Nils Edén – resultatinriktad statsminister med silvertrumpet

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (V): Han hade inte en tanke på att ge sig in i partipolitiken. Som professor i historia vid 32 års ålder och allmänt respekterad akademiker fick han 1905 samlingsregeringens uppdrag att snabbutreda hur unionsupplösningen med Norge kunde ske på rimliga villkor.
Författaren Gunnar Wetterberg har gjort en kort och intressant biografi över Nils Edén (1871-1945) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Nils Edén föddes i Piteå i Norrbotten. Släkten bestod av strävsamma hemmansägare som successivt stärkt sin ställning: som nämndemän, präster och riksdagsledamöter i bondeståndet. När ”juridiken ersatte teologin som kungsvägen till bärgning och inflytande”, som Wetterberg skriver, förväntades Nils slå in på denna bana, men han vägrade. Han tänkte läsa historia i Uppsala. Och så blev det.
I Norrlands nation blev han en framstående kraft, och snart som ordförande för hela Uppsala universitets studentkår. Här lärde han sig ledarskap och att hålla tal.
Även hans bittraste motståndare medger att få kunde tala som Edén, som fick smeknamnet ”Silvertrumpeten”. Men ändå uppfattades han av många som reserverad, tom arrogant. Wetterberg spekulerar i om det kan vara ”social osäkerhet inför den överklass” han hade att möta i landets absoluta ledning. 
Han hade konservativa historiker som förebild. När en av dessa konstaterade att införande av allmän värnplikt också gör det logiskt med allmän rösträtt, blev det hans rättesnöre. Därför blev han alltmer kritisk till de konservativa regeringar som införde värnplikt, men förhalade rösträtten. Det drev honom i armarna på liberalerna.
Sedan han invalts i riksdagen 1908 blev han en tongivande kraft, som rikdagens gruppledare när Karl Staaff bildade regering 1911. Edén försökte få Staaff att mjuka upp sin hårdnackade  nedrustningspolitik. Trots Edéns kritik i sak, motsatte han sig bestämt alla försök att kringskära Staaff.
När Staaff dog i lunginflamation valdes efter många turer Edén till främste man i ett femmannaråd som skulle leda partiet.
När Edén bildade regering med Socialdemokraterna 1917-20 visade han sig vara en lysande regeringschef. Trots alla svårigheter i första världskrigets slut och de enorma ambitionerna som liberaler och socialdemokrater hade, därtill ofta i konflikt med varandra, arbetade regeringen harmoniskt under Edéns fasta ledning.
Wetterberg konstaterar att Edén lyckades på alla de punkter där Karl Staaff misslyckats — rösträtten blev allmän, parlamentarismen etablerades och en rad medborgerliga rättigheter etablerades.  Edén blev så framgångsrik att det liberala partiprogrammet i stort sett förverkligades, och man hade svårt att förnya sin kravlista. Därför fick frågan om spridförbud ökad tyngd. 
Edén har beskrivits som en lika usel partiledare som han var resultatinriktad statsminister. Edén lyckades spränga sitt parti. Liberalerna delades i två 1923, rusdrycksförbudsivrare i Frisinnade landsföreningen och förbudsmotståndare i Sveriges Liberal parti. Edén ledde utbrytningen, men lämnade partipolitiken och gick tillbaka till historieforskning.
Att Karl Staaff, den stridbare opinionsbildaren som misslyckades nå resultat, är så mycket mer känd än Nils Edén, som genomförde politiken i verkligheten, säger något om vårt kollektiva minne och historiens nyckfullhet.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )