Alliansen kan vinna 2010 på… rättvisa!

En intressant artikel om svensk politik som jag missat under min resa är Anders Isakssons DN-kolumn, Rättvisan på undantag. Han sätter fingret på det som jag är helt övertygad om kommer att avgöra valet 2010: vilket regeringsalternativ har bäst politik för rättvisa? Isaksson har rätt i när han om Alliansregeringen summerar:

[V]älfärds- och skattepolitiken [har] fått en kraftig slagsida mot ekonomisk teknik, rakt igenom styrd av teorier om människors reaktioner på ekonomiska stimuli …

Isaksson har också rätt när han konstaterar att Fredrik Reinfeldt inte har en chans att tala om rättvisa på samma okonkreta sätt som Mona Sahlin och Göran Persson kan:

När Göran Persson i valrörelsen sade att den offentliga sektorns verksamheter gick före skattesänkningar och när Mona Sahlin nu talar om att återställa rättvisan behövs följaktligen inga närmare preciseringar – båda kan tala mot en fond av upparbetade erfarenheter av socialdemokratisk politik. Oavsett politisk hållning vet alla – eller tror sig på ett ungefär veta – vad Persson och Sahlin menar.
För Fredrik Reinfeldt och hans statsråd finns inga sådana färdigsnitslade associationsbanor och heller inga föreställningar om alternativa rättvisebegrepp att ta spjärn emot.

Därför är det ett stort strategiskt misstag av statsministern att just försöka tala om rättvisa i samma termer som socialdemokratin.
Alliansen måste bygga upp en uttolkning av rättvisa på liberal och borgerlig värdegrund.
Så länge man talar om rättvisa som liktydigt med socialism är man körd! Man lämnar walkover i valet 2010 till Sahlin. Alliansen vinner inga socialister men förolämpar och stöter bort sin egen väljarkår.
En konsekvent borgerlig rättvisepolitik måste bygga på en etik som utgår från att människor som gör produktiva insatser ska belönas. Och att de som inte gör sitt bästa, inte heller har någon rätt att kräva samma förmåner som de som sliter. Visst är detta en kontroversiell moralisk värdering i Sverige idag. Men så har det inte alltid varit.
Reinfeldt-Borg-Littorin gjorde ett genidrag när man inför valet 2006 lyckades göra den gamla socialdemokratiska arbetslinjen till borgerlig arbetsmarknadspolitisk plattform. Nu är dags att ta nästa steg. Nu bör Alliansen väcka den arbetsmoral till liv som förut också var arbetarrörelsens, men som man övergivit i ännu högre grad än arbetslinjen. Arbetsmoral är en svensk dygd som Per Albin vävde samman med socialdemokratin. Nu bör Alliansen på samma sätt väva in denna goda, men misshandlade, och djupt rotade tradition som kärnan i regeringens politik.
Arbetsmoral behöver inte alls bara fokusera på ”plikt” och ”skyldigheter” i Luthersk anda. Man kan, som Per Albin, förena arbetsmoral med framtidshopp och tilltro till utveckling. (När man läser om vilken hållning till framtiden som socialdemokraterna hade fram till 1950-talets slut kan man knappt tro att det är samma parti som idag domineras av gnälligt ängsligt tal om rättigheter utan eget ansvarstagande.) Och Alliansen kan, vilket Per Albin inte kunde, lägga till tilltro till entreprenörskap, människors skaparkraft.
Det som skiljer politik från ekonomi är att politik handlar om patos och etos, i högre grad än logos. Men alliansen har hittills bara fokuserat på logos. Det är dags att visa etos. Med patos. (Andra intressanta bloggar om , , , , )