Month: April 2016

De interna avgångskraven mot Fridolin och Romson växer inom Miljöpartiet. Då passar Fridolin på att skriva en besynnerlig debattartikel i Kristianstadsbladet, MPs nystart växer underifrån.
Sällan har jag läst en artikel där så mycket skrivs mellan raderna. Fridolin nämner inte varför partiet är i kris, utan uppmanar till “envishet”, förklarar att MP “nu går mot en nystart” och man ska lyfta politik som “håller längre än bara till nästa val”. Underförstått: vad bråkar ni om – vi borde se framåt!
Han förklarar vidare vägen till politiska mål “sällan är spikrak”, att MP inte bör “stå kvar och sura” utan vara “stolta” över gjorda kompromisser. Partiet borde agera som “ett MP” och “våga lyfta blicken från dagspolitikens krav”. Underförstått: sluta sura för bakslag och ställ upp för partiledningen!
Det Gustav Fridolin inte gör är också intressant: han verkar inte anse sig ha något ansvar för krisen. Den bristen på envishet och långsiktighet hos partikamraterna som är problemet.
Jag vet inte om det är en särdeles framgångsrik argumentationslinje.

På denna konungens 70-års dag pekar förtroendet för kungahuset uppåt, rapporterar DN.
Det är logiskt. I orostider får det tidlösa högre erkännande. Det som är oföränderligt, igenkännbart, välbekant — och tryggt. I goda tider brukar vi se ner på sådant så som överspelat och förlegat. Att vi, det vill säga svenska folket i vid mening, har sådana kollektiva känslouttryck visar att vi behöver åtminstone en institution som är oföränderliga över tid. Och vad ger mer kontinuitet än ett statsskick med konstitutionell monarki?
Jag har blivit intervjuad i tysk media efter att ha skrivit om vad som inte behövt hända om inte det tyska kejsardömet abdikerat och banade vägen för en envåldshärskare, i ett första skede vald genom demokratiska metoder. Även demokrati behöver en balanserande makt som står för kontinuitet och som kan förhindra demokratiska missgrepp. De som är emot monarki måste presentera en konstitution som är trovärdig ur dessa perspektiv, vilket de inte har klarat av hittills.
Så idag är det särskilt trevligt att få utropa kungen som en demokratins och frihetens garant!
Se mer: Mycket monarki nu.

Under många år har det varit förvirring kring om det är tillåtet att ha skolavslutning i en kyrka, så som det alltid var förr. Många har hävdat att det inte är tillåtet eftersom någon från ett annat land kan bli kränkt av att skolavslutning firas på traditionellt svenskt vis. Det svenska ska enligt “antirasismen” bort, raderas, dumpas.
Men nu, till slut efter 10-20 års velande, har riksdagen tagit sig samman. Utbildningsutskottets majoritet har sagt ja till att vissa konfessionella inslag kan tillåtas när skolorna ordnar avslutning i en kyrka.
Tänk att detta har varit en kontroversiell fråga där etablissemanget hummat och mumlat och inte velat ta ställning. Det är ett glasklart exempel på det total förakt för svenska folket som finns inom olika etablissemang i myndigheter och politik. Först efter folkvandringens kaosartade händelser i vintras får man “tummen ur” och inför det som borde varit självklart från första stund när någon ifrågasatte om svenska normer och traditioner ska vara tillåtna i Sverige.
Detta förakt för Sverige har inte försvunnit, men är på defensiven. Det är viktigt att inte låta denna galenskap få övertag igen.
Se mer: Världen idag i Ja till religiösa inslag vid kyrklig skolavslutning, Hallands Nyheter i Skolavslutning i kyrkan lagfästs, Metro i Riksdagsbeslut: Skolavslutning i kyrkan blir lagligt

Nu ankommer det inte på en kritiker att ge råd till motståndare hur de ska agera, men som i sporten kan det vara intressant att höra vad motståndare tycker om det egna lagets spelare.
Om Miljöpartiet inte orkar regera vidare ger Vattenfalls kolkraft i Tyskland ett lämpligt skäl att lämna regeringen. Om så sker har statsminister Stefan Löfven sex tomma stolar vid regeringsbordet. Det ger ett utmärkt tillfälle för honom att försöka återupprätta det som en gång var partiets trumfkort: regeringsduglighet.
Det känns som avlägset, men om statsministern reducerade antalet ministrar med en tredjedel, från 24 till 16 statsråd och antalet departement från 10 till 8, skulle han imponera på många.
UT: Kristina Persson, Isabella Lövin, Per Bolund, Aida Hadzialic, Åsa Regnér, Gustav Fridolin, Åsa Romson, Ibrahim Baylan och Alice Bah Kuhnke.
En rad av deras poster kan slopas eftersom deras politikområden, om än inte oviktiga, inte behöver egen minister. (Klicka på listan för att se större text.)
En ny ministerpost som borde tillkomma är integrationsminister på arbetsmarknadsdepartementet hos Ylva Johansson. Den mest duglige av de yngre ministrarna borde ta den posten när civilministern försvinner: Ardalan Shekarabi.
När Fridolin avgått kan Helene H Knutsson ta över som utbildningsminister med ansvar för grundskola och gymnasieskola, eftersom hon borde få en forskningsminister vid sin sida. Här skulle professor Ulf Bjereld passa väl. Jag är trött på att medierna betecknar honom som statsvetare när han är en aktiv socialdemokrat. Bjered kan också, till skillnad från så många andra ministrar, handskas med media.
Miljö och energi flyttas till näringsdepartementet. Vi hade en gång titeln miljö- och jordbruksminister, så det vore ingen nyhet om Sven-Erik Bucht blev miljö och landsbygdsminister. Bostad och infrastruktur hör ihop, även om Anna Johansson kanske inte är den mest duglige ministern.
Kultur tillhörde en gång ecklesiastikdepartementet, som (av någon anledning) bytte namn till utbildningsdepartementet. Där hör kultur hemma. Och kulturminister? Varför inte Håkan Juholt? Han har energi. Även om han inte fungerade som partiledare betyder inte det att han kan ta sig an annat. Jag vet att han är på väg att lämna politiken, men det beror förmodligen på att han inte fått några vettiga arbetsuppgifter. Löfven borde ge honom det.
Se där. Svårare än så är det inte.

Diskussionen om hälsning med handslag är förvirrad och visar hur oförberedda vi är i Sverige på att tänka klart kring våra värderingar och normer, och hur lätt det är för andra att försöka tvinga fram sina seder och bruk.
Men en vettig argumentation formuleras av prästen i Älgå församling i Arvika, Maria Carlsson. Hon skriver i Världen idag, Att hälsa är att bygga broar, inte att resa murar:

Många har försvarat [MP-toppen] Yasri Kahns “gest” med att vi har religionsfrihet och måste inse kulturskillnader. (…) Jag tror inte att problemet ligger i hur man hälsar, utan vad som är det bakomliggande syftet med hälsningen. [Kahns] fokus var han själv. Den kvinnliga reporterns, medmänniskans, önskan spelade ingen roll. Hans egen känsla var viktigast. Här tydliggörs kollisionen mellan privat tro och politik. (…) Det som görs av kärlek och respekt kan se ut i princip hur som helst, men det skaver i oss när det görs skillnad på människor. Särskilt om det görs av egoism.
Det är det som också blir det andliga problemet. Vår tradition och vår religion lär oss att se den andre, att “sträcka ut handen” i kärlek till den vi möter. (…) En del av kärleken är att vara noga med att inte döma Kahn personligen, för även han är en del av den mänsklighet vi är befallda att älska. Jag vill fokusera på handlingen.
Om vi, folket, upplever att våra förtroendevalda är fokuserade på allas vårt bästa och ser oss, så känner vi oss trygga med våra makthavare. Men om de inte ens kan möta en enskild reporter på ett respektfullt sätt endast för att hon är kvinna, så säger det något om hur de förtroendevalda ser på de frågor som kommer att påverka oss alla, kvinnor som män.

Och det jag aldrig kan bortse ifrån är att detta sker i Sverige, inte i Afghanistan. Vi befinner oss i Sverige. Här är det allmänt hyfs att ta en framsträckt hand och att inte göra det är en mycket stark markering. Man får tycka vad man vill om det, men det är normen i detta land. Det får man tugga i sig, eller ta konsekvensen att man stör relationen med dem man möter.

Efter en ny storseger i premiärvalrörelsen höll Donald Trump i eftermiddags ett 40 minuter långt linjetal om den utrikespolitik han tänker föra om han blir vald till Amerikas nästa president.
Det var ett ambitiöst och genomarbetat linjetal som riktade hård kritik mot president Obama och gav en ny riktning för USA i utrikespolitiken på temat: Amerika kommer först. Här några citat:

— Amerikansk utrikespolitik har varit en total katastrof under Barack Obama.
— Världen respekterar inte USA längre. Vi har låtit våra rivaler tro att de kan komma undan.
— Sedan kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps har vi saknat en sammanhållen utrikespolitik.
— Ena dagen bombar vi Libyen för att bli av med en diktator så att folket ska kunna få demokrati, för att nästa dag se på när samma folk lider medan landet totalt faller samman.
— Vi är en humanitär nation, men Obamas interventionistiska politik har resulterat i svaghet, förvirring och kaos. Vi har övergivit kristna i Mellanöstern som utsatts för intensiv förföljelse. Vi har inte gjort något för att hjälpa kristna. Ingenting. Det kommer vi alltid att få skämmas över.
— Vi är i krig med radikal islam, men Obama vägrar att ens nämna fienden vid namn. Och om du inte anger fienden vid deras rätta namn kommer du aldrig att lösa problemet.
— Om jag blir president kommer Amerika att bli starkt igen, vi kommer att bli pålitliga igen. Vi kommer att ha en sammanhängande utrikespolitik byggd på amerikanska intressen och gemensamma intressen med våra allierade.

Jag anser det var ett tal i precis rätt tid. Den interventionistiska politiken som Bush och Obama genomfört har visat sig misslyckad. Nu slår Trump mycket tydligt fast att han tänker återgå till att låta det nationella intresset styra relationer och handling, snarare än “globalismens falska toner”.
Det är rimligt med de dystra erfarenheter vi har haft under senaste årtionden. Men bara på säkerhets- och utrikespolitikens område. När det gäller frihandel har den skapat tillväxt, även om enklare jobb flyttat till mindre utvecklade länder. Här är det oklart vad Trump avser att göra. Både när det gäller USA och ett EU som Storbritannien kanske lämnar, är det viktigt att handeln kan fortsätta trots säkerhetspolitiska och andra politiska spänningar.
Se talet hos YouTube, transcript i TIME, se också Fox News, People, CNN, ABC News, BBC.

Politiker talar sig utmattade om att jobb ska lösa integrationen. Bara nyanlända får ett arbete, förvandlas de snabbt till svenskar oskiljaktiga från etniska diton.
Det är en utopi. En besvärjelse. En dröm utan kontakt med verkligheten.
Forskning och framsteg har lyft de dramatiska kulturkrockar som finns mellan Sverige och exempelvis Mellanöstern och Afrika, Kunskaper om värderingsskillnader i världen:

I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent. I Sverige håller 81 procent helt och hållet med om att en viktig del av demokrati är att kvinnor har samma rättigheter som män. I Irak är siffran 18 procent, enligt World values survey. I Egypten, Jordanien och i de palestinska territorierna menar över 90 procent av befolkningen att homosexualitet är oacceptabelt. I västeuropeiska länder är siffran omkring 10 procent, enligt Pew research center. I Irak menar 22 procent av dem som definierar sig som muslimer att söner och döttrar ska ha samma arvsrätt, och 92 procent av samma grupp menar att en fru alltid måste lyda sin man, enligt en annan Pew-studie.
Så kan man fortsätta – det finns numera massor av data med liknande innebörd. De säger förstås ingenting om enskilda individer, men mönstren är tydliga.
– Det är förstås en enorm resa att ta sig från diametralt olika delar av världen, från Mellanöstern till Skandinavien, säger Bi Puranen, forskare vid Institutet för framtidsstudier.

I 30-40 år har politiken blundat för värderingskrockar, vilket fördjupat svårigheterna år för år. Kort uttryckt: omvärlden är mer fördomsfull och rasistisk än det svenska samhället. Alltså: ju fler nyanlända från andra kulturer, desto mer rasistiskt blir Sverige. Denna import av rasism har aldrig diskuterats på allvar. Istället har den grupp som är minst rasistisk, de etniska svenskarna, utmålats som de värsta rasisterna. Invandrare har däremot helt i strid med fakta, av vänstern utnämnts till dem med perfekt människosyn.
Jobb och försörjning på annat än bidrag och kriminalitet, är naturligtvis avgörande för ett gott liv, men kulturkrockarna i värderingar är lika viktiga att bearbeta med öppna ögon.

Genom att studera historien den kan vi lära oss varifrån olika idéer kommer. I Smålandsposten lyfter idéhistorikern Lars F Eklund för mig intressanta fakta som rör en av de viktigaste faktorerna när det kommer till trygghet i samhället, Vi behöver en rätt till självförsvar:

Den västerländska rättstraditionens väsentliga flöden; den romerska rätten, den kristna kyrkans normer och den upplysningstida liberalismen har alla varit eniga om rätten till självförsvar, dess innebörd och begränsningar. I vår tid är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Art. 2 stycke 2) tydlig med att våld nödvändigt för att skydda någons liv mot ett olagligt angrepp inte är ett brott mot rätten till liv. Snarare är det en naturlig följd av den rätten.

Men varifrån kommer då vår tids tal om statens våldsmonopol? Eklund skriver:

[S]ociologen Max Weber (…) lanserar 1919 tesen om det statliga våldsmonopolet. Med gillande citerar han massmördaren och terrororganisatören Leo Trotskijs ord att ”staten grundar sig på våld”. Våld är, enligt Weber, den verksamhet som specificerar den moderna staten som organisation och som skiljer den från andra organisationer. Den skall ha monopol på fysiskt våld, och erkänner inte en individuell rätt till självförsvar som staten måste respektera.
Vi har alltså å ena sidan hela den västerländska rättstraditionen, å andra sidan ett blodbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, av vilka historien lärt oss att man kan förvänta sig vad som helst.

Eklund summerar:

[Sverige] sällar sig till Trotskij och Weber och bejakar det totala statliga våldsmonopolet. Följaktligen erkänner Sverige inte uttryckligen självförsvar som en grundläggande individuell rättighet. De för lekmannen svårtolkade stadgandena om nödvärn i BrB:s 24: e kapitel mildrar, men löser inte, detta problem. Vi behöver en tydlig lag som erkänner, hävdar och avgränsar själförsvaret som rättighet, innefattande rätten att hjälpa en medmänniska som utsätts för ett brottsligt angrepp.

Oerhört tankeväckande. Jag har haft uppfattningen att idéen om statens våldsmonopol var en del av upplysningen, eftersom detta monopol är omöjligt i ett klansamhälle där staten är svag och inte kan upprätthålla några regler.
Våldsmonopolet blir ju också mindre förtryckande i en demokratisk stat där insyn förväntas existera. Exempelvis är det ju en svensk världsuppfinning att i grundlagen 1809 inrätta en justitieombudsman som ska granska statens tjänstemän å medborgarnas räkning. Under 1800-talet fick JO i snitt 20 statsanställda fällda i domstol varje år för tjänstefel, ofta i relation till övervåld mot enskild person.
Att JO har urvattnats till en totalt tandlös tiger, är kanske inte så konstigt om våldsmonopolet emanerar ur kommunistisk syn på statens överhöghet. Och den tandlösa JO ger skäl att väcka frågan om inte utökat självförsvar därmed blir både nödvändigt och befogat. Här borde politikerna tänka till, om inte principer är en för tungt, svår och viktig uppgift för riksdag och regering.

Kommer Miljöpartiet att lära något av sin djupa kris? Det är frågan. I Sydsvenskan menar man att det berömda öppna brevet från språkrören är ett tecken på att man insett allvaret. MP-brevet citeras och kommenteras, Spirande gröna insikter:

“Ett uttalande från en miljöpartist ska inte kunna uppfattas ha antisemitiska eller andra rasistiska förtecken eller underblåsa rasism”, står det i det öppna brevet. Att det alls ska behöva påpekas är i sig anmärkningsvärt.

Men ett brev är enkelt att skriva. Är detta bara en vision i ord, framtvingade av krisen, eller tecken på djupare självinsikt?
I Expressen påpekar statsvetaren Fredrika Lagergren att Miljöpartiets filosofiska kärna är grupprättigheter och enligt dess logik är det intolerant att ta avstånd från invandrare med för svenska förhållanden oacceptabla värderingar, Tydligt att MP vill hålla fast vid sin partikultur:

Föreställningen om grupprättigheter har numera en tydlig koppling till teorier om mångkulturalism och identitetspolitik med begrepp som rasifiering, islamofobi och intersektionalitet i fokus. Inom Miljöpartiet är det en bärande princip att låta representanter för olika grupper delta i partiets arbete. Mångfald är ett värde i sig vilket innebär att valberedningar strävar efter att få en balans mellan olika grupper.
Den senaste veckan har vi kunnat se hur Miljöpartiet brottas med sin egen ideologi och strävar efter att upprätthålla sin egenart. Miljöpartiets agerande för att hantera den uppkomna situationen genom passivt avvaktande och vädjande medlemsbrev, visar tydligt att de har för avsikt att värna den decentraliserade individualiserade partikulturen.

Mångkultur betyder just acceptans av det som strider mot svensk kultur. Mångkulturalism betyder att man exempelvis kan tycka om palestinier som vill döda judar. Om man inte respekterar deras synpunkt på värderingar är man inte mångkulturell, då omfattas man av gammal vanlig svensk och västerländs kultur. Mångkulturalism betyder att acceptera barbariska värderingar som vi i väst lämnat bakom oss sedan flera hundra år.
För att tro på löftet om att Miljöpartiet inte längre ska underblåsa rasism måste partiet göra en rad omsvängningar på djupet, inte bara på ytan. Det tydligaste beviset på att en djupare kursändring skett skulle vara att partiledningen tar avstånd från palestinskt våld mot israeler och utan omsvep uppmanar palestinska organisationer att erkänna Israel och inleda fredsförhandlingar på den grunden.
Sedan borde man klart och tydligt ta avstånd från föreställningen om grupprättigheter som står i konflikt med individens medborgerliga fri- och rättigheter. Man måste med andra ord släppa Muslimska brödraskapets värderingar och ansluta sig till de västerländska.
Kommer det att ske? Kanske. Men risken är stor att man gör det med dubbla tungor, där man ändå ger öppningar som solidariserar sig med grupprättigheter före individuella fri- och rättigheter, just för att inte stöta bort dem med värderingar som är oacceptabla.

1900-talets störste borgerlige politiker fyller 90 år i morgon. Typiskt nog för denne norrlänning är att hans mest kända uttalande och beslut (som blev känt långt senare) består av bara två korta ord: “Håll gränsen!”
Det var under ubåtskrisen 1981 då en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt gått på grund i Karlskrona skärgård och ÖB informerade statsministern om att ett räddningsförsök såg ut att genomföras av sovjetiska flottan med fartyg på väg mot svenskt vatten.
Spänningen var hög men Fälldin darrade inte på manschetterna. Denna gång visade det sig dock att det var handelsfartyg som på väg till svensk hamn passerat uppsamlingen av sovjetiska militärfartyg och förväxlades med dem. Men några dagar tidigare hade ett inbrytningsförsök stoppats av svenska kustartilleriet genom att man bytte till hoppande radiofrekvenser, vilket endast sker i krig. Det fick de sovjetiska fartygen att avbryta beslutet att gå in på svenskt vatten.
Några år tidigare hade Fälldin sett till att, mot intern opposition, en av partiets stora valaffischer handlade om ett stärkt militärt försvar. Fälldin rustade upp försvaret som ingen annan, bland annat med beslut om JAS. Han ansåg att om Sverige skulle vara neutralt, måste det militära försvaret vara trovärdigt.
Idag tänker jag med nostalgi på detta enkla, logiska och rakt igenom ärliga politiska synsättet. Få politiker har det idag. Regeringen fixar, trixar och lagar läge efter mediernas senaste nyck. Verkligheten är oväsentlig. Det är mest en massa meningslöst twitter där ingen står för någonting. Man tar inte ansvar för landet, allra minst om det medför konsekvenser.
Thorbjörn Fälldin lärde mig något som varit mycket betydelsefullt för denna blogg. Under ett partistyrelsemöte i Hindås efter centerstämman 1985, där Fälldin förlorat striden om enhetlig moms och partiet nu förespråkade sänkt matmoms, var han på dåligt humör. Jag var där med Andreas Carlgrens gäng från ungdomsförbundet och lyssnade på hur Fälldin, Karin Söder, Nils G Åsling, Anders Dahlgren med flera tidigare tunga ministrar diskuterade partistyrelsens pressmeddelande om hur man skulle hantera matmomsen i valrörelsen.
Fälldin kritiserade varje föreslagen formulering och vinkling på frågan. “Vad betyder det i praktiken?”, frågade han kritiskt om vissa ord i olika föreslagna alternativ. “Vad svarar jag journalisterna om vad det där betyder?”
Till slut formulerade han pressmedelandet själv, det som förmodligen var hans avsikt från början. Fälldin var otroligt envis och samtidigt den som var mest insatt i detaljerna kring de politiska frågor som diskuterades. Han fokuserade på varje ord. Så hade jag aldrig sett på svenska språket förut. Aldrig under hela skoltiden. Ord betyder något. Varje litet ord. Det var en aha-upplevelse som jag aldrig glömt. När man lärt sig se orden och deras makt, är det mycket enklare att skriva och veta vad man skrivit.
Fälldins största insats är att han i högsta grad personligen var skälet till att de borgerliga efter mer än 40 år i opposition kunde vinna regeringsmakten från Socialdemokratin. Det var Fälldin mot Palme. Fälldin vann både 1976 och 1979. Då fanns inget organiserat samarbete mellan de borgerliga partierna. Tvärtom motarbetade man varandra och försökte aktivt ta varandras väljare. Det fanns bara en samlande kraft: Fälldin.
I folkets ögon var det han som var regeringen. Det kostade honom dyrt. Han fick kompromissa åt alla håll för att samarbetet skulle fungera. Och det irriterade oss i hans eget parti, att han kompromissade bort sin egen politik för att hålla ihop regeringarna.
Varför gjorde han det? Hur kunde han ta så mycket stryk? Hur orkade han med att bli kritiserad från alla håll, från de egna, från samarbetspartierna, från medierna och från Olof Palme?
Jag tror det i grunden berodde på att han älskar sitt land, och han ville inte bara göra det bättre, utan han visste att han skulle kunna göra det bättre än den maktfullkomliga Socialdemokrati som suttit så länge vid makten. Det gjorde han också.
Se mer: Statsmannen Fälldin här på hemsidan, SVTs nya reportage i Thorbjörn Fälldin fyller 90 år, Skaraborgs Allehanda i Mannen som lyckades bryta S-dominansen, Östgöta Corren i En bonde av rätta virket, Sundsvalls Tidning i På tiden att även Centerpartiet hyllar Fälldin ordentligt, Örnsköldsviks Allehanda i Fälldins privata arkiv blir offentligt – ta en smygtitt här, Sveriges Radio i Lagercrantz intervju med Fälldin 1996 (tre timmar ljudband).