Carl Swartz – tobakshandlaren som öppnade för parlamentarism

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (IV): Carl Swartz tog som 23-åring över efter fadern som direktör i det 170 år gamla tobaksbolaget Petter Swartz. Företaget var en viktig del av näringsverksamheten i Norrköping och Carl tog plats i stadsfullmäktige och valdes år 1900 till stadens ledamot i riksdagens första kammare. Där blev han en viktig medspelare till industrihögerns ledare Arvid Lindman, som övertalade honom att bli statsminister när Hammarskjölds regering föll i mars 1917.
Historieprofessorn Eva Helen Ulvros har skrivit en kort biografi över Carl Swartz (1858-1926) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år.
Eftersom Swartz bara var statsminister från 30 mars till 19 oktober 1917 ger Ulvros en bred bakgrund till stämningsläget i Sverige, som kokade av oro, spänning och revolutionskrav i efterföljd på den ryska revolutionen och tsarens abdikation.
På grund av krigsblockader och missväxt levde många svenskar på gränsen till svält.
De politiska motsättningarna mellan kungen som representant för det gamla privilegiesamhället och den framväxande folkrörelserna som krävde allmän rösträtt växte. Vänsterfalangen inom Socialdemokratin agiterade för radikala förändringar (också en ung Per Albin Hansson). Demonstrationerna var många. Vladimir Lenin hälsades på Stockholms centralstation välkommen av ledande socialdemokrater (han var på genomresa tillbaka till Ryssland).
Inom Stockholms borgerliga kretsar befarade man på fullt allvar att revolution skulle kunna inträffa. Militären sattes i förhöjd beredskap, men det fanns oro för att de värnpliktiga skulle stå på demonstranternas sida.
Därför beslutade överståthållaren och polisledningen att bilda en skyddskår under ledning av general Viktor Balck och med högkvarter på Kungliga Krigshögskolan. På detta reagerade även moderatliberala krafter som andra kammarens talman Johan Widén som såg initiativet som ”bevis på den rabiata högerns brist på psykologisk blick”.
Skyddskåren innebar en upptrappning av motsättningarna, i strid med regeringen Swartz som inlett förhandlingar med S-ledaren Branting om att gemensamt se till att det blev lugnt på 1 maj 1917. Då fattade Swartz, med stöd av sin utrikesminister Arvid Lindman, ett beslut som många ansågs avgörande för att bryta upptrappningen. Ulvros skriver:

Swartz deklarerade att han skulle ”uppmana ordningsmakten att inhibera den tilltänkta anordningen”, som Dagens Nyheter skrev … Aftonbladet, då en högertidning, kritiserade statsministern och menade att skyddskåren behövdes och att Swartz gett vika för Branting.

Första majfirandet gick lugnt till. Det var en seger för både den moderata regeringen och arbetarrörelsens reformvänliga falang.
I rösträttsfrågan gjorde Carl Swartz det historiska, att i praktiken uttala sig för parlamentarism. Som svar på interpellation från Branting om rösträtten sa han att höstens val får avgöra frågan. Det var ett erkännande för att riksdagen avgjorde svensk politisk inriktning, inte kungen.
Man kan undra hur det gått om inte de moderata industrimännen trätt in på den politiska arenan och agerat pragmatiskt i dessa oroliga tider. Å andra sidan var det just framväxten av industrisamhället som orsakat kraven på mer folkmakt. Därmed låg det i tiden att förändra ett stelt klassamhälle till ett där duglighet, flit och kompetens avgjorde, inte börd.
Carl Swartz och Arvid Lindman mötte stort motstånd i de gamla etablissemangen, men de tvekade inte att agera i syfte att påverka på vilket sätt förändringarna tog form, och på det sättet stoppa mer radikala förslag.
Köp boxen: Adlibris. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )