Det är inte så konstigt att en vänsterregering ser förtagandet som ett särintresse. För dem är välståndsskapande en underordnad fråga, för vänstern är jämn fördelningen viktigare än att skapa välstånd. För en socialdemokrat är Sverige ett bättre land om vi alla är lika fattiga och lever i misär, än om Sverige är ett rikt land med vissa skillnader i inkomst. Skillnader är den värsta styggelsen, inte fattigdom i sig.
Men att den borgerliga regeringen ser företagandet som ett särintresse är värre. Och jag kan inte argumentera emot när Dagens Industri i ledaren ”Enat näringsliv mot regeringen” skriver att den borgerliga regeringen verkar se näringslivet som ett särintresse bland andra. DI pekar på finansdepartementets sätt att hantera frågan om avdragsrätten för s k räntesnurror. Efter två mycket korta remissrundor förespråkar man fortfarande besynnerliga inskränkningar i avdragsrätten för räntor.
Det är som om privatpersoner skulle få göra avdrag för räntor på lån för reparationer i bostaden som avser vatten och avlopp, men inte dra av räntan på lån för köp av ny spis och vitvaror. Finansdepartmentets klåfingrighet med avdragsrätten på räntor är monstruös. Och trots att man lindrat förbudet mot ränteavdrag hävdar departementet fortfarande att förslaget kommer att inbringa 7 miljarder i skatt. Just den summa finansministern gjort klart att man ska använda till annat. Ordern tycks vara: få fatt på 7 miljarder! Knappast ett seriöst sätt att styra skattesystemet.
DI skriver:
Efter de två förslag som lagts kan ingen gärna hävda att regeringen går storföretagens ärenden — nej, inte ens att den sätter näringslivets behov särskilt högt.
Att se företagandet som ett särintresse är fel. Att tillgodose näringslivets behov är att värna framtidens välstånd. Det borde Alliansregeringen begripa.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, skattetryck, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, tillväxt)