Trump utmanar alla makteliter

Donald Trump är unik. Han utmanar inte ett etablissemang, utan alla. Det är intressant att höra och läsa  Trump. Hans budskap är nydanande, hårddragna, kontroversiella och samtidigt fyllda med taktik och strategi. När hans budskap däremot förmedlas genom journalisternas vinklade tolkningar framstår han som en korkad dåre.
Idag publicerar Washington Post utskrift av ett nästan två timmar långt samtal där den legendariske Watergateavslöjaren Bob Woodward intervjuar Donald Trump.
Trots att både fru, barn och vänner uppmanat Donald Trump att agera mer som en president, säger han att han tänker fortsätta att sätta hårt mot hårt i primärvalrörelsen — till dess han vunnit nomineringen. Då ska han ta itu med Hillary Clinton.
Avsikten med att nämna Clinton är att säga att den egentliga valrörelsen ännu inte börjat, då republikanerna ställs mot demokraterna. Då kommer de interna striderna som nu råder inom respektive parti att övergå i en kamp mellan de två. Trump får frågan om han inte skapat ovanligt hård splittring och arga motståndare:

— Ja, jag skapar alltid kontroverser. Har alltid gjort det. Men jag kan också skapa sammanhållning, när allt kommer omkring har de som vid olika tillfällen hatat mig i slutändan, när allt är avgjort, blivit mina vänner.

På frågan om han håller med om att all politik handlar om koalitionsbyggande, svarar han: ”Det gör jag. Det är sant.”
Men hur ska han då, som skapar så mycket splittring kunna ena partiet?

— Koalitionsbyggandet börjar för mig när jag har vunnit. (…) Det första jag måste göra är att vinna. Att segra löser många problem.

Det är hans grundläggande maktfilosofi: genom att vinna uppnår man respekt. Det är en annan syn på politik än vi brukar ha, då det mest talas om att ge och ta. Trump ser alla förhandlingar som en kamp, där det handlar om att vinna. Han vill göra om frihandelsavtal, avtal med Kina och Iran, och även inom Nato. Om Japan och andra Nato-medlemmar inte ställer upp med mer pengar får Japan skaffa eget kärnvapenförsvar mot Nordkorea och Kina (och det blir riktigt dyrt och besvärligt).
Trump sa i ett valtal igår att man alltid måste vara beredd att gå från förhandlingsbordet om motparterna inte lyssnar. USA har låtit sig bli utnyttjade eftersom USA har varit den part som främst velat se att förhandlingar lyckas. Trump tänker ändra på det. Tyskland, Japan och andra Natoländer kan inte överlåta merparten av försvarsfinansieringen på amerikanska skattebetalare. Sett från amerikanskt håll är det fullständigt legitimt.
Och här har vi det riktigt intressanta med Trump: han vill riva upp alla mer eller mindre korrupta maktsystem som satt sig inom USA och inom världspolitiken. Ingen går säker vid en Trump-seger. Han vänder upp och ner på rådande uppgörelser, band och ”hur det brukar fungera”. Det skrämmer skiten ur alla etablissemang.
Att Donald Trump nu attackeras allra hårdast av etablissemanget inom det egna partiet, tyder på att han är en annan sorts politiker. Trump hotar nämligen den kultur av kampanjfinansiering och lobbyingpåverkan som styr huvudstaden. Politiker och lobbyister lever i symbios med varandra och byter tjänster bakom väljarnas ryggar. En seger för Trump kan sätta hela lobbyindustrin och politikernas kampanjekonomi på ända. Att en man, en kandidat, gör något så utmanande som att ifrågasätta hela det politiska systemets finansiering är historiskt.
Detta i högsta grad substantiella innehåll i Donald Trumps kampanj provocerar de mäktiga mer än hans retoriska och personliga utfall mot motståndarna.
Han har nu hamnat i ett fyrfrontskrig — mot det egna partietablissemanget, mot lobbyisterna, mot medievänstern och sist kommer demokratiska partiet, det som borde vara främsta motståndaren.
Det var först när de mäktiga (utanför kretsen av andra presidentkandidater) började attackera Trump, efter hans seger på ”supertisdagen”, som han fick riktigt hårt motstånd. De mäktiga är rädda om sina privilegier. De vill fortsätta få kampanjer finansierade och särintressen vill genom lobbying kunna påverka de lagar som kongressen antar. Eftersom Trump finansierar sin kampanj med egna pengar hotar han att rucka på detta system. På samma sätt som det i kriminella maffiakretsar anses farligt med någon som inte låter sig köpas, är det oroande med en presidentkandidat som är oberoende och inte följer spelets regler.
Det är därför jag gillar Trump. Han utmanar inte bara medievänsterns dominans utan också de dolda makthavarna.
Två andra substantiella besked i intervjun: Trump tänker i första hand söka en vice president som har lång politisk erfarenhet från Washington och som kan föra hans talan i Capitolium. På mig låter det som att det kan bli Alabamasenatorn Jeff Sessions, 70, som nu leder Trumps utrikespolitiska team.
Trump kommer också att publicera en lista på 10-12 domare han tänker välja bland om hans som president får chansen att nominera en domare till Högsta domstolen. Denna uppgift för kommande president anses som en av de allra viktigaste överhuvudtaget. HD väger nu jämnt mellan radikaler och konservativa. Den nionde ledamoten som ska väljas på livstid kan under lång tid påverka uttolkningen av konstitutionen i USA.
Genom att namnge en grupp ur vilken han tänker hämta sin nominering avför han den oro som konservativa har om att Trump som New York-bo ska utse en storstadsradikal domare.
Den här Woodward-intervjun stärker min bild av Donald Trump som en i högsta grad smart och spännande kandidat — en som är beredd att utmana gamla, unkna etablissemang.
Så när du bildar dig en uppfattning om Trump — lyssna inte på tyckare som gör obegåvade analyser av honom, lyssna på gubben själv.

SR: Farligast är inte terrorister utan nya partier

Sveriges Radio fortsätter i Godmorgon Kamrat! att ge en besynnerlig bild av världen. Idag intervjuar man en ”sanningssägare” som menar att nya partier i väst som är kritiska till migration är farligare än… muslimska terrordåd. I samma reportage hävdas, naturligtvis, att global uppvärmning är viktigare än att islam spränger världen i bitar för hundratusentals människor. Och i väst dör fler i fetma än i terrordåd.
”Så vad klagar vi på?” är det underliggande budskapet. ”Ät bättre istället för att oroas över nya terrordåd.”
Jag undrar om Sveriges Radio-redaktionen haft samma uppfattning om deras anhöriga hade dödats på Bryssels flygplats eller i tunnelbanan.
Tänk om SR kunde ha en liten filosofisk nybörjarkurs där man förklarade skillnaden mellan å ena sidan självvalda risker (som att äta för mycket), oavsiktliga olyckor (som dödsfall i trafiken) och å den andra medvetna, planerade massmord på civila män, kvinnor och barn i deras vardag.
Det är himmelsvid moralisk skillnad mellan dessa orsaker till dödsfall. Det är så banalt att inte inse det.
Eller så är detta vidriga förakt för terrorns offer en medveten strategi. Att bagatellisera terrordåd och försöka urskulda islam för dess barbarism kan ha en ideologisk avsikt. Vi ska acceptera politiskt våld när det kommer från muslimer, men inte tolerera kritik av detta våld från partier utanför etablissemanget.

Finns annan politisk gemenskap än nationalstatens?

Vår globala tid river det som förut var oöverkomliga gränser mellan samhällen och civilisationer. Förr var resor omöjligt dyra, människor utanför väst alltför fattiga för att förflytta sig om man utsattes av förtryck och våld i det egna landet. Så är det inte längre. Många hundra miljoner i Mellanöstern och Afrika har praktiskt sett möjligheter att söka sig till Europa.
Då blir det plötsligt vårt ansvar att skaffa oss filosofisk, moralisk och praktisk hållning till yttre gränser för våra samhällen. Jag menar att det är här den viktigaste förklaringen till den svenska politiska kollapsen under 2015 finns att söka. Partierna var inte redo att hantera miljontals av människor som ville ta sig till Europa och lämna sina muslimska, bakåtsträvande, våldsamma, diktatoriska samhällen bakom sig. Men kan Sverige och Europa ta emot miljontals människor med annan bakgrund än den västliga? Om så, på vilka grunder ska det ske? Alla etablerade partier stod fullständigt handfallna. Utan svar. Man hade, och har, ingen aaaaaning.
För att svara på tidens akuta frågor måste vi först veta vilka vi själva är, vad våra egna gemenskaper går ut på, hur våra normer och värderingar fungerar. Sådana frågor har vi hittills inte behövt yppa konkret, de har varit naturligt inneboende i oss själva och aldrig ställts inför prövningar av en värld utanför vår egen. Handel med varor och tjänster i all ära, de påverkar inte våra sociala gemenskaper. När människor med helt andra värderingar vill ta del av vårt välstånd uppstår däremot mängder med moraliska frågor som måste avgöras, och det uttalat i ord och text snarare än som en inneboende tradition.
En som försöker är DN-kolumnisten Richard Swartz, som förra veckan i Vår mänskliga gemenskap frågade:

I dessa dagar av europeiskt sönderfall finns skäl att fundera över vad gemenskap egentligen innebär. Vari består egentligen vår mänskliga gemenskap?

Jag menar att frågan är fel ställt. Europas sönderfall handlar inte om vår mänskliga gemenskap, i meningen människor som art. Mänskliga fri- och rättigheter ligger på en annan nivå. Den kritiska frågan i vår tid är vilken politisk gemenskap vi ingår i och vari dess samhällskontrakt består.
Politik handlar om hur makt utövas och om moral, närmare bestämt hur rättigheter och skyldigheter balanseras i ett samhällskontrakt.
Är inte detta lite väl abstrakt när människor kommer i gummibåtar över Medelhavet? Nej, absolut inte. Varför kommer de i gummibåtar? Därför att de samhällen de flyr ifrån saknar ett samhällskontrakt i balans. Om vi raserar vårt samhällskontrakt för att ta emot människor på flykt från länder som saknar samhällskontrakt, är ingenting vunnet men allt förlorat. Då faller också vår civilisation ner i anarki, kaos, våld, strider och ekonomisk misär.
Men vilken är då vår politiska gemenskap i västvärlden som upprätthåller ett balanserat samhällskontrakt? Svar: nationalstaten.
Det är enbart tack vare nationalstaten så som politisk gemenskap som vi för etthundra år sedan kunde införa demokrati. Nationalstaten definieras otvetydigt som gemenskapen mellan människor inom ett visst geografiskt område med tydliga yttre gränser. Tack vare de yttre gränserna kan rösträtt definieras och allmänna val hållas. I Sverige kan bara svenska medborgare rösta. Det är inte diskriminering att danskar, amerikaner och kineser förvägras att rösta i det svenska riksdagsvalet. Det är inte en mänsklig rättighet att rösta i svenska val, det är en rättighet som tillkommer endast de som tillhör den svenska nationalstatens gemenskap.
Utan dessa yttre gränser kan inte demokrati råda. De som pratar om gränslöshet har inte tänkt längre än näsan räcker. En politisk gränslöshet betyder att vi avsäger oss demokrati — och därmed också rättstatens trygghet eftersom det då inte längre finns en politisk auktoritet som kan upprätthålla lagstiftning och våldsmonopol.
Richard Swartz skriver om Mellanöstern där vår sorts mogna nationalstat saknas:

På oss kan klanens gemenskap verka (…) primitiv. Men också i vår skenbart så moderna värld är den mycket vanligt förekommande, i vårt närområde Mellersta Östern en långt starkare form av gemenskap än någon av dem som erbjuds av en stat eller en nation. Vår okunskap om sådana grundläggande fakta bidrog till vår romantiska vanföreställning om den arabiska våren som början till demokratiska samhällen i Mellersta Östern.

Men sedan dömer Swartz på vanligt etablissemangsmanér ut nationalstaten:

Först nationen förmår skapa de stater (ibland tvärtom) som familjen eller klanen inte klarar. Blodet späs nu raskt ut, blir symboliskt tunt, för att alltmer ersättas med språk, territorium och seder och bruk, inkluderande religiösa sådana. Och nationalstaten uppträder från allra första början med sina karaktäristiska parafernalia: gränsen, myten om ett storslaget förflutet, den exklusiva rätten till ett särskilt territorium, poetiskt omskriven som ”rötter” (…)
Men också nationalstaten har som gemenskap blivit för liten (…) Europa består av två slags stater, de som är för små, och de som ännu inte förstått att de är för små.

Swartz vill se en ”demokratisk gränslöshet”, vilket ju är nonsens. I klartext skulle det betyda en ”världsregering” där hela mänskligheten röstar samtidigt. Här har vi en europeisk union som nu faller sönder därför att man misslyckats kapitalt med att skapa en politisk och nationell gemenskapskänsla av medlemsländerna. Hur i hela friden skulle man kunna skapa en demokratisk stat av hela jordens befolkningar?
Det blir tramsigt när Swartz skriver: ”Friheten hotar att spränga alla tidigare gemenskaper. Och bara den demokratiska staten låter sig förenas med frihet.” Hur har Swartz tänkt sig skapa en demokratisk stat tillsammans med ayatollah Khamenei, Bashar al-Assad, diktator Castro och Vladimir Putin?
Dessa tankar är ju en förlängning och tiodubbling av EU-tanken, som är i färd med att rasa samman.
Nej, den enda effektiva och välfungerande samhällsgemenskap vi har och som är större än familj, klan, blod och jord är den demokratisk nationalstat som utvecklats i västvärlden.
Ja, vi behöver såväl den personliga gemenskapen i form av familj, släkt och vänner, som en större samhällsgemenskap där vi känner samhörighet med och är beredd att avvara resurser till människor med gemensamma normer, seder och bruk. Låt oss vara rädda om det vi skapat genom århundraden av civilisationsarbete. Rasera inte detta bara därför att enkla floskler kan låta lockande.

Låg tillit till svenska medier

Mediebranschen slår sig för bröstet och hävdar att svenska folket har stort förtroende för medierna sedan en Ipsos-mätning undersökt saken. Det är tydligt vinklad beskrivning av de drygt 1000 svarande i webbpaneler.
När Dagens Media rapporterar om mätningen skriver man:

Fyra procent säger sig ha stort förtroende för Avpixlat, att jämföra med 21 procent som har stort förtroende Aftonbladet. Sju procent instämmer i påståendet att Avpixlat ger en sann bild av verkligheten.

Snacka om att jämföra äpplen och päron. Aftonbladet hade intäkter på två miljarder kronor 2015, medan Avpixlat drivs ideellt i föreningsform, vad jag kan se. Med två miljarder kronor i ekonomiska muskler måste det ses som ett uselt resultat att Aftonbladet inte har större förtroende.
Men även andra medier visar häpnadsväckande svaghet. SVT och Sveriges radio har hela statsmaskineriet i ryggen och får leka fritt med ännu fler miljarder av pengar indrivna med tvång av oss medborgare. SVT har 2100 fastanställda.
Ändå instämmer bara 27 procent helt i frågan ”ger SVT en sann bild av verkligheten?” För Dagens Nyheter instämmer 15 procent helt i motsvarande  fråga/påstående. Om man räknar bort de som inte vet, har hela 68 procent invändningar mot den verklighetsbild SVT ger respektive 69 procent för DN. Så många vill inte helt instämma i att medierna ger en sann bild av verkligheten.
Det kan knappast anses vara ett särskilt smickrande tvivel från mediekonsumenterna.
Dessutom: jag har inte funnit någon liknande mätning utförd tidigare. Vinklingen och osakligheten nådde nya nivåer under rapporteringen om folkvandringarna till Europa under 2015. Det handlade om ren kampanj-”journalistik”, dvs goda nyheter lyftes fram, medan negativa tonades ned eller ansågs, helt subjektivt, inte ha nyhetsvärde.
Medierna lever nog också på gamla meriter. Därför kan tilliten komma att sjunka än mer, om nuvarande agerande inom medierna fortsätter.

Ökad säkerhet för britterna utanför EU

Efter terrordåden i Paris och Bryssel får frågan om säkerhet ökad tyngd inför den historiska folkomröstningen i Storbritannien i juni om att ”stanna” eller ”lämna” den europeiska unionen, rapporterar Dagens Industri i Säkerheten på spel i brexit-omröstning:

Samtidigt som bomberna detonerade i Bryssel förra veckan skrev den förre MI6-chefen Richard Dearlove en uppmärksammad artikel. Ett brittiskt utträde ur EU, brexit, påverkar inte säkerheten var temat. (…) Han angav flera skäl. Ett var handlingsförlamning. De organ som EU har ställt samman, som Europol, fungerar dåligt. De är ”läckande och ”långsamma”.

I Prospect skriver Richard Dearlove, Brexit would not damage UK security, att europeiska regler gör det svårt att deportera terrorpredikanter och att Schengens lösa gränser gör det lätt för jihadister att resa och gömma sig i Europa. Bilateralt samarbete med enskilda länders underrättelsetjänster är effektivare, menar den förre spionchefen.
Ja, på område efter område visar sig EU vara ineffektiviteten symboliserad. De höga, luftiga ambitionerna kombineras med ineffektivitet och inkompetens i det detaljerade, praktiska arbetet i vardagen. På punkt efter punkt framstår EU som ett luftslott — vackra utopier men skräp i verkligheten.
Om britterna beslutar att man avser lämna EU kanske en självrannsakan också i etablissemangen kan starta på riktigt. Vi behöver samverka i Europa, men inte på det överpolitiserade och ideologiska vis som skett fram till nu.
Jag lyssnade på en dragning om Nato och partnerskapsprogrammen igår. Kärnan i Natosamarbetet är ett ord: konsensus. Nato gör ingenting som inte alla medlemsländer är med på. Det skapar god ordning och att man gör det alla verkligen prioriterar.
Se där! En modell för ett nytt europeiskt samarbete — när EU brakar samman.

Är Pagliano för Hillary vad Butterfield var för Nixon?

Det mest avgörande ögonblicket under Watergateskandalen var när assistenten i Vita huset, Alexander Butterfield, under utskottsförhör fick frågan om Nixon spelade in samtalen i Ovala rummet. Butterfield svarade: ”ja”. Det var nämligen han som skötte rullarna med band som användes i bandspelarna. Dessa band avslöjade mörkläggningen och Nixon tvingades avgå.
Hillary Clinton hade som utrikesminister en server i hemmet som inte var säkerhetsklassad vilket har riskerat att hemligstämplad kommunikation kan ha hamnat i orätta händer. FBI utreder om det finns skäl att åtala Clinton för vårdslöshet med hemligstämplade handlingar.
I Washington Times skriver nu förre Nixon-medarbetaren Monica Crowley, Clintons sense a breakdown:

I en politisk skandal är det ibland den person man minst anar som säger något som får hela huset att rasa. I juli 1973 var det biträdande assistenten till president Richard Nixon, Alexander Butterfield, en ganska obetydlig aktör i Vita huset, som i Watergate-förhör i senaten avslöjade att alla samtal i Ovala rummet spelades in. Det blev Nixons fall.
Idag kan en annan relativt obetydlig aktör i förhör hos FBI ha avslöjat högst skadlig information om någon som vill ha Nixons gamla jobb. Clintons IT-tekniker sedan 2008, Bryan Pagliano, har vittnat efter att han fått åtalsimmunitet. En källa säger till Fox News att han till FBI avslöjat en rad detaljer om hur hennes personliga mejlsystem var riggat och underhållet. Källan beskriver vittnesmålet som ”förödande”.

Precis som under Watergate vill få medier rapportera om fallet. Andra tonar ner risken för åtal. Några få påpekar att en åtalsjury kan redan vara på gång.
Årets amerikanska valrörelse har redan slagit alla rekord i engagemang, valdeltagande och häpnadsväckande förlopp. Kommer ett åtal mot en ledande presidentkandidat att läggas till dessa händelser?
Se mer: Fox News i Source: Clinton IT specialist revealing server details to FBI, ’devastating witness’, ’One shot at the queen’: FBI, AG intensify focus on Clinton email probe, Washington Times i Pagliano’s immunity deal could indicate grand jury probe into Clinton email server, The Hill i Report: FBI moves to interview Clinton over emails, Time i Inside the FBI Investigation of Hillary Clinton’s E-Mail