Från Louis Armstrong till Michael Jackson

Michael Jackson har ju ”alltid” funnits där, för mig sedan tonåren. Minns hysterin när ”Thriller” kom. Men i mina olika umgängeskretsar lyssnade vi snarare på Kraftwerk och teknodisco, eller på U2 och Springsteen. Och på fester lades nog LP-skivor med Py Bäckman och Dan Hylander, liksom Magnus Uggla och Gyllene Tider, på oftare än Michel Jackson.
Men det är ju svårt för samtiden att avgöra en musikers betydelse. Från 1700- och 1800-talen finns bara det absolut allra bästa kvar. Vad kommer att finnas kvar av 1900-talets musik om tvåhundra år?
Jag är ju övertygad om att Louis Armstrong får samma status som Mozart och Beethoven. Han intruducerade och var med att skapa en helt ny musik för världen: jazz. Och lade grunden för det som blev popmusiken. Michel Jackson var den som starkast fångade sin samtid som popikon, vilket kan mätas i sålda album och intresset för turnéerna.
Hans tragiska personliga öde påminner mig om Mozart, som ju likt Jackson var ett underbarn vid fyra års ålder. Mozart dog ännu inte 36 år fyllda, och nu har Jackson gått bort vid 50.
Det jag gillar bäst av Jackson är nog hans tolkning av Charlie Chaplins ”Smile”.
Jackson var en populär underhållare. Men var han en stor musiker? Jag är inte övertygad. Tiden kommer att utvisa.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Picknicken som blev murens fall 1989

Jag vill ge ett lyssnartips: Studio Ett hade igår ett fantastiskt intressant inslag med den beskedliga rubriken ”Picknick sommaren 1989” (ljudfil, ca 5 min):

Då ska vi resa tillbaka 20 år i tiden, när järnridån revs och öststaterna befriades. Ett av de första stegen mot frihet var den paneuropeiska picknicken i Sopron på gränsen mellan Ungern och Österrike. En manifestation för Europas enhet som istället förvandlades till den största flykten från Östeuropa sedan Berlinmuren byggdes i början på 60-talet. Moderata riksdagskvinnan Walburga Hapsburg Douglas var en av dem som deltog i picknicken sommaren 1989.

Walburga Hapsburg Douglas var med på picknicken i juni 1989 å sin fars vägnar. Familjen Hapsburg har ju en lång historia i centrum av europeisk politik. Fadern ansåg sig inte kunna närvara eftersom det skulle skapa politiska spänningar: picknicken innebar att järnridån mellan öst och väst lättade för några timmar. Redan det var så känsligt att Östtysklands kommunistledare Eric Honecker fördömde picknicken i statsradion.
Många östtyskar hade också tagit sig till Ungern för att kunna följa med och hoppa av till väst i Österrike. Därmed hade den första sprickan öppnats, som samma höst innebar murens fall.
Jag tycker det är fantastiskt när stora historiska skeenden kan kokas ned till enskilda händelser, särskilt när de är så banala som en picknick.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Totalitära budskap från Humanisterna

I Världen idag blottlägger Lars F Eklund hur de som påstår sig stå för humanism i handling gör något annat, Nämn saker vid dess rätta namn:

[I debatten buntas] alla religioner ihop, oberoende av syn på mänskliga rättigheter, distinktion mellan politisk och andlig auktoritet och liknande. Man ville ha ett ”sekulärt samhälle”, utan att göra någon distinktion mellan om det endast var en sekulär stat, eller faktiskt även ett helt sekulärt civilt samhälle som krävdes. Det vill säga ett religionsförbud.
Det finns naturligtvis en avsikt bakom denna typ av flytande och generaliserande formuleringar … Genom att reducera andras åsikter till fördomar kan man också bespara sig mödan att sätta sig in i deras argument och på allvar lyssna till dem som partners i det demokratiska samtalet.

Detta är helt centralt i vår tid. Bakom Humanisternas annonskampanj ”Gud finns nog inte” döljer sig ett totalitärt känslomönster. Humanisterna föraktar dem som tycker annorlunda, man hatar dem och vill tillintetgöra dem. Inte föra samtal där man med respekt mäter tyngden på sina egna argument i en intellektuell match med andras argument. Nej, andra ska TYSTAS! Oavsett om de har vinklingar, perspektiv och poänger som kan vara intressanta.
Tyvärr omfattar denna mentalitet också personer som kallar sig liberaler. Vilket naturligtvis är helt galet. Att förakta andra därför att de tycker annorlunda är varken något riktiga liberaler eller humanister gör.
Och, ja, jag tycker kristendomens perspektiv har något väsentligt att tillföra dagens samhällsdebatt, inte minst moralfilosofiskt, även om jag inte tror på Gud. Eklund ger ett sådant exempel:

Nyligen drev ett antal muslimska länder igenom en FN-resolution om förbud mot religionskritik. Inför detta intog många av västs sekulariserade stater en låg profil, försiktigt uttryckt. Däremot riktade den föga sekulariserade Vatikanen skarp kritik mot resolutionen, såsom ett hot mot religions- och åsikstfriheten.
Hur passar det in i Humanisternas okomplicerade föreställningsvärld?

Ett liberalt samhälle överlever inte utan ett fritt, öppet och liberalt debattklimat. Låt oss verka för det istället för att köra förenklade slogans som ska köras ner i halsen på oliktänkande.
Se mer: Timbroduell: Kampen om kapitalismenFriheten har ett prisSocialliberaler tror mer på staten än på människorna.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , )

Dagens citat om rödgrön tågturné

Jag gillar finurliga formuleringar i politisk debatt. De ger en extra krydda och lättar upp. I Svenska Dagbladets huvudledare finns detta drag både i rubrik och text om de rödgrönas krav på höjda skatter, Det går som på räls mot svunna tider:

Vem i S kom på att man ska vinna medelklassen genom att plundra den?

Det kan bli huvudfrågan i nästa års val.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Europaparlamentets maktfördelning klarnar

Vi har hört hur Piratpartiet valt den gröna gruppen i Europaparlamentet. Det gjorde också oberoende kandidaten Indrek Tarand, som personligen(!) vann 25% av rösterna i Estland. För några dagar sedan anslöt sig italienska partiet Partito Democratico till den socialistiska gruppen. Hela listan finns här Europavalet – alla resultat.
Så här ser partiställningen ut just nu:
Center-högergruppen EPP …………… 263 mandat ….. 36 procent (-1)
Socialistgruppen …………………………… 183 mandat ….. 25 procent (-2)
Liberala gruppen …………………………….  83 mandat ….. 11 procent (-1)
Antifederalistiska gruppen …………….  55 mandat …..  8 procent (+8)
Gröna gruppen ……………………………….  55 mandat …..  8 procent (+2)
Vänstergruppen …………………………….  32 mandat …..  4 procent (-2)
Oberoende kritikernas grupp ………..  17 mandat …..  2 procent (-3)
Nationalisternas grupp ………………….  16 mandat …..  2 procent (-1)
Partilösa …………………………………………..  32 mandat …..  4 procent (+-0)
Noterbart är att massmediernas närmast maniska påståenden om att nationalister och populister ökat kraftigt i EU-valet inte alls stämmer. De har tvärtom tappat i inflytande.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Ahmadinejad kräver ursäkt av Obama

Iranska regimen hånar öppet president Obama, rapporterar TV-stationen Al Arabiya:

President Mahmoud Ahmadinejad anser att president Barack Obama ska be om ursäkt för att han lagt sig i Irans inre angelägenheter … [och] syftade på Obamas uttalande där han sa sig vara ”upprörd och bestört” över Irans hantering av protesterna mot valet.
”Mr Obama gjorde ett misstag att säga detta … varför föll han i fällan och sa det som Bush tidigare har sagt”, frågade Ahmadinejad enligt den statskontrollerade nyhetsbyrån Fars.

Ja, Obama har verkligen försatt sig i en märkligt svag situation. Ska han villkorslöst samtala med dem som hela tiden spottar honom i ansiktet? Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om honom som person, utan om Förenta Staterna och den avskräckningsförmåga som krävs för att inte extremister ska tro att ett anfall mot amerikanska intressen kan genomföras utan kostnad.
Att låta sig förödmjukas i denna del av världen är att inbjuda till att bli attackerad. Det var något George W Bush visste. Hans sa vad han menade, och menade vad han sa. Ingen kunde missförstå. Det innebar att inga nya amerikanska intressen attackerades under hans sista fyra år i Vita huset. Nu kan Obama bjuda in till samma sorts attacker som skedde under Bill Clinton: attacker mot ambassader, fartyg och andra mål.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Därför ökar Economist medan andra magasin tappar

I Atlantic Monthly finns en högst läsvärd analys om framtiden för nyhets- och samhällinriktade veckomagasin i synnerhet och mediemarknadens förändring i allmänhet. Musikjournalisten (tidigare chef inom musikkanalen VH1) Michael Hirschorn frågar sig i The Newsweekly’s Last Stand: Varför går The Economist så bra medan Time och newsweek tappar läsare?

Till skillnad från sina rivaler har Economist varit opåverkad av explosionen av digitala medier; om något har den digitala revolutionen cementerat dess relevans.

Hirschorn menar att succén för Economist har flera läxor att lära dem som vill se pappersmagasinen ta revansch i internets tidevarv:

Den enkla läxan kan vara att kvalitet vinner … Men den har aldrig varit riktigt så brilliant som dess supportrar hävdar (även om den inte heller är så ytlig som dess kritiker hävdar) … Economist förmår att på ett smart sätt distillera världen till en rimlig och kompakt överblick. Ett annat ord för detta är bloggande, eller åtminstone vad bloggar kan bli när de mognat, alltså efter det att de transformerats från sin nuvarande status som fri skjutzon och sätter sig som ett mer vittomspännande system för insamling och presentation av information …
Economist har nått sin nuvarande betydelse och inflytande därför att den erbjuder, i alla betydelser av ordet, en sant global produktion för läsarna att smälta i en tid då mängden obearbetad information online fortsätter att öka och bli än mer ohanterlig …
Economist har aldrig några egna scoop och informationen man förmedlar finns tillgänglig på andra håll — om du lägger ner 20 timmar på att googla … Förstahandsnyheter kommer aldrig mer att bli belönade som de borde.
Det verkliga värdet hos Economist är att man smart analyserar det som anses värt att veta. Och layoutar det på ett lika smart sätt, vilket kanske är den sista verkligt unika fördelen papperstidningar har i den digitala eran.

Men detta räcker inte, skriver Michael Hirschorn. För även om Time och Newsweek nu tar efter Economist, kommer man förmodligen inte att lyckas. Dels därför att man inte är först, men kanske framför allt därför att avsändaren i vårt informationssamhälle behöver en rakbladsvass identitet och definition om vad man är:

Att veta vem man är och vad man är, och förmedla det till sin publik, är den enda vägen att slå igenom och nå fram till läsarna som har oändliga val att göra. Generalister är ute; nischer är inne.

Intressant. Den här bloggen står nog för en egen nisch som inte finns representerad i svenska massmedier. Men även om internet givit utrymme för nischer som ger otroligt mycket till dem som har intresserad i dessa avgränsade intresseområden, så tror jag inte att generalistiskt inriktade medier behöver vara ute. De behöver dock bli mycket bättre på att förpacka det generella på ett aptitligt vis för oss som vill skumma över vad som händer på andra områden än vår egen nisch. Fler än The Economist borde klara det.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Piratpartier kramar statsaktivism som gröna i EU

De som röstade på Piratpartiet och trodde att det var en röst mot statlig interventionism, har anledning att vara besviken idag.
Piratpartiet ansluter sig till gröna gruppen i EU-parlamentet, rapporterar nu på eftermiddagen DN, SVD och G-P.
Den gröna gruppen är för att fler beslut ska fattas i EU och står generellt sett för politikens makt framför medborgarnas.
Det är möjligt att de är mest för fildelning, men i övrigt är de knappast för mer makt till människorna. De gröna tror att politiken kan lägga människors liv tillrätta.
Grattis ni som röstade på Piratpartiet. Ni gav en röst till mer förmynderi.
Men beskedet är bra inför kommande svenska riksdagsval. De borgerliga som röstade på Piratpartiet vet nu att de röstar för Mona Sahlin som statsminister om de röstar på Piratpartiet också 2010.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Riksdagsmän bloggar från Camp Northern Lights, Afghanistan

De två moderata riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Ulf Grape besöker de svenska militära styrkorna i Afghanistan. Besöket är en del av ledamöternas ordinarie uppgift i Försvarsutskottet.
Mindre ”ordinarie” är att de bloggar under studieresan i Aftonbladet: Afghanistanbloggen.
Nu i natt rapporterar de om sin ankomst till svenska lägret i staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan:

Så är vi då installerade på Camp Northern Lights och har just fått en säkerhetsgenomgång. Att läget inte är lugnt vittnar både gårdagens attack mot en tysk patrull då tre soldater förolyckades efter att de blivit beskjutna.

Så ska riksdagsledamöter jobba! Genom att direktrapportera till oss väljare under studieresor uppfyller man bättre sitt uppdrag som folkvalda.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,, , , , )