Göran Johansson släpper inte taget om Göteborg

Först kom rubrikerna om att Sveriges mest färgstarke kommunpolitiker, Göran Johansson, skulle avgå. Men nu visar det sig, skriver Göteborgs-Posten i ledaren Avgår – och stannar, att Johansson tänker behålla en rad tunga styrelseuppdrag:

För de borgerliga, som hoppats på en helt ny politisk situation med Göran Johansson borta från politiken, var gårdagens besked förmodligen inte helt välkommet.
Men även för efterträdaren kan det bli problem. Visserligen är Johansson säkert helt ärlig när han säger att han inte vill lägga sig i ämbetet efter avgången, utan bara stötta vid behov. Men blir han sittande kvar på alltför många tunga styrelseuppdrag begränsar det omgivningens rörelsefrihet.

Göran Johansson hörde jag talas om redan under gymnasietiden i Göteborg i slutet på 1970-talet. Då var han mäktig LO-pamp som verkstadsklubbens ordförande på kullagret, SKF i Gamlestaden, och företrädde många tusentals metallarbetare. När han inte var överens med socialdemokraterna i kommunfullmäktige röt han ifrån i medierna.
Jag gillar Göran Johansson. Han är en av få kommunalmän av den gamla skolan, de som hade koll på allt i kommunen och satte sitt lokalsamhälle före allt annat. En lokalpatriot. Sådana behövs. Vi behöver känna igen oss i våra hemtrakter, känna gemenskap och samhörighet med lokalsamhället.
Baksidan med denna sorts engagerade ledare är att de har svårt att släppa taget, inte avgå värdigt. Johansson väljer sämsta tänkbara lösning. Han kommer inte att kunna hålla tyst när efterträdare gör på ett sätt som han inte skulle gjort, och det kommer att skapa konflikter på ett sätt som gör att han kommer att motas ut av sina partivänner. Det kan bli ett ovärdigt slut för en härligt personlig ledarfigur.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )