Alkoholförmynderiet blommar fritt

Det är trist att höra hur de flesta partierna i EU-debatten i SVT vill sänka kvoterna för införsel av alkohol från utlandet. Den ende som talar emot är Gunnar Hökmark (M), som varnar för svartsprit och att tull och polis får ägna sig åt att jaga vinflaskor istället för tung narkotika och människohandel.
Att förmynderiet ska sitta så djupt hos svenska partier.
Alkohol ska naturligtvis konsumeras med måtta. Men det är upp till varje människa att ta sitt ansvar. De som inte klarar av att hantera alkohol ska avstå och de som har problem ska få hjälp ur missbruk. Men lösningen på de probem som finns ligger definitivt inte i att politiker och stat ägnar sig åt förmynderi.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Miljöpartiet mesta Brysselkramare

Just nu pågår direktsänd EU-debatt i SVT mellan partiernas förstanamn. Det parti som är mest för ökad makt till Bryssel hittills är Carl Schlyter (MP) som vill låta EU börja ta ut skatt. En skatt på aktiehandel, föreslår han i debatten.
Det är ju som att öppna pandoras ask! Tänk vilken enorm makt Bryssel skulle få om de fick börjat ta ut skatter direkt från medborgare och företag.
Idag är det medlemsländerna som bestämmer EU:s budgetramar och betalar genom en avgift i varje lands statsbudget. Det betyder att medlemsländerna var och en avgör sitt skattetryck.
Om Miljöpartiet får bestämma, ska alltså EU få börja ta ut skatt ovanför medlemsländernas huvuden.
Snacka om överstatlighet!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Obamas Egypten-tal: ‘djupt ohederligt’

Vid lunchtid höll USA:s president Barack Obama ett tal i Egypten som var riktat till den muslimska världen. Det finns att läsa hos Washington Post: President Obama Addresses Muslim World in Cairo.
De första kommentarerna är inte nådiga. Kolumnisten Hugh Hewitt skriver i Townhall, A deeply dishonest speech:

Talet har gjort sakernas tillstånd värre eftersom det inte var ärligt om situationen i Mellanöstern, inte ärligt om hotet från Iran, inte ärligt om Israels djupa önskan om att få leva i fred och inte ärligt om beslutsamheten hos Hamas, Hizbollah och Iran om att förinta Israel och skaffa sig de vapen som krävs för att åstadkomma detta snarast möjligt.
Inget tal som är så djupt ohederligt i sin iver att utelämna väsentligheter eller så retoriskt vilseledande i sina utgångspunkter och argument kan göra någonting annat än att kommunicera extraordinär svaghet när det gäller Amerika.

Hewitt nämner två stora missgrepp från Obama: dels jämför han palestiniernas situation med Förintelsen. Och det är ju ett grovt misstag när Obama först nämner judarnas lidande och sedan säger ”Å andra sidan” har palestinierna…
Sedan menar Hewitt att Obama är falsk när han försöker framställa det som att hans politik är en betydande kursändring från Bush när det gäller den muslimska världen. Det stämmer inte. Bush gjorde alltid klart skillnaden mellan muslimer i vardagen och fundamentalismen. USA:s vänner och fiender i världen är desamma nu som på Bushs tid.
Det som ändrats är tonen. Även om ton och stil har betydelse i de tjattrande klasserna, så är det bara hårda fakta som till slut räknas. Det är hårda fakta och handling som avgör krig och fred. Inte vältalighet. Särskilt om talet inte stämmer med verkligheten. Då kan det i längden snarare spä på motsättningar eftersom det kan skapa falska förhoppningar som inte infrias. Sådant kan leda till besvikelse och hat.
Och vad värre är, genom att inte erkänna Iraninspirerad fundamentalism som huvudproblemet i Mellanöstern, kommer Obama inte att nå någonstans. Han kan pressa Israel hur mycket han vill, men om Israel inte får hjälp med att minska hotet från islamistisk fundamentalism, kommer Israel inte att kunna göra några som helst eftergifter. Det handlar om deras nations överlevnad. Den kompromissar man inte om!
Barack Obama har visat att han inte kommer att kunna göra någonting för att förbättra situationen i Mellanöstern. Inte så länge han har den verklighetsfrånvända bild som det här talet indikerar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , ,, , )

Traditionella skolavslutningar åter i fara

Så är vi där igen: de politiskt korrekta vill hindra skolavslutningar i kyrkor. I år är det Östergötland som går i spetsen. Men tack och lov reagerar både S-märkta och borgerliga ledarredaktioner mot detta otroliga fattigdomsbevis. Widar Andersson skriver i Folkbladet, Herregud…

I mer än trettio år har barnen i Kättingeskolan på Vikbolandet firat skolavslutning i Jonsbergs kyrka. Men i år blir det inte så … [I går sa rektorn] att ingen ska ”pådyvlas en viss religion” i ett land där det råder religionsfrihet. Det har hon förstås helt rätt i. Men frågan är om det kan anses att skolbarnen ”pådyvlas” en kristen religion genom att vistas en timma i en kyrka där en liten del av programmet består av en präst som säger något om det kristna budskapet? …
Politiskt korrekt beröringsskräck är trist.

Norrköpings Tidningar skriver i ledaren, Politiskt korrekt offer på Vikbolandet:

De kyrkliga skolavslutningarna är i praktiken tradition snarare än religion. På Vikbolandet finns det knappast heller några stora grupper av elever som av religiösa skäl till varje pris vill slippa besöka kyrkan.
I vilket fall som helst är utvecklingen farlig. På sin blogg på nt.se konstaterar oppositionsrådet Karin Jonsson (C) att det är ”som att be folk att rösta på Sverigedemokraterna”. Hon har helt rätt.

När ska vi få en debatt om det självförakt som präglar svensk debatt? Varför skäms man över den man är? Varför strävar så många efter att utplåna sin identitet för att vara andra kulturer till lags?
Hur ska någon kunna integreras i det svenska samhället, om det inte tillåts att finnas något svenskt i det?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Kommuner ska inte konkurrera med företag

Det är lätt att stämma in i Barometern, Tack för det förslaget, Maud:

Äntligen. Alla vi som genom åren följt konflikterna när kommuner genom subventioner eller egen kommersiell verksamhet slår ut enskilda företagare hade en oväntad julafton i måndags.
Då meddelande nämligen näringsminister Maud Olofsson att hon kommer med förslag om hur detta osunda fenomen ska kunna få ett slut. Konkurrensverket ska få möjlighet att stämma kommuner och därmed se till att konkurrensen kommer i balans. Det är inte en sekund för tidigt.

Kommunala bolag ska inte kunna konkurrera ut småföretag, eftersom det inte sker på lika villkor. Kommuner kan använda skattebetalarnas pengar för att understödja förlustverksamhet, medan lönsamma privata företag får lägga ner i brist på kunder.
Helt enkelt: politiker ska inte leka företagare.
Läs förslaget: Ny lagstiftning mot osund konkurrens.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Lönekonkurrens är något positivt

Marita Ulvskog (S) har lyckats pressa de borgerliga på defensiven i den här Europavalrörelsen genom sina utfall mot EG-domstolens underkännande av Byggnads blockad mot det lettiska företaget. Laval betalade svenska löner i Vaxholm. Men inte genomsnittslöner.
Detta anser Ulvskog vara lönedumpning och människohandel.
Här finns inte någon stark motröst. Men Göteborgs-Posten skriver i ledare det som borde sägas på gator och torg, Bra med mer konkurrens:

Vi lever alla i en värld av lönekonkurrens. Även politiker som gjort motstånd mot låga löner till en huvudfråga inför valet till Europaparlamentet utnyttjar lönekonkurrens för att öka den egna personliga välfärden. De bär kläder, kör bilar och köper möbler som är billiga därför att de tillverkats i länder där lönerna och levnadsstandarden är lägre än i Sverige. Och de semestrar gärna där pengarna räcker längre, vid stränder och pooler där låga löner gör livet behagligt i solstolarna.
Över detta finns föga anledning att moralisera. Om vi undantar ren exploatering, som barnarbete och svältlöner, så är lönekonkurrens generellt sett bra. De som förlorar sitt låglönejobb går vidare till bättre betalda jobb och de som får överta låglönejobbet gör det från ett ännu sämre betalt jobb. I längden vinner alla på konkurrens och frihandel.

Det är viktigt att företag i låglöneländer får en chans att sälja sina varor och tjänster. Det är så man kan komma ur sin fattigdom. Genom att konkurrera. Alternativet är att leva på bistånd och allmosor i all evighet.
Marita Ulvskog borde angripas för att vara djupt osolidarisk. Hon är emot att ge människor i andra länder chans till välstånd. Hon vill hålla dem nere. De ska inte få konkurrera med svenska företag.
Varför kan vi inte få en seriös debatt om frihandel? Det är ju den som gjort Sverige rikt.
(Andra intressanta bloggar om , , ,, , , , , , , , , , , , , )

Deng – mannen bakom massakern

Natten till den 4 juni 1989 slog den kommunistiska regimens armé brutalt ner studentrevolten på Himmelska fridens torg i Peking.
Medan muren föll i Europa, tillgrep Kina mycket hårda nypor. Nypor som tillhörde en man: Deng Xiaoping (1904-1997).
Han var 84 år och hade lämnat offentligheten, men styrde med järnhand som ordförande i Kineskiska folkrepublikens centrala militärkommission.  
Egentligen är han en osannolik försvarare av kommunismen, och kommunistpartiet hade avsatt honom — två gånger. Och varit nära att döda honom.
Deng föddes i en relativt välbärjad familj 1904 och som 15-årig skickades han till Frankrike för studier. Hans far hade givit honom motivet: ”Lära kunskap och sanning från väst för att kunna rädda Kina.” Men i Marseille tvingades han främst arbeta ihop till uppehället, som diskare, i stålindustrin och som eldare på ånglok. Deng hävdade senare i livet att det var här han insåg hur jävlig kapitalismen var.
Det var i Frankrike som Deng lärde känna Zhou Enlai och började studera Marx. Som ledare i kommunistiska ungdomsförbundet fick han möjlighet att besöka Moskva innan han 1926 återvände till Kina. Det gick dåligt för kommunisterna i inbördeskriget mot nationalisterna, men under ”den långa marschen” 1934-35, som alltså var en flykt, blev Deng partisekreterare och nådde partiledningen för första gången.
När Mao Zedong bildade Folkrepubliken Kina 1949 blev Deng bland annat finansminister. När planekonomin fungerade allt sämre intog Deng en pragmatisk hållning och sa 1961: ”Jag bryr mig inte om huruvida katten är svart eller vit, så länge den fångar möss.”
Mao gillade varken Dengs pragmatism eller att dennes prestige vuxit sig mycket stark. Istället för att reformera ekonomin satte Mao igång kulturrevolutionen, som i hög grad kom att riktas mot kommunistpartiets elit. Deng tvingades 1966 bort från alla poster och han hade, likt många andra funktionärer som anklagades för kontrarevolution, kunnat bli ihjälslagen. Hans son torterades, kastades ut genom ett fönster och blev förlamad.
Zhou Enlai lyckades 1974 övertala Mao om att ta Deng till nåder och han blev vice premiärminister. Men när Enlai dog 1976, tvingades Deng åter bort från makten, åter anklagad för att vara kontrarevolutionär. Senare samma år dog Mao och ”de fyras gäng”, med Maos fru i spetsen, försökte ta makten. Deras inkompetens gjorde dock att Deng sakta men säkert kunde manövrera sig tillbaka till makten inom kommunistpartiet.
Från 1980 är det Dengs män som intar alla viktiga positioner, medan han själv håller i trådarna utan viktigare titlar. En av Dengs män var partisekreteraren Zhao Ziyang som drev på de marknadsekonomiska reformerna. Men när Ziyang besökte studenterna på Himmelska fridens torg 1989 och förespråkade dialog, blev han omedelbart avsatt.
Allt tyder på att det var Deng Xiaoping som själv beordrade att studentrevolten skulle krossas och förintas och avskräcka alla kineser från att någonsin försöka göra revolt mot kommunistpartiet.
Detta gjorde alltså en man som två gånger själv hamnat i onåd för att vara kontrarevolutionär. Deng övergav planekonomin, men behöll all politisk makt i kommunistpartiet.
Dagens Kina tycks mig format av och leva strikt efter Dengs tänkande.
Frågan är hur länge det kan fortsätta.
Uppenbart tolererar flertalet kineser det nuvarande systemet. Detta därför att rädslan för oordning är stor som följd av minnet från den kaotiska kulturrevolutionen. Hellre kända brister i dagens system än att ta risken för de brister som en ny revolution kan resultera i.
Men tiden talar emot Dengs modell. Dels tunnas minnet av kulturrevolutionen ut med nya generationer, dels kommer kineserna vid en högre nivå av välstånd att intressera sig för annat än materiella mål. Och då borde krav på frihet växa sig allt starkare. En tredje faktor är informationsteknologin. Trots all censur kommer kineser i allt högre grad att känna till att det finns frihet på andra håll i världen. Då får Dengs lärljungar allt svårare att hålla friheten stången.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Så utfaller mandaten i EU-valet (III)

De tre senaste opinionsmätningarna ger splittrat resultat inför söndagens val: en ger Alliansen övertag (Novus), en ger de Rödgröna övertag (Sifo) och en ger Piratpartiet 2 mandat och jämt mellan blocken (Demoskop).
Flera partier pendlar i antal mandat. Men eftersom valdeltagandet förmodligen kommer att avgöra, kan alla mätningar visa sig ha fel. Men med den reservationen — så här ser det ut just nu.
                              2004      Sifo      Demo      Novus
Moderaterna …..…………… 4 ……….. 5 ……….. 5 ……….. 5
Centerpartiet ……..……..… 1 ……….. 1 ……….. 1 ……….. 1
Folkpartiet ………..……..…. 2 ……….. 2 ……….. 1 ……….. 2
Kristdemokraterna ……… 1 ……….. 0 ……….. 1 ……….. 1
Junilistan …………………….. 3 ……….. 0 ……….. 0 ……….. 0
Piratpartiet ………………….. 0 ……….. 1 ……….. 2 ……….. 1
Socialdemokraterna ……. 5 ……….. 6 ……….. 6 ……….. 5
Miljöpartiet …………..…..…. 1 ……….. 2 ……….. 1 ……….. 2
Vänsterpartiet ….……….… 2 ……….. 1 ……….. 1 ……….. 1
Se tidgare mätningar under valrörelsen: Så utfaller mandaten (I) och Så utfaller mandaten (II).
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Låt oss tänka själva!

Tillsammans med andra fristående debattörer, som författaren Marcus Birro, deltar jag från och med nu med inlägg i kolumnen ”Bloggat” hos Världen idag. Min första kolumn berör varför jag skriver i en tidning som står för något som idag är så kontroversiellt som kristendom: Låt oss tänka själva!

Ta debatten om abort. Att det är en viktig och filosofiskt central fråga om livet självt kan ingen förneka. En aspekt, kvinnans beslutanderätt över sin egen kropp, har helt fått dominera. Men det finns ju också andra, som barnets rätt till liv.
Nu när jag skriver detta, sprider sig en orolig känsla inom mig. Vågar jag skriva det här? Så djup har moralpaniken blivit att man tenderar att idka självcensur. Men min aldrig sinande nyfikenhet driver mig att söka svaren och då krävs debatt.

Jag är sökande i frågor om tro. Det finns också många frågor som är svåra, som abort. Men jag vänder mig starkt emot dem som hävdar att diskussion är överflödig, att frågan är avgjord och under inga omständigheter får debatteras.
På samma sätt som jag är emot censur av våldsamma dataspel är jag emot att tysta ner debatt om abort. Här har jag ofta svårt att förstå en del liberaler, som plötsligt blir lika totalitära som en del vänsteraktivister i motstånd mot öppen debatt. Därför kommer jag att i mina kolumner i Världen idag ta upp olika värderingsfrågor.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Bildt: Internet ger välinformerad elit, och de andra

Under gårdagens seminarium om EU-journalistiken (se video) tog utrikesmininster Carl Bildt upp en intressant aspekt, som en följd av seminariets slutsats att traditionella medier (radio, TV, tidningar) blir allt sämre på att bevaka vad som händer i EU. Detta trots att EU får allt större makt över svenskt samhällsliv.
Moderatorn Roland Poirier Martinsson ställde frågan: Finns det något i det nya framväxande medielandskapet som kan verka som motgift mot de negativa tendenserna i de gamla medierna? Carl Bildt svarade:

Självfallet: allt det vi ser på internet. Det finns en möjlighet att skaffa sig information direkt, något som var helt otänkbart för ett antal år sedan. Tidigare fick man resa till Bryssel eller möjligen veta om ett papper som man bad någon faxa …
Nu klickar du dig fram och har allt tillgängligt. Men det innebär att vi får en elit som är väldigt välinformerad och som är inpluggad bokstavligen. Och sedan får vi dom som bara är beroende av det allmänna bruset.

Detta är ju ett helt riktigt påpekande. I takt med att de breda massmedierna blir sämre, kommer vi som är samhällsintresserade att söka oss andra kanaler för att få den information vi vill ha. Det blir då smalare medier på internet, initierade tankesmedjors hemsidor och bloggar.
Gapet mellan de välinformerade och de oinformerade kommer då att växa.
För mig som demokrat är det en olycklig utveckling. Det är till skada för den breda samhällsdebatten — vid köksbord hemmavid och fikabord på arbetsplatser — att kunskap om vilka politiska beslut som är i görningen saknas.
Det är som att koppla av passagerarvagnarna från det politiska tåget och bara de mest initierade som finns i loket hänger med på resan.
För mig är det ytterligare ett skäl till att EU:s politiska konstruktion måste förändras från förhandlings- och konsensuskulturen till en traditionell demokratisk institution där regerande majoritet ställs mot opposition som på annan agenda vill nå makten. Och det är folket som i sin roll som ansvarsutkrävare i val kan ge majoriteten nytt förtroende eller rösta fram oppositionen.
I den sortens val uppstår den konfrontation och tillspetsning som krävs för att gammelmedier ska kunna beskriva vad som står på spel, och de breda folklagren skaffa sig tillräckligt med information för att avgöra inriktningen på unionen de kommande fem åren.
Jag vill påstå att de som tycker förhandlings- och konsensuskulturen är trevlig och bra, antingen inte begriper vad folkligt förankrad demokrati är, eller struntar i den.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )