Ännu ett bestialiskt mord kallas “vållande till annans död”

Att Sverige saknar en fungerande rättsstat blir allt mer uppenbart. I Rödeby struntade ordningsmakten i att en familj utsattes för grova trakasserier och fadern i familjen tvingades skjuta mot förrövarna för att freda familjen. I en fungerande rättsstat hade det aldrig gått så långt.  
Kungsholmsmordet utfördes av unga gärningsmän som tidigare var polisanmälda för misshandel, men istället för att utreda brottet ringde polisen till målsägarna och tjatade om att de borde dra tillbaka sin anmälan. JO riktar hård kritik mot polisen, men ansvariga befäl sitter kvar i orubbat bo, istället för att åtalas för tjänstefel. Så går det inte till i en rättsstat.
I Göteborgs-Tidningen rapporteras idag om domen i ett uppmärksammat rån på Hisingen förra sommaren, Vållande till annans död. Gärningsmännen skär med kniv halsen av ett kioskbiträde vid spårvagnshållplatsen Länsmansgården. Mord? Nej, naturligtvis inte. Domen lyder ”vållande till annans död” och rån. Påföljd: ungdoms”vård”.
I detta socialperverterade land begås inga mord. Nej, här menar ingen att döda någon. Våldsverkarna är egentligen samhällets främsta stöttepelare som ska bäras fram som hjältar, även om de i kollektiva gäng ger sig på ett ensamt offer och ”råkar” sticka ihjäl eller sparka ihjäl det. Det var naturligtvis inte meningen!
Hederligt folk däremot, de ska hålla sig på mattan och stå ut med vilka trakasserier som helst av ligister – något stöd från ordningsmakten ska de inte räkna med. Och om de är så galna att de försöker försvara sig och sina barn mot angrepp och dödshot mitt i natten – ja, då ska de dömas till stränga fängelsestraff.
”Rör inte våra kriminella!” Det tycks vara det politiska etablissemangets mantra i kriminalpolitiken. Hur i hela värden kan en borgerlig regering låta detta fortgå?!
Jag har haft tilltro till rättsväsendet. Men jag börjar inse hur naiv jag varit. Det finns ingen rätt i Sverige. Annat än för kriminella. Det ger mig en stark olustkänsla. Det kanske är så att man måste börja organisera medborgargarden i civilsamhället. Om riksdag och regering ingenting gör, är vi snart där. Vi som vägrar att vika ner oss för buset, utan kräver skydd för det som är vårt, måste snart börja ta saker och ting i egna händer. (Andra intressanta bloggar om , , )

Släng dig i väggen, Kafka

Försäkringskassan har under många år systematiskt tillåtit bidragsfusk i mångmiljardersklassen. Visserligen har politikerna skapat så krångliga regler att inte ens kassans egen personal klarar av att tolka reglerna, vilket resulterar i många felaktiga utbetalningarna. Men också attityden i Försäkringskassan är en orsak till miljardrullning i felaktiga bidrag.
Folkbladet visar hur rättskaffens medborgare, som avslutar sin sjukskrivning i förtid för att arbeta och när man felaktigt får sjukpenning utbetald ringer och talar om det – ett flertal gånger – ändå bestraffas för detta: Man tar sig för pannan.
En byråkrati som är så okänslig – både för rättelse och för att behandla kunderna schysst – visar att staten är en dålig huvudman när det gäller service. Varför inte utsätta Försäkringskassan för konkurrens?  (Andra intressanta bloggar om )

Konst måste få provocera

Sundsvalls Tidning skriver i ledaren Konsten måste få provocera:

Konst har än i våra dagar en förmåga att uppröra och provocera. Vem minns inte de så kallade Muhammedkarikatyrerna som danska Jyllands-Posten publicerade? Nu är det Andres Serranos uppmärksammade fotoutställning ”The history of sex” som rör upp känslostormar.
Utställningen visas nu i Alingsås konsthall, bakom varningsskyltar och gardiner. Kommunen tvingats hyra in bevakning kring konsthallen, detta då bland annat Nationalsocialistisk front har delat ut flygblad i protest mot bilderna.

Ja, det jag undrar över är var det medie- och kulturetablissemang som tog avstånd från Muhammedteckningarna är nu. De har ju öppnat dörren för den här typen av protester mot yttrandefriheten genom sitt förödande svek i samband med diskussionen om dessa teckningar. Är det inte dags att utvärdera undfallenheten för hot och skrän som så många föll för?
Står man fast vid denna undfallenhet eller anser man nu, när man fått lite perspektiv och hoten inte känns lika uppenbara, att man gjorde rätt? I så fall borde man ju stödja nynazisternas krav i Alingsås.
Och om man inte gör det, borde man erkänna att man fick hjärnsläpp i sitt tidigare svek mot yttrandefriheten.
UPPDATERING: En läsare skriver:

Skillnaden mellan karikatyrerna och ”history of sex” är att de förra var resultatet av ett privat initiativ. Jag respekterar alla privatpersoners uppfattning av vad de anser vara konst, hur frånstötande jag än tycker den är, förutsatt att de själva betalar för den. Men politiker skall inte använda mina pengar för att skapa provokation med enda ändamål att attrahera de lägsta hyeneinstinkterna i en aningslös publik.

Instämmer. Detsamma gäller ju tidskrifter som Mana – de har rätt att publicera sina fördomar och rasism, men de har definitivt inte någon rätt till statligt kulturtidskriftsstöd. (Andra intressanta bloggar om , )

Hög tillväxt i USA – jämfört med Europa

Även i ekonomirapporteringen märks svenska massmediers akuta antiamerikanism. Nu på morgonen rapporterar statsradion, Låg tillväxt i USA dämpar ränteeffekten:

Samtidigt kom regeringssiffror som visade att den amerikanska tillväxten under sista kvartalet förra året bara var 0,6 procent, hotande nära nolltillväxt, eller tillbakagång, om man så vill.

Frågan är bara hur många kvartal på senare år som svensk och europeisk tillväxt överhuvudtaget varit högre än 0,6 procent. Inte är det mer än cirka hälften av kvartalen under 2000-talet, enligt OECD. Ändå har vi talat om högkonjunktur här hemma. 
Det betyder att statsradion måste förvänta sig högre tillväxt i USA än här hemma. Varför diskuterar man inte hur det kan komma sig? Nej, man vill inte medge att en friare ekonomi över en konjunkturcykel ger högre tillväxt och mer välstånd.
UPPDATERING: Men viktigare än kvartalssiffror är ju utvecklingen på lång sikt. Här har Tino Sanandaji och Johnny Munkhammar gjort en genomgång i rapport som publicerar det här diagrammet (se sammanfattning hos Danne Nordling):

(Andra intressanta bloggar om , )

McCains förnyelse med Giuliani och Schwarzenegger

Nu när Rudy Giuliani givit sitt fulla stöd till John McCain – han sa nyss att han kommer att vara lika engagerad i McCains kampanj som han förut var i sin egen – kan McCain ensam samla alla moderata republikaner bakom sig. Giuliani sa att målet för republikanerna borde vara att kunna vinna i storstäderna i lika hög grad som på landsbygden.
Det betyder en helt annan valstrategi än den som Karl Rove genomförde för George W  Bush.
Och det är just därför jag tror McCain har sådan attraktionskraft på republikanska väljare – McCain framstår som en samlande ledargestalt som är omtyckt och respekterad i mycket breda lager av amerikanska folket, detta i skarp kontrast till de två senaste presidenterna, Bill Clinton och George W Bush, som djupt splittrat Amerika.
I den meningen är John McCain inte bara förändring och förnyelse – han personifierar revolution i sin politiska ansats, i sitt politiska hantverk. Han har alltid sökt partiöverskridande stöd för sina förslag snarare än att söka strid.
Det har ibland gjort att han gått vänstern till mötes på ett oroväckande sätt, men oftast gynnat frihet, konkurrens och individualism. Och framförallt: han har aldrig avvikit från sin fiskalt konservativa position och varit en av de mest högljudda kritikerna av partikamraternas excesser i nya utgifter när republikanerna hade majoritet i kongressen.
Jag tror att denna moderata attityd från McCain ligger i tiden. De hårdkokta konservativa rösterna ser ut att tappa inflytande, något som bloggaren Andreas Henriksson skriver intressant om i Konservativa radiopratare valets förlorare?
Dessa starkt konservativa kan under kommande dagar driva en intensivt ”stoppa McCain”-kampanj för att ge Mitt Romney segern på supertisdagen nästa vecka. Men Florida visar att konservativa har stor respekt för McCain som person och därför kan en smutskastningskampanj motverka sitt syfte.
Det ryktas också om att Kaliforniens världsberömde guvernör Arnold Schwarzenegger snart kommer att backa upp McCain. Även om också han är moderat och inte ger några konservativa röster, betyder det ytterligare stor medieexponering. Och Giulianis fall visar hur extremt viktigt det är för kandidaterna att synas i medierna.
Om man till detta lägger att Bill Clintons smutskastningskampanj mot Barack Obama totalt misslyckats, menar jag att man kan dra slutsatsen att amerikanska folket detta valår inte tolererar splittrande kampanjer. Man vill se politiker som förenar landet. Ska Hillary Clinton bli nominerad måste hon byta taktik. (Andra intressanta bloggar om , )

Alliansen kan vinna 2010 på… rättvisa!

En intressant artikel om svensk politik som jag missat under min resa är Anders Isakssons DN-kolumn, Rättvisan på undantag. Han sätter fingret på det som jag är helt övertygad om kommer att avgöra valet 2010: vilket regeringsalternativ har bäst politik för rättvisa? Isaksson har rätt i när han om Alliansregeringen summerar:

[V]älfärds- och skattepolitiken [har] fått en kraftig slagsida mot ekonomisk teknik, rakt igenom styrd av teorier om människors reaktioner på ekonomiska stimuli …

Isaksson har också rätt när han konstaterar att Fredrik Reinfeldt inte har en chans att tala om rättvisa på samma okonkreta sätt som Mona Sahlin och Göran Persson kan:

När Göran Persson i valrörelsen sade att den offentliga sektorns verksamheter gick före skattesänkningar och när Mona Sahlin nu talar om att återställa rättvisan behövs följaktligen inga närmare preciseringar – båda kan tala mot en fond av upparbetade erfarenheter av socialdemokratisk politik. Oavsett politisk hållning vet alla – eller tror sig på ett ungefär veta – vad Persson och Sahlin menar.
För Fredrik Reinfeldt och hans statsråd finns inga sådana färdigsnitslade associationsbanor och heller inga föreställningar om alternativa rättvisebegrepp att ta spjärn emot.

Därför är det ett stort strategiskt misstag av statsministern att just försöka tala om rättvisa i samma termer som socialdemokratin.
Alliansen måste bygga upp en uttolkning av rättvisa på liberal och borgerlig värdegrund.
Så länge man talar om rättvisa som liktydigt med socialism är man körd! Man lämnar walkover i valet 2010 till Sahlin. Alliansen vinner inga socialister men förolämpar och stöter bort sin egen väljarkår.
En konsekvent borgerlig rättvisepolitik måste bygga på en etik som utgår från att människor som gör produktiva insatser ska belönas. Och att de som inte gör sitt bästa, inte heller har någon rätt att kräva samma förmåner som de som sliter. Visst är detta en kontroversiell moralisk värdering i Sverige idag. Men så har det inte alltid varit.
Reinfeldt-Borg-Littorin gjorde ett genidrag när man inför valet 2006 lyckades göra den gamla socialdemokratiska arbetslinjen till borgerlig arbetsmarknadspolitisk plattform. Nu är dags att ta nästa steg. Nu bör Alliansen väcka den arbetsmoral till liv som förut också var arbetarrörelsens, men som man övergivit i ännu högre grad än arbetslinjen. Arbetsmoral är en svensk dygd som Per Albin vävde samman med socialdemokratin. Nu bör Alliansen på samma sätt väva in denna goda, men misshandlade, och djupt rotade tradition som kärnan i regeringens politik.
Arbetsmoral behöver inte alls bara fokusera på ”plikt” och ”skyldigheter” i Luthersk anda. Man kan, som Per Albin, förena arbetsmoral med framtidshopp och tilltro till utveckling. (När man läser om vilken hållning till framtiden som socialdemokraterna hade fram till 1950-talets slut kan man knappt tro att det är samma parti som idag domineras av gnälligt ängsligt tal om rättigheter utan eget ansvarstagande.) Och Alliansen kan, vilket Per Albin inte kunde, lägga till tilltro till entreprenörskap, människors skaparkraft.
Det som skiljer politik från ekonomi är att politik handlar om patos och etos, i högre grad än logos. Men alliansen har hittills bara fokuserat på logos. Det är dags att visa etos. Med patos. (Andra intressanta bloggar om , , , , )

Från en Nuder utan karisma till en annan

När Thomas Östros efterträdde den avskydde Carl Tham som utbildningsminister 1998 trodde somliga som kommit i kontakt med Östros under hans tid på Uppsala universitet att han skulle inta en mer borgerlig respekt för kunskap. Men Östros visade sig vara en politruck som alla andra socialdemokratiska ministrar.
På något sätt är det skrattretande att en så till och med för svenska förhållanden okaraismatisk person som Pär Nuder ersätts med en om möjligt än mindre karismatisk Thomas Östros.
Man kan få intryck av att det inom Mona Sahlins socialdemokrater gäller det att vara så grå och ointressant som möjligt. En av få s-ministrar som fick ett stigande betyg av svenska folket, Ulrica Messing, har lämnat politiken. Sahlin själv fick ju förresten själv gott betyg när hon återinträdde i politiken efter Toblerone-skandalen, men sedan sänkte svenska folket hennes betyg ju längre hon var minister – från 3,3 till 2,5 på sju år.
Att hon sedan hanterat avskedandet av Pär Nuder klumpigt, Mona får kritik för petning av Nuder, ger ju inte intryck av att oppositionen är särskilt välrustad för att visa sin regeringsduglighet i nästa val.  
Man kan verkligen fråga sig vilken sorts ”förnyelse” jämfört med Göran Persson som Sahlin står för. (Andra intressanta bloggar om , , )

Tillbaka i Sverige

Det är uppmuntrande att läsa mejl från bloggens läsare som undrar när jag kommer tillbaka och åter fokuserar på politik och samhälle här hemma. Och svaret är: nu!

Det har varit en skön utflykt till solen, värmen och den amerikanska politiken i Florida. Och det finns ju mer än politik att utforska.
Nationalparken Everglades är något extra. I dessa varma träskmarker finns omkring 40 olika sorters ormar, många fågelarter och både alligatorer och krokodiler. Utanför parken kunde man ta sig en tur ut i träsken med en sådan där makapär till båt med stor propeller uppe i luften där bak och som surfar fram över växtlighet och vatten. En märklig upplevelse. Så ogästvänligt för människor! Det kändes nästan som att komma till en annan planet.
Men det är också härligt att komma hem. Jag är gammaldags nog att inte ett dugg skämmas över att säga: ”borta bra men hemma bäst”. Man bör ha vida vyer, vara nyfiken på hur det är på andra platser och samhällen, ta intryck och sätta saker i större sammanhang, men man måste defenitivt inte tycka att det andra är bättre än det egna.
Sverige är långtifrån ett idealsamhälle. USA har betydligt högre levnadsstandard för de allra flesta, man har en framåtanda, en individualistiskt grundad optimism och en vänlighet som vi så fundamentalt saknar. Men vi kan bli bättre och vi har andra kvaliteter, som uthållighet och systematik som gör att delarna håller ihop på ett mer harmoniskt sätt.
Och min summering blir som förut: Sverige och svensk kultur är varken bättre eller sämre än andra – men jag är en del av den och den är min. Så nu ska det bli mer av svenskt samhällsliv i bloggen. Jag lovar. (Andra intressanta bloggar om , , )

Vad hände på Världsekonomiskt forum i Davos?

I National Review ger Jay Nordlinger som tidigare färgstarka och personliga rapporter om vad som händer på och vid sidan om de många panelerna under World Economic Forum som nyss avslutats i Davos. I år är han också moderator i en sådan diskussion, utöver att han lämnat fyra rapporter på över 53.000 tecken  (del 1, del 2, del 3, del 4). Liksom tidigare år är de värda att citera i bloggen (2004, 2005, 2006, 2007).
Nordlinger kommenterar stort som smått – på temat heroism, om regissören till det kritikerrosade politiska dramat The Lives of Others som snart har biopremiär i USA, om Schweiziske presidentens försvarstal för Nietzsche. Men mest utrymme får framträdande av statsmän. Om Afghanistans president Hamid Karzai skriver Nordlinger:

Han har ett av det tuffaste jobben i världen. Och, av allt vad vi sett, klarar han av det … Han talade om terror, ett ämne som inte ens påverkas av växthuseffekten … Karzai kunde inte varit starkare om behovet av att bekämpa terrorism. Han sa att vi bekämpar en ”politisk mutant”, en ”Frankenstein” skapat av ”galet och kortsiktigt politiskt tänkande”, en ”giftig orm” som vissa av oss inte tog avstånd ifrån eller understödde på andras bekostnad. Han hoppades att vi har lärt oss av våra misstag.

I Davos höll också amerikanske utrikesministern Condoleezza Rice tal. Nordlinger berättar om en ordväxling när forumets grundare Klaus Schwab introducerade Rice:

Schwab sa att Rice var exakt rätt kvinna för Davos eftersom hon kombinerar akademi, strategi, partipolitik och kultur. [Syftande på hennes förmåga vid pianot] sa han att USA är som världens pianist – solisten – och att resten av världen är orkestern. Hur kan pianisten och orkestern spela tillsammans i harmoni, i syfte att säkra fred och välstånd i världen?
När hon steg fram till mikrofonen sa Rice, ”Klaus, jag är frestad att fråga om det är du som är dirigenten.” Mycket snyggt.

Om innehållet i talet skriver Nordlinger:

Sedan sa Rice något som absolut fångade mig: ”Detta är kärnan i Amerikas syn på världen: vi accepterar inte en tydlig åtskillnad mellan vårt nationella intresse och våra universella ideal, och vi söker förena vår makt och våra principer för att uppnå stark och varaktig utveckling. Detta amerikanska synsätt på världen startade inte med Bush. Det är lika gammalt som USA självt. Jag har kallat denna tradition för amerikansk realism.

Efter talet deltog Henry Kissinger i ett samtal om internationell politik där man tog upp hotet från Iran. Kissinger sa:

Kommer Iran att agera som en rörelse eller som en stat?

En mycket klok fråga från en realpolitiker, som ju står i konflikt till George W Bush och dennes idealistiska strävan efter frihet och demokrati i världen. Det blev också ett replikskifte mellan Rice och Kissinger där Rice påpekade att realpolitik visserligen kan hantera konflikter i världen, men inte lösa dem. (Andra intressanta bloggar om , , )

Florida: nu lutar det åt att McCain möter Clinton i november

Enligt vallokalundersökning vinner John McCain i Florida med 34 procent mot 31 procent för Mitt Romney. Detta utfall stöds i den faktiska rösträkningen där McCain får 35 procent mot 31 för Romney när 51 procent av cirka 3 miljoner röster räknats.
Håller detta betyder det att John McCain tar över ledningen i antalet delegater och att han har momentum inför supertisdagen:
John McCain ……………….. 89 delegater
Mitt Romney ……………….. 59 delegater
Mike Huckabee ……………. 38 delegater
Fred Thompson ………….. 5 delegater
Ron Paul ………………………. 4 delegater
Rudy Giuliani ……………….. 1 delegater
McCain har nu visat att han kan vinna övertygade republikaner, även när oberoende väljare inte får delta i primärvalet, så som reglerna ser ut i Florida.
Samtidigt är det ett sammanbrott för Rudy Giulianis kampanj. Strategin var logisk, utom när det gäller den viktigaste faktorn – massmedienärvaro. Eftersom han inte var med från Iowa och framåt har han inte synts till i medierna och därför har väljarna i Florida inte sett honom som en konkurrenskraftig kandidat. Den gamla regeln tycks fortsätta att gälla: en politiker måste vinna tidigt, i Iowa eller New Hampshire, för att kunna bli president.
På demokratiska sidan deltog 2 miljoner väljare trots att partiet beslutat straffa delstaten för att man tidigarelagt sitt primärval och inte dela ut några delegater. Därför kunde Obamas kampanj skicka ut ett pressmeddelande där man konstaterade att det blev helt jämt mellan Obama och Clinton i Florida: noll delegater till båda.
Men Hillary Clinton vann ”skönhetstävlingen” med cirka 50 procent av rösterna mot bara 30 procent för Obama. Med tanke på hur viktig medierapporteringen är, så kan Clintons seger vara viktig inför supertisdagen. Hon framstår åter som en vinnare.   
Huvudtipset måste nu vara att John McCain kommer att stå mot Hillary Clinton i kampen om Vita huset i november. Jag hade hellre sett Giuliani – men dessa båda är inga dåliga alternativ.  De är politiska tungviktare som båda är respektabla politiker.  (Andra intressanta bloggar om , )