USA och Europa borde satsa på iranska regimens fall

För varje dag som går visar Irans extremistiska regim världen sin rätta natur, skriver Washington Post i en skarpt formulerad ledare, Iran’s Lessons: Shouldn’t ’realism’ mandate regime change?
Det riktigt intressanta är att tidningen uppmanar president Obama att satsa på att oppositionen i längden kommer att vinna:

Det borde nu stå klart att den bästa möjligheten för att agera i enlighet med det president Obama kallar ”USA:s viktigaste säkerhetspolitiska intresse” ligger i en seger för den iranska oppositionen. Det må se orealistiskt ut just nu. Men det är en betydligt rimligare hållning än att inleda avspänning gentemot de som nu ägnar sig åt att mörda unga kvinnor. Även om det kanske inte finns så mycket som kan göras för att hjälpa oppositionen, finns några åtgärder — som mer pengar till TV-sändningar riktade till iranska folket — är möjligt att genomföra. Det är inte bara moralisk riktigt; det är den mest pragmatiska och realistiska hållningen.

Det är en utmärkt analys. Både Amerika och Europa borde följa denna strategi.
Det vore ett hån mot det frihetslängtande iranska folket att väst nu satte sig ner med Ahmadinejad och behandlade honom som en legitm ledare för Iran.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Stasiskottet i Västberlin

För några veckor sedan avslöjades att hela grunden för studentvänsterns uppror 1967-68 och som spårade ut i terrorism i bland annat Baader-Meinhofligan, har visat sig vara falsk. När en student sköts vid en demonstration sades det vara bevis på att Västtyskland var en fascistisk polisstat.
Men skytten var Stasiagent för kommunistiska DDR. Ännu ett bevis på hur kommunisterna inte tvekade att använda mord för att uppvigla unga, naiva vänsteraktivister.
Nyheten har chockat vänstern i Tyskland. Därför har det också varit väldigt tyst om detta historiska avslöjande. Men i DN-Kultur söndag skriver Per Landin en högst läsvärd analys, Skotten i västberlin. Han skriver:

Men reaktionerna och debatten de senaste veckorna antyder att avslöjandet berör hela sextioåttagenerationens politiska självbild, att det på ett djupare plan handlar om hur detta samtidshistoriska skede ska tolkas. Vad återstår av studentrevolten om det visar sig att den provocerades fram från DDR? Och måste historien skrivas om, nu när det framkommit att mannen som sköt [studenten] Benno Ohnesorg var övertygad kommunist och betald stasiagent?

Jag tolkar frågorna som retoriska. Särskilt när Landin också citerar vad en av ledarna i blivande terrorgruppen RAF sa direkt efter skottet i Västberlin:

[R]edan samma dag utropade den blivande terroristen Gudrun Ensslin: ”Den fascistiska staten vill döda oss alla. Det är generationen från Auschwitz och med dem kan man inte argumentera.”

Kommunistpartiets ungdomstidning Junge Welt hade redan rubriken klar: Mördad av den västtyska bourgeiosin.
Detta fick vänsteraktivisterna att gå i spin. Men det är som Landin skriver:

… däremot hade studentvänstern i väst sällan någon att säga om de hundratals dödskjutningar som under dessa år ägde rum vid Berlinmuren.

Nej. Som alltid: vänster är förljugen och använder vilka medel som helst för att nå det egentliga målet: makt, enväldig sådan, makt utan ärliga debatter och argument. För oss demokrater är diskussion, fakta och argument avgörande inför allmänna val. För vänstern är valen en metod att nå makten. Inget annat. Här ligger den stora skillnaden i världsbild.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Överklassvänstern livrädd för arbetarklasshögern

Magasinet Axess har klassamhället som tema i sommarnumret. Jag har försökt smälta artiklarna under parasoll i den heta sommarsolen. Vilket icke är enkelt, eftersom det blir förvirrande med alla ingångar och lager ovanpå lager av definitioner.
Jag fastnar vid artikeln av sociologiprofessorn Stefan Svallfors, eftersom den irriterar mig mest. I Klasskamp med nya förtecken gör han först en intressant kategorisering:

Inom samhällsvetenskapen [talar] man ibland om den ”socio-ekonomiska” och den ”socio-kulturella” dimensionen, ibland om den ”kapitalistisk-socialistiska” och ”libertariansk-auktoritära” dimensionen, eller ”fördelningsdimensionen” och ”konformismdimensionen” …Man menar i stort sett samma sak[:]
I den första dimensionen är jämlikhet det grundläggande värdet … I den andra dimensionen, där friheten är det värde man strider om, är polerna andra. Här återfinns vid ena polen den som anser att var och en har rätt att leva som den själv vill: det finns inga givna värden som säger att ett visst sätt att leva är godare, bättre eller finare än det andra. Vid den andra polen finner vi dem som anser att auktoriteten – oavsett om denna står att finna hos Gud, traditionen, vedertagna normer eller helt enkelt majoriteten – bestämmer vad som är det goda eller acceptabla sättet att leva …
Ofta har det tagits för givet att arbetarna står till vänster i politiken. Det är också sant om vi betraktar den första politikdimensionen. Arbetarna tenderar att [vilja] små löneskillnader … Men betraktar vi den andra politikdimensionen blir det mer komplicerat. Arbetare tenderar nämligen också att [ha] en mer repressiv inställning till brottslingar och andra normbrytare och lägger överhuvudtaget ett större värde i att vara ”normal” än vad de högre tjänstemännen gör. Här återfinns alltså arbetarna till höger – eller vad man traditionellt har betraktat som ”höger” i denna dimension.

Svallfors gör sedan grova utfall mot arbetarklassens vilja till normer och lag och ordning: den skulle vara lika med ”fientlighet” mot homosexuella och invandrare.
Här sker ett väldigt tankesprång som jag tycker är närmast fördomsfullt av Svallfors. Han menar att alla demokrater borde se till att höger-vänsterfrågan inte får glida över från socio-ekonomiska till socio-kulturella dimensionen, för då kantrar politiken med arbetarklassens hjälp över i ett högt tonläge ”där politiken handlar om exkludering på liv och död, där hat och förakt är viktiga drivkrafter”.
Vilka spöken är det Svallfors kämpar mot?! Jag tycker Svallfors här, undermedvetet, demonstrerar överklassvänsterns egna fördomar mot arbetarklassen.
Men han är nog typisk för det socialistiska/socialliberala etablissemanget inom politik, medier och akademier. Igår hade Upsala Nya Tidning en ledare under rubriken Rasismen måste möta motstånd, där man lyfte fram grövsta tänkbara rasistiska våldsdåd, kopplade det till ökat stöd för Sverigedemokraterna och sedan till svenska folket i allmänhet:

Uppsala universitets senaste Mångfaldsbarometer konstaterar att allt fler svenskar har extremt negativa attityder till mångfald. Det är en utveckling som vi måste hjälpas åt att stoppa innan det är för sent.

UNT har nog samma fördomar som Svallfors. Om man studerar den nämnda studien, Mångfaldsbarometern 2008, framgår att svenskar är positiva till invandrare som anpassar sig. Under de fyra år som mätningar utförts, instämmer 80 procent (79,7–81,9) i påståendet: ”Invandrare har skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor”. Detta medan andelen med extremt negativa attityder till invandrare ligger på nivå 3,8–5,7 procent.
Visar mångfaldsbarometern på utbredd rasism? Är detta en opinion för ”exkluering”, ”hat och förakt”?
Nej.
Det är däremot en tydlig signal på att integrationen inte fungerar. Svallfors tror att olika sorters taktik från politikers sida avgör om arbetarklassen blir ”högerpopulistisk”, och att det därför är bäst att blunda för socio-kulturella samhällsfrågor och fokusera debatten på ekonomiska jämlikhetsfrågor.
Men det är inte politikers taktik som avgör vart opinionen går — det är verkligheten. Om Malmö och Rosengård får bli laglöst land, medan de etablerade partierna blundar för problemen, då kommer opinionen att påverkas. Avgörande är hur politiken förhåller sig till de faktiska tillkortakommanden som varje väljare kan följa. Varför talar inte partierna om invandrares skyldigheter att leva upp till det svenska samhällets krav och normer? Varför har man låtit bidragsberoende och utanförskap växa?
Det är frågor som kräver svar. Bara om etablissemanget skiter i problem som väljarna uppfattar som angelägna, öppnas sig möjligheter för nya aktörer att komma in på plan.
Jag har skrivit att liberalism kräver assimilering, och enligt Svallfors är det förmodligen en tydlig arbetarklassformulering. Det har jag inget emot. Jag kommer ur små omständigheter och anser det vara helt centralt att alla ska kunna jobba sig framåt och uppåt. Då kan man inte använda kvotering eller i Bidragssverige erbjudas gräddfiler, som det heter på socialdemokratiska, bara därför att man kommer långt bortifrån. Samma krav! Samma villkor!
Överklassvänstern begriper inte hur viktigt det är, när man inte har haft hjälp av föräldrars och släktingars höga positioner, att meritokrati — flit, redighet, erfarenhet, ansvarstagande, förmåga — avgör. Ett samhälle med dessa normer ger vägledning, någon sorts ordning och incitament för hur man kan göra klassresa. Motsatsen — kaos, orättvisa och tappad tillförsikt — blir resultatet om överklassvänsterns tillfälliga nycker får styra, om vilka grupper det är synd om just nu.
Jag ser fram emot att vi tonar ner den sifferdominerade socio-ekonomiska dimensionen, så att vi i svensk samhällsdebatt mer får diskutera den socio-kulturella dimensionen. Vi behöver vända och vrida på vad normer är och vad som är rätt och fel. Den debatten har fattats oss i mer än 50 år. Den behövs. Inte minst för oss som vill att staten ska minska. Staten har kunnat växa därför att medborgare har uppfattat att de kan skita i allt, bara de betalar skatt. Liberalism utan en tydlig moralfilosofi där individen i frihet tar ansvar, leder till statsexpansion — och därmed till allt mindre frihet. Ett viktigare ämne har jag svårt att se.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , ,, ,, , , , , , , , , , ,)

Karl XII, Poltava och. . . Lars Ohly

En underhållande ledare som tar ut svängarna i Sydsvenskan måste jag tipsa om, Det svider, Sverige:

Idag är det 300 år sedan det svenska nederlaget i Poltava. Den 28 juni 1709 besegrades Karl XII:s armé av tsar Peter den stores överlägsna trupper. Sveriges tid som stormakt gick mot sitt slut.
Kan det svida än, någon?
Idag är Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly centralgestalt när den årliga Almedalsveckan rullar igång i Visby. Säkerligen ler han stort.
Det svider åtminstone.
… Om mönstret får gå igen, att Reinfeldt ger Sahlin vetorätt och hon i sin tur ger Ohly vetorätt, då är Sverige illa ute. Då kan en ny svensk ”storhetstid”, där individer sporras att als­tra välstånd i en fri och öppen marknadsekonomi, hamna längre och längre bort.
Det svider mest av allt.

Vilket inflytande Vänsterpartiet kommer att få genom det nya rödgröna samarbetet har inte ordentligt analyserats. Hur långt till vänster kommer Socialdemokratin att flyttas? Förhoppningsvis kommer en diskussion igång efter dagens Almedalstal av Lars Ohly.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Kristdemokraterna och konservatismen

Kristdemokraternas riksting kan visa sig vara en väntpunkt. Den förhoppningen har Nya Wermlands-Tidningen i ledaren, En konservativ ansats, sedan man hårt kritiserat partiets EU-valkampanj:

Det finns helt enkelt inte så mycket att hämta att driva den sortens förmyndarpolitik. Det är gammal KDS-nostalgi som spökar, och som alltför många inom partiet fortfarande identifierar sig med, men som det finns mycket litet politiskt utrymme för i dag. Och då kan det vara värt att minnas att gamla KDS låg utanför riksdagen bra länge. Det är väl inte dit man önskar sig?

Därför var partiledaren Göran Hägglunds tal inför rikstinget en positiv överraskning, skriver tidningen och fortsätter:

Nu tog han inte ordet ”konservativ” i sin mun – det finns inom partiet en utbredd beröringsskräck för den etiketten – men han talade en hel del om kultur och värden på ett sätt som få partiledare, ja politiker överhuvudtaget, brukar göra.
Vikten av det gemensamma kulturarvet, bildningens betydelse och den rotlöshet som kommer i spåren av ett modernt samhälle utan fasta traditioner och värden lyftes fram i talet. Kultur, moral och historia håller ihop samhället, ger oss en identitet och hjälper oss att förstå oss själva och andra, liksom vår samtid. Det hjälper oss att hitta rätt väg i framtiden.

Nerikes Allehanda koncentrerar sin analys på de mer konkreta beskeden från rikstinget, Stillsamma KD flirtar med pensionärerna:

Det bullrigaste utspelet kom Göran Hägglund med inför rikstinget då han slog till med att nu är det dags att pensionärerna får sänkt skatt. Det behövs bara en snabbtitt i befolkningsstatistiken för att se att KD har spanat in en stor väljargrupp. Det som är kvar av 40-talistgenerationen spottar ut 120 000 nya pensionärer varje år.
Vem vill inte ha sänkt skatt? KD kan räkna med stöd för detta skattesänkarförslag från båda de stora pensionärsorganisationerna, PRO och SPF, för intensiva ”rättvisekampanjer” för att pensionärerna nu ska få sänkt skatt efter åren av jobbavdrag.

Det tillhör partipolitiken att fjäska med olika väljargrupper. Det intressanta är om fjäsket kan ligga i linje med en mer grundläggande samhällsanalys och tydligt värderingsmönster. Bara då blir fjäsket trovärdigt, samtidigt som det konkretiserar vad värderingarna innebär.
Eftersom Hägglunds utspelet handlar om skattesänkning har jag inget emot det. Och eftersom oppositionen riktat in sig på att kritisera skillnaden mellan skatt på arbete och på pension, är Hägglunds utspel ett sätt att neutralisera oppositionen. Helt i linje med Reinfeldts strategi.
Men för oss som mer är intresserade av idéer och värderingar är Kristdemokraternas ideologiska vägval intressantast. Johan Ingerö frågar Kan KD bli ett frihetsparti?

Givet Moderaternas mittenpolitiska ambitioner och totala ointresse av ideologiska frågor finns en tydlig risk att de svenska valen kommer att handla om huruvida vi ska införa fler regler på arbetsmarknaden eller fler regler mot tobak.
Vi som tycker att politik borde handla om något annat än vilken frihet som ska avskaffas först kommer, i en sådan situation, att bli helt hemlösa. Men om Kristdemokraterna skulle lyckas bli det självgående, arbetande och civilsamhällsaktiva radhusfolkets parti skulle en ny och spännande dynamik kunna skapas.

Eller som Johan Lundberg skriver i Axess-bloggen, Vikten av att inte alltid gå i rätt takt, rakt i ledet:

I övrigt noterar vi med tillfredsställelse att Hägglund, liksom Björklund, tycks göra en poäng av att som politiker välja en plattform som innebär att man slåss för något substantiellt som inte nödvändigtvis går hem bland medie- och pr-människor med teflonmentalitet, där det viktigaste är att alltid följa med de stora strömmarna och gå i rätt takt, rakt i ledet.

Det är oerhört viktigt för alla de tre mindre partierna i Alliansen att de finner sin nisch inför nästa års val. Egna samhällsfrågor där de är bäst och mest trovärdiga, samtidigt som deras förslag ligger i linje med en grundläggande borgerlig värdebas.
Detta är nödvändigt med tanke på att Moderaterna tagit över mitten i svensk politik. Ett litet parti kan inte konkurrera med ett stort på exakt samma profil. De mindre måste bli ”talesmän” i svensk samhällsdebatt för specifika och tillräckligt viktiga frågor för tillräckligt många väljare.
I förra valet skedde detta mer av tur än skicklighet. Maud Olofsson var redan engagerad i företagarfrågor och miljö, Jan Björklund i skolfrågor tillsammans med ordning och reda, och Göran Hägglund i familjefrågor.
Nu gäller det att förfina och rätt positionera sig inför nästa val. Moderaterna har det övergripande ansvaret, är statsbärande parti och tar huvudmatchen mot S. Men Moderaterna måste samtidigt låta de tre andra få profilera sig så att väljarna ser att de utöver statsministervalet också kan lägga en röst på frågor de tycker är särskilt viktiga.
Just nu känns Kristdemokraterna som det svagaste kortet. De har inte bestämt sig. Tiden är knapp och Hägglunds tal borde vara vägledande. Då har Kristdemokraterna alla chanser att skapa en nisch, ett värdebudskap, som mer än fem-sex procent av väljarkåren vill stödja.
Se mer: Ella Bolins förbudsiver bortblåst när Hägglund talar. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , ,)

Historierevisionism i Godmorgon Världen

Radions söndagsmagasin, som borde kallas Godmorgon Kamrat!, står idag för en horribel historierevisionism när man beskriver Irans historia. Man talar mycket och länge om CIA:s inblandning i kuppen 1953, men nämner inte ett ord om de tiotusentals oppositionella som mördades av ayatollah Khomeinis regim efter revolutionen 1979.
Inte heller ett ord om de iranska ungdomar som inlindade i lakan skickades ut för att röja minfält med sina liv på 1980-talet. Varför inlindade i lakan? Jo, det blev lättare att samla ihop och begrava likdelarna när de trampat på mina. (Läs mer i Ahmadinejads demoner.)
Denna regim framställs i P1 nu på morgonen som lika bra, eller rent av bättre och godare än Amerika.
Sveriges Radio ägnar sig åt hjärntvätt. Det är så förvridet, så vinklat, så tillrättalagt att ingen kunde vara stoltare över SR än just ayatollorna i Iran.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Fredagsbön i Iran: ayatollah kräver avrättning av demonstranter

En av den fredliga religionen islams högsta andliga ledare i Iran använde fredagsbönen till att kräva blod och hämnd på de iranier som har fräckheten att kräva frihet.
London Times rapporterar i Leading demonstrators must be executed, Ayatollah Khatami demands:

En hårdför religiös ledare som står den iranska regimen nära krävde avrättning av demonstrationernas ledare under gårdagens fredagsbön medan oppositionen efter två veckors protester ser ut att ligga i spillror.
I en TV-sänd predikan i Teheran krävde ayatollah Ahmad Khatami att ”ledande upprorsmakare straffas hårt och utan nåd så att alla lär sig en läxa”. Han sa att dessa ledare backades upp av USA och Israel. De ska behandlas som att de hädat och förtjänar avrättning.

De som har arresterats kan nu utsättas för tortyr, rapporterar nyhetsbyrån UPI, Rights group warning on Iran crackdown:

Human Rights Watch säger att Iran har utsett åklagaren Saeed Mortazavi att leda förhören av de reformister och demonstrationsledare som fängslats när regimen slagit ned demonstrationerna efter valet den 12 juni. I ett uttalande säger organisationen att Mortazavi sedan tidigare är misstänkt för att tillgripa tortyr för att producera falska bekännelser.

Och denna regim tänker USA och Europa förhandla med som om den vore legitim. Snacka om att dunka diktaturer i ryggen och underlätta förtrycket.
Se också CBS/AP i Iran Cleric: Execute Election Protesters (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Proffsiga kvinnor skyller inte på samhället

Oj, en kolumnist som vågar säga något! Svenska medier är fyllda med krönikörer som föräras rejäl bildbyline, men som aldrig någonsin säger något mer än det vanliga pk-pladdret. Men idag sticker ekonomireportern Carolina Neurath i SVD-Näringsliv ut och blir intressant, Proffsiga kvinnor borde ta mer ansvar. Hon kritiserar kvinnor i karriären som inte vågar agera på egen hand:

De hänvisar oss alltså till sina manliga chefer. Undra om de här kvinnorna sällar sig till den stora skara människor som skyller all ojämställdhet på samhället och gärna ger media en känga ibland.
Att skylla på samhället är snarare ett sätt att undfly personligt ansvar.

Ja, och varför ska dessa fega, försiktiga kvinnor kvoteras in framför män som tar ansvar och därmed visar sin kompetens? Va?
Kvotering demonstrarar ett oerhört förakt för de verksamheter där den införs. Kvotering betyder att de som inte bevisat sin kompetens, utan fegt hukar bakom skrivbordet, går före. Så utvecklas inget företag, så utvecklas inget samhälle.
PS. Men längre ner i sin krönika återfaller Neurath i pk-pladdret: hon anser att bolagsstyrelser ska skriva brev om jämställdhetsplaner till staten, vilket naturligtvis betyder att företag tvingas göra annat än det företaget är till för. Varför politisera näringslivet? Varför inte låta dom sköta sitt jobb?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Ella Bolins förbudsiver bortblåst när Hägglund talar

Jag förstår mig inte på hur Kristdemokraternas partistrateger tänker. Om de tänker alls. Under Europavalrörelsen spred Ella Bohlin en bild av Kristdemokraterna som griniga förbudsfanatiker som inget hellre vill än lägga sig i vanligt folks privatliv. Hon uppträdde som en riktig elitistisk, socialliberal överförmyndare.
Ingenting av det fanns när partiledaren Göran Hägglund höll sitt timslånga öppningsanförande vid Kristdemokraternas riksting.
Nu ville Kristdemokraterna istället stå på folkets sida mot eliterna.
Hur går det ihop?
Det går inte ihop!
Kristdemokraterna slirar kraftigt mellan dessa båda hållningar på ett sätt som gör mig åksjuk.
Partiet måste välja sida.
Antingen anser man att politiken och staten har tagit Guds plats och kan lägga människors liv tillrätta med förbud, förmaningar och en tro på att man själva är bättre än alla andra människor. Det är Ella Bohlin-linjen.
Eller så inser man att människor måste ta makt över sina egna liv och tänka själva. Då handlar det om att diskutera moral, etik och ansvar — för att överlämna avgörandet i människornas händer.
Så långt går inte Göran Hägglund. Men han vill helt klart stå på folkets sida mot etablissemangen. Henrik Brors sammanfattar i Dagens Nyheter,  Hägglund satsar på hjälteroll:

Men för att få någon att bry sig om ett partis åsikter är det viktigt att det finns en motståndare. Och Göran Hägglund hoppas uppenbarligen att kultureliten ska provoceras och agera fiende när KD går ut till försvar för svenssonlivet.
Göran Hägglund tog sin utgångspunkt i boken av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om hennes kommunistiske far i Västerås och utvecklade det till ett angrepp på den ”svenska kultureliten”.
– På många håll inom kulturlivet handlar det inte längre om att skapa det vackra eller originella. I stället är det den som väcker mest anstöt – och förstås uppmärksamhet – som vinner, sade Hägglund.
Han drar i stället en lans för medelklassens liv och värderingar:
– Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern.
– Den världen, människornas riktiga värld, det är Kristdemokraternas värld. Vi sitter inte i Stockholm och försöker tolka den världen, vi är den världen, sade Hägglund.

Men är Ella Bohlin? Hon som sätter sig att topprida människorna om deras vanor genom att slå förbud i huvudet på dem.
Kristdemokraterna måste välja. Och om man väljer den sida Hägglund talar för, då måste man sluta kräva allehanda förbud och förmynderi. Istället borde man driva, vilket det finns tecken på, fler möjligheter för medborgarna. Exempelvis valfrihet i barnomsorgen.
En allt tydligare profil där Kristdemokraterna talar om värderingar och ger människor möjligheter att leva upp till dem, tror jag skulle göra att partiet blir mer intressant för svenska folket.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )