Överklassvänstern livrädd för arbetarklasshögern

Magasinet Axess har klassamhället som tema i sommarnumret. Jag har försökt smälta artiklarna under parasoll i den heta sommarsolen. Vilket icke är enkelt, eftersom det blir förvirrande med alla ingångar och lager ovanpå lager av definitioner.
Jag fastnar vid artikeln av sociologiprofessorn Stefan Svallfors, eftersom den irriterar mig mest. I Klasskamp med nya förtecken gör han först en intressant kategorisering:

Inom samhällsvetenskapen [talar] man ibland om den ”socio-ekonomiska” och den ”socio-kulturella” dimensionen, ibland om den ”kapitalistisk-socialistiska” och ”libertariansk-auktoritära” dimensionen, eller ”fördelningsdimensionen” och ”konformismdimensionen” …Man menar i stort sett samma sak[:]
I den första dimensionen är jämlikhet det grundläggande värdet … I den andra dimensionen, där friheten är det värde man strider om, är polerna andra. Här återfinns vid ena polen den som anser att var och en har rätt att leva som den själv vill: det finns inga givna värden som säger att ett visst sätt att leva är godare, bättre eller finare än det andra. Vid den andra polen finner vi dem som anser att auktoriteten – oavsett om denna står att finna hos Gud, traditionen, vedertagna normer eller helt enkelt majoriteten – bestämmer vad som är det goda eller acceptabla sättet att leva …
Ofta har det tagits för givet att arbetarna står till vänster i politiken. Det är också sant om vi betraktar den första politikdimensionen. Arbetarna tenderar att [vilja] små löneskillnader … Men betraktar vi den andra politikdimensionen blir det mer komplicerat. Arbetare tenderar nämligen också att [ha] en mer repressiv inställning till brottslingar och andra normbrytare och lägger överhuvudtaget ett större värde i att vara ”normal” än vad de högre tjänstemännen gör. Här återfinns alltså arbetarna till höger – eller vad man traditionellt har betraktat som ”höger” i denna dimension.

Svallfors gör sedan grova utfall mot arbetarklassens vilja till normer och lag och ordning: den skulle vara lika med ”fientlighet” mot homosexuella och invandrare.
Här sker ett väldigt tankesprång som jag tycker är närmast fördomsfullt av Svallfors. Han menar att alla demokrater borde se till att höger-vänsterfrågan inte får glida över från socio-ekonomiska till socio-kulturella dimensionen, för då kantrar politiken med arbetarklassens hjälp över i ett högt tonläge ”där politiken handlar om exkludering på liv och död, där hat och förakt är viktiga drivkrafter”.
Vilka spöken är det Svallfors kämpar mot?! Jag tycker Svallfors här, undermedvetet, demonstrerar överklassvänsterns egna fördomar mot arbetarklassen.
Men han är nog typisk för det socialistiska/socialliberala etablissemanget inom politik, medier och akademier. Igår hade Upsala Nya Tidning en ledare under rubriken Rasismen måste möta motstånd, där man lyfte fram grövsta tänkbara rasistiska våldsdåd, kopplade det till ökat stöd för Sverigedemokraterna och sedan till svenska folket i allmänhet:

Uppsala universitets senaste Mångfaldsbarometer konstaterar att allt fler svenskar har extremt negativa attityder till mångfald. Det är en utveckling som vi måste hjälpas åt att stoppa innan det är för sent.

UNT har nog samma fördomar som Svallfors. Om man studerar den nämnda studien, Mångfaldsbarometern 2008, framgår att svenskar är positiva till invandrare som anpassar sig. Under de fyra år som mätningar utförts, instämmer 80 procent (79,7–81,9) i påståendet: ”Invandrare har skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor”. Detta medan andelen med extremt negativa attityder till invandrare ligger på nivå 3,8–5,7 procent.
Visar mångfaldsbarometern på utbredd rasism? Är detta en opinion för ”exkluering”, ”hat och förakt”?
Nej.
Det är däremot en tydlig signal på att integrationen inte fungerar. Svallfors tror att olika sorters taktik från politikers sida avgör om arbetarklassen blir ”högerpopulistisk”, och att det därför är bäst att blunda för socio-kulturella samhällsfrågor och fokusera debatten på ekonomiska jämlikhetsfrågor.
Men det är inte politikers taktik som avgör vart opinionen går — det är verkligheten. Om Malmö och Rosengård får bli laglöst land, medan de etablerade partierna blundar för problemen, då kommer opinionen att påverkas. Avgörande är hur politiken förhåller sig till de faktiska tillkortakommanden som varje väljare kan följa. Varför talar inte partierna om invandrares skyldigheter att leva upp till det svenska samhällets krav och normer? Varför har man låtit bidragsberoende och utanförskap växa?
Det är frågor som kräver svar. Bara om etablissemanget skiter i problem som väljarna uppfattar som angelägna, öppnas sig möjligheter för nya aktörer att komma in på plan.
Jag har skrivit att liberalism kräver assimilering, och enligt Svallfors är det förmodligen en tydlig arbetarklassformulering. Det har jag inget emot. Jag kommer ur små omständigheter och anser det vara helt centralt att alla ska kunna jobba sig framåt och uppåt. Då kan man inte använda kvotering eller i Bidragssverige erbjudas gräddfiler, som det heter på socialdemokratiska, bara därför att man kommer långt bortifrån. Samma krav! Samma villkor!
Överklassvänstern begriper inte hur viktigt det är, när man inte har haft hjälp av föräldrars och släktingars höga positioner, att meritokrati — flit, redighet, erfarenhet, ansvarstagande, förmåga — avgör. Ett samhälle med dessa normer ger vägledning, någon sorts ordning och incitament för hur man kan göra klassresa. Motsatsen — kaos, orättvisa och tappad tillförsikt — blir resultatet om överklassvänsterns tillfälliga nycker får styra, om vilka grupper det är synd om just nu.
Jag ser fram emot att vi tonar ner den sifferdominerade socio-ekonomiska dimensionen, så att vi i svensk samhällsdebatt mer får diskutera den socio-kulturella dimensionen. Vi behöver vända och vrida på vad normer är och vad som är rätt och fel. Den debatten har fattats oss i mer än 50 år. Den behövs. Inte minst för oss som vill att staten ska minska. Staten har kunnat växa därför att medborgare har uppfattat att de kan skita i allt, bara de betalar skatt. Liberalism utan en tydlig moralfilosofi där individen i frihet tar ansvar, leder till statsexpansion — och därmed till allt mindre frihet. Ett viktigare ämne har jag svårt att se.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , ,, ,, , , , , , , , , , ,)