Ska S rädda den dåliga FRA-lagen?

Här kommer ännu mer konstitutionellt finlir — dock med Sverige i fokus. I Svenska Dagbladet frågar sig Maria Abrahamsson om socialdemokraterna ska följa förre justitieministern Thomas Bodströms linje att säga nej till allt regeringen föreslår i FRA-frågan, Thomas Bodström har parkerat s i rävsaxen:

Är Bodström konsekvent bör han försöka få med sig s-riksdagsgruppen på att skjuta upp de aviserade integritetsförbättringarna i ett år. Grundlagen ger den möjligheten.
Förhoppningsvis begriper Mona Sahlin bättre. Om riks­dagen vilandeförklarar förbättringsförslagen kommer automatiskt den ursprungliga FRA-lagen som pressades igenom i riksdagen i juni att vara i kraft ett år längre. Och det går inte alls ihop med Sahlins tal om ökad rättssäkerhet.

Jag är inte säker på att Mona Sahlin kommer att avvisa minoritetsbordläggning. Förbättringförslagen innehåller inrättande av domstolsprövning av regeringens vilja att bedriva signalspaning. Detta strider mot folksuveränitetsprincipen som länge tillämpats i Sverige, med socialdemokratin som pådrivare.
Med förbättringsförslagen smyger sig den andra konstitutionella principen — maktdelning — in i svensk lagstiftning. För egen del tycker jag det är ett fantastiskt genombrott. Jag vill ha maktdelning. Politiker ska inte stå över grundlagen, vilket är innebärden i folksuveränitetsprincipen. Robert Mugabe gillar den svenska grundlagen, just eftersom folksuveräniteten möjliggör för politiker att besluta nästan vad som helst.
Maktdelning innebär att domstol, exempelvis en författningsdomstol, kan underkänna riksdagens beslut om det står i strid med grundlagen.
FRA-förbättringarna innehåller maktdelningsprincipen i liten skala. Detta kan bli genombrottet i Sverige för en övergång till maktdelningsprincipen i konstitutionen. Något som gäller i de flesta demokratier. Se där, en annan oerhört viktig seger i FRA-debattens spår.
Om nu inte socialdemokraterna tvingar fram en bordläggning och efter en eventuell valseger vill bryta upp Alliansen förbättringarna i FRA-lagen.
Om så blir fallet, då kommer FRA att bli en valfråga, där S sett till att den kritiserade FRA-lagen gäller medan Alliansen har en för integriteten förbättrad FRA-lag.  
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Ledarkris i demokratiska partiet

Eftersom flera mejlar tokiga argument, måste jag påpeka det uppenbara: det är kongressen som är den lagstiftande församlingen i USA. Bara kongressen, ingen annan, hade att besluta om att anta krispaketet som lag.
Demokratiska partiet är i majoritet i kongressens båda kamrar, alltså är det dom som kontrollerar kongressen. Demokraterna har utsett talman och alla utskottsordföranden. Demokratiska partiet kontrollerar den lagstiftande församlingen — ingen annan!
Därför är det demokraterna som bär ansvaret för att krispaketet röstades ner. Eller som Wall Street Journal konstaterar i Democratic Opposition Came From Wide Spectrum:

Medarbetare till demokratiska partiledningen säger att man inte under de senaste dagarna försökt övertyga alla ledamöter att rösta för lagförslaget, vilket gjort att enskilda ledamöter fattade beslut på egen hand. Det slutade med att 140 demokrater röstade för och 95 emot.

Maktdelningen i USA är mycket tydlig. I lagstiftningsfrågor är det kongressen som gäller. Kongressen leds av demokrater. De misslyckades att samla sina ledamöter och därför föll paketet. Därför är det en ledarkris för demokraterna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , ,, , , )

Göran Johansson släpper inte taget om Göteborg

Först kom rubrikerna om att Sveriges mest färgstarke kommunpolitiker, Göran Johansson, skulle avgå. Men nu visar det sig, skriver Göteborgs-Posten i ledaren Avgår – och stannar, att Johansson tänker behålla en rad tunga styrelseuppdrag:

För de borgerliga, som hoppats på en helt ny politisk situation med Göran Johansson borta från politiken, var gårdagens besked förmodligen inte helt välkommet.
Men även för efterträdaren kan det bli problem. Visserligen är Johansson säkert helt ärlig när han säger att han inte vill lägga sig i ämbetet efter avgången, utan bara stötta vid behov. Men blir han sittande kvar på alltför många tunga styrelseuppdrag begränsar det omgivningens rörelsefrihet.

Göran Johansson hörde jag talas om redan under gymnasietiden i Göteborg i slutet på 1970-talet. Då var han mäktig LO-pamp som verkstadsklubbens ordförande på kullagret, SKF i Gamlestaden, och företrädde många tusentals metallarbetare. När han inte var överens med socialdemokraterna i kommunfullmäktige röt han ifrån i medierna.
Jag gillar Göran Johansson. Han är en av få kommunalmän av den gamla skolan, de som hade koll på allt i kommunen och satte sitt lokalsamhälle före allt annat. En lokalpatriot. Sådana behövs. Vi behöver känna igen oss i våra hemtrakter, känna gemenskap och samhörighet med lokalsamhället.
Baksidan med denna sorts engagerade ledare är att de har svårt att släppa taget, inte avgå värdigt. Johansson väljer sämsta tänkbara lösning. Han kommer inte att kunna hålla tyst när efterträdare gör på ett sätt som han inte skulle gjort, och det kommer att skapa konflikter på ett sätt som gör att han kommer att motas ut av sina partivänner. Det kan bli ett ovärdigt slut för en härligt personlig ledarfigur.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Sarah Palin står för svensk jämlikhetssyn

Fredrik Segerfeldt skriver hos Newsmill på temat Därför är svenska liberaler republikaner. Han agör en intressant analys om Sarah Palin:

[S]vensk media gör sitt bästa för att skrämmas med republikanerna. Inte minst Sarah Palin framställs som en toka. En inskränkt okunnig lantis. Men, här missar många svenskar en likhet mellan oss och amerikanerna. Vår lika syn på jämlikhet. Till skillnad från många kontinentaleuropeiska kulturer vill vi, precis som jänkarna, styras av någon som är vår jämlike, eller i alla fall någon vi kan identifiera oss med. I Sverige har den socialdemokratiska dominansen gjort att endast folk med minst ett tjog förstamajdemonstrationer och en handfull ABF-kurser på CV:t anses folklig. I det mer normala USA kan en även konservativ kvinna från landsbygden representera folkdjupet. Det är sympatiskt.

Ligger mycket i detta. Vi vill se makthavarna i ögonen, inte att de ska se ner på oss från en förment upphöjd position där de anser sig vara bättre än oss andra.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Medias dramaturgi i blixtbelysning

En läsare sänder mig två rubriker om det amerikanska räddningsaktionen — den ena från SVD när man trodde att den skulle gå igenom, den andra från DN sedan aktionen fallit:
Nancy Pelosi rodde hem krisplan
och
Republikanerna sa nej till Bushs plan
När något går bra är det vänsterns förtjänst, när det går dåligt är det högerns fel. Den här dramaturgin är vi svenskar hjärntvättade med dag ut och dag in i hela våra liv. Det är dags att vakna och avslöja mediernas manipulationer!
Sanningen är att demokratiska partiet har egen majoritet och hade hela avgöranet i sin hand. Barack Obama och talman Nancy Pelosi fick inte sina partikamrater med sig.
 De är så svaga ledare att inte ens de egna lyssnar. Hur kan man tro att världen ska lyssna på dom?!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , )

Nu är det allvar, McCain kan vinna

Fram till idag var det en finanskris. När kongressen nu fällt finansministerns räddningsaktion är det fritt fall. Frågan är hur amerikanska väljare ska ta detta. Det är svårt att bedöma, eftersom båda presidentkandidaterna givit sitt stöd och haft samma ståndpunkt. Men tre ting talar till John McCains fördel nu när det är kris på riktigt.
1) Vid allvarliga kriser brukar väljarna söka sig till det mest trygga alternativet. Amerikanska folket känner John McCain sedan mer än ett årtionde och de gillar honom. Barack Obama är visserligen ett fräschare namn, men väljarna vet ingenting om honom. I den jämförelsen är McCain det mest trygga alternativet.
2) Den republikanske presidenten och hans finansminister har försökt lindra effekterna och varit aktiva. Kongressen, som har lägre popularitet än presidenten (något svenska medier förtiger), har demokratisk majoritet. Och det är demokraterna som låtit räddningsaktionen falla. Därför kommer demokraterna – Obamas parti – att framstå som ansvariga för börsfallet, konkurserna och företagskriserna från och med nu.
3) Obama undertecknade aldrig räddningsaktionen för att göra förslaget till sitt. Därmed lade han inte tillräcklig auktoritet bakom förslaget för att få alla paritvänner att rösta för det. Obamas handlingsförlamning alternativt likgiltighet har bidragit till situationen.
Men mycket kan hända de kommande veckorna. Det ser dock ut som ett ödets nyck: McCain har hamnat i fler dödliga krissituationer än någon annan, och alltid kommit ut starkare än innan. Den här finanskrisen kan vara ännu en sådan händelse.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Nu blir det den riktigt, riktigt hårda vägen

Demokratiska partiets kongressmajoritet har totalt misslyckats. Finansminister Henry Paulsons räddningsaktion har ikväll röstats ner.
Nu kommer börserna världen över att falla handlöst. Lågkonjunkturen kommer att gå fram som en orkan. Det kommer att bli en otroligt stormig tid framöver.
Men vi får inte glömma att alla de justeringar som nu kommer att ske rättar till de obalanser som uppstått och rensar ut alla ruttna frukter på marknaden. De företag som överlever gör det därför att de har en frisk kärna och kompetens nog att hantera svåra situationer. När stormen lagt sig är det dessa konkurrenskraftiga verksamheter som börjar växa.
Kreativ förstörelse, kallade Joseph Schumpeter det. Det är detta som gör marknadsekonomin dynamisk och stark i längden. Svängningarna i ekonomin fungerar som att blåsa rören rena från skit.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Mjuknar mediemogulen Rupert Murdoch?

Under en rad tisdagar i nio månader har etablissemangsmagasinet Vanity Fair haft möjlighet att intervjua mediemogulen Rupert Murdoch: Tuesdays with Rupert.
Största nyheten är väl att reportern tror att Murdoch börjat närma sig östkustelitens politiskt korrekta överklassvänster och fjärmar sig från den oborstade, frihetsälskande högern utanför storstädsmetropolerna. Det är hans nya fru, Wendi Deng, som ska ha introducerat honom i jetsetkretsar, som förut ogillat honom lika mycket som han ogillat dem.
Jag hoppas Vanity Fair har fel. Rupert Murdoch är det befriande undantaget i den sliskigt korrekta mediebranschen. Och beskrivningen av honom som person stämmer med den tidigare bilden:

Men hans märkliga avsaknad av inställsamhet eller etikett – som bidrar till hans aura av buse – blir efter ett tag charmig i sig. Där finns inget spinn eftersom han inte försöker förklara sig själv. Vad du ser är vad du får. Han är transparent. Bestens natur är uppenbar.

Visst är det befriande med människor som inte hymlar? Och som står för det man gör:

Den stora skräcken för Rupert Murdoch bland journalister och rättskaffens vänsteraktivister överallt, bortom hans högeråsikter, är att han inte erkänner några spelregler. Han gör, utan pardon, allt på sitt eget vis. Även om man studerar honom närmare, verkar detta vara sant. Han formulerar sina planer och funderar ut hur han ska komma över det han vill ha.

En intressant intriör är att Murdoch fortfarande kan agera som tidningsmurvel:

En morgon när vi kommer till Murdochs kontor finner vi den 77-årige mediemogulen utföra en intervju över telefon. Han hade fått ett tips som han nu försökte få bekräftat. Hans konversation lät exakt som en reporters … Här satt en äldre man och gjorde samma jobb som han utfört sedan han var 22 och tagit över lokaltidningen Adelaide News i Australien från sin far. Och han var bra på det. Han ställde följdfrågor, ställde samma fråga på nytt, sökte fakta och ville få fakta bekräftade. Han antecknade. Han kan sitt yrke. Om hur många verkställande direktörer i mediebranschen kan man säga det? Det här är inte en man som förstör journalistiken — han praktiserar den.

När jag läser det här, funderar jag på varför det nuförtiden finns så få som är som Murdoch — kan sin sak i grunden, och utifrån denna erfarenhet är beredd att ta risker, vidga och expandera inte bara defensivt försöka befästa, bevara och försvara?
Visst är Murdoch ett fenomen. Men bara i vår tid. Förr fanns mängder med entreprenörer av det här slaget. Inte minst i Sverige. Alla stora svenska företag skapades av personer som var lika besatta, insatta och risktagande som Murdoch. Men i vår tid finns de inte. Varför? Är vi alla så mätta och dästa att det inte finns utrymme för djärvhet, fantasi och risktagande? Eller är vår ekonomi och mentalitet så socialistisk att djärva entreprenörer döms ut som farliga busar innan de hinner lyckas? 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Obamaseger kan knäcka vänstern för årtionden

Fram till finanskrisen var jag helt övertygad om att John McCain skulle vinna. Barack Obama är den mest lättviktiga politiker som någonsin nominerats till presidentkandidat. Dessutom ligger han långt till vänster. I Axess Debatt förra hösten sa jag att Obama ligger till vänster inom svensk socialdemokrati. Andra medverkande himlade med ögonen. Men DN:s förre chefredaktör Hans Bergström gjorde samma bedömning när han presenterade sin bok om John McCain häromveckan. Obama är emot individuella andelar i pensionssystemet (något som bara v är emot i svenska PPM). Han är emot skolpeng och han är emot friahandel. Entydiga vänsterpositioner.
Men i den turbulens som nu råder kan Obama vinna. Något som först väckte rysningar hos mig, av de skäl Bill Kristol anger i sin New York Times-kolumn, John McCain is on course to lose:

Huvudargumentet mot Obama är enkelt: han ligger för långt till vänster. För några månader sedan frågade jag en McCain-rådgivare vilken aspekt av Obamas vänsterpolitik man ansåg mest värd att exploatera. Han tittade förvånat på mig och förklarade tålmodigt att begrepp som höger och vänster är gammalmodiga.
Kanske. Men faktum är att de enda demokrater som vunnit presidentval de senaste 40 åren – Jimmy Carter och Bill Clinton – distanserade sig från vänsterns ”rätta lära”. Obama är till skillnad från dem en typisk vänsterpolitiker. Han har dessutom tidigare associerat sig med radikalism.

Kristol menar att McCain kan vinna om han gör tydligt hur radikal Obama är. Det ligger en hel del i det. Men mina tankar går till frågan: vad skulle hända om Obama blir president? Det spontana svaret ger som sagt rysningar: USA skulle bli som Europa – ett sönderreglerat samhälle som är på väg att bli museum medan världens fokus flyttar till Asien, till Kina och Indien som växer och sprudlar av energi och ambitioner (medan väst mest talar om bidrag och hur man kan slippa jobba).
Men sedan inser jag att Obama kanske är just den väckarklocka USA behöver. Han kommer att ha en stor demokratisk majoritet i kongressen och vänstern kommer att kunna införa vilka regleringar de vill, och de kommer inte att kunna hålla fingrarna i styr när det gäller gigantiska skattehöjningar. Den amerikanska ekonomin kommer att störtdyka. Obama kommer att längta efter de popularitetssiffror som George W Bush haft. Och amerikanerna kommer att längta till tiden då Bush var president.
Obama kommer att stöka till amerikansk politik på samma sätt som Jimmy Carter. Och det var efter Carters misslyckande som Ronald Reagan kunde inleda 25 års dominans för frihetliga värderingar.
Eftersom nuvarande trend i väst är att alla ska samlas i mitten, och liberal paternalism är högsta mode, kan ett totalt fiasko för Obamas vänsterprojekt vara vad som behövs för att väcka idédebatten till liv igen och göra frihetens värderingar tydliga och de självklara alternativen till misslyckad vänster och mumlande mittenpolitik.
Obamas elitistiska och planekonomiska tendenser behövs, nu när sovjetunionen inte finns, för att få folk att inse hur farlig socialismen faktiskt är.
I utrikespolitiken skulle fundamentalisterna dra en lättnades suck när Bush lämnar över till Obama, som vill prata med Ahmadinejad istället för att stå upp för friheten. Det tryck som Bush har satt på allehanda terrornätverk genom att i handling visa att han svarar på alla angrepp — antalet attacker mot amerikanska intressen har varit rekordlågt med Bush i Vita huset — kommer att lätta med Obama. Jag skulle inte bli förvånad om den typ av angrepp som var vanliga under Clintons tid (bombningar av ambassader och krigsfartyg, avrättningar av amerikanska diplomater) kommer att öka dramatiskt när Bush avgått.
Nya attacker kan inträffa i USA om terroristerna uppfattar det som att Obama inte kommer att invadera Mellanöstern, så som företrädaren gjorde.
Först då blir det tydligt vad George W Bush åstadkom för amerikaner och västerlänningar — relativt lugn och stabilitet. Bush förde den väpnade kampen för frihet på fiendens hemmaplan, inte på amerikansk mark. Bush drev fundamentalismen på defensiven. De hade att försöka försvara sina ”idéer” i Afghanistan och Irak genom att döda andra muslimer. När Bush är borta kan de resa till USA och självmordsbomba där utan större strategiska risker för amerikanska militära svar.
Bäst vore naturligtvis att detta inte behövde ske. Men så många har förlorat perspektivet och gör republikanerna ansvariga för de problem som finns, utan att tänka tanken att det kunde vara värre. Då är kanske den bästa medicinen att låta folk uppleva alternativet. För att i nästa val om fyra år rätta till kursen, så som när man sparkade ut Jimmy Carter och valde Reagan.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,)

Gör förorterna till ekonomiska frizoner

Göteborg har blivit något av vilda västern, där skottlossningar är vardag. Förortsgäng försöker sätta sig i ”respekt” genom att hota och tillgripa våld. Det här är sååå primitivt. De som agerar på det här sättet är antingen helt blåsta i huvudet eller ser inga andra möjligheter att bli sedda och göra avtryck. Jag tror det sistnämnda gäller de flesta. För att lösa upp den sociala marginaliseringen krävs helt andra tag än de som gäller idag.
Svensk socialpolitik är så dålig att den underblåser våldet. Därför är det befriande att se att en fullmäktigeledamot i Göteborg vågar gå utanför det politiskt korrekta i debattartikel i Göteborgs-Posten idag. Henrik Nilsson (m) skriver i Gör förorterna till ekonomiska frizoner:

Sedan slutet av 1900-talet har områden på Hisingen och Nordost suttit fast i terapeutiska problemorienteringar som pådrivit en osann stigmatisering: Här behöver vi samtala oss fram till det goda samhället! Och dessa samtal har kostat. Där mekanismerna av ett lokalt näringsliv behövs som mest har dryga miljarden spenderats på utvecklingssamtal.

Samtal… Vilken handlingskraft! Henrik Nilsson ger andra svar:

Men det som verkligen betyder något för den enskildes egenmakt och oberoende – ett arbete att gå till – har förbigåtts. Nya jobb har skapats, men de har huvudsakligen gått till kommunala tjänstemän som hanterat pengar för utvecklingssamtalen.

Lösningen ligger istället i att skapa företagarkultur:

Staden skulle på olika sätt kunna stimulera och underlätta företagsetableringar i svagare områden genom att slopa eller sänka arbetsgivaravgifter och moms för den som både arbetar och bor här … Många människor som i dag bor exempelvis i de nordöstra stadsdelarna kommer från länder och förhållanden där egenföretagande och entreprenörskap är betydligt vanligare än i Sverige. Många egenföretagare bor här redan. För en del har det varit enda möjligheten ut ur arbetslöshet och utanförskap. För andra är det ett mål man bär på med förhoppning om att det skall förverkligas …
Med ett avtal med staten om den kommunala frizonen skulle dessa områden få en betydande tillväxtvänlig injektion. Ett avtal som var tidsbegränsat … kanske två mandatperioder – för att sedan utvärderas skulle sannolikt visa att den ekonomiska förlust i form av minskade skatteintäkter ett sådant system skulle leda till skulle kompenseras av ökade intäkter och minskade utgifter för kommunen och staten. Detta genom att fler människor blev självförsörjande, och genom att staten skulle kunna minska sitt arbetslöshetsunderstöd.

Det är dags att genomföra det här experimentet. Thomas Gür skrev redan 1996 om den här idéen i rapporten Ekonomiska frizoner – ett sätt att undkomma statens förlamande hand.
Alliansen har reformerat bidragssystemen och sänkt låg- och medelinkomsternas skatter, men problemen sitter djupare än så. Det handlar om mentalitet, om drivkrafter. De som saknar framtidshopp, kan återfå det om det finns en väg in som underlättar.
På sikt ska naturligtvis hela Sverige vara en ekonomisk frizon med låga skatter och få regleringar och byråkrati. Men eftersom de gamla strukturerna sitter så hårt, kan det vara läge att börja i de mest socialt prövade områdena.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, , , )