Month: February 2017

Massmedierna förlorar sitt krig mot den nye amerikanske presidenten. Nya mätningar visar att folket håller på presidenten framför medierna. Eller som US News & World Report summerar:

En Wall Street Journal/NBC mätning visar att 51 procent av amerikanerna anser att medierna har varit för kritisk mot den nye presidenten och 53 procent instämmer i påståendet att “nyhetsmedier och andra eliter” har överdrivit den nya administrationens problem eftersom de känner sig hotade av förnyelse i Washington.

Det är tydligt att befolkningen i USA är betydligt mer nöjd med presidentbytet än journalistkåren, som är sjukt samlade kring en enda åsikt. Det är ett allvarligt fel när journalister inte förmår spegla pluralism och olika åsikter i ett demokratiskt samhälle.
Nu var både Hillary Clinton och Donald Trump som kandidater i presidentvalet de minst populära någonsin. Men som framgår nedan har Trump jobbat upp sina siffror och fått många väljare att bli mer positiva. Trots ständiga attacker och fula vinklingar av massmedierna.
Det är galet när massmedierna försöker sänka en demokratiskt vald regering innan den ens kommit igång. Lägg av, skulle man vilja säga. Rapportera sakligt vad regeringen framför och låt kritiker kommentera, istället för bara propaganda emot.

Se mer: mätning, grafik

Satirtecknarnas intresse fångas av massmediernas och journalisternas sätt att se på sig själva och sitt uppdrag gentemot den nyvalde presidenten i USA. Här finns mycket att skämta om.
Först Lisa Benson:

– Vi är oroliga att den här rubriken kan vara för upprörande för våra läsare.
Rubrik: “Trump tänker upprätthålla lagen”
Sedan har vi en lika tankeväckande teckning från Steve Kelley:

– Buga, kyss min ring och respektera allt jag säger utan att fråga.
– Nej.
– Otroligt, vilket ego.

Det har varit en remarkabel vecka. Sverige har hamnat högt på de internationella mediernas nyhetsförmedling. Efter att Donald Trump – vem annars? – i lördags lyfte upp Sverige som ett exempel på hur fruktansvärt det kan bli om man inte har kontroll på sitt lands gränser, har debatten fortsatt.
Först vräkte medierepresentanter och politiker ur sig hånfulla kommentarer mot Trump. Vad har han rökt på, frågade Carl Bildt.
Men så blev det måndag.
Rinkeby stod i brand. Plundring, upplopp, skottlossning, misshandel, rån.
Och de laglydiga i Rinkeby, som butiksägare, var upprörda och förbannade på att polisen inte skyddar dem. De som blev misshandlade larmade polisen, som inget gjorde. Sverige är laglöst land för hederligt folk. Buset bestämmer.
Trump är den som har rätt.
Men svenska medier fortsätter att mörka, förtränga, bortförklara, tysta ner och vrida sig som maskar kring en så enkel sak som att rapportera verkligheten.
Så skrev Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i den ansedda och världsledande Wall Street Journal att Sverige har problem (läs deras artikel här). Då gick justitieminister Morgan Johansson i taket och sa att Sverigedemokraterna “sprider dynga om Sverige”.
Det är väl en bättre beskrivning på den politik Socialdemokratin tillsammans med de borgerliga fört, och som lett till otrygghet och elände.
Men som DN skriver om justitieministerns klagan på Wall Street Journal-artikeln: “Något faktafel i debattartikeln kan han dock inte peka på.”
Nej. Just det. Fakta. De har Åkesson och Karlsson på sin sida, inte medievänstern, inte regeringen.
Och detta börjar nu få fäste i den internationella diskussionen: SD har rätt, svenska regeringen och svenska medier har fel.
Idag har en av Storbritanniens största tidningar Daily Telegraph rubriken: They won’t admit it in Stockholm, but Donald Trump is right about immigration in Sweden.
Kolumnisten Fraser Nelson skriver om hur opinionsbildare hånade Trump för hans uttalande om Sverige, för att sedan tystna när Rinkeby centrum plundrades.
Han beskriver vardagen i Sverige:

Det rapporteras också om hur sex afghanska flyktingbarn har begått självmord i Sverige de senaste månaderna, svikna av myndigheterna som inte klarar av att hantera 25.000 ensamkommande underåriga migranter. Det är chockerande, men i Sverige nuförtiden är det lite som överraskar.

Nelsons rapport är ingalunda onyanserad. De här styckena förmedlar en god bild, anser jag.

Du kan landa på Stockholms trevliga Arlanda flygplats, åka skridskor på frusna sjöar som lokala myndigheter skottat, grilla korv i gemensamma parker. Det skandinaviska paradiset finns fortfarande där, välkomnande och inspirerande. Regeringen har, med stor möda sänkt mängden nyanlända migranter. Men misslyckandet att integrera de som redan är i landet har lett till ett annat Sverige, ett land inom landet som karaktäriseras av gängkriminalitet och arbetslöshet.
Det är lättare att ignorera det i Stockholm än i Malmö, en mindre stad som länge varit första porten för migranter från kontinenten. På dagen då jag anlände till Sverige mördades en 23-åring på öppen gata i city med skott i huvudet och inför flera vittnen. Det var tredje mordet på sex veckor. Lokalmedia mörkar etniska identiteten på misstänkta och offer, men svenskar har lärt sig att känna igen migrantrelaterat våld när de ser det. Utländska gäster som besöker fel platser i Sverige kan få betala ett högt pris: förra sommaren dödades en brittisk pojke i en granatattack mot en lägenhet i Göteborg.

Det som är så effektivt med utländska ögon är att de, för det första inte är relaterade till någon sida eller aktör i den svenska debatten, för det andra beskriver skeenden utan skygglappar.
Detta med att Nelson konstaterar att svenskar “lärt sig känna igen migrantrelaterat våld” är en perfekt beskrivning av vad som händer när politiker, myndigheter och medier i maskopi med varandra försöker mörka verkligheten för folket. Det gick inte så bra för sovjetkommunisterna, men det hindrar inte att dagens svenska etablissemang gör ett nytt försök. Groteskt, är vad det är. Makthavare som försöker föra hela folket bakom ljudet. Det kommer inte att fungera den här gången heller!
Med ett internationellt deltagande i det svenska experimentet kanske vi kan få en mer balanserad skildring av vad som faktiskt händer. Att mörka blir svårare. Och om Brottsförebyggande rådet, Brå, förbjuds att ta fram statistik som kan vara känslig för regeringen, kanske svenska folket kan få hjälp från utlandet för att forska utan tvingande ideologiska skygglappar och mörkande av fakta? 

President Donald Trump nämnde Sverige under sitt massmöte på lördagen. ”Ni såg vad som hände i Sverige igår kväll. De tog in ett stort antal [migranter] och har problem som de aldrig trodde var möjliga.”
Enligt SVT har Margot Wallström krävt svar från Trump om vad han menar.
Men svaret vet vi redan. I veckan hade talkshowen “Tucker Carlson Tonight” en intervju med filmaren Ami Horowitz som gjort en dokumentärfilm där han visar hur det officiella Sverige döljer problem som invandring fört med sig.
Intervjun är så häpnadsväckande att Fox News körde utdrag av intervjun i nyhetssändningarna. Det var förmodligen detta nyhetsinslag som Donald Trump sett och hänvisade till. När han sa “hände i Sverige igår kväll”, menade han gissningsvis vad som rapporterades om Sverige i nyheterna igår kväll.
Här är inslaget Margot Wallström efterlyser:

(länk till videon på YouTube)
Intressant att se landet skildrat med utländska glasögon.

Igår höll vicepresident Mike Pence tal på den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München där försvarsministrar och andra högdjur inom försvars- och säkerhetspolitiken deltar.
Applåderna var ljumma, skriver brittiska och vänsterradikala Guardian, eftersom Pence krävde att Nato-medlemmarna ska betala de försvarsbudgetar som Nato-stadgan kräver och inte åka snålskjuts på USA. Guardian skriver:

Pence påminde publiken i München om att Nato har två grundläggande principer. En är artikel fem, men den andra ofta bortglömda är artikel tre som avhandlar ansvar för finansiering. “Vi alla lovade i Nato-stadgan att bidra med våra rättvisa andelar av kostnaderna till vårt gemensamma försvar”, sa Pence. “Detta löfte om att bidra till bördan av vårt försvar har inte uppfyllts under alltför lång tid och det undergräver Natoalliansens fundament. När allierade inte uppfyller sitt åtagande underminerar det vår förmåga att komma till varandras stöd”.
Efter Pence talade Tysklands försvarsminister Sigmar Gabriel och han upprepade det Angela Merkel sagt tidigare, om att landet inte hade några avsikter att bli trakasserad av Trump-administrationen att höja försvarsbudgeten. “Jag vet inte var Tyskland skulle kunna finna nya miljarder euro för att stärka försvarsbudgeten”, sa Gabriel.

Det här demonstrerar den häpnadsväckande oansvarighet som kännetecknar europeiska politiker. Man kallar det att bli “trakasserad” när USA påpekar att de flesta europeiska Nato-medlemmarna inte betalar den stadgeenliga medlemsavgiften!
Ändå skriker man som bebisar om att USA måste fortsätta försvara Europa militärt.
Den moraliska nivån hos Europas politiska ledarskap är groteskt lågt. Har Europa någonsin haft ett så svagt politiskt ledarskap som nu? Det Tysklands försvarsminister säger är ju rent ut sagt korkat. Han erkänner att Tyskland skiter i att betala medlemsavgiften i Nato, men ändå anklagas USA, som betalar fyra gånger mer i försvarsutgifter än Tyskland i BNP, för att inte vara “solidariskt”.
Europas etablissemangskretsar är rena dårhuset.

Är Trump utsatt för en “mjuk statskupp”? Anklagelserna i medierna om att Trumps kampanj haft rysskontakter under valkampanjen kan vara ett sätt för CIA att underminera presidenten vars utrikespolitik står i strid med säkerhetstjänsternas syn. Ett annat sätt för dem att undergräva presidenten är läckorna av regeringsföreträdarnas telefonsamtal med utländska ledare.
Pulitzer-belönade journalisten Glenn Greenwald gör en lysande analys för Democracy Now, en från mediebolagen fristående nyhetssite som lutar åt vänster. Greenwald är inte någon supporter av Trump, men han försvarar demokratins principer på ett av de mest klargörande sätt jag hört.
Lyssna på hans 8 minuters analys, med rubriken Empowering the “Deep State” To Undermine Trump Is Destroying Democracy In Name Of Saving It.

(länk till videon på YouTube)
Greenwald gör en vass analys också om Brexit: The Ongoing, Dangerous Refusal to Learn the Lesson of Brexit.

En presskonferens som aldrig tidigare skådats. Jag följde president Trumps pressträff från Vita huset igår kväll. Avsikten var att presentera presidentens nominering av ny arbetsmarknadsminister. Men det blev en rejäl uppläxning av mainstream media och en lektion i statsvetenskap.
Medierna fortsätter naturligtvis att partiskt och obalanserat att angripa honom. Som exempel: före gårdagens presskonferens anklagades Trump för att inte svara på journalisternas frågor. Efter presskonferensen klagade medierna på att pressträffen var för lång. Man talade hånfullt om den en timme och en kvart långa tillställningen.
Men Trump riktar sig inte till journalisterna. Han använder dem som bönder på schackbrädet. Hans målgrupp var det amerikanska folket. Genom presskonferensen visade han upp mediernas hånfullhet, deras sarkastiska respektlöshet och imbecilla fokusering vid småsaker och oväsentligheter.
1)
Han påpekade att hans stabschef tvingas släcka bränder, dementera rysskontakter istället för att jobba med sjukvårdsfrågor och andra väsentliga frågor för amerikanska folket.
Det ses av journalister som en bortförklaring (de är ju part i målet, de tänder bränderna), medan amerikanska väljare förstår vad Trump menar: “journalister tjafsar medan Vita huset försöker uträtta något”.
2)
När en journalist frågade om Trump tänker träffa den afroamerikanska kongressgruppen svarade han att han försökt göra det. Han har haft kontakt med en ledamot, men denne backade ut. Förmodligen därför att senator Chuck Schumer, “eller någon annan lättviktare” sagt att det vore dålig politik (“bad politics”) att träffa Trump.
“Det är detta som är felet med Washington”, la Trump till och fick in en rak höger mot både demokratiska partiet och journalistkåren. Inte enligt dem, naturligtvis, men för den breda allmänheten som tittade på presskonferensen som sändes i flera kanaler direkt. (Jag följde via Vita husets YouTube-kanal och tittarsiffran ökade ju längre presskonferensen pågick – normalt brukar ju intresset svalna efter hand men Trump har en förmåga att fängsla folk och locka dem till att lyssna.)
3)
Säkerhetspolitiskt fick Trump också ut hur han tänker. Han fick frågan vad han tycker om att ryska spionfartyg stryker efter amerikanska östkusten, om ryskt robotförsvar som flyttar fram positionerna och att ryskt stridsflyg flyger provocerande över amerikanska krigsfartyg. Och han svarade “Inte bra!” Men sedan la han till “När hände detta?” Och svarade: “Jo, nyligen.” Trump drar slutsatsen att Putin, efter mediestormarna kring nya administrationens verkliga och påstådda rysskontakter, tror att man är tillbaka i det gamla vanliga spelet och att Trump inte kommer att agera annorlunda eftersom det inte skulle vara populärt på hemmaplan.
Det är en tänkbar förklaring. Och Trump svarar med presskonferens där han slår fast att han trots mediestormen fortfarande har som ambition att komma överens med Ryssland. Eftersom det vore “en bra sak” och både USA och Ryssland är kärnvapennationer. Det vore bra för världen, konstaterade Trump. Presskonferensen blev alltså en säkerhetspolitisk aktion som svar på den ryska aggressionen. Budskapet till Putin: jag har inte ändrat mig och låter mig inte påverkas av pressen. Sedan lägger Trump till att han inte vet om de kommer att kunna göra upp. Hillary Clinton med sin “nystartsknapp” i plast misslyckades. Trump vill försöka på sitt sätt.
4)
Vad tänker du göra åt den ryska aggressionen, blev följdfrågan. Trump svarade att han inte tänker annonsera för andra nationer och fiender vad han tänker göra militärt. Varken när det gäller Ryssland, Nordkorea eller Iran. Det var ett mycket starkt svar, både för amerikanska hemmapubliken och för politiska ledare världen runt: USA är inte att leka med.
5)
Trump fick också klargjort varför han anser läckor av hemligstämplade telefonsamtal med andra länders ledare är så allvarligt. Han konstaterade att hans samtal med Mexikos president och Australiens premiärminister läckt. Det gör väl kanske inte så mycket, sa han. Men vad händer när jag ska tala om allvarliga ting med ledare i Mellanöstern? Det är samtal som om de läcker ut kan ställa till stor diplomatisk skada.
Också på denna punkt fick han ut sitt budskap till amerikanska folket: de inom underrättelsetjänsterna som läcker mina samtal är förrädare. Han förklarade pedagogiskt varför det är viktigt att samtal med världsledare inte läcker ut till pressen.
Man kan till och med säga att Trump höll en lektion i statsvetenskap för journalister och hela folket.
6)
Medierna gör sig lustiga över ett citat av Trump: “Läckorna är sanna, medierapporteringen är falsk”. Hur kan nyhetsrapporteringen vara falsk om läckorna är sanna?
En anledning till att Trump är så underhållande att lyssna på, är att han talar spontant och intuitivt. Han improviserar, vilket gör honom levande och intressant. Men samtidigt blir budskapet inte fullständigt i varje mening. Han “ramar inte in” budskapet och sätter inte gränser för tolkningar. Därför måste man lyssna på allt han säger för att förstå vilka tankebanor orden kommer från.
Och under presskonferensen var hans budskap: Ryktena om Ryssland är falska nyheter som medierna sprider. Den verkliga nyheten är att folk, troligen dem utsedda av Obama-administrationen, läcker hemligstämplad information.
Alltså: Trump menar att uppgifterna i läckorna är fakta, och att nyhetsvärderingen borde vara att anställda inom underrättelsetjänsten bryter mot lagen och saboterar regeringens möjligheter att bedriva utrikespolitik. Istället väljer medierna att använda läckornas innehåll och vända dem mot regeringen. Det är en falsk och oriktig nyhetsvärdering.
Jag håller med. Och Trump är inte särskilt svår att förstå. Men journalisterna vill inte förstå. De vill misstolka, flytta fokus från det väsentliga till det oväsentliga. I den meningen är de fejkmedier.
7)
Presidenten fick också de fientliga journalisterna att skratta med honom. Han kan skämta och han har en energi som tycks oändlig. Det ger också ett positivt intryck på mig.
Så, jag tolkar det som att Donald Trump genom sin show med journalisterna som statister uppnådde flera syften. Han skapade stor uppmärksamhet och nådde ut till amerikanska folket med budskap om hur han tolkar situationen. Han nådde också utländska makthavare med budskap om att han har full kontroll och tänker fullfölja den politik han blev vald på, trots mediebruset.
Inte en dålig dag på jobbet.
*
Se video och utskrift av presskonferensen hos Yahoo News: här.

Margot Wallström presenterade regeringens årliga utrikesförklaring igår inför riksdagens utrikespolitiska debatt. Alla 32 debatter sedan 1976 har jag sammanfattat år för år här: Sveriges utrikesdeklarationer.
De ambitioner som utrikesministern presenterar svämmar över åt alla håll. Ambitionerna är tusen gånger större än vad Sverige förmår och har kapacitet till att verkställa. En del har på allvar, andra med ironi, kallat Sverige för en “moralisk stormakt”. Mer korrekt vore att kalla regeringens utrikespolitik speglar en stormakt i tomma ord.
Jag har aldrig förstått varför politiker med berått mod sätter upp mål som är fullständigt orealistiska och bortom sunt förnuft. I utrikespolitiken är detta storhetsvansinne som värst.
Wallström sa att hon ska utse ett “särskilt” sändebud för att lösa konflikten mellan palestinier och Israel. Hela världen lyfter på ögonbrynen. Wallström gör sig till åtlöje igen.
Samtidigt står Sverige i stort sett försvarslöst. Totalförsvaret är på alla områden närmast obefintligt. Jag tror Mogens Glistrups önskemål för Danmark, men en bild som idag kan gälla Sverige, om att man lika gärna kan ha en telefonsvarare som på ryska meddelade att “vi ger upp”, är närmare verkligheten än Margot Wallströms ord.
Istället för vackra ord borde politiken handla om att rusta upp försvaret på alla områden. En nations första plikt är att skydda sin befolkning. När politikerna struntar i det, bör de avsättas.
Om vi inte skaffar oss egen militär slagkraft är det ingen som lyssnar. Eller som Mao Zedong brukade säga: “Ett land har alltid en armé, antingen sin egen eller någon annans.”
Det är ynkedom att riksdagen svämmar över i ambitioner om hur man ska göra framgångar runt om i världen – större utopier ju längre bort man fokuserar – när man totalt misslyckas att sköta sitt eget ansvar på hemmaplan.
Tänk om utrikesdebatten istället kunnat handla om hur Sverige ska stärka sin egen ställning i världssamfundet genom att sköta sina egna affärer på hemmaplan bättre. Realism hade ingivit respekt. Utopier och meningslösa ambitioner resulterar i motsatsen.
*
Se mer: min ledare Utrikesdebatt summerad i två ord.

Medievänstern jublar över att ha fällt den amerikanske nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn. Allt som ställer till problem för Trump anses vara en framgång. Även om hela det demokratiska statsskicket raseras.
Och det är inte medierna som fått Flynn på fall. Det är amerikanska spioner utsedda under Obama-tiden som användt sitt underrättelsearbete och istället för att bevaka USA:s omvärld riktar det mot den egen demokratiskt valda regeringen och saboterar dess arbete.
Hos Bloomberg skriver Eli Lake, The Political Assassination of Michael Flynn:

Normalt är [amerikanska myndigheters] avlyssning av amerikanska regeringsföreträdare och medborgare något som omges av högsta sekretess. Detta av goda skäl. Selektiva läckor om detaljer i privata konversationer avlyssnade av FBI och NSA ger den byråkratiska staten makten att förstöra människors rykten genom kloaker av läckor. Detta är vad polisstater gör.

I The Week utvecklar Damon Linker resonemanget, America’s spies anonymously took down Michael Flynn. That is deeply worrying:

I en liberal demokrati är hur saker sker ofta lika viktiga som vad som sker. Procedurer spelar roll. Det gör också offentligt ansvarstagande. Kaoset i Trumps Vita hus utsätter systemet för påfrestningar. Men svaret är inte att vidta reglementsvidriga handlingar som sabotage genom läckor utförda av anonyma statsanställda.
Oavsett vad Flynn sagt, är det helt enkelt inte rollen för den djupa staten [säkerhetstjänsten mfl] att göra måltavla av företrädare för den politiska ledningen i regeringen genom läckor till reportrar med information man samlat in under sin tjänstgöring. Det är rollen för valda ledamöter i kongressen att utföra offentliga utredningar av anklagelser om felaktigt agerande av regeringsföreträdare.
[Men] om ett parti kontrollerar både kongress och presidentämbetet, borde vi inte hoppas att den djupa staten börjar agera för att störta regeringsföreträdare som kan ha brutit mot lagen? Svaret är odiskutabelt: nej. (…)
De som jublar över att den djupa staten torpederat Flynn säger, de facto, att en polisstat är helt acceptabel så länge den hjälper till att fälla Trump.
Att låta oansvariga spioner verka i skuggorna för oppositionen är helt enkelt inte rätt alternativ. Den vägen leder till slutet för amerikansk demokrati.

Ja, massmedierna bortser från det faktum att Donald Trump är folkvald via världens äldsta konstitutionella demokrati. Att protestera mot hans legitimitet är inget annat än att vara emot demokrati. Så länge protester handlar om enskilda sakfrågor är allt i sin ordning, om sakpolitik finns alltid olika meningar i fria länder. Men att försöka undergräva den valda regeringen är antidemokratiskt och fascistiskt.

Norge har i Erna Solberg en lugn, pragmatisk men också tydlig statsminister. Hon intervjuades i helgen i DN. Jag uppmärksammades om det av Folkbladet (som jag följer mer noga än DN), där Widar Andersson skriver i ledarkommentaren Solberg säger som det är:

Erna Solberg är partiledare för Høyre och sedan 2013 är hon även statsminister i Norge. Hon leder en tvåpartiregering där det andra partiet är Fremskrittspartiet. När Economist Intelligence Unit nyligen presenterade sitt demokratiindex för 2016 så la Norge beslag på förstaplatsen. Denna demokratins globala högborg styrs alltså av en regering där Fremskrittspartiet ingår. (…)
Erna Solberg säger till exempel en klockren sak om invandring:
“Jag tror att vi måste våga vara ärliga i invandringspolitiken. Det finns gränser för vad man klarar att hantera av nyanlända till länder som Norge och Sverige. (–) Det är kostnadskrävande. (–) Ska vi ha det stora systemet så är det viktigt med en kontrollerad invandring.”
Liknande klarspråk hörs ännu inte från regeringshåll i Sverige. Det borde det göra. Utan att säga som det är så riskerar det som görs att bli svårbegripligt. Det handlar inte om en “flyktingkris 2015.” Det handlar om en invandringspolitik som misskötts i ett decennium.

Ja, tänk att det ska vara så svårt att säga sanningar i vårt Sverige. Här ska man förneka, mörka och tala tyst om samhällets mest allvarliga problem. Varför!???
Jag upplever att bara ett parti lägger lögnerna åt sidan. Ni kan gissa vilket jag menar.
I Norge är debatten ärligare, rakare och tydligare. I Norge är folk inte rädda för debatten, konstaterar Solberg i intervjun.
Jag kan inte komma ifrån att en av de viktigaste och den mest påtagliga historiska skillnaden mellan Sverige och övriga Norden är att Sverige inte blev ockuperat eller utsatt för anfall under andra världskriget. I övriga länder är nationalism och patriotism enkelt: det är kärlek, omsorg och vaktslående om det egna landet som kan utsättas för utländskt hot.
Eftersom de övriga i närhistorisk tid upplevt att det egna landet skulle kunna utraderas på riktigt, finns inga konstiga misstankar om att nationalism och patriotism skulle vara något annat än just att värna landet och dess kultur.
Sverige var inte ockuperat. Och statsmakten manövrerade lömskt och eftergivet för att hålla oss utanför. Det räddade liv och välstånd, men det moraliska priset har varit högt. Vi lider fortfarande, 70 år efter andra världskrigets slut, av detta manövrerande för att slippa kriga. Att värna landet blev liktydigt med att mästra och vara småsint egoistiskt. Eller än värre.
Så är det inte i Norge, Danmark och Finland eftersom medborgarna där i strid och motstånd bevisade att nationalismen handlade om det egna självbestämmandet. I Sverige blir nationalkänslor misstänkliggjorda.
En fullständig tankevurpa.
Tänk om vi kunde få det norska, mer avslappnade och orädda debattklimatet…