Diskussionen om hälsning med handslag är förvirrad och visar hur oförberedda vi är i Sverige på att tänka klart kring våra värderingar och normer, och hur lätt det är för andra att försöka tvinga fram sina seder och bruk.
Men en vettig argumentation formuleras av prästen i Älgå församling i Arvika, Maria Carlsson. Hon skriver i Världen idag, Att hälsa är att bygga broar, inte att resa murar:
Många har försvarat [MP-toppen] Yasri Kahns ”gest” med att vi har religionsfrihet och måste inse kulturskillnader. (…) Jag tror inte att problemet ligger i hur man hälsar, utan vad som är det bakomliggande syftet med hälsningen. [Kahns] fokus var han själv. Den kvinnliga reporterns, medmänniskans, önskan spelade ingen roll. Hans egen känsla var viktigast. Här tydliggörs kollisionen mellan privat tro och politik. (…) Det som görs av kärlek och respekt kan se ut i princip hur som helst, men det skaver i oss när det görs skillnad på människor. Särskilt om det görs av egoism.
Det är det som också blir det andliga problemet. Vår tradition och vår religion lär oss att se den andre, att ”sträcka ut handen” i kärlek till den vi möter. (…) En del av kärleken är att vara noga med att inte döma Kahn personligen, för även han är en del av den mänsklighet vi är befallda att älska. Jag vill fokusera på handlingen.
Om vi, folket, upplever att våra förtroendevalda är fokuserade på allas vårt bästa och ser oss, så känner vi oss trygga med våra makthavare. Men om de inte ens kan möta en enskild reporter på ett respektfullt sätt endast för att hon är kvinna, så säger det något om hur de förtroendevalda ser på de frågor som kommer att påverka oss alla, kvinnor som män.
Och det jag aldrig kan bortse ifrån är att detta sker i Sverige, inte i Afghanistan. Vi befinner oss i Sverige. Här är det allmänt hyfs att ta en framsträckt hand och att inte göra det är en mycket stark markering. Man får tycka vad man vill om det, men det är normen i detta land. Det får man tugga i sig, eller ta konsekvensen att man stör relationen med dem man möter.