Valet av sin vice anses vara det viktigaste beslut en presidentkandidat fattar före valdagen. Det visar vilken karaktär de har. Och vi såg hur Barack Obama valde en av de mest ingrodda maktspelarna i Washington, Joe Biden. Om man i ett ord ska sammanfatta honom är det: ”traditionalist”. Det finns knappast någon som är mindre av förnyare än Joe Biden.
Alltså: Obama söker stöd hos maktetablissemanget när han ska fatta viktiga beslut.
John McCain visade vilken hans karaktär är: han vänder sig till en själsfrände i att utmana den korrumperade makten, en person som visserligen är yngre än Obama, men har oerhört mycket mer erfarenhet än honom i att ta politiska strider och vinna över traditionalisterna. Medan Obama söker stöd hos traditionalisterna, har Sarah Palin i likhet med McCain, satt dom på plats.
Som borgmästare skar hon omedelbart i den offentliga budgeten bort extravaganser som traditionella politiker håller på med. Som styrelseledamot i delstatens gas- och oljemyndighet upptäckte hon hur politikerkollegor lät sig mutas av oljeindustrin. När hon rapporterade detta internt, tystades det ner och hon förbjöds föra saken vidare. Då avgick hon från sitt uppdrag och gick ut i massmedierna för att avslöja maktkorruptionen. I den striden fick hon partikamrater emot sig, inte minst guvernören själv. Det slutade med att hon utmanade honom i guvernörsvalet — och vann.
Vilka principiella strider har Barack Obama tagit? Inga alls före han ställde upp i presidentvalet. Chicagos demokratiska partimaskin är historiskt ökänd för sin korruption och sitt mygel. Har Obama utmanat någonting av detta? Har Obama försökt förnya och förändra? Nej, han är tvärtom en produkt av denna maktmaskin. En lojal arbetare i traditionella maktkorridorer.
Det som förenar Obama och Biden är att de båda är politiker av traditionellt snitt.
Det som förenar McCain och Palin är att de båda är ”mavericks” som inte drar sig för att utmana det egna partiet när de upptäcker fel och brister. För dem kommer idealen och värderingarna först, makten i andra hand. För Obama/Biden är det tvärtom: makten framför allt, sedan lite löst snack om förändring och förnyelse men nogsamt utan några konkreta löften.
Visst är valet av Sarah Palin en chansning, så som Roland Poirier Martinsson skriver i SVT Opinion idag — men det är Barack Obama också!
Vad vore mänskligheten om inte vissa var beredda till risktagande? Och McCain demonstrerar att det är han som står för förnyelse och förändring i det här valet, allt medan Barack Obama trots sitt färska inträde på nationella scenen spelar säkrast möjliga, och traditionella, kort.
David Broder skriver i Washington Post, How Palin Could Help:
Obama började sin presidentkampanj som en outsider och lovade fundamental förändring av Washington och en ny mindre konfrontatorisk partipolitik. Med tiden har han blivit allt mer av en konventionell demokratisk partipolitiker, som valde en vicepresident från kongressen, den mest föraktade institutionen i amerikansk politik. De miljoner väljare som följde hans tal vid konventet hörde ett retoriskt standardtal för en vänsterinriktad demokratisk politiker.
Genom att välja Sarah Palin har McCain strärkt sitt anseende, inte som partipolitiker, inte som ideolog, utan som reformator — en politiker som är redo att skaka om Washington så som hans förebild Teddy Roosevelt en gång gjorde. Min gissning är att det reningsbad som Washington behöver från smutsig partipolitik, slöseri med skattemedel och inkompetens, kommer att bli McCains huvudtema.
Från och med nu är McCain kandidaten för förnyelse, medan Obama är kandidaten för gammalt vanligt partipolitiskt käbbel.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Palin)