Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring – ren socialism

Jag ser att gamla Sverige fortsätter att vara ett genomsocialistiskt land. En ledare i en så kallat liberal tidning, Göteborgs-Posten, ger fullt stöd åt en så kallad borgerlig regering som leker med tanken att införa en för medborgarna tvångsmässig arbetslöshetsförsäkring.
Vad ska man med ett socialistiskt och kommunistiskt parti till när det finns så många socialister inom borgerligheten?!
I ledaren En a-kassa för alla heter det sålunda:

Frågan om obligatorisk a-kassa är större än individen.

Owaw! Individen – detta lilla kräk är väl inget som liberaler har anledning att försvara? Nej, stora starka trygga staten är liberalismens bästa vän. Det är bara genom staten som människor får något värde. Som undersåtar. Lydiga redskap för makten.
Inte kan individen ta ansvar för någonting. Hur skulle det bli? Ja, G-P svarar:

Men den som plötsligt står utan försörjning och inte har betalat sin arbetslöshetsförsäkring lämnas inte vind för våg. Samhället är skyldigt att ställa upp. Om inte annat med socialbidrag.

Visst har tidningen en poäng i att den som inte försäkrar sig kan åka snålskjuts på de som har försäkring och betalar skatt. Men är inte problemet då att socialbidragen är för höga och generösa? Varför ska staten försörja folk som inte tar eget ansvar?
Nej, istället för ytterligare tvångströjor på hederliga medborgare, borde proppen dras ur parasitbeteendet. Visst ska man hjälpa människor i nöd. Men inte med pengar. Och också det solidariska ansvaret borde skötas frivilligt, genom gåvor till välgörenhetsorganisationer. De kan i sin tur förmedla matkuponger, mat och tillfälligt husrum.
Skälet till att amerikanerna är en halv gång rikare än svenskar är att man är fri och har eget ansvar. Det skapar en dynamisk ekonomi och framåtanda som vi inte sett till i Sverige på 100 år. Människor måste åter få vara människor och ta ansvar för sina liv. Ju mer politiker daltar med medborgarna, desto mindre självständiga blir de. Och därmed mindre aktiva och mindre ansvarstagande. Så skapas inte välstånd. Så avvecklas välstånd. (Andra intressanta bloggar om , , )

Är John McCain pålitligt höger?

En läsare skriver:

Efter att ha läst ditt senaste inlägg om medvind för McCain kände jag att en del saker bör påpekas. McCain är oavsett den extremt positiva mediebevakningen mycket impopulär bland majoriteten av republikanska väljare. Betänk att han faktiskt inte har stöd av fler än cirka 25 procent i Florida och att han endast lyckats vinna i stater där partioberoende väljare fått delta.

Det är riktigt att John McCain är kontroversiell inom republikanerna. På sitt oefterhärmligt elaka vis summerar Ann Coulter i ’Straight Talk’ Express Takes Scenic Route to Truth:

John McCain är Bob Dole minus charm, konservatism och ungdom.

Också radioprataren Rush Limbaugh, med nära 15 miljoner radiolyssnare dagligen, tar definitivt avstånd från McCain och har sagt att om McCain eller Huckabee nomineras kommer de att ”förstöra republikanska partiet”.
Ett skäl till att McCain möts med sådan misstänksamhet från debattörer på högerkanten är att han är omtyckt av mainstreammedierna. Ta senaste Time som exempel. De har McCain på omslaget. Och huvudartikeln som porträtterar honom är ovanligt saklig och informativ om McCain – för att handla om en republikansk politiker: The Resurrection of John McCain.
John McCain är ingen vanlig politiker. Han är stridspilot och var krigsfånge i över fem år i Vietnam (se mer här). Han går sina vägar och struntar fullkomligt i vad republikanska partiets ”ideologer” säger.
Att han samarbetar med demokrater för att nå resultat förstärker McCains image som opålitlig. En del av hans förslag är också tvivelaktiga – som begränsningar av yttrandefriheten inför val (att förbjuda eller reglera hur kampanjer får använda sina resurser i reklam).
Det är därför jag håller på Rudy Giuliani och hoppas att han vinner Florida i natt. Giuliani är van att jobba i team, medan McCain är en maverick.
Men McCain har på sitt oortodoxa sätt gjort enorma insatser för den konservativa agendan i USA. Minns bara hur dörrarna för de två senaste domarna i Högsta domstolen öppnades av just McCain: han gjorde upp med demokratiska senatorer om att presidentens nominerade kandidater till Högsta domstolen skulle behandlas utifrån deras kompetens, inte efter partipolitiska måttstockar. Det gjorde valet av Roberts och Alito möjligt. En historisk seger för de konservativa.
McCain har inte fått erkännande för detta.
Om Giuliani inte tar hem Florida, hoppas jag att McCain vinner nomineringen. Det vore dötrist med en så okarismatisk velpelle som Mitt Romney. Det som gör amerikansk politik så spännande är att den inte är reducerad till två partiståndpunkter. Det är personer som Giuliani och McCain som gör USA till vad det är. Romney skulle lika gärna kunnat vara premiärminister i Europa – sååå tråkig är han. (Andra intressanta bloggar om , )

Bush offensivare än demokraterna

I sitt sista ”state of the union”-tal inför kongressen i natt visade George W Bush att han är långtifrån den ”lame duck”-president som många i medierna vill göra honom till.  Och demokratiska partiet får ta till det riktigt grova hycklandet för att ha något att säga i sina kommentarer. Exempelvis presidentkandidat Barack Obama som sa att Bush hade lite att erbjuda med tanke på de utmaningar amerikaner nu möter i en svagare ekonomi, rapporterar AP i Bush Tells Congress to Act on Economy:

– Det var en besvikelse, helt klart, för amerikanska folket, sa Obama.

Det sagt av en presidentkandidat, en politiker ute i en valrörelse där han lovar guld och gröna skogar utan att granskas. Ändå: Barack Obama har själv föreslagit ett ekonomiskt stimulanspaket som är betydligt MINDRE än det Bush nu har lagt på Kongressens bord.
Ja, mindre!
Det konstaterar Time-kolumnisten Joe Klien i en högst intressant artikel som kritiserar demokratiska partiet från vänster, The War of Ideas:

Under 2008 borde ett fräscht och engagerande federalt svar på de kombinerade kriserna i ekonomi, energi och säkerhet stå högst på dagordningen, men ingen av de demokratiska presidentkandidaterna verker har modet eller dugligheten att göra ett sådant utspel. Deras timiditet blev uppenbart när George W Bush föreslog ett större ekonomiskt stimulanspaket – omkring 145 miljarder dollar – än vad Hillary Clinton, Barack Obama eller John Edwards gjort. Vad värre är, demokraterna verkar villiga att spela på den republikanska planhalvan och ställa upp på skattelättnader snarare än reformer för utökad offentlig verksamhet för att lösa situationen.

Trots att Barack Obama alltså själv i valrörelsen lagt fram betydligt mindre omfattande stimulanspaket – något som inte kostar en presidentkandidat mer än ett pressmeddelande – har han mage att anklaga president Bush för att göra för lite.
Så mycket är den ”nya ärliga ton” värd som Obama säger sig stå för. Han är ju i verkligheten en lika hycklande vänsterpolitiker som de andra. (Andra intressanta bloggar om , , )

Hillary Clinton håller tillbaka Bill?

Det spekuleras i hur Hillary Clinton kommer att ändra kampanjstrategi efter det att den hittillsvarande och aggressiva stilen, särskilt från Bill Clintons sida, inte fungerade i Sydkarolina. Det rapporterar bla NBC i Clinton’s camp seeks gentler role for Bill.
De som i vallokalundersökningar menade att Bill spelat roll för deras val, röstade på… Barack Obama.
Clinton möter också hårdare motstånd nu när Ted Kennedy förväntas tala om att han ska kampanja aktivt för Barack Obama. Miami Herald rapporterar Kennedy to endorse Obama, officials say.
Bill och Hillary Clinton måste snabbt finna ny valstrategi, annars kan de bli överkörda. (Andra intressanta bloggar om )

McCain själv förvånad över stöd

Allt tycks gå John McCains väg i Florida inför morgondagens republikanska primärval. McCain är känd för att inte gå i partiets ledband och möts därför med misstänksamhet bland partiaktiva och partiledning. Det är inte många dagar sedan McCains 95-åriga mamma klagade på att republikanska etablissemanget inte gav McCain något erkännande för allt han gjort.
Men nu flockas politiskt valda republikaner kring McCain, inte minst i Florida. Det rapporterar NBC/New York Times i Maverick McCain gains mainstream support.
En förklaring är att Rudy Giuliani inte ser ut att kunna konkurrera om vinsten i Florida. Så det står mellan Mitt Romney och McCain. Det gör att Giuliani-supportrar nu byter till McCain. När exempelvis Floridas mycket populäre guvernör oväntat backade upp McCain i helgen talade han om att John McCain hade de bästa chanserna att vinna Vita huset i höst.
Kampanjen börjar nu handla om vem som verkligen kan vinna. Och då har McCain goda chanser, just eftersom han uppfattas som en maverick, en självständig politiker som fattar sina egna beslut. (Andra intressanta bloggar om )

McCain vinner stöd från allt fler

Det ser ut som att John McCain har stark medvind här i Florida. Han får god mediebevakning genom att flera tunga politiker i delstaten backar upp honom. Häromdagen var det senatorn och kuba-amerikanen Mel Martinez. I natt var det Floridas populäre guvernör Charlie Crist, rapporterar Miami Herald i McCain scores Crist’s endorsement.
McCain lyckas samtidigt få sin huvudrival i republikanska primärvalet – Mitt Romney – ur balans genom att attackera honom för att vara otydlig om Irak.
När det gäller ekonomi har McCain också ett rykte om sig som fiskalt konservativ, en av få republikanska politiker som röstat emot nya utgifter i kongressen. Det ryktet verkar vara viktigare än att han röstade emot Bushs skattesänkningar 2001 och 2003.
Allt tyder på att McCain kommer att vinna här i Florida på tisdag. (Andra intressanta bloggar om )

Ska Bill Clinton bli ännu fulare?

Det var ett klart bakslag för Hillary Clinton att Barack Obama vann så många vita sydstatsbor i Sydkarolina. Bill Clintons plan var att kunna peka på att Obama vann Sydkarolina enbart pga att de svarta är i majoritet bland registrerade demokratiska väljare i denna delstat, och därför inte representativ för landets övriga delstater.
Men redan har Bill Clintons taktik sårat hans tidigare supportrar, som bloggen skrivit om tidigare. Främsta talesmannen för denna besvikelse är den högst rankade svarte kongressmannen James Clyburn från just Sydkarolina. I Miami Herald finns en god analys av läget, Obama’s win points to long battle ahead. Clyburn säger:

Raspolitik har injecerats i den här kampanjen på ett sätt som sårar mig.

Eftersom Obama lyckats över förväntan i Sydkarolina kan kampen mellan honom och Clinton pågå till konventet i augusti.
Det ser ut som om Clintons bas utgörs av kvinnor, äldre, arbetare och partiaktiva. Allt medan Obama lockar män, svarta, unga, övre medelklassen och oberoende.
Frågan är hur Hillarys chefsstrateg Bill ska möta denna nya och större utmaning. Hur ska Clintons vinna de unga nu när strategin att underblåsa rasmotsättningar inte fungerar?
Och Obama är inte någon vidare god vinnare. Hans tacktal efter segern i Sydkarolina var fullt av tom retorik – och pikar mot Clinton. Mellan raderna framgick att han ser henne som en politisk maskin som gör vad som helst för att vinna. Han ifrågasatte också indirekt att hennes erfarenhet som första dam har något värde. Det är just den sortens pikar som får Bill Clinton att gå i taket… (Andra intressanta bloggar om )

Kennedy bakom Barack Obama

Att familjen Kennedy och familjen Clinton varit konkurrerande maktcentra inom demokratiska partiet har varit känt länge. Men det är ändå ett klart bakslag för Hillary Clinton att president John F Kennedys dotter Caroline Kennedy denna söndag så starkt backar upp Obama i en kolumn i New York Times: A President Like My Father.
Hon menar att Obama lever upp till hennes fars förmåga att ingjuta hopp om framtiden. Därmed förstärker Obama sin image som en kandidat över alla gränser, också i fråga om ras.
Själv tycker jag Obamas tacktal efter kvällens seger i Sydkarolina saknar substans. Det är tom retorik. Utan konkreta löften och värderingar.
John F Kennedy var tuff, inte minst i utrikespolitiken. Han låg till höger om Richard Nixon i många frågor, exempelvis gjorde han hårdare utfall mot Fidel Castro än vad Nixon var beredd att göra. Det vann Kennedy många röster. I dag skulle det vara jämförbart med neokonservativa krav på demokratisträvanden i Mellanöstern.
Har Barack Obama gjort några sådana krav på ”förändring”? Nej. Tvärtom driver han vänsterns gamla, trötta, uppgivna, fega, bakåtsträvande undfallenhet mot diktaturer och tyranner i värden.
Ärligt talat är det oroande att en kandidat kommer undan från att precisera sig, så som Obama gör just nu. I och för sig kan det betyda att en stark republikan som Giuliani eller McCain enklare kan vinna Vita huset i höst. Men även demokraterna bör ha en kandidat som står för något konkret. (Andra intressanta bloggar om )

Större seger än väntat för Obama

Det var väntat att Barack Obama skulle vinna demokratiska partiets primärval i Sydkarolina ikväll. Över hälften av partiets väljare beräknas vara afrikan-amerikaner. Men segern blev oväntat stor, 55 procent av rösterna, rapporterar NBC i Obama wins big victory in S.C. primary.
Det betyder att Obama fick fler vita röster än mätningarna indikerat.
Och här kommer kvällens stora nyhet: Obama fick starkt stöd av unga vita i denna sydstat, enligt CNNs vallokalundersökning Exit Poll South Carolina: hela 52 procent av ”icke-svarta” ungdomar mellan 18 och 29 år röstade på Obama.
Det betyder att Clintons taktik att få väljarna att se Obama som den svarta kandidaten inte lyckats bland yngre amerikaner. Bill Clinton fortsätter att försöka måla denna bild av Obama – senast för nåon timme sedan då Bill Clinton jämförde Obamas seger i kväll med Jesse Jacksons seger i Sydkarolina 1988. Jackson är en kontroversiell och radikal svart människorättsaktivist som aldrig vann något politiskt val.
Flera kommentatorer tycker Clinton är djupt orättvis som jämför Obama med Jackson. Men det är på detta sätt Clintons vill marginalisera Obama. En taktik som inte lyckades så bra i Sydkarolina. Frågan är om den kommer att göra det i fortsättningen. (Andra intressanta bloggar om )

Obama vinner Sydkarolina – men förlorar nomineringen

Den allmänna bedömningen bland politiska analytiker i amerikanska medier är att Barack Obama kommer att vinna över Hillary Clinton i dagens primärval i Sydkarolina. Men han kommer ändå att förlora, eftersom demokratiska partiets sympatisörer kommer att rösta efter ras – de svarta kommer att ge Obama segern, men han kommer inte att få många vita röster. De kommer att delas mellan Hillary Clinton och John Edwards. Om nu opinionsmätningarna får rätt.
Det tar udden av Obamas kampanj som en samlande gestalt.
Och det var exakt detta Bill Clinton hade i tankarna när han i veckan gått till full attack mot Obama. Det diskuteras redan vilka långsiktigt negativa konsekvenser denna Clintonska valtaktik får för demokratiska partiet. (Andra intressanta bloggar om )