Riksrevisionen har påtalat en rad brister inom svenskt rättsväsende. I Dagens Nyheter summerar Peter Wolodarski, Polis, polis, polisproblem:
Alla är med andra ord överens om att den grundläggande brottsbekämpningen inte fungerar. […] Till och med brott med unga gärningsmän mellan 15 och 17 år – som pekats ut som särskilt prioriterade av regeringen – drabbas av ständiga förseningar. På senare år har även själva lagföringen minskat, det vill säga andelen åtal som väcks är mindre. Regeringens tal om tidiga och tydliga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten saknar helt förankring i verkligheten.
Jo, men alla riksdagspartier saknar förankring i verkligheten när det gäller synen på kriminalitet, som de bagatelliserar, negligerar och helt enkelt inte förstår eftersom de tillhör en politikerklass som lever på helt andra nivåer än vanligt folk.
Eftersom journalister lever i symbios med politikerna, har medierna också väldigt svårt att begripa vilket oerhört allvarligt hot mot människors trygghet den havererade kriminalpolitiken innebär.
Det räcker inte att tala om organisationsproblem inom polisen, så som Wolodarski gör.
Inom svenskt rättsväsende är det hänsyn till brottslingen som står i fokus — därför är en långsam handläggning bara ett sätt att uppfylla den inre logiken att skydda brottslingar mot elaka brottsoffer som kräver upprättelse.
Domstolarna följer ju inte heller de lagar som politikerna trots allt stiftat. Påföljderna är alltid så nära miniminivå som möjligt. Sällan utdöms straff i mitten på den skala lagen anger. När det gäller självförsvar bryter domstolarna konsekvent mot den nödvärnsrätt som den lagstiftande församlingen, riksdagen, angivit. Den som försvarar sig får använda mer våld än nöden kräver, men den som gör det döms till hårda straff av domstolar som väljer att tolka lagen efter eget godtycke.
Moralen i domstolar, åklagarkammare och polis är bankrutt. Man har ingen ambition att bekämpa brott, bara få brottslingarna fria så fort som möjligt. Och enklast är ju att aldrig åtala dem.
Så var ju fallet med de som slog ihjäl en tonåring i ett uppmärksammat fall på Kungsholmen i oktober 2007. De hade tidigare anmälts för hot och misshandel, men polisbefälet ringde upp brottsoffren och bad dem dra tillbaka sina anmälningar så att polisen kunde riva anmälningarna och på det sättet ”minska brottsligheten” (Det kvinnliga polisbefälet blev sedan prickat av JO för det, men då hade de som sagt redan hunnit slå ihjäl en jämnårig).
Domstolar, åklagare och polis tycker bara det är jobbigt att jaga kriminella som ofta är uppfinningsrika, utstuderade och svåra att besegra. Det är enklare att låta dem gå fria och ta en kopp kaffe på betald arbetstid istället. En effektiv domare och åklagare skulle säkert bli utmobbad, genom att visa hur lite alla andra gör, men skulle kunna göra.
Haveriet i svensk kriminalpolitik — Sverige har fler misshandelsfall, rån, stölder, våldtäkter än New York per invånare — är uppenbart, men ingen i etablissemangen har lust att ta tag i det. Det är inte ”fint” i politiska och mediala kretsar att vilja ”sätta dit” kriminella. Den rätta socialradikala ståndpunkten är att problematisera brottslingen och rikta sitt agg emot dem som vill ha lag och ordning.
Se mer: Amerika har färre brottsoffer än Sverige.
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, polis, kriminologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, USA)