bildade regering med Branting som finansminister. Det var det året Vänsterpartiets föregångare bröt sig ut och bildade eget, för att kunna fortsätta kräva revloution istället för demokrati.
Kampen om demokrati och parlamentarism fördes av liberalen Karl Staaff. Branting var fullt upptagen med att hålla våldkraven i schack inom den socialdemokratiska rörelsen. På partikongressen 1891 sa Hinke Bergegren, en färgstarke medarbetaren i Social-Demokraten (alltså underställd Branting på redaktionen):

— Nej, låt oss […] lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi blir mogna för hvilket våld som helst.

Branting fick kämpa hårt för att få kongressen att ta avstånd från “sådana agitatorer som upphetsa massorna mot enskilda”.
Terrorism diskuterades alltså på allvar inom Socialdemokratin, som en till demokratin alternativ metod att nå makten.
Och på våren 1906 stod partiet som värd för en hemlig “föreningskongress” med olika fraktioner av den ryska Socialdemokratin. En delegat som svensk polis bevakade var en orakad georgier som blev känd under sitt täcknamn: Stalin. Branting höll välkomsttalet.
Man kan alltså hävda att Brantings stora insats var att hålla politiskt våld och terrorism borta från svenskt politiskt liv. Därmed kunde liberalerna nå framgångar mot kungamakten i sin kamp för allmän rösträtt och parlamentarism. På det sättet medverkade Branting – men inte hela Socialdemokratin – till demokratiseringen.
Som bloggen berättat, hade Branting på äldre dar, under sina många internationella uppdrag i exempelvis Nationernas Förbund, stort utbyte av diskussioner med sin gamle antagonist Ernst Trygger, högerledare i första kammaren.
Jag har läst en del om Branting och har varje gång svårt att greppa den pondus han måste haft. Ilshammars analys är intressant: För alla som ville socialismen hade Branting alltid funnits, legat före och kunnat mest. Är det inte så att vi ska tillskriva den gamla svenska traditionen av meritokrati en hel del av Brantings framgångar? Trots att han kom ur “fel” klass, kunde han leda arbetarrörelsen på allas vetskap om att ingen visste mer än han.
Köp boxen: Adlibris. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Hjalmar Branting, opposition, regering)

Sedan 1950 har antalet privatanställda inte ökat, vilket ju befolkningen gjort. Debattskriften Låt dem inte komma undan – tio viktiga frågor till våra politiker, skriven av Patrik Engellau och Thomas Gür, diskuteras av Upsala Nya Tidning, Den stora utmaningen:

Det krävs inga avancerade matematiska resonemang för att inse vad det innebär att dessa tre miljoner nu måste stå för intäkter som bekostar ytterligare drygt två miljoner personers löner, socialförsäkringar och bidrag. Detta är en av förklaringarna till att det svenska skattetrycket är så högt. Visst handlar det också om nivån på de offentliga tjänsterna som finansieras via skattsedeln, men det är omöjligt att tänka bort att antalet arbetstillfällen i privat sektor har legat still sedan 50-talet.
[A]tt permanent lämna människor utanför arbetsmarknaden, är i sin tur varken ekonomiskt möjligt eller moraliskt försvarbart. Att människor får en förtidspension i handen och redan tidigt stämplas som oönskade för livet är inte bara en stor kostnad för samhället utan också för individen. Det måste vara politikens mål att varje människa ska kunna bidra till sin egen försörjning. Men om det ska bli verklighet måste faktiskt sysselsättningen i privat sektor öka. Och mer än en bit på vägen räcker varken regeringens eller oppositions reformer. […]
Förutsättningarna måste förändras. Fler måste våga starta företag, och de företag som finns få möjligheter att växa.

Så sant. Frågan är dock om reformering av en så för Sverige känslig fråga som arbetsrätten sker bäst under en valrörelse. Risken för bakslag är stor, eftersom Socialdemokraterna och LO skulle starta skräckpropaganda emot varje liberalisering. En överförsiktig borgerlig regering är ändock avsevärt mycket bättre än en vänsterregering som tvärtom skärper arbetsrätten genom att förbjuda deltid mm.
När det gäller förnyelse av fundamentala värderingar, som en liberalare arbetsrätt, krävs att andra än partipolitiker går före och skapar bred förståelse för nödvändigheten av förnyelse.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, tillväxt)

Helsingborgs Dagblad tycker att politikerna ska ta semester, eftersom de osäkra väljarna inte kommer att ta ställning förrän efter sommaren – Spar det politiska krutet.
Om det är jag inte så säker. Att bygga upp en valrörelse där valarbetare och sympatisörer vågar tala om det parti man tycker är bäst – och historiskt i denna valrörelse: vilket regeringsalternativ man tycker är bäst. “Pratarna” brukar vinna valet. De som har offensiva sympatisörer. Och den stämningen måste skapats före de sista veckornas intensiva kamp börjar.
Men på en punkt har tidningen absolut rätt:

Det kommer att bli skillnad om det ena eller det andra blocket vinner valet.

Må bästa lag vinna.
(Andra intressanta bloggar om politik, riksdagsval, Val 2010, rödgröna, Alliansen, regeringen)

Nykterhetsrörelsen varnar för “extrema förluster” av både liv och skattepengar – 1.580 fler dödsfall, 14.200 extra misshandelsfall och ytterligare 16.100.000 sjukskrivningsdagar varje år – om några hundra vinbönder får idga gårdsförsäljning av alkohol.
Göteborgs-Postens reaktion är mitt i prick, Bondens vin är inget hot:

Om för mycket alkohol fördunklar omdömet, så gäller snudd på det samma för den svenska alkohollagstiftningen.
Intet kan så sätta sinnen i brand och lossa tungornas band som minsta antydan till eventuell uppluckring av Systembolagets försäljningsmonopol. […]
För en lekman är det svårt att se hur ett tillstånd att sälja enbart egenproducerat vin skulle kunna innebära konkurrensbegränsning. Varför inte se möjligheterna i stället för svårigheterna? Systembolaget har jämte butiker även utlämningsställen. Kanske kan gårdsbutiker fungera som utlämningsställen med egenproducerat vin i lager.

Förmynderi leder aldrig någonsin till mer ansvarstagande människor – bara till motsatsen. Nykterhetsrörelsen borde rikta in sin energi på folkbildning istället för på översitteri. Har man inte lärt läxan av den förödelse alkoholförbud skapat i de länder där det prövats? Organiserad brottslighet, korruption, laglöshet – inte nykterhet – blir resultatet när staten går längre än folket tolererar i restriktioner.
Gårdsförsäljning av alkoholdrycker är en självklarhet. Det handlar om kultur, turism och landsbygdsutveckling. Den ska stimuleras, inte stoppas.
>(Andra intressanta bloggar om politik, gårdsförsäljning, alkoholpolitik, alkohol, matturism, Systembolaget, förmynderi, kultur)

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (V): Han hade inte en tanke på att ge sig in i partipolitiken. Som professor i historia vid 32 års ålder och allmänt respekterad akademiker fick han 1905 samlingsregeringens uppdrag att snabbutreda hur unionsupplösningen med Norge kunde ske på rimliga villkor.
Författaren Gunnar Wetterberg har gjort en kort och intressant biografi över Nils Edén (1871-1945) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Nils Edén föddes i Piteå i Norrbotten. Släkten bestod av strävsamma hemmansägare som successivt stärkt sin ställning: som nämndemän, präster och riksdagsledamöter i bondeståndet. När “juridiken ersatte teologin som kungsvägen till bärgning och inflytande”, som Wetterberg skriver, förväntades Nils slå in på denna bana, men han vägrade. Han tänkte läsa historia i Uppsala. Och så blev det.
I Norrlands nation blev han en framstående kraft, och snart som ordförande för hela Uppsala universitets studentkår. Här lärde han sig ledarskap och att hålla tal.
Även hans bittraste motståndare medger att få kunde tala som Edén, som fick smeknamnet “Silvertrumpeten”. Men ändå uppfattades han av många som reserverad, tom arrogant. Wetterberg spekulerar i om det kan vara “social osäkerhet inför den överklass” han hade att möta i landets absoluta ledning. 
Han hade konservativa historiker som förebild. När en av dessa konstaterade att införande av allmän värnplikt också gör det logiskt med allmän rösträtt, blev det hans rättesnöre. Därför blev han alltmer kritisk till de konservativa regeringar som införde värnplikt, men förhalade rösträtten. Det drev honom i armarna på liberalerna.
Sedan han invalts i riksdagen 1908 blev han en tongivande kraft, som rikdagens gruppledare när Karl Staaff bildade regering 1911. Edén försökte få Staaff att mjuka upp sin hårdnackade  nedrustningspolitik. Trots Edéns kritik i sak, motsatte han sig bestämt alla försök att kringskära Staaff.
När Staaff dog i lunginflamation valdes efter många turer Edén till främste man i ett femmannaråd som skulle leda partiet.
När Edén bildade regering med Socialdemokraterna 1917-20 visade han sig vara en lysande regeringschef. Trots alla svårigheter i första världskrigets slut och de enorma ambitionerna som liberaler och socialdemokrater hade, därtill ofta i konflikt med varandra, arbetade regeringen harmoniskt under Edéns fasta ledning.
Wetterberg konstaterar att Edén lyckades på alla de punkter där Karl Staaff misslyckats — rösträtten blev allmän, parlamentarismen etablerades och en rad medborgerliga rättigheter etablerades.  Edén blev så framgångsrik att det liberala partiprogrammet i stort sett förverkligades, och man hade svårt att förnya sin kravlista. Därför fick frågan om spridförbud ökad tyngd. 
Edén har beskrivits som en lika usel partiledare som han var resultatinriktad statsminister. Edén lyckades spränga sitt parti. Liberalerna delades i två 1923, rusdrycksförbudsivrare i Frisinnade landsföreningen och förbudsmotståndare i Sveriges Liberal parti. Edén ledde utbrytningen, men lämnade partipolitiken och gick tillbaka till historieforskning.
Att Karl Staaff, den stridbare opinionsbildaren som misslyckades nå resultat, är så mycket mer känd än Nils Edén, som genomförde politiken i verkligheten, säger något om vårt kollektiva minne och historiens nyckfullhet.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Nils Edén, opposition, regering)

I Svenska Dagbladet har PJ Anders Linder om budgetförslag från Storbritanniens nya liberalkonservativa regering, Miljardrullningen har nått vägs ände:

[Finansminister] Osborne får kritik från bedömare som menar att sparandet kommer för tidigt och snabbt och äventyrar återhämtningen. Jag tillhör dem som tror att kritiken är fullständigt missriktad.
När budgetunderskottet motsvarar över 10 procent av BNP, statsskulden drar iväg och andra EU-länder har stora problem med kreditvärdigheten är chanserna att en saneringsplan skapar förtroende mycket större än riskerna för att den kyler av. Löften om att man ska börja spara i morgon inger ingen respekt.
Medborgarna kanske inte genast jublar i sin egenskap av väljare, men som konsumenter, sparare och företagare får de hopp om att det kan bli ordning och reda i affärerna igen.

Ja, det är när krisen är akut som de flesta människor förstår att något måste göras. Det är då det också i en demokrati finns vilja till uppoffring nu, för att nå fördelar på sikt. Det är synd att demokrati inte uppbringar denna klarsyn i andra tider än i kristider, men när förutsättningarna väl finns då måste en regering agera kraftfullt och verkligen se till att lösa problemen. I detta fall skenande budgetunderskott.
Frågan är vilken politik en S-V-MP-regering skulle föra om den tillträdde efter valet i september. Risken finns att man följer Labours taktik, som nu kritiserar regeringen för att den gör något åt problemen. Skulle Mona Sahlin verkligen kunna hålla igen pengapungen, när Lars Ohly och andra vill sprida skattemedlen för vinden?
(Andra intressanta bloggar om politik, Storbritannien, ekonomi, Tory, Socialdemokaterna, Labour, budgetunderskott)

Inläggen i bloggen blir lite färre så här års, men något sommaruppehåll kommer det inte att bli.
Jag önskar er alla en skön midsommar!
Och här kommer en Hans Lindström apropå ingenting:

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, midsommar, kultur, Hans Lindström)

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (IV): Carl Swartz tog som 23-åring över efter fadern som direktör i det 170 år gamla tobaksbolaget Petter Swartz. Företaget var en viktig del av näringsverksamheten i Norrköping och Carl tog plats i stadsfullmäktige och valdes år 1900 till stadens ledamot i riksdagens första kammare. Där blev han en viktig medspelare till industrihögerns ledare Arvid Lindman, som övertalade honom att bli statsminister när Hammarskjölds regering föll i mars 1917.
Historieprofessorn Eva Helen Ulvros har skrivit en kort biografi över Carl Swartz (1858-1926) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år.
Eftersom Swartz bara var statsminister från 30 mars till 19 oktober 1917 ger Ulvros en bred bakgrund till stämningsläget i Sverige, som kokade av oro, spänning och revolutionskrav i efterföljd på den ryska revolutionen och tsarens abdikation.
På grund av krigsblockader och missväxt levde många svenskar på gränsen till svält.
De politiska motsättningarna mellan kungen som representant för det gamla privilegiesamhället och den framväxande folkrörelserna som krävde allmän rösträtt växte. Vänsterfalangen inom Socialdemokratin agiterade för radikala förändringar (också en ung Per Albin Hansson). Demonstrationerna var många. Vladimir Lenin hälsades på Stockholms centralstation välkommen av ledande socialdemokrater (han var på genomresa tillbaka till Ryssland).
Inom Stockholms borgerliga kretsar befarade man på fullt allvar att revolution skulle kunna inträffa. Militären sattes i förhöjd beredskap, men det fanns oro för att de värnpliktiga skulle stå på demonstranternas sida.
Därför beslutade överståthållaren och polisledningen att bilda en skyddskår under ledning av general Viktor Balck och med högkvarter på Kungliga Krigshögskolan. På detta reagerade även moderatliberala krafter som andra kammarens talman Johan Widén som såg initiativet som “bevis på den rabiata högerns brist på psykologisk blick”.
Skyddskåren innebar en upptrappning av motsättningarna, i strid med regeringen Swartz som inlett förhandlingar med S-ledaren Branting om att gemensamt se till att det blev lugnt på 1 maj 1917. Då fattade Swartz, med stöd av sin utrikesminister Arvid Lindman, ett beslut som många ansågs avgörande för att bryta upptrappningen. Ulvros skriver:

Swartz deklarerade att han skulle “uppmana ordningsmakten att inhibera den tilltänkta anordningen”, som Dagens Nyheter skrev … Aftonbladet, då en högertidning, kritiserade statsministern och menade att skyddskåren behövdes och att Swartz gett vika för Branting.

Första majfirandet gick lugnt till. Det var en seger för både den moderata regeringen och arbetarrörelsens reformvänliga falang.
I rösträttsfrågan gjorde Carl Swartz det historiska, att i praktiken uttala sig för parlamentarism. Som svar på interpellation från Branting om rösträtten sa han att höstens val får avgöra frågan. Det var ett erkännande för att riksdagen avgjorde svensk politisk inriktning, inte kungen.
Man kan undra hur det gått om inte de moderata industrimännen trätt in på den politiska arenan och agerat pragmatiskt i dessa oroliga tider. Å andra sidan var det just framväxten av industrisamhället som orsakat kraven på mer folkmakt. Därmed låg det i tiden att förändra ett stelt klassamhälle till ett där duglighet, flit och kompetens avgjorde, inte börd.
Carl Swartz och Arvid Lindman mötte stort motstånd i de gamla etablissemangen, men de tvekade inte att agera i syfte att påverka på vilket sätt förändringarna tog form, och på det sättet stoppa mer radikala förslag.
Köp boxen: Adlibris. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Carl Swartz, opposition, regering)

I morgon är det fyra år sedan den franska och israeliska medborgaren Gilad Shalit, den 25 juni 2006, kidnappades av terrororganisationen Hamas på israeliskt territorium i närheten av Kerem Shalom-övergången i södra Gazaremsan. Den 24-årige Gilads bortförande utgör, som en rad internationella människorättsorganisationer framhävt, ett grovt brott mot internationell och humanitär rätt däribland den tredje Genèvekonventionen.
Läs hela uppropet och gör som jag, skriv på: Free Gilad.
(Andra intressanta bloggar om politik, Gaza, fundamentalism, terrorism, rasism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Palestina, Israel, upprop, kidnappning, demokrati, mänskliga rättigheter)

Förre SSU-basen Niklas Nordström skriver i sin kolumn i Göteborgs-Posten, Röj undan osäkerheten:

Medelklassen i form av industritjänstemän, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare m.fl. är idag tveksamma till S. Man ser inte tvärsäkert S som det naturliga alternativet.
Jag tror det krävs en tydlighet att S inte förhandlat bort sin politik till Vänsterpartiet och Miljöpartiet och att det fortfarande är jobb och tillväxt som är grunden för den Socialdemokratiska politiken. Hanteringen av Förbifart Stockholm, bensinskattehöjning, ensidig reträtt av USA från baser i omvärlden, införande av förmögenhetsskatt är några exempel på frågor som inte har skapat trygghet hos väljarna. […]
Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare. Osäkerheten som nu finns kring S-politiken, primärt ekonomi, jobb och skatter, måste röjas undan

Jag har skrivit det förut, men om Socialdemokratin lyssnade på Nordström skulle Alliansen få problem. Självfallet var det ett misstag av Mona Sahlin att bilda regeringssamarbete med V och MP. Detta samarbete i sig skapar den osäkerhet som Nordström beskriver.
Och de väljare som är osäkra på om S står för tillväxt och jobb gör helt rätt i att tvivla. S har närmat sig MP och V i kritiken av tillväxten, vilket framför allt märks i Nordströms gamla ungdomsförbund. S har blivit ett flummparti av samma genre som MP och V.
Respekten för de hårda realiteterna, som jag menar varit den svenska socialdemokratins styrka jämfört med andra europeiska socialistpartier, finns inte längre. I den meningen har S blivit som på kontinenten. Då är det inte heller särskilt märkligt att partiet också får ett väljarstöd mer normalt för ett europeiskt socialistparti.
Jag tror S efter en valförlust i höst behöver bryta upp från V och MP, och i grunden ifrågasätta vad partiets uppdrag är. Ska man fortsätta att klientifiera medborgarna, eller återgå till den frihetliga socialism som frodades på 1910- och 20-talet, då man ansåg att arbetarklassen skulle bli fri genom egenmakt. Kort sagt: försvarar S medborgarnas individuella rätt eller statens rätt att bestämma åt medborgarna.
(Andra intressanta bloggar om politik, rödgröna, Socialdemokraterna, val 2010, jobb, ekonomi, finanskris, tillväxt)