2013, 2015, 2020, 2050

Expressen har skrivit klokt om politikens dåliga vana att hemfalla åt årtalsexercis, Årtal av ondo

Det är begripligt att Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron säger att han hoppas att trupperna kan vara hemma när det är dags för val i Storbritannien igen 2015. Det är ett sätt muntra upp antikrigsoppositionen. Men att ge sig in på årtalslöften är att bädda för besvikelse.
Vid G20-mötet som följde på G8-mötet var också ett årtal på tapeten – 2013. Kanadas premiärminister, konservative Stephen Harper, har med uppbackning av EU velat slå fast att stater med stora budgetunderskott ska halvera dem fram till dess.

Men också svensk inrikespolitik divideras med ständiga årtal för allehanda ambitioner. Miljöministern meddelade nyligen:

Den tidigare regeringens klimatmål på minus fyra procent minskade utsläpp till år 2012 har höjts till 40 procent till år 2020.

Kyotoprotokollet angav ”en minskning av de globala utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent år 2050 jämfört med 1990 års nivå.”
Och som de flesta vet, innebar den svenska folkomröstningen om kärnkraft att alla reaktorer skulle stängas av senast 2010. I år, alltså.
Det ligger något planekonomiskt över dessa ”preciseringar” i årtal. Det är som att ta Stalins femårsplaner till heders. Bara planerna ser imponerande ut är allt okej. Att verkligheten är en HELT annan, spelar ingen roll. Detta gör politiken förljugen och urholkar dess trovärdighet.
Man borde sluta med årtalsangivelser, och istället besluta om åtgärder. Då tvingas man väga de olika hänsyn emot varandra, så som sig bör.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )