Ökat politiskt våld i Sverige

Nya Upsala Tidning tar i dagens ledare upp att riksdagsledamoten och EU-kandidaten Fredrik Malm (FP) och hans publik blev attackerad på Stora Torget i Uppsala för några dagar sedan, och nämner andra attacker mot demokratin under valrörelsen, Våld som politisk metod:

Sådant är det politiska våldet. Det riskerar att drabba alla som vill utnyttja sina demokratiska rättigheter och förövarna återfinns lika ofta hos den extrema vänstern som hos den yttersta högern. Det är ingen hemlighet att Upsala Nya Tidning till exempel är starkt kritiska till Sverigedemokraternas politiska program, men däremot måste partiet precis som alla andra partier kunna driva en valrörelse utan att riskera attacker från våldsbenägna motståndare.

Återigen ser vi hur rättsstaten urholkas och att polisen saknar all respekt. Det är då våld blir till makt.
Förrövarna vet att risken att de åker fast är minimal, och även om de skulle bli tagna blir straffen löjligt låga.
Är det så vi ska ha det?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Irak har en tillväxttakt bland världens högsta

Under ett lunchseminarium i Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, alltså på UD, presenterade Swedfund en intressant rapport om Iraks ekonomi. (Swedfund är inte en del av Swedbank utan ett statligt ägt riskkapitalbolag.)
Rapportförfattaren Peter Stein talade inte om återuppbyggnad utan om nyskapande, eftersom Iraks ekonomiska historia visar att det aldrig funnits så mycket att återuppbygga.
Iraks ekonomi liknade på 1970-talet närmast en planekonomi av östeuropeiskt snitt: banker och försäkringsbolag var förstatligade, detaljhandeln monopoliserad, jordbruket kollektiviserat. Staten kontrollerade 90 procent av utrikeshandeln.
Efter Irakkriget har ekonomin börjat växa. År 2007 var tillväxten i BNP 1,5 procent, år 2008 hela 10 procent. Och trots den globala lågkonjunkturen är den färska prognosen från Internationella Valutafonden (IMF) i konjunkturbarometern från april att Iraks tillväxt i real BNP blir 6,9 procent 2009 och 6,7 procent nästa år.
Träffar prognoserna rätt blir Irak de närmaste två åren en av världens fem snabbast växande ekonomier, skriver Stein i rapporten Om svenska företags nya möjligheter i Irak – att främja nyskapande och inte återbyggnad.
Med på seminariet var också handelsminister Ewa Björling, som berättade om den första svenska handelsdelegationen som varit i Bagdad på 20 år.
Irak är ett land av särskilt intresse, sa hon. Sverige har i dag omkring 100 000 utlandsfödda från Irak och under 70- och 80-talen var landet en av Sveriges största exportmarknader i Mellanöstern. Iraks stora utvecklingsbehov innebär en avsevärd potential för ökade affärsmöjligheter för svensk industri. Behoven av att bygga ut infrastrukturen passar väl med vad svenska företag är bra på.
– Genom att ta tillvara på svensk-irakiernas unika kunskaper om sitt födelseland kan vi uppnå ett mervärde på flera fronter, sa Björling.
Ja, det är så här vi skapar en bättre värld — störtar diktaturer och skapar sedan möjlighet till välstånd genom handel och utbyte med fria människor i demokratiska länder.
Jämför det med vänsterns underdåniga stöd och bistånd till tyranner som mördar sina folk och störtara länderna i ekonomisk misär och fattigdom. Den fred vänstern talar om är en fred i svält och förtryck.
Då är den frihetliga och demokratiska betydligt bättre, även om den vägen kan innebära bakslag, krig och dödande. Men så länge inriktningen är klar och framgångar är möjliga finns det ingen som helst anledning att nöja sig med tyranniskt förtryck.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , , , , , , , , )

Svensk EU-journalistik ‘osedvanligt usel’

Nu på morgonen presenterade Kristin Wester sin rapport Avståndet till Europa på frukostmöte med Timbro Medieinstitut. Opponenter var från politikersidan, utrikesminister Carl Bildt, och från journalistiksidan DN-reportern Henrik Brors.
Kristin Wester visar i sin intervjurapport att EU till stora delar är frånvarande i svensk journalistik: ”Svenska medier prioriterar svenska makthavare och nationell politik före EU”. Och vems är ansvaret? Wester skriver:

De flesta som medverkar i denna rapport är överens om att ansvaret för den undermåliga EU-bevakningen är tredelat mellan partierna, medborgarna och medierna.

Under mötet hamnade dock fokus på medierna. Carl Bildt kritiserade medieföretagen för att ha minskat sin närvaro i Bryssel och drog slutsatsen att svensk EU-journalistik är ”osedvanligt usel” och att Sverige förmodligen har tunnare bevakning än flertalet andra länder. Brors kunde bara bekräfta att antalet svenska journalister i Bryssel minskat kraftigt de senaste tio åren.
Bildt pekade också ut den svenska självbilden som förklaring: ”Ska vi beblanda oss med de där katolikerna? Vi som inte varit i krig och som redan kommit fram till de bästa samhällslösningarna i världen.”
Wester citerar Anna Kinberg Batra (M), ordförande i riksdagens EU-nämnd, som pekar på att parlamentariker inte kommunicerar sitt agerande under beslutsprocessens gång, då när man verkligen har inflytande. ”Vi är dåliga på att lyfta EU-frågan”, säger också europaparlamentarikern Anna Hedh (S).
Utöver medierna, medborgarna och politikerna bär också själva debatten en del av skulden, menar Wester, genom att vi inte helt kommit förbi ja- och nej-dimensionen. Och när EU-motståndet utgör ramen för rapporteringen blir det svårt att föra diskussionen vidare, menar flera journalister som intervjuas i rapporten.
Men jag saknar den avgörande förklaringen: själva beslutsprocessen i EU. Den interna förhandlingskulturen gör det ju mycket svårt att följa med när och var avgörande beslut faktiskt fattas. De kan ju ske i korridorer, på hotellrum eller sammanträdesrum, helt utan insyn.
Enligt den månghundraåriga demokratitraditionen ska det finnas en opposition som bevakar regeringsmakten, och ställer motförslag när de folkvalda går till omröstning.
I den öppna konfrontation som då uppstår finns det som krävs för att massmedier och deras publik, medborgarna, ska kunna följa med vad som händer i en union som EU — tillspetsning och förenkling.
Medier måste kunna ställa motförslag mot varandra. Man måste kunna höra ledamöter argumentera för och emot. Det måste finnas alternativa förslag som kan jämföras med huvudförslaget.
Ingenting av detta finns eftersom EU är en konsensussträvande organisation, där ett slutgiltigt beslutsunderlag röstas igenom av en stor majoritet. Då finns inga tydliga konfliktytor kvar. Politikerna tonar ner motsättningar och skillnader.
Vad finns då kvar att rapportera? Maktens röst?
Jag vill lägga skulden på den frånvarande europadebatten på EU:s konstruktion och arbetsmetoder.
Inte förrän EU börjar arbeta enligt traditionella demokratiska principer för styrelseskick — det vill säga där man antingen har parlamentarism (riksdagen tillsätter regeringen) eller maktdelning (som USA där presidentens förslag granskas öppet av majoritet och opposition i kongressen) — kommer vi att få en debatt och mediebevakning värd namnet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Äntligen slår Reinfeldt och Borg näven i bordet

Det är utmärkt att statsminitern och finansministern på DN-Debatt idag lyfter fram Lissabonstrategin. (Icke att förväxla med Lissabonfördraget…) Den här bloggen har under lång tid riktat kritik mot att EU och svenska regeringar inte tar Lissabonstrategins inriktning för tillväxt genom liberalisering på allvar.
Bloggen 10/2 2007:

Ska utrikesministern till exempel ta upp Lissabonstrategin för ett friare näringsliv? Tillväxtprogrammets mål är kloka, men EU går i helt fel riktning i förhållande till dessa. Man reglerar mer, snarare än mindre. Hur ser Bildt på WTO och att frihandeln gått i stå?

Bloggen 16/12 2006:

Varför ligger Lissabonagendan i ruiner? Varför talar Europa inte längre om att bli en tillväxtmotor i världen? … EU borde ägna all kraft åt Lissabonstrategin som handlar om att skapa det friare ekonomiska klimat som är hela unionens syfte.

Bloggen 22/6 2004:

Vadå ”Lissabonprocess”? … Det just nu avslutade toppmötet i Bryssel nämner Lissabonprocessen i sitt slutdokument – i en mening på sidan 14 av 30.

Nu gör Reinfeldt och Borg en kritisk analys, EU:s tillväxtstrategi är ett misslyckande. Man betonar 1) ordning i statsfinanserna, 2) högre arbetskraftsdeltagande, 3) mer investeringar, men viktigast tycker jag detta stycke är:

En framtidsinriktad jobb- och tillväxtstrategi handlar inte bara om mer resurser, minst lika viktigt är att EU förmår fokusera på att underlätta handel och rörlighet med särskild utgångspunkt i villkoren för små och medelstora företag. En utveckling av den inre marknaden är betydelsefull för hela ekonomin, särskilt tjänstesektorn. Även om framsteg nåtts på detta område är det tydligt att många regler kvarstår som förhindrar handel, företagande och nya jobb. På samma sätt inverkar EU:s yttre tullar och monopol fortsatt negativt på tillväxten. Att avskaffa dem inom ramarna för en ny Lissabonstrategi skulle därför innebära en viktig tillväxtreform.

Europa måste bli mer konkurrenskraftigt. Förmågan att procudera varor och tjänster som går att sälja måste komma före de sociala och politiska ambitioner alla politiker har. Om inte ekonomin är i rullning kommer inga pengar att finnas för alla de goda målen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Mona Sahlin, jobben och verkligheten

Man kan undra vilken värld Mona Sahlin (S) lever i, efter att ha läst referat från hennes valtal i Helsingborgs Dagblads ledare:

Men det är ju trots allt så att det inte är alliansens fel att världshandeln drabbats av en hisnande lågkonjunktur med tillhörande galopperande arbetslöshet. Och när Monas Sahlin dundrar från talarstolen att det är oppositionen och främst socialdemokraterna, givetvis, som står som en garant för att återskapa arbetsplatser, greja gröna jobb och att människor och inte marknaden ska ha förtur infinner sig reflektionen: Rent konkret – vilka jobb talar hon om?

Vilket obegripligt babbel — ”marknader” ska inte ha ”förtur”. Vet inte Sahlin att det är människorna som ytterst utgör marknaderna? De är inga spöken mitt på ljusan dan. Marknader är inga fysiska aktörer med egen vilja utan arenor, torg, basarer, saluhallar för handel.
Vad betyder det att inte ge dessa ”förtur”? För mig associerar Sahlins tal till DDR och gamla Östeuropa: ingen handel, bara en mängd gråa statliga butiker med tomma hyllor.
Också i fråga om Saab agerar Mona Sahlin allt annat än trovärdigt. Det är som Upsala Nya Tidning skriver i ledaren, SAAB:s verkliga problem:

Socialdemokraterna har gjort det till en märkessak att kräva krisåtgärder för att rädda bilindustrin. Det är möjligt att Mona Sahlin plockar enstaka politiska poäng. På sikt är det dock en omöjlig politisk strategi. Väljarna sätter välfärden i främsta ledet. Bilar väger lätt mot vårdplatser och lärarlöner.

Ja, Saab var i kris redan före finanskrisen. Bilarna har helt enkelt inte gått att sälja i tillräckliga volymer. Ska skattebetalarnas pengar verkligen gå till att understödja tillverkning av bilar som ingen vill köpa? Se där, ytterligare en fråga till Mona Sahlin.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Så kan Europa lyfta blicken och ta sig an storpolitiken

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) är inte överens med mig om att ansvarsutkrävande av EU:s verkställande makt måste ske — det jag menar är nödvändigt för att unionen ska upphäva sitt demokratiska underskott och kunna bli legitim i väljarnas ögon.
Men på en annan central punkt om EU:s framtid är det kul att se Hökmark offensiv: viljan att ge Europa en roll i världspolitiken.
När jag träffade honom idag fick jag ett dokument som han skrivit med rubriken En ny agenda för Europa. Där skriver han:

Under de två senaste decennierna har utmaningen varit Europa. Att återförena Europa … Under de kommande decennierna handlar utmaningen om hur Europa ska möta världen …
Demokratins och frihetens ställning i det internationella samfundet förutsätter att Europa kan vara en stark kraft i en värld där vare sig demokrati eller mänskliga fri- och rättigheter är självklara. Det ställer krav på att Europa kan vara en stark partner för demokrati, både genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och genom en militär förmåga för fredsskapande där det behövs…
Det kräver en ny agenda som innebär en radikal förnyelse av EU.

Just så. Europapolitiken måste lyfta blicken!
Med fokus på storpolitiken skulle vi också kunna komma bort från Bryssels klåfingrighet och ständiga impuls att lägga sig i nationell politik i medlemsländerna. Då skulle EU:s ledning ägna sig åt mer övergripande och värdegrundad global debatt som inte skulle inkräkta på medlemsländernas interna och lokala politik, utan istället konstruktivt stärka deras tyngd i internationell politik.
I sitt dokument talar Hökmark mycket om handel och hur avvecklade jordbrukssubventioner kan bidra till bättre fungerande marknader, framför allt för de fattigare länderna.
Jag vill dock gå mycket längre. Vi borde ha en europeisk debatt om hur Europa ska agera i världspolitiken. Vi måste sluta att enbart fråga oss hur det ena eller andra händelseförloppet ska hanteras av USA. I samhällsdebatten får man ofta en känsla av att vi européer sitter på en läktare på månen och följer vad som händer på jorden.
Så ska det naturligtvis inte vara. Vi ska vara med. Och med tanke på att många antidemokratiska regimer höjer rösten och gör anspråk på att styra mer av världen, som Kinas anspråk på Afrika, behöver Europa bli en stark aktör som agerar tillsammans med Amerika för människors fri- och rättigheter i förtryckta delar av världen.
En sådan alleuropeisk debatt skulle bidra till att skapa en europeisk identitet — vi européer ser på omvärlden med liknande glasögon. Vi skulle se vad som förenar oss mot en många gånger brutal, hård och primitiv omvärld.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Ögonblicksbilder från valrörelser ute i Europa

Det tyska magasinet Der Spiegel har gjort en intressant sammanställning av intervjuer från olika medlemsländer om den pågående valrörelsen till Europaparlamentet, 27 Views of Europe.
Här ett urval citat:

Jag var på ett frukostmöte med en grupp initierade brittiska europavänner när en deltagare sa att valrörelsen borde handla om Europa. Ett tomt skratt gick genom rummet. På sätt och vis sa det allt.

Timothy Garton Ash (England) professor i europastudier

Finland har varit ett av länderna som länge sagt att EU borde öka sitt inflytande i storpolitiken. Folk börjar förstå att EU — för att fullfölja sitt ansvar, när det exempelvis kommer till Ryssland — behöver tala med en röst.

Heidi Hautala (Finland) riksdagledamot och tidigare Europaparlamentariker för De gröna

Europavalet har överskuggats av lokala konflikter till följd av den svåra ekonomiska krisen. Men detta visar samtidigt att letter inte alls är lika euroskeptiska som under tidigare val.

Valdis Zatlers (Lettland) landets president, partipolitiskt oberoende

Stödet för Europa har vuxit bland de unga i Spanien. Det balanserar upp viss besvikelse bland de äldre, främst pga utvidgningen till Östeuropa.

Diego Hidalgo (Spanien) chef för tankesmedja, tidigare verksam vid Världsbanken

Det har blivit tradition att skylla nästan alla problem i Österrike på EU, särskilt under valrörelsen. Vissa känner desperat behov av att utkämpa inrikespolitiska strider på EU-frågornas bekostnad.

Mercedes Echerer (Österrike) skådespelare, tidigare EU-parlamentariker för De gröna

Alla mätningar visar att en stor majoritet av polacker är positiva till EU och vill se Polen integrerad i unionen. Det var en olycklig omständighet som gjorde att euroskeptiska partier formade den förra regeringen, men också ett skäl till att de förlorade senaste valet.

Adam Jasser (Polen) vid tankesmedjan DemosEuropa

Det enda internationella temat är Turkiets eventuella medlemskap i EU. Regeringspartiet UMP, som insisterar på att Turkiet ska hållas utanför, lyfter systematiskt fram denna fråga eftersom deras ståndpunkt har resonans i den franska valmanskåren.

Christophe Barbier (Frankrike) chefredaktör veckomagasinet l’Express
Man får intryck av att det inte bara är i Sverige som intresset har blivit större för Europavalet. Och det låga valdeltagandet i vissa länder, som Polen, förklaras med att hälsan tiger still. Jag misstänker att dessa optimistiska tongångar inte är helt representativa, eftersom det är etablissemangspersoner som intervjuats.
Frågan är hur denna entusiasm ska nå ut i folket. Mitt svar är glasklart: valet måste innebära ansvarsutkrävande av makten. Om polacker stannar hemma eftersom de inte har några invändningar, är de rationella. Hade det däremot varit så att det funnits en opposition i EU som velat slå in på en annan linje, hade polackerna haft anledning att gå till vallokalen och aktivt ge sitt stöd för gällande inriktning. Nu behöver man inte det. Inget tycks utmana status quo.
En annan åtgärd för att skapa mer folklig förankring är att skapa en europeisk debatt om Europas roll i världen. Idag är allt kring EU så otroligt introvert. Det är närmast kommunalpolitik över hela projektet. Detalj efter detalj.
Jag vill se Europa ta sig ton i storpolitiken. Europa skulle kunna vara en spelare på världsscenen. Mer om det i nästa inlägg, som kommer strax.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

S lierar sig med korrupta exkommunister i EU

Det är uppenbart att Marita Ulvskog (S) har antagit negative campaigning som sin strategi inför Europavalet. Hon talar allt mindre sakfrågor för att istället skrämma väljare och smutskasta motståndare. Hur långt Socialdemokraterna är beredda att gå avslöjar Henrik Brors i DN idag Smutskampanj avslöjar kamrater.
Socialdemokraterna försöker skrämmas med att det ute i Europa finns extrema partigrupperingar som tar plats i parlamentet. Man har gjort en lista över ”de värsta kandidaterna” och på den satt upp Silvio Berlusconi. Man satte också upp rumänska politikern Monica Macovei på den listan. Brors skriver:

Hon är en medborgaraktivitst och under två år som justitieminister drev hon ett framgångsrikt arbete för att bekämpa korruptionen i bland annat den politiska eliten i Rumänien … Hon sparkades av ett missnöjt parlament, dominerat av exkommunistiska partier.
Det är dessa exkommunister som nu kallar sig Socialdemokrater och ingår i S-gruppen i EU-parlamentet. Ett tiotal toppolitiker med förre premiärministern Adrian Nastase (S) i spetsen är misstänkta för omfattande korruption som en följd av de rättsinsatser Monica Macovei initierat.

Marita Ulvskog och de svenska socialdemokraterna går alltså korrumperade exkommunisters ärenden när de hänger ut en medborgarrättsaktivist som en av de ”värsta” kandidaterna till EU-parlamentet. S smutskastar de som står för lag och rätt, och skyddar grovt korrumperade vänsterpolitiker.
Vill svenska folket liera sig med korruption, mygel och fusk lika lättvindligt som Marita Ulvskog?
Är det verkligen så att svenska folket vill ge fler mandat till S-gruppen i Euorpaparlamentet?
Det är dags att borgerliga kandidater ger svar på tal när Socialdemokratin försöker tillgripa vilka medel som helst för att vinna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Krisen egentligen lindrigare än tidigare kriser

Dagens Industri rekommenderar på ledarplats (ej online) senaste numret av Ekonomisk Debatt och särskilt professor Clas Wihborgs artikel. DI summerar hans förklaring till djupet i den nuvarande krisen:

Värdeförlusterna den här gången var faktiskt bara en tredjedel så stora som sju år tidigare [IT-bubblan], om vi ser till hustillgångar på USA-marknaden. Men vilka var det som skulle betala kalaset? Ingen kunde se igenom alla märkliga värdepapper, krångliga försäkringssystem, oklara redovisningar, tidskrävande obeståndsförfaranden, insättningsgarantier och politiska processer.
Det blev inte bara förseningar utan smittoeffekter i hela systemet. Allt blev mer eller mindre sjukt … Volvos kunder till exempel förlorade över en natt finansieringen till nya lastbilar.

Ja, den här krisen har varit så snabb, inte därför att särskilt mycket kapital har förlorats utan därför att flödet av pengar har stannat av och därmed omöjliggjort normal handel.
För mig låter det som att krisen därmed kan ta slut lika snabbt som den började. När väl de giftiga lånen identifierats borde hjulen börja snurra igen.
Jag vet, det är väl optimistiskt. Men jag tycker den aspekten borde finnas med i resonemangen som ju annars mest tyngs av pessimistiska bedömningar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Obama accepterar Nordkoreansk atombomb

Bevakningen av den årliga säkerhetspolitiska konferensen i Singapore har varit dålig i Sverige. Men andra medier har uppmärksammat den amerikanska försvarsministern Robert Gates tal där. Det tolkas som att Obama-administrationen givit upp försöken att stoppa att den brutala kommunistiska regimen i Nordkorea skaffar kärnvapen.
London Times skriver i ledaren, A mad, bad dictator dangerous to know:

USA ”kommer inte att acceptera Nordkorea som en kärnvapenstat”. Washington bekräftar ”otvetydigt” sitt löfte att försvara Japan och Sydkorea, men har inga intentioner att vidta militära aktioner — om inte Nordkorea ”gör något som kräver det”. Vad skulle det vara? Pyongyangs senaste kärnvapensprängning och missiltest har inte, antyder Gates, varit allarmerande nog …
President Obama har försökt med den ”öppna handens” politik och sänt inte mindre än fyra amerikanska delegationer till Pyongyang denna vår — och lärt sig att diktaturen tolkar förhandlingsvilja som bevis på naivitet eller svaghet. Försvarsminister Gates har avfärdat kärnvapenutpressning som självdestruktivt. Den förda politiken måste driva hem det budskapet. I slutändan förstår den Nordkoreanska diktaturen bara våld.

Den israeliska säkerhetspolitiska nyhetssiten Debka files är tydligare i US ”opposition” to nuclear North Korea prelude to acceptance:

När det gäller kärnvapenspridning insisterar Gates att ”spridning av kärnvapen eller nukleärt material från Nordkorea till stater eller ickestatliga aktörer kommer att betraktas som ett allvarligt hot mot USA och våra allierade”. Ändå var han, likt andra företrädare för administrationen, noga med att undvika att nämna Nordkoreas uppenbara överföring av nukleärt material och missilkomponenter till Iran, något som pågått i åratal.
Debka files militära källor påpekar att de två ländernas nukleära tidtabell och trots mot världssamfundets krav överlappar varandra. Nordkorea och Iran matchar varandra steg för steg, lär av varandras experiment och misstag.
Debka files källor bekräftar att president Obama förbereder Amerika och världen på att acceptera nödvändigheten att leva med ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.

Eftersom Europa har avrustat och ingenting har att sätta emot, är det förmodligen så det blir. Detta kommer naturligtvis att starta en allt snabbare kärnvapenupprustning i världen. Om Nordkorea har kärnvapen kommer Sydkorea och Japan att känna behov av att också ha det.
Och Obamas svaga reaktion på Nordkoreas senaste provsprängning har noga noterats av ayatollorna i Iran skriver Debka files. Det betyder att de utan någon som helst rädsla för konsekvener kan fortsätta med sina program i samma syfte.
Världen blir allt mer osäker. Och västvärldens aspekter är det ingen som längre lyssnar på.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )