En klart bättre sjukförsäkring

En reform som gett så många människor en ny jobbchans är en framgång, skriver Gert Gelotte i Göteborgs-Posten, En klart bättre sjukförsäkring:

Målet med en sjukförsäkring är ju att de som drabbas av sjukdom eller skada skall komma tillbaka i arbete, inte att de skall förbli försörjda av försäkringen.
Men LO och de rödgröna partierna vill alltså ta bort omprövningen och återinföra rätten till obegränsad sjukskrivning.
Att få vara sjukskriven hur länge som helst låter som en förmån, men är i verkligheten en slipprig utförsbacke mot förtidspension. Det var så försäkringen fungerade före alliansregeringens sjukförsäkringsreform. Då begränsade de rödgröna partierna kostnaderna i försäkringen genom näst intill automatisk förtidspensionering efter ett år som sjukskriven.
80 procent i sjukpenning blev därmed 64 procent i pension. Det systemet gjorde skäl för tillmälet utförsäkring.

Ja, det är de rödgröna som står för en politik som utförsäkrar människor, utförsäkrar dem från ett aktivt liv. Och kastar dem på samhällets soptipp varifrån man aldrig vill höra av dem igen.
De rödgröna står för en ovärdig politik som gör att människor hamnar i bidragsberoendets vanmakt.
Och som framgår av förra blogginlägget, är minskade sjukskrivningar en viktig delförklaring till att de svenska statsfinanserna inte är i bankrutt. Genom aktiva åtgärder för att föra människor tillbaka till arbetsmarknaden blir vinsten dubbel: aktiva människor och sunda statsfinanser.
Allt detta vill de rödgröna rasera.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Finans i balans

I nya numret av magasinet Neo intervjuar Johan Ingerö den svenske finansministern Anders Borg. Det blir ett samtal om ordning och reda, stabilitet och robusthet i statsfinanserna. Borg summerar sitt fögderi, ansvaret för svenska statens finanser under fyra år:

— Skulden är lägre i dag än vad den var när jag tillträdde. Så trots krisen är vi idag mindre skuldsatta än för fyra år sedan.

Det är klart att han är påtagligt stolt över den bedriften. Sverige är ett föregångsland i den internationella ekonomiska debatten. Allt medan Grekland, Storbritannien och en lång rad länder, också USA på några års sikt, befinner sig i statsskuldkris vilket riskerar att få allvarliga konsekvenser. Ingerö frågar:

Men hur det nu är så har stödpaket och bailouts grävt djupa hål i den amerikanska statskassan, och frågan är därför hur stor betydelse avsaknaden av sådana räddningspaket har haft för Sveriges jämförelsevis goda budgetsituation.
— Det handlar mycket om den fallande sjukfrånvaron, om jag ska vara ärlig. Sedan har inte arbetslösheten blivit så hög som vi fruktade. Men frånvaron av dyra stöd till bilindustrin och banksektorn spelar in. Vi fick samma ”erbjudande”, att ta över förlusterna, och jag anser inte att man bör göra det.

Bankernas förluster, till exempel. Så som Barack Obama gjorde i USA. Anders Borg hade en betydligt tuffare hållning:

— Vi sa till bankerna att om ni kommer till oss, så tar vi också över ägandet. Och då föredrog de att lösa det hela själva. Vi kan ta över tillgångar [osäkra fordringar] om banken inte klarar situationen, och då gör vi det genom att ta över banken, inte genom att ta över förlusterna.

Detta är givetvis den enda rätta vägen. De som tar risker och förlorar kan inte begära att någon annan ska ta hand om förlusterna. Det är marknadseknomins grundprincip.
Den har vi följt i Sverige. Men uppenbart har man inte gjort det i USA och på andra håll. Där har skattebetalarna vackert fått ställa upp och täcka förluster via politiker som låter storspelarna gå skadeslösa.
Det är tryggt att Sverige har en finansminister som både förstår marknadsekonomin och behovet av att staten håller i pengarna.
Med en annan regering hade Sverige kunnat vara lika illa ute som exempelvis Storbritannien, som haft en vänterregering under de senaste årens kriser som kört ekonomin i botten.
Kristiderna är inte över. Svenska folket bör noga fundera vilken regering man vill ha efter valet i höst. En som fortsätter hålla hårt i tyglarna, eller en vänsterregering som likt Laobur i Storbritannien lovar massor med förmåner utan att kunna betala för dem.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,
, )

Memorial Day präglas av amerikansk uppgivenhet

Måndagen var helgdag i USA. Memorial Day är dagen då de stupade i alla krig hedras. I Los Angeles Times skriver historieprofessorn vid Boston University, Andrew J. Bacevich, en synnerligen uppgiven betraktelse. Nu är han ingen vänsterintellektuell hippie-fyrtiotalist, utan en West Point-utbildad överste som stred i Vietnam och vars son dog i strid i Irak. Därför lyder rubriken, Memorial Day, for a father whose son was killed in Iraq.
Han menar att vi vet varför tidigare generation offrade sina liv i hundratusental, exempelvis vid landstigningen i Normandie på Dagen D, men att det är svårt att förstå förlusterna i vår tids krig. Afganistan är nu det längst pågående aktiva kriget i USA:s historia, skriver han och fortsätter:

Hur exakt hamnade vi i den här situationen, engagerade i oändliga krig som vi inte kan vinna och inte har råd med? Beror det på oduglighet hos våra generaler? Eller beror det på dårskap hos våra valda ledare? Eller kan det kanske vara våra egna lata ouppmärksamhet?
Snarare än att begrunda innebörden av amerikanska krig, tidigare eller nuvarande, väljer vi [en dag som denna] att titta bort, föredrar stranden och ledigheten. Så medan politiker lovar fred och kongressen pyntar upp pengarna för krig, beger sig trupperna ut på ännu en vända till fronten. Och ännu fler amerikanska familjer kommer att ges möjligheten att uppleva Memorial Day på sätt de aldrig väntat.

Han tycks vilja det som de rödgröna i Sverige kräver: att USA isolerar sig och lämnar världen åt sitt öde.
På ett sätt vore det en bra läxa om så skedde. Då skulle alla de regionala konflikter som pyr runt om i världen blossa upp till fullskaliga krig där vi inom loppet av några år kommer att få se fler dödade än under andra världskriget. Vi skulle få se atombombsplymer stiga mot skyn.
Skillnaden mellan 1900-talets världskrig/kalla krig och 2000-talet är att det inte står tydliga, globala militära allianser mot varandra. Istället har världen blivit mycket komplicerad med en mängd regionala konflikter och ihopflätade med dem civilisationskonflikter som saknar tydliga gränser. Det är oftare konflikter inom splittrade nationer än nation mot nation.
Den enda kraft på jorden som har förmågan att hålla tillbaka alla dessa konflikter så att de inte blossar upp till storskaliga krig är — Amerika.
Utan dem skulle locket på tryckkokaren flyga av och helvetet bryta ut. I Mellanöstern skulle Iran omedelbart försöka förinta Israel. Konflikten mellan Pakistan och Indien skulle trappas upp, så smångom till kärnvapenkrig. Kina skulle anfalla Taiwan, Nordkorea utmana Sydkorea. Japan skulle militariseras. Konflikt efter konflikt skulle blossa upp i alla världsdelar. Ingenting skulle hålla dem tillbaka.
Jorden skulle bli som ett enda stort Balkan efter Jugoslaviens sammanbrott.
Jag är förvånad att en person som Bacevich inte inser det. Han talar om diplomati. Men diplomati fungerar bara om man kan sätta kraft bakom orden. Och kraft betyder militär förmåga. De som skaffar sig militär förmåga, har också diplomatisk potens. I en värld där USA är frånvarande kommer alla andra att tvingas rusta upp, om inte annat för att kunna försvara sig.
Naturligtvis är det orättvist att amerikanska familjer får betala ett så högt pris för att hålla världen i schack. Men logiken säger att det blir supermaktens ansvar.
Det blir än mer orättvist när dessa högst mänskliga uppoffringar inte uppskattas utan tvärtom kritiseras av övriga världen.
Men det tecken på dåligt politiskt ledarskap när betydelsen av dessa uppoffringar inte blir tydliga för folket. Och för omvärlden.
Jag anser, som trogna läsare vet, att den neokonservativa strategin är den enda hållbara för att nå verklig fred. Och det är genom att se till att sprida frihet och demokrati till varje skrymsle på denna jord. Då kan människor ägna sig åt att skapa välstånd åt sig och sina nära, istället för att strida med grannar om land, resurser och religion.
Frihet ger den överlägset starkaste kraften till framsteg. Då behöver man inte i merkantilistiska tankegångar strida om makten som om allt vore ett nollsummespel.
Det har vi lärt oss i väst, men övriga världen har ännu inte fattat.
När de gör det, kan de satsa sin energi, sina krafter och sin själ i konstruktivt arbete. Och lämna grannarna ifred. Men det går inte, utan att frihet, rättsstat och demokrati upprättats.
Om det hade George W Bush aldeles rätt.
Nu gäller det bara att någon som kan kommunicera detta budskap dyker upp på den amerikanska politiska scenen. Och gärna i Europa.
Jag börjar dock tro att USA först måste isolera sig, så att både amerikaner och vi andra i verkligheten får se vilket helvete det innebär på jorden, innan budskapet når fram.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )