Month: February 2010

Sveriges Radios vetenskapsredaktion rapporterade nyligen om ny forskning i USA som visar att viljan till jämlikhet är biologiskt inprogrammerad i våra hjärnor. “Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar”, sa Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet till Vetenskapsradion.
Detta har fått Widar Andersson på Folkbladet (S) att dra långtgående växlar i ledare, Något att bita i för Schlingmann:

Har [forskarna] mer rätt än fel så har de möjligen också levererat en förklaring till varför Alliansens jobbskatteavdrag har floppat i opinionen. I flera undersökningar har stora majoriteter av de tillfrågade löntagarna svarat nej på frågan om de fått mer pengar i plånboken genom jobbskatteavdraget. De flesta säger sig rentav inte känna till att detta jobbskatteavdrag existerar.

Om det finns biologiska reflexer mot ojämlikhet har Alliansen med sitt jobbskatteavdrag en motståndare av en helt annan dignitet än de tidigare förväntat sig, tycks Andersson mena.
Men jobbskatteavdraget ger låg- och medelinkomsttagare mest. Att dessa löntagare inte upptäckt att man fått mer kvar i plånboken handlar om något annat. För den som inte lagt märke till att man fått en tusenlapp mer netto varje månad, går det sanneligen ingen nöd på.
For mig är detta ett bevis på hur välbeställt vi har det i Sverige, trots allt. Klyftorna, om sådana finns, innebär i vilket fall inte att de som arbetar till låga löner inte lever i misär.
Naturligtvis måste Alliansen bli bättre på att tala om att de rödgröna vill ta av dessa väljare en tusanlapp varje månad.
Men det är ju något helt annat.
Självklart finns borgerlig rättvisa och jämlikhet. Den skiljer sig från den socialistiska, och handlar om att alla ska behandlas lika inför lagen och ha samma möjligheter, men däremot ska staten inte garantera lika resultat. Människors olika agerande måste få konsekvenser. Flit lönar sig till exempel i det borgerliga samhället, medan det beskattas bort i det socialistiska. Att människans hjärna skulle vara kodad så att man instinktivt anser det riktigt att bestraffa flit, tror jag inte på.
Den jämlikhet forskarna talar om, tror jag, är den som handlar om likabehandling. Och den uppfattningen är snarare borgerlig än socalistisk.
(Andra intressanta bloggar om politik, jämlikhet, Val 2010, Socialdemokraterna, Rödgröna, alliansen, regeringen, jobbskatteavdraget, skatter, skatt,
solidaritet, klyftor,
rättvisa, hushållsekonomi, ekonomi)

Så har då kulturvänstern inom teatern givit sig på arbetslinjen. På Teater Tribunalen i Stockholm sätts en pjäs upp som driver med arbetslinjen. Regissören Henrik Dahl kallar den “barnslig” och menar att den bygger på “obehaglig människosyn”.
Sydsvenska Dagbladet skriver i ledare, Arbetslinje att vårda:

Vad de senaste veckornas avslöjanden om sexuella trakasserier inom teaterns värld säger om den människosyn och de incitamentsstrukturer som råder där, är värt att fundera över. Här borde också finnas underlag för en pjäs.

Ja, det är hög tid att slita ner kulturetablissemanget från deras höga hästar. Det har nyligen uppdagats vilka vidriga beteenden som förekommer i dessa kretsar, där kvinnor måste gå med på samlag för att få roller.
Vänsterns maktbegär är stort, det är bara det att man omger sig av ett snällhetsskimmer för att dölja sina verkliga avsikter. Det gör inte deras agerande mindre vämjeligt, tvärtom. Utöver maktbegäret påstår de sig dessutom vara bättre än andra. Denna narcissism är farlig, för vilka brott har inte begåtts i den egna villfarelsen att det man gör sker med godaste av avsikter?
(Andra intressanta bloggar om politik, kultur, kulturelit, teater, etablissemang, skådespelare, feminism, jämställdhet, sexuella trakasserier, genus, sexism, kön, trakasserier, kultureliten, kulturpolitik, jämställdhet)

Å ena sidan går Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin i demonstrationståg med Hamas och Hizbollah. Å andra sidan uttrycker Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande snusförnuftiga uttalande som jag saknar från de borgerliga om var gränsen går för slöjor, handslag och andra seder där kulturer kolliderar.
Till DN säger Nalin Pekgul under rubriken, “Pekgul vill ha rödgrönt slöjförbud”:

— Man kan aldrig förbjuda människor att ha på sig vad de vill på gatan. Ett förbud som i Frankrike vill vi inte ha, däremot har arbetsgivare all rätt att säga nej till Niqab. Det finns ingen grund i religionen för att ha niqab, säger Pekgul.
Hon pekar på att flera arbetsplatser har klädkoder som arbetstagarna måste rätta sig efter.
— Jag skulle vilja gå i min tjocka fula tröja och jeans, men det kan jag inte på jobbet, särskilt inte om jag ska träffa folk från andra länder. Arbetsgivare och skolor diskriminerar inte när de säger nej till kvinnor som nar niqab, säger Nalin Pekul.

Varför vågar ingen i Alliansen vara lika rak och tydlig? Varför smiter Alliansen från handskakningsdomar, slöjor och allt vad det nu kan vara som ställer frågor om seder och respekt på huvudet? Varför denna totala tystnad?
Jag tycker inte de borgerliga tar debatten om integration och kulturkrockar på allvar. En läsare skickade över borgerliga politikers reaktion på handskakningsdomen i Smålandsposten (klicka på bilden för att läsa). Man gömmer sig. Sticker huvudet i snön. Vill inte veta av frågorna. Blir nevösa och vänder bort blicken.
Det är inte ledarskap! Vi kan inte ha en regering som abdikerar när det gäller känsliga kulturella frågor. Regeringen måste tvärtom ta ledningen, diskutera och framföra hur borgerligheten ser på kulturkrockarna. Går en muslimsk sed att inte ta kvinnor i hand före svenska jämställdhetsambitioner om att behandla män och kvinnor lika?
Vad tycker Modernaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna om det? Sluta tiga!
(Andra intressanta bloggar om politik, integration, integrationspolitik, religionsfrihet, islam, muslimer, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati, MR, yttrandefrihet, utanförskap, Nalin Pekgul, regeringen, Alliansen)

Amerikanska folket ser staten som ett hot mot deras medborgerliga frihet. Det visar en opinionsmätning som publiceras av CNN, Majority says government a threat to citizens’ rights:

56 procent av de svarande säger att de anser staten blivit så stor och mäktig att den utgör ett omedelbart hot mot fri- och rättighterna för vanliga medborgare. 44 procent håller inte med om det.
Undersökningen visar att svaren följer partilinjerna: 37 procent av demokratiska väljare, 63 procent av partilösa och nära 70 procent av republikanska väljare säger att staten utgör ett hot mot deras rättigheter som medborgare.

Detta är en sund skepsis mot överheten. Jag önskar att vi hade den i Sverige och Europa också. Men här skulle nog utfallet bli ett annat, om samma frågor ställdes till européer. Man kan undra hur många som skulle se staten som deras bästa vän, som hjälper och stöder dem, och hur många som föredrar att leva i förmynderi för att slippa eget ansvar.
Problemet är att staten inte kan uppfylla de allt mer pluralistiska livsmönster som medborgarna har. De prioriteringar som måste göras, kan antingen ske kollektivt eller individuellt. Sker det kollektivt kommer många medborgare att känna sig missgynnade eftersom staten inte prioriterar just deras preferenser.
Staten kan bara försöka sprätta ut skattemedlen så jämt som möjligt. Det betyder att ingen får en optimal lösning. Om vi själva, som enskilda medborgare, får göra prioriteringarna kan vi helt välja bort sådant vi inte bryr oss om och därmed satsa mer på de åtgärder vi anser viktigast.
Det kan inte politikerna i staten. De måste smeta ut allt till en grå och uttunnad massa som täcker så många önskemål som möjligt.
Därför har amerikanska folket rätt. Staten är ett hot mot medborgarnas möjligheter att skapa bästa möjliga liv.
(Andra intressanta bloggar om USA, frihet, makt, självständighet, ansvar, välfärd, socialpolitik, bidrag, välfärdsstaten, politik)

Det såg ut som att Danmark skulle stå upp för yttrandefriheten trots aggressiva utfall från muslimska världen efter Muhammedteckningarna 2005. Men nu börjar enigheten om försvaret av yttrandefriheten att falla samman. En av de tre största danska morgontidningarna, Politiken, har bett om ursäkt till åtta muslimska organisationer i Egypten, Libyen, Qatar, Australien, Jordan, Saudiarabien, Libanon och Palestina för att muslimer känt sig kränkta över publicering av satirteckningar.
Andra delar av det danska samhället forsätter dock hävda att islam inte är överställd västerländsk yttrandefrihet. Det är glädjande att danske statsministern Lars Løkke Rasmussen i hårda ordalag tar avstånd från tidningen, istället för att stödja undfallenheten. DN återger hans uttalande, Danmark rasar mot Politiken:

– Jag har hittills trott att danska medier stod skuldra vid skuldra i deras försvar för yttrandefriheten. Om Politikens förlikning är ett uttryck för att man böjer sig för hot i rättssak så är det oroväckande, säger statsministern.

Ursäkten är inget annat än en maktdemonstration. Läser man tidningens uttalande, är det inget annat än en avbön, på knä. Det är nästan att man kan se svärdet hängade över chefredaktören Tøger Seidenfaden böjda huvud ovanpå stupstocken.
Satirtecknaren Kurt Westergaard, 73, som utsatts för hot och mordförsök, säger om ursäkten, Undskyldning et knæfald for islamisme:

— Politiken gör avkall på yttrandefriheten. I Danmark har vi spelregler som vi inte ska avvika ifrån. […] Man är rädd för terror. Det är ärligt och jag har full förståelse för det. Men de har givit sig ut på ett sluttande plan, om det råder inget tvivel.

Det är dags för massmedierna att tala klarspråk: är man villig till total kapitulation om man utsätts för hot? Står press, radio och TV inte längre upp för yttrandefriheten? Är det så att hot går hem?
Om svaret är ja, kommer naturligtvis andra att se detta som vägen man ska gå. Mordhot och våld blir i sådana fall effektiva medel för att påverka journalister och redaktioner att skriva “rätt”. Förstår inte mediebranschen att man gräver sin egen grav genom att lyda dem som hotar?
Sydsvenskan skriver om Ett förlåt för mycket, Barometern om Räddhågad politik. Se mer i bloggen: Muhammedteckningarna i retrospektiv. Se mer i Politiken: Politiken indgår forlig i Muhammed-sag, Jyllands-Posten i Hvor er Politikens kritiske blik?, Berlingske Tidende i Avis beskyldes for at svække frie medier
(Andra intressanta bloggar om politik, Muhammedteckningar, satir, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, rasism, demokrati, MR, Danmark, teckningar, Muhammed, frihet, yttrandefrihet)

Så här i OS-tider kommer jag att tänka på Galenskaparna och After Shave:
httpv://www.youtube.com/watch?v=dJ6mr7ElBF4
(Från Idrottsgalan 2003 i Globen, text från revyn Skruven är lös, 1982, melodi: Mucho gusto, 1961)
(Andra intressanta bloggar om OS, humor, sport, kultur, After Schave)

Tecknaren Kalle Strokirk i aktuella ärenden:

(Andra intressanta bloggar om politik, humor, satir, väder, snö, vinter, kyla, klimat, beredskap, Kalle Strokirk)

I Svensk Tidskrift framför Fredrik Segerfeldt det jag länge ansett, Varför alliansen måste tillåta marknadshyror:

Allianspartierna har inte mod att utmana de privilegierades intressen. En tvårummare i en miljonprogramsförort till Stockholm kan ha samma hyra som en lika stor lägenhet på attraktiva Östermalm. Den reglerade hyresmarknaden är partiernas svek mot pensionärer, ungdomar och invandrare.

Marknadshyror skulle ge bättre villkor för dem som bor utanför city, vilket självfallet är rätt och rättvist. Allt annat är orättvisa privilegier. Avsaknaden av marknadshyror förklarar också varför det byggs så lite lägenheter i Sverige.
Jag begriper inte varför Hyresgästföreningen och vänstern aktivt och under många årtionden trissat upp hyrorna i förorterna, för att kunna hålla dem nere i city. Och varför borgerliga hakat på.
(Andra intressanta bloggar om politik, rättvisa, marknadshyror, hyresrätt, bostadsmarknaden)

Det är så patetiskt när Malmös kommunalråd  Ilmar Reepalu (S), efter hans uppenbara nonchalans och bagatellisering av det hot, våld och förföljelse som judar utsätts för i Malmö, påstår att det är HAN som utsätts för kampanj.
Östgöta Correspondenten visar hur befängt detta är, Blunda inte för antisemitismen:

Situationen för Malmös judar har alltså blivit så hotfull att internationella medier börjat uppmärksamma den. Reepalu fortsätter emellertid att skyffla problemen under mattan genom att påstå att kritiken mot honom skulle vara en kampanj mot honom själv personligen (SvD 25/2). Vad The Sunday Telegraph skulle ha för intresse av en personkampanj mot ett enskilt svenskt kommunalråd kan man fråga sig.

Verkligen.
Svenska Dagbladet konstaterar: Reepalu slingrar sig.
I Sverige av idag har Socialdemokraterna inget emot förföljelse av minoriteter, bara det är rätt sorts minoritet som utsätts för hot och våld. Det ska vi alla komma ihåg när S vurmar för andra minoriteter. Det är skillnad på folk och folk i det rödgröna samhället.
(Andra intressanta bloggar om politik, judar, muslimer, islam, fundamentalism, terrorism, islamism, rasism, islamofobi, antisemitism, Ilmar Reepalu, rödgröna, Malmö)

I Svenska Dagbladet sammanfattar politiske reportern Göran Eriksson ett av valåret 2010 viktigaste insikter:

Mona Sahlin kan bara vara så pragmatisk som Ohly vill.

Väljarna måste komma ihåg att det inte är Socialdemokraterna som går till val på att bilda regering. Det är Lars Ohly, Peter Eriksson och Mona Sahlin som vill bilda regering tillsammans.
Under gårdagens pressträff hos Moderaterna (se förra inlägget här i bloggen) konstaterade partisekreteraren Per Schlingmann att de rödgröna var oeniga om att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Men han ville påpeka att även de miljöpartister och socialdemokrater som inte vill avskaffa denna stimulans till tjänstesektorn, inte vill göra det just nu, alltså av konjunkturella skäl.
Här har Alliansen ett helt annat synsätt: “Vi bejakar tjänstesekorn och avdraget för hushållsnära tjänster är för oss ingen konjunkturell insats.”
Schlingmann menar att tjänstesektorn blir allt viktigare för sysselsättningen i Sverige och att antalet jobb kommer att öka rejält här under kommande år — om marknaden får stabila och långsiktiga regler att verka inom. Det är Alliansen beredd att skapa, medan den rödgröna oppositionen inte är det.
Åter står arbetslinjen mot bidragslinjen. Alliansen vill att fler ska komma i jobb, medan de rödgröna lägger hinder i vägen för nya jobb och tvingar därför människor att leva på bidrag.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, hushållsnära tjänster, Alliansen, regeringen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, rödgröna)