Kristdemokraterna och konservatismen

Kristdemokraternas riksting kan visa sig vara en väntpunkt. Den förhoppningen har Nya Wermlands-Tidningen i ledaren, En konservativ ansats, sedan man hårt kritiserat partiets EU-valkampanj:

Det finns helt enkelt inte så mycket att hämta att driva den sortens förmyndarpolitik. Det är gammal KDS-nostalgi som spökar, och som alltför många inom partiet fortfarande identifierar sig med, men som det finns mycket litet politiskt utrymme för i dag. Och då kan det vara värt att minnas att gamla KDS låg utanför riksdagen bra länge. Det är väl inte dit man önskar sig?

Därför var partiledaren Göran Hägglunds tal inför rikstinget en positiv överraskning, skriver tidningen och fortsätter:

Nu tog han inte ordet ”konservativ” i sin mun – det finns inom partiet en utbredd beröringsskräck för den etiketten – men han talade en hel del om kultur och värden på ett sätt som få partiledare, ja politiker överhuvudtaget, brukar göra.
Vikten av det gemensamma kulturarvet, bildningens betydelse och den rotlöshet som kommer i spåren av ett modernt samhälle utan fasta traditioner och värden lyftes fram i talet. Kultur, moral och historia håller ihop samhället, ger oss en identitet och hjälper oss att förstå oss själva och andra, liksom vår samtid. Det hjälper oss att hitta rätt väg i framtiden.

Nerikes Allehanda koncentrerar sin analys på de mer konkreta beskeden från rikstinget, Stillsamma KD flirtar med pensionärerna:

Det bullrigaste utspelet kom Göran Hägglund med inför rikstinget då han slog till med att nu är det dags att pensionärerna får sänkt skatt. Det behövs bara en snabbtitt i befolkningsstatistiken för att se att KD har spanat in en stor väljargrupp. Det som är kvar av 40-talistgenerationen spottar ut 120 000 nya pensionärer varje år.
Vem vill inte ha sänkt skatt? KD kan räkna med stöd för detta skattesänkarförslag från båda de stora pensionärsorganisationerna, PRO och SPF, för intensiva ”rättvisekampanjer” för att pensionärerna nu ska få sänkt skatt efter åren av jobbavdrag.

Det tillhör partipolitiken att fjäska med olika väljargrupper. Det intressanta är om fjäsket kan ligga i linje med en mer grundläggande samhällsanalys och tydligt värderingsmönster. Bara då blir fjäsket trovärdigt, samtidigt som det konkretiserar vad värderingarna innebär.
Eftersom Hägglunds utspelet handlar om skattesänkning har jag inget emot det. Och eftersom oppositionen riktat in sig på att kritisera skillnaden mellan skatt på arbete och på pension, är Hägglunds utspel ett sätt att neutralisera oppositionen. Helt i linje med Reinfeldts strategi.
Men för oss som mer är intresserade av idéer och värderingar är Kristdemokraternas ideologiska vägval intressantast. Johan Ingerö frågar Kan KD bli ett frihetsparti?

Givet Moderaternas mittenpolitiska ambitioner och totala ointresse av ideologiska frågor finns en tydlig risk att de svenska valen kommer att handla om huruvida vi ska införa fler regler på arbetsmarknaden eller fler regler mot tobak.
Vi som tycker att politik borde handla om något annat än vilken frihet som ska avskaffas först kommer, i en sådan situation, att bli helt hemlösa. Men om Kristdemokraterna skulle lyckas bli det självgående, arbetande och civilsamhällsaktiva radhusfolkets parti skulle en ny och spännande dynamik kunna skapas.

Eller som Johan Lundberg skriver i Axess-bloggen, Vikten av att inte alltid gå i rätt takt, rakt i ledet:

I övrigt noterar vi med tillfredsställelse att Hägglund, liksom Björklund, tycks göra en poäng av att som politiker välja en plattform som innebär att man slåss för något substantiellt som inte nödvändigtvis går hem bland medie- och pr-människor med teflonmentalitet, där det viktigaste är att alltid följa med de stora strömmarna och gå i rätt takt, rakt i ledet.

Det är oerhört viktigt för alla de tre mindre partierna i Alliansen att de finner sin nisch inför nästa års val. Egna samhällsfrågor där de är bäst och mest trovärdiga, samtidigt som deras förslag ligger i linje med en grundläggande borgerlig värdebas.
Detta är nödvändigt med tanke på att Moderaterna tagit över mitten i svensk politik. Ett litet parti kan inte konkurrera med ett stort på exakt samma profil. De mindre måste bli ”talesmän” i svensk samhällsdebatt för specifika och tillräckligt viktiga frågor för tillräckligt många väljare.
I förra valet skedde detta mer av tur än skicklighet. Maud Olofsson var redan engagerad i företagarfrågor och miljö, Jan Björklund i skolfrågor tillsammans med ordning och reda, och Göran Hägglund i familjefrågor.
Nu gäller det att förfina och rätt positionera sig inför nästa val. Moderaterna har det övergripande ansvaret, är statsbärande parti och tar huvudmatchen mot S. Men Moderaterna måste samtidigt låta de tre andra få profilera sig så att väljarna ser att de utöver statsministervalet också kan lägga en röst på frågor de tycker är särskilt viktiga.
Just nu känns Kristdemokraterna som det svagaste kortet. De har inte bestämt sig. Tiden är knapp och Hägglunds tal borde vara vägledande. Då har Kristdemokraterna alla chanser att skapa en nisch, ett värdebudskap, som mer än fem-sex procent av väljarkåren vill stödja.
Se mer: Ella Bolins förbudsiver bortblåst när Hägglund talar. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , ,)