Enat näringsliv mot regeringen

Det är inte så konstigt att en vänsterregering ser förtagandet som ett särintresse. För dem är välståndsskapande en underordnad fråga, för vänstern är jämn fördelningen viktigare än att skapa välstånd. För en socialdemokrat är Sverige ett bättre land om vi alla är lika fattiga och lever i misär, än om Sverige är ett rikt land med vissa skillnader i inkomst. Skillnader är den värsta styggelsen, inte fattigdom i sig.
Men att den borgerliga regeringen ser företagandet som ett särintresse är värre. Och jag kan inte argumentera emot när Dagens Industri i ledaren ”Enat näringsliv mot regeringen” skriver att den borgerliga regeringen verkar se näringslivet som ett särintresse bland andra. DI pekar på finansdepartementets sätt att hantera frågan om avdragsrätten för s k räntesnurror. Efter två mycket korta remissrundor förespråkar man fortfarande besynnerliga inskränkningar i avdragsrätten för räntor.
Det är som om privatpersoner skulle få göra avdrag för räntor på lån för reparationer i bostaden som avser vatten och avlopp, men inte dra av räntan på lån för köp av ny spis och vitvaror. Finansdepartmentets klåfingrighet med avdragsrätten på räntor är monstruös. Och trots att man lindrat förbudet mot ränteavdrag hävdar departementet fortfarande att förslaget kommer att inbringa 7 miljarder i skatt. Just den summa finansministern gjort klart att man ska använda till annat. Ordern tycks vara: få fatt på 7 miljarder! Knappast ett seriöst sätt att styra skattesystemet.
DI skriver:

Efter de två förslag som lagts kan ingen gärna hävda att regeringen går storföretagens ärenden — nej, inte ens att den sätter näringslivets behov särskilt högt.

Att se företagandet som ett särintresse är fel. Att tillgodose näringslivets behov är att värna framtidens välstånd. Det borde Alliansregeringen begripa.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Kvoterad föräldraförsäkring är en höger-vänsterfråga

Östgöta Correspondenten gör en god definition på vad kvoterad föräldraförsäkring är i ledaren. Kvoterad jämställdhet slår fel:

[D]et finns många folkpartister som vill förbjuda möjligheten för mammor och pappor att överlåta föräldradagar till varandra.

Men att mot denna bakgrund påstå att kvotering inte är en höger-vänsterfråga är ett förvirrat resonemang. Problemet är att folkpartister och andra borgerliga så lätt faller för socialismens lockelse till statligt förmynderi. Socialistiska beslut blir inte mindre socialistiska därför att de som genomför dem kallar sig något annat än socialister. Kvotering är en vänsterfråga. Kvotering bygger på förutsättningen att staten vet bäst och att medborgarna är för korkade att fatta beslut om sina egna liv.
Få uppfattningar gör mig så förbannad som när dessa politiska besserwissrar sticker ut sina fula trynen och påstår att de är mer kompetenta, bättre och smartare än medborgarna i gemen. Dessa tomtar borde avslöjas och i val kastas ut ur riksdag och kommunfullmäktige, vilka partier de än kandiderar för. Denna mentalitet hör inte hemma i en demokrati.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Sarah Palins folklighet

Försöken att smutskasta Sarah Palin och hennes familj slår tillbaka på vänstern och kan komma att stärka hennes popularitet, skriver Politico i New Palin details may help, not hurt:

De triviala händelser som nu blir kända om Palins familj uppfattas förmodligen som väldigt bekanta händelser hos många vanliga amerikaner. Det är denna vanlighet som gör henne till ett sådant politiskt löfte för John McCain — och ett sådant farligt hot för motståndarna i demokraterna.

Att Palins tonårsdotter är gravid har inte varit någon hemlighet. Och att attackera en kvinnlig vicepresidentkandidat för dotterns graviditet är så snaskigt att till och med Barack Obama har fått rycka ut och ta avstånd från sina hånfulla partikamrater. Obama tvingas påpeka att hans mamma var tonåring när hon födde honom.
Men det hindrar inte SVT att i morgonnyheterna ta efter vänsterns hånfulla utfall mot Palin: McCains vicepresident innebär ”nya problem” rapporterar statstelevisionen skadeglatt om tonårsgraviditeten. Opartiskt? Visst!
Det är typiskt att journalistkåren kastar sig över en arbetarklasskandidat som inte följer vänstern. Det finns ett och annat undantag. Time har besökt Sarah Palins hemtrakter och rapporterar: Where Palin Made Her Name.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Svenska skolor är inte bara dåliga, de är dyra också

I Dagens Industri görs på ledarplats ett viktigt tillägg till diskussionen om svenska skolan. Det är inte bara så att kvaliteten i skolan sviktar rejält när var tionde elev inte får godkänt i svenska, engelska eller matematik:

Av världens alla länder har Sverige nästan de dyraste skolorna. Vi skattebetalare bör knappast nöja oss med en medelbra placering i de internationella rankingarna.

Dyra och medelmåttiga. Så ser det ut när utbildningsväsendet inte utsätts för tillräckligt förändringstryck. Goda exempel måste lyftas fram bättre, och dåliga skolor måste åtgärdas mer radikalt exempelvis genom nedläggning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Mest erfarenhet: Sarah Palin, inte Obama

När vänstern plötsligt börjat intressera sig för erfarenhet, beror det inte på Barack Obamas tunna meritlista, utan på att McCain valt Sarah Palin som sin vice. Det inte lite så lite skrattretande att medierna har större krav på en kandidat till vicepresident än de har på sin egen favorit till presidentposten. Philadelphia Inquirer skriver i ledaren A bold gamble:

Palin har mer exekutiv erfarenhet än McCain, Biden och Obama tillsammans. Och även om hon varit guvernör i bara 2 år har hon gjort mesta möjliga av det.

Som framgår i förra inlägget har hon utmanat det gamla gubbväldet och vunnit över det. Hon har fattat en rad beslut som visar på hennes karaktär: hon har avgått från uppdrag när hon inte inifrån kunnat reformera en korrupt delstatsmyndighet, för att utifrån och via medierna se till att få slut på myglet. Obama har aldrig tagit strider som hotat hans politiska karriär. Tvärtom är han känd för att rösta ”avstår” så fort någon fråga blivit politiskt kontroversiell. Obama vill hålla sig väl med alla. Så åstadkommer man inte förnyelse.
I City Journal skriver Lisa Schiffren i The Fighter Pilot and the Moose Hunter:

[Uppståndelsen] beror inte på att Sarah Palin skapar historia som den första republikanska kvinnan som kan bli vicepresident. Det beror på den sorts kvinna och politiker som hon är. . . Hon gifte sig inte till makt . . .
Palin är en handlingskraftig kvinna som använt sitt politiska kapital för att bekämpa ineffektiv politik på varje nivå. Det är svårt att finna sådana politiker. De flesta ”sparar” sitt politiska kapital, så som Barack Obama gjort, genom att rösta ”avstår” vid ett flertal tillfällen istället för att göra något som kan kosta dem något i deras karriär.

Det här är ett viktigt påpekande. Det framgick också av McCains introduktion, att han valt henne för det hon gjort och det hon står för. Hon har, likt McCain, tagit obekväma strider. Det är den erfarenheten som fick McCain att välja henne före de förhandstippade.
Sedan är det som Fred Barnes vid Weekly Standard sagt, lite löjligt när man som erfarenhet räknar hur välkänd en politiker är i mediekretsar på nationell nivå och hur många gånger de deltagit i Meet the Press och andra för Washington-medierna prestigefyllda program.
Bara om man räknar TV-intervjuer som politikers främsta meriter, har Obama större erfarenhet än Palin. Men politik är ju trots allt mer än intervjuer i huvudstadsmedier. Det handlar om att fatta svåra beslut. Där har Palin ett klart övertag framför Obama.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Meste förnyare: McCain, inte Obama

Valet av sin vice anses vara det viktigaste beslut en presidentkandidat fattar före valdagen. Det visar vilken karaktär de har. Och vi såg hur Barack Obama valde en av de mest ingrodda maktspelarna i Washington, Joe Biden. Om man i ett ord ska sammanfatta honom är det: ”traditionalist”. Det finns knappast någon som är mindre av förnyare än Joe Biden.
Alltså: Obama söker stöd hos maktetablissemanget när han ska fatta viktiga beslut.
John McCain visade vilken hans karaktär är: han vänder sig till en själsfrände i att utmana den korrumperade makten, en person som visserligen är yngre än Obama, men har oerhört mycket mer erfarenhet än honom i att ta politiska strider och vinna över traditionalisterna. Medan Obama söker stöd hos traditionalisterna, har Sarah Palin i likhet med McCain, satt dom på plats.
Som borgmästare skar hon omedelbart i den offentliga budgeten bort extravaganser som traditionella politiker håller på med. Som styrelseledamot i delstatens gas- och oljemyndighet upptäckte hon hur politikerkollegor lät sig mutas av oljeindustrin. När hon rapporterade detta internt, tystades det ner och hon förbjöds föra saken vidare. Då avgick hon från sitt uppdrag och gick ut i massmedierna för att avslöja maktkorruptionen. I den striden fick hon partikamrater emot sig, inte minst guvernören själv. Det slutade med att hon utmanade honom i guvernörsvalet — och vann.
Vilka principiella strider har Barack Obama tagit? Inga alls före han ställde upp i presidentvalet. Chicagos demokratiska partimaskin är historiskt ökänd för sin korruption och sitt mygel. Har Obama utmanat någonting av detta? Har Obama försökt förnya och förändra? Nej, han är tvärtom en produkt av denna maktmaskin. En lojal arbetare i traditionella maktkorridorer.
Det som förenar Obama och Biden är att de båda är politiker av traditionellt snitt.
Det som förenar McCain och Palin är att de båda är ”mavericks” som inte drar sig för att utmana det egna partiet när de upptäcker fel och brister. För dem kommer idealen och värderingarna först, makten i andra hand. För Obama/Biden är det tvärtom: makten framför allt, sedan lite löst snack om förändring och förnyelse men nogsamt utan några konkreta löften.
Visst är valet av Sarah Palin en chansning, så som Roland Poirier Martinsson skriver i SVT Opinion idag — men det är Barack Obama också!
Vad vore mänskligheten om inte vissa var beredda till risktagande? Och McCain demonstrerar att det är han som står för förnyelse och förändring i det här valet, allt medan Barack Obama trots sitt färska inträde på nationella scenen spelar säkrast möjliga, och traditionella, kort.
David Broder skriver i Washington Post, How Palin Could Help:

Obama började sin presidentkampanj som en outsider och lovade fundamental förändring av Washington och en ny mindre konfrontatorisk partipolitik. Med tiden har han blivit allt mer av en konventionell demokratisk partipolitiker, som valde en vicepresident från kongressen, den mest föraktade institutionen i amerikansk politik. De miljoner väljare som följde hans tal vid konventet hörde ett retoriskt standardtal för en vänsterinriktad demokratisk politiker.
Genom att välja Sarah Palin har McCain strärkt sitt anseende, inte som partipolitiker, inte som ideolog, utan som reformator — en politiker som är redo att skaka om Washington så som hans förebild Teddy Roosevelt en gång gjorde. Min gissning är att det reningsbad som Washington behöver från smutsig partipolitik, slöseri med skattemedel och inkompetens, kommer att bli McCains huvudtema.

Från och med nu är McCain kandidaten för förnyelse, medan Obama är kandidaten för gammalt vanligt partipolitiskt käbbel.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Inget skutt i opinionen för Obama

Alla kommentatorer har räknat med att Barack Obama under helgen efter konventet, då han nästan dygnet-runt i TV och andra medier kunnat göra reklam för sin kandidatur. Efter konventet 1992 ökade Bill Clinton med 16 procentenheter. Så mycket har man inte räknat med i år, men de flesta har talat om hälften, omkring 8 procent. Att Obama skulle dra ifrån McCain har ingen tvekat om.
Nu kommer CNN:s mätning för helgen. Obama leder med ynka en procent över McCain: CNN Poll: Obama 49, McCain 48.
Det är mer än två månader kvar till valdagen, så mycket kan hända. Men mätningen antyder att ett bra tal av Obama inte längre ger något opinionsstöd. Folk har hört hans tal till leda nu, och vill veta vem han är och vad han står för. Men på de punkterna får man fortfarande svävande svar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Riv murarna! Frihandel med tjänster ger välstånd

Den europeiska tankesmedjan European Centre for International Political Economy, Ecipe, har publicerat en oroväckande rapport om hur Sverige går från att ha varit ett land som omfamnar frihandel till ett som blir alltmer protektionistiskt, Sweden – from free trade to protectionism? I Barometern sammanfattas rapporten, Frihandel behövs även för tjänster:

Det som har hänt är att mycket av den internationella handeln i dag finns i tjänstesektorn, konstaterar rapporten. Men medan denna är fri i många andra länder är den fortfarande starkt socialiserad och fast reglerad i offentliga strukturer här hemma.
Vård av skilda slag är ett exempel; viktiga svenska vårdföretag driver mer verksamhet i Storbritannien än här hemma bland landstingen. Skola och utbildning är en annan sektor där starka spärrar finns mot verksamhet över gränser. . . En mycket viktig konsekvens som Eciperapporten framhåller är risken för tappad kompetens på de områden där vi har starka gränsskydd. Medan omvärlden går vidare i snabb utveckling kommer svensk service att lunka fram med allt längre eftersläpning.
Vill vi att vår samhällsservice ska bli lika föråldrad som monopolföretag i gamla öst? Om inte – riv murarna!

Det är tragiskt att frihandelstänkandet låsts vid industrisamhällets export och import, medan protektionstiska argument fått ta över när det gäller 2000-talets handel över gränserna: handeln med tjänster. Om vi inte bryter med detta feltänk är fattigdom konsekvensen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Mona Sahlin förespråkar ökat förmynderi av familjen

I lördags föreslog socialdemokraternas rådslagsgrupp för välfärdsfrågor att föräldraförsäkringen ska kvoteras. Staten ska bestämma vem som ska vara hemma med barnet, inte föräldrarna. Detta är en högre grad av förmynderi än vi tidigare sett i Sverige. Politikerna traskar nu in i sovrum och kök för att peka finger hur vi medborgare ska leva i våra egna hem, i vårt mest privata.
Det är en socialism av ett nytt slag. Vad kommer sedan? Lagar på vad vi ska äta. Lagar om hur vi ska klä oss. Lagar om när vi ska gå och lägga oss på kvällen.
Jag blir mörkrädd av den absoluta narcissism, det storhetsvansinne, som präglar svenska politiker. Vad i h-e har de med hur föräldrar planerar sin tid med sina barn att göra? Vad!!? Den människosyn som präglar kvoteringstänkandet utgår från att medborgare inte är kapabla att bestämma själva, utan behöver politiker som överförmyndare. Men om medborgarna är så inkompetenta, så dåraktiga, då finns ingen plats för demokrati. Denna antika grekiska idé utgår från att medborgarna är kompetenta. Och det är denna medborgarnas förmåga som gör att de är smarta nog att utse samhällets ledare. Om de saknar denna förmåga, är diktatur det enda logiska svaret.
Nej, det måste bli ett slut på förmynderiraseriet. Jag hoppas verkligen Borås Tidning har rätt i sin ledare, Dags att försvara familjen:

Om nästa års s-kongress [gör kvotering av föräldraförsäkring till] en valfråga är det bara att tacka och ta emot för alliansen, och inte minst för kristdemokraterna. Det har uppstått ett värdekonservativt vakuum i svensk politik som kd inte velat eller klarat av att fylla. [O]m oppositionen väljer att lyfta fram jämställdhetsfrågor som innebär piska snarare än morötter kan det gynna kd och alliansen. Alliansens politik ligger närmare folkopinionen.

(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Demokraterna jublar över orkanen Gustav

Den amerikanska vänstern är något extra. Barack Obama vågade inte möta John McCain för frågor och svar på publikfrågor under våren. Men man har inget emot att attackera Sarah Palins barn. Vänsterbloggen DailyKos sprider rykten och hånar hennes 16-åriga dotter Bristol. Townhall rapporterar i Lefty Bloggers Go After Palin’s Daughter.
Och demokrater i Obamas närhet skämtar om att orkanen Gustav kommer att träffa New Orleans när republikanerna ska inleda sitt konvent: ”Koolt, ha, ha”. Bloggen Redstate har fångat deras uttalande på film, Hurricane is God’s Favor to Democrats.
Och Michael Moore är i farten igen: ”Den här orkanen är ett bevis på att det finns en Gud i himmelen, ha, ha”, säger han och skrattar. 
Orkanen Gustav har redan dödat ett 80-tal människor och kan komma att förstöra tusentals människors hem. Och demokraternas reaktion: ”Ha, ha, ha”.
Demokratiska partiet är ett parti för svin. Jag hoppas verkligen dessa självgoda, moraliskt havererade individer inte har något att fira den 5 november. Dagen efter presidentvalet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )