Lyssna på statsminister Erna Solberg

Norge har i Erna Solberg en lugn, pragmatisk men också tydlig statsminister. Hon intervjuades i helgen i DN. Jag uppmärksammades om det av Folkbladet (som jag följer mer noga än DN), där Widar Andersson skriver i ledarkommentaren Solberg säger som det är:

Erna Solberg är partiledare för Høyre och sedan 2013 är hon även statsminister i Norge. Hon leder en tvåpartiregering där det andra partiet är Fremskrittspartiet. När Economist Intelligence Unit nyligen presenterade sitt demokratiindex för 2016 så la Norge beslag på förstaplatsen. Denna demokratins globala högborg styrs alltså av en regering där Fremskrittspartiet ingår. (…)
Erna Solberg säger till exempel en klockren sak om invandring:
”Jag tror att vi måste våga vara ärliga i invandringspolitiken. Det finns gränser för vad man klarar att hantera av nyanlända till länder som Norge och Sverige. (–) Det är kostnadskrävande. (–) Ska vi ha det stora systemet så är det viktigt med en kontrollerad invandring.”
Liknande klarspråk hörs ännu inte från regeringshåll i Sverige. Det borde det göra. Utan att säga som det är så riskerar det som görs att bli svårbegripligt. Det handlar inte om en ”flyktingkris 2015.” Det handlar om en invandringspolitik som misskötts i ett decennium.

Ja, tänk att det ska vara så svårt att säga sanningar i vårt Sverige. Här ska man förneka, mörka och tala tyst om samhällets mest allvarliga problem. Varför!???
Jag upplever att bara ett parti lägger lögnerna åt sidan. Ni kan gissa vilket jag menar.
I Norge är debatten ärligare, rakare och tydligare. I Norge är folk inte rädda för debatten, konstaterar Solberg i intervjun.
Jag kan inte komma ifrån att en av de viktigaste och den mest påtagliga historiska skillnaden mellan Sverige och övriga Norden är att Sverige inte blev ockuperat eller utsatt för anfall under andra världskriget. I övriga länder är nationalism och patriotism enkelt: det är kärlek, omsorg och vaktslående om det egna landet som kan utsättas för utländskt hot.
Eftersom de övriga i närhistorisk tid upplevt att det egna landet skulle kunna utraderas på riktigt, finns inga konstiga misstankar om att nationalism och patriotism skulle vara något annat än just att värna landet och dess kultur.
Sverige var inte ockuperat. Och statsmakten manövrerade lömskt och eftergivet för att hålla oss utanför. Det räddade liv och välstånd, men det moraliska priset har varit högt. Vi lider fortfarande, 70 år efter andra världskrigets slut, av detta manövrerande för att slippa kriga. Att värna landet blev liktydigt med att mästra och vara småsint egoistiskt. Eller än värre.
Så är det inte i Norge, Danmark och Finland eftersom medborgarna där i strid och motstånd bevisade att nationalismen handlade om det egna självbestämmandet. I Sverige blir nationalkänslor misstänkliggjorda.
En fullständig tankevurpa.
Tänk om vi kunde få det norska, mer avslappnade och orädda debattklimatet…