Memorial Day präglas av amerikansk uppgivenhet

Måndagen var helgdag i USA. Memorial Day är dagen då de stupade i alla krig hedras. I Los Angeles Times skriver historieprofessorn vid Boston University, Andrew J. Bacevich, en synnerligen uppgiven betraktelse. Nu är han ingen vänsterintellektuell hippie-fyrtiotalist, utan en West Point-utbildad överste som stred i Vietnam och vars son dog i strid i Irak. Därför lyder rubriken, Memorial Day, for a father whose son was killed in Iraq.
Han menar att vi vet varför tidigare generation offrade sina liv i hundratusental, exempelvis vid landstigningen i Normandie på Dagen D, men att det är svårt att förstå förlusterna i vår tids krig. Afganistan är nu det längst pågående aktiva kriget i USA:s historia, skriver han och fortsätter:

Hur exakt hamnade vi i den här situationen, engagerade i oändliga krig som vi inte kan vinna och inte har råd med? Beror det på oduglighet hos våra generaler? Eller beror det på dårskap hos våra valda ledare? Eller kan det kanske vara våra egna lata ouppmärksamhet?
Snarare än att begrunda innebörden av amerikanska krig, tidigare eller nuvarande, väljer vi [en dag som denna] att titta bort, föredrar stranden och ledigheten. Så medan politiker lovar fred och kongressen pyntar upp pengarna för krig, beger sig trupperna ut på ännu en vända till fronten. Och ännu fler amerikanska familjer kommer att ges möjligheten att uppleva Memorial Day på sätt de aldrig väntat.

Han tycks vilja det som de rödgröna i Sverige kräver: att USA isolerar sig och lämnar världen åt sitt öde.
På ett sätt vore det en bra läxa om så skedde. Då skulle alla de regionala konflikter som pyr runt om i världen blossa upp till fullskaliga krig där vi inom loppet av några år kommer att få se fler dödade än under andra världskriget. Vi skulle få se atombombsplymer stiga mot skyn.
Skillnaden mellan 1900-talets världskrig/kalla krig och 2000-talet är att det inte står tydliga, globala militära allianser mot varandra. Istället har världen blivit mycket komplicerad med en mängd regionala konflikter och ihopflätade med dem civilisationskonflikter som saknar tydliga gränser. Det är oftare konflikter inom splittrade nationer än nation mot nation.
Den enda kraft på jorden som har förmågan att hålla tillbaka alla dessa konflikter så att de inte blossar upp till storskaliga krig är — Amerika.
Utan dem skulle locket på tryckkokaren flyga av och helvetet bryta ut. I Mellanöstern skulle Iran omedelbart försöka förinta Israel. Konflikten mellan Pakistan och Indien skulle trappas upp, så smångom till kärnvapenkrig. Kina skulle anfalla Taiwan, Nordkorea utmana Sydkorea. Japan skulle militariseras. Konflikt efter konflikt skulle blossa upp i alla världsdelar. Ingenting skulle hålla dem tillbaka.
Jorden skulle bli som ett enda stort Balkan efter Jugoslaviens sammanbrott.
Jag är förvånad att en person som Bacevich inte inser det. Han talar om diplomati. Men diplomati fungerar bara om man kan sätta kraft bakom orden. Och kraft betyder militär förmåga. De som skaffar sig militär förmåga, har också diplomatisk potens. I en värld där USA är frånvarande kommer alla andra att tvingas rusta upp, om inte annat för att kunna försvara sig.
Naturligtvis är det orättvist att amerikanska familjer får betala ett så högt pris för att hålla världen i schack. Men logiken säger att det blir supermaktens ansvar.
Det blir än mer orättvist när dessa högst mänskliga uppoffringar inte uppskattas utan tvärtom kritiseras av övriga världen.
Men det tecken på dåligt politiskt ledarskap när betydelsen av dessa uppoffringar inte blir tydliga för folket. Och för omvärlden.
Jag anser, som trogna läsare vet, att den neokonservativa strategin är den enda hållbara för att nå verklig fred. Och det är genom att se till att sprida frihet och demokrati till varje skrymsle på denna jord. Då kan människor ägna sig åt att skapa välstånd åt sig och sina nära, istället för att strida med grannar om land, resurser och religion.
Frihet ger den överlägset starkaste kraften till framsteg. Då behöver man inte i merkantilistiska tankegångar strida om makten som om allt vore ett nollsummespel.
Det har vi lärt oss i väst, men övriga världen har ännu inte fattat.
När de gör det, kan de satsa sin energi, sina krafter och sin själ i konstruktivt arbete. Och lämna grannarna ifred. Men det går inte, utan att frihet, rättsstat och demokrati upprättats.
Om det hade George W Bush aldeles rätt.
Nu gäller det bara att någon som kan kommunicera detta budskap dyker upp på den amerikanska politiska scenen. Och gärna i Europa.
Jag börjar dock tro att USA först måste isolera sig, så att både amerikaner och vi andra i verkligheten får se vilket helvete det innebär på jorden, innan budskapet når fram.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen